Home Alone (1990)

John Hughes.

John Hughes dog i en hjärtattack 2009 endast 59 år gammal. Han har regisserat och/eller skrivit många viktiga filmer för mig från min ungdom. Han är en av giganterna i mitt huvud med filmer som The Breakfast Club, Weird science, Sixteen candles, Ett päron till fars-filmerna, Ferris Bueller's day off, Pretty in pink, Raka spåret till Chicago och många fler.

Men en av hans mer kända filmer hade jag aldrig sett, Ensam hemma eller Home alone som vi kallar den. Som julfilm passade den in och efter en sträng blick från Niklas på glöggminglet kände jag att det var dags att se denna film skriven och producerad av mästaren.

Well, vad ska man säga? Vissa filmer ska ses när de är nya. Det känns som att jag redan sett i princip alla centrala scener från filmen. Tänk vilken popkulturellt ikonisk film detta är, och hur den påverkat vår kultur. Det var såklart väldigt kul att se alla dessa scener i deras rätta element.

Men tyvärr måste jag erkänna att jag inte tycker att filmen är speciellt bra. Trots att Hughes skrivit manus har den inte ett lika varmt hjärta som hans filmer brukar ha. Det kan kanske bero på valet av en mjäkig regissör i Chris Columbus, men kanske ännu mer troligt beror det på valet av skådespelare. Till att börja med är Kevins föräldrar idioter och extremt irriterande, speciellt mamman. Men det är Kevin själv, spelad av Macaulay Culkin, som är det största problemet. Kevin i Culkins skepnad är en skitunge som är ytterst osympatisk. Ett riktigt äckligt "creep".

Men låt oss inte fastna i det negativa. Den största positiva överraskningen var att John Candy var med i filmen. Det är kanske den skådespelare jag mest förknippar med Hughes efter Molly Ringwald. Candys Gus Polinski är behållningen i och räddningen för denna film. Genast infann sig det stora röda hjärtat och det blev varmt i magen. Hans korta scener var väldigt bra och all hans dialog var improviserad av Candy själv i egen hög person. Godis för oss filmälskare.

Skurkparet Marv och Harry spelas av Daniel Stern och Joe Pesci och de gör ett hyfsat jobb, men känslan är att de kör på automatik med lagom mycket överspel, vilket såklart betyder för mycket. Pesci kör lite av sin schtick från Dödlig vapen och Daniel Stern kämpar på men är bättre i City slickers.

Andra överraskningar är att det jag trodde filmen mest skulle handla om, dvs Marv och Harrys försök att bryta sig in i huset inte startar förrän när det endast är mindre än 30 minuter kvar av filmen. Det andra är att filmens humor är så töntig. Hughes brukar skriva bra humor. Här blir det mest simpla skämt och en massa fysik förnedringshumor. Filmen matar på med repetition av humoristiska scener som om de redan räknat ut att dessa scener skulle komma att bli publikfavoriter (tex Kevin applicerar rakvatten och skriker två gånger). Vad de inte tänkte på var kanske att sådana scener endast är roliga när de överraskar...

Jag är trots allt nöjd med att ha sett filmen, men Niklas, jag tror inte att detta kommer bli en stående titt varje jul i alla framtid. Även om Santa's elf var söt!

Jag ger Home alone två polkas av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Cat People (1982)

 

Cat people var den första av en radda gamla filmer från åttiotalet med anknytning till David Bowie som jag tog mig an i samband med poddningen. Filmen är en säregen erotisk thriller med Nastassja Kinski och Malcolm McDowell i huvudrollerna. Veteranen Paul Schrader har regisserat. Hanky panky bakom kulisserna? Schrader hade i alla fall en relation med katten Kinski under filminspelningen. Oklart om det var "true love" dock. Weinsteinska vibbar kommer alltid förfölja sådana historier från och med nu.



Cat people får mig att se referenser från flera andra filmer och regissörer. den är som en mix av Dario Argentos stämningsfyllda bildspråk, Brian de Palmas voyeurism och Alan Parkers känsla för musik.

Detta var en riktigt najs överraskning. Jag gillade känslan i filmen. Den känns klaustrofobisk, svettig och ödesdiger. Det erotiska är tematiskt och integrerat, inte spekulativt och exploation. Det är helt enkelt inte speciellt sexigt så det kan passera som konst.



Jag kan vara extra mottaglig för filmen då jag älskar den elektroniska instrumentala filmmusiken sedan länge. Giorgio Moroder har skrivit musiken och jag köpte den på LP när jag var ung. Den klassiska Cat people (putting out fire) är samskriven med Bowie och framförd av den senare. En utan tvekan suverän låt som integreras in i sista scenen och fortsätter ut över eftertexterna.

Filmens slut är en av dess styrkor. Känslor av sorgsenhet men också uppfylld av den vackra tanken. Så javisst, jag gillar filmen ett snäpp mer på grund av den fantastiska elektroniska filmmusiken men vad tusan den ingår ju också i filmen! Speciellt i en film som bygger mer på en stark mardrömskänsla än dess narrativ är musiken en viktigare del.



Varför har jag inte sett denna film tidigare? Jag har haft den i huvudet sedan 1983 men det har aldrig blivit av. Jag hade med den som kandidat på Decennier men även där fick den ge vika. Obegripligt. Detta är ju en av de bästa från 1982! Topplistan måste uppdateras!

Jag ger Cat people fyra avslitna armar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Trivia: det är svarta leoparder som använts i filmen. Fina djur.

Lyssna på Shinypodden om Bowie och skivan Let's dance där Cat people nämns.

Betrayed (1988)

Betrayed eller Förrådd på svenska dök upp på Fiffis topplista från superåret 1988. Jag hade inte sett den och gav den en chans på flyget hem från Grekland.

Debra Winger brukar vara ljuvlig att se på film. Det är inte var dag man får se henne. Här spelar hon Cathy Weaver, en FBI-agent som går under cover för att spana på en grupp högerextrema red necks i amerikanska södern. Fiffis ögonsten Tom Berenger spelar den karismatiske ledaren av gänget, Gary. Eller är han det? Karismatisk? Jag fann honom ganska enerverande om jag ska vara helt ärlig. Jag hade hellre sett att han var lite mindre osympatisk för att filmens slut skulle bli riktigt spännande eller brännande.

Tom B är väl egentligen helt ok i rollen, istället finner jag manus vara den stora skurken som gjorde att jag inte blev engagerad i filmen. Red neck-tjommarnas aktiviteter föreföll mig tämligen absurda, på gränsen till orealistiska. Skulle en ledarfigur likt Gary ta med sig en tjej han dejtar på den "nattliga jakten"? Knappast. Filmen har en intressant grundidé, men ologiska saker som detta drar ner filmen. Den blir inte speciellt spännande tyvärr.

Jag har svårt att finna filmens bra saker. Men de som finns kommer från Debra Winger. I vissa scener är hon vinglig i sitt skådespeleri, men oftast är hon mycket bra och genuin. Jag känner hennes rädsla och nervighet. Det är bra. Nu kom jag att tänka på hela filmens bästa del och det är inledningssekvensen med radioprataren Sam Kraus (Richard Libertini). Det är en underbar sekvens som gav mig höga förhoppningar om filmen, förhoppningar som glömdes bort när vi lämnade Chicago och anlände den amerikanska södern.

För det finns tyvärr desto fler svagheter än styrkor i denna film. Barnskådespelarna är för risiga, speciellt den för handlingen så viktiga lilla dottern är under all kritik. Det blev också den enda filmen den skådespelerskan har gjort.

Filmens största strukturproblem är att FBI framställs som idioter. Det förtar spänningen och reducerar filmens trovärdighet. Allt blir mer fånigt än spännande. Det är mycket intressantare att se en thriller där båda sidor är kompetenta inom sina områden. Jag kräver inte något utöver rimliga nivåer. I filmer som Seven, När lammen tystnar eller Heat får man en känsla av att poliserna har en liten aning om vad de gör i alla fall. Kan man gissa att teamet bakom filmen med regissören Costa-Gavras i spetsen hatade FBI?

Slutet på filmen är pretto och onödigt högtravande. Orealistiskt och falskt. Trist.

Eftersom jag vet hur mycket Fiffi älskar denna film hoppas jag nu innerligt att hon inte känner sig allt för förrådd av min slakt av filmen. Vi lär bli varse i kommentarsfältet nedan inom kort...

Jag ger Betrayed två förstörda liv av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Big (1988)

Det är otroligt hur mycket jag kom ihåg från denna film. Vissa scener kändes det som att jag såg igår. Men ack det var ju drygt 25 år sedan jag såg denna film senast. Tiden går och minnet är en förunderlig sak. Nu när jag skulle se om den kändes den som en av de där STORA filmerna från 80-talet. Skulle den stå upp än idag...?

Big står sig än idag ganska bra. Detta är helt klart Tom Hanks film. Han är rejält bra på att spela den 12-årige Josh som en morgon vaknat upp i en vuxen Hanks. Många av filmens roligaste sekvenser bygger just på ett enda skämt, att den vuxna karln bara är ett barn egentligen. Filmens bästa scen är när Josh bjuder hem Susan till sitt loft. Hon tror att de ska leka men han vill bara leka. Scenen avslutas med att Josh tar sats och slänger sig ovanpå henne, på överslafen i våningssängen det vill säga.

Susan, filmens kvinnliga huvudroll, spelas tämligen bra av Elizabeth Perkins. När man ser filmen idag kan man inte komma undan att hon ser extremt åttiotalsaktig ut med klädval, frisyren (frisyren!) och hennes ständiga rökande. Rökte vi så mycket på åttiotalet verkligen?

Big var rolig när jag såg den första gången och den är fortfarande rolig men jag tycker kanske inte att den är värd att behandlas som en guldklimp. Visst lite nostalgi, men så himla bra är den inte. Det finns kanske andra filmer från 80-talet som är mer värda att klassas som "klassiker".

Jag ger Big tre uppvuxna män av fem möjliga.

Betyg: 3/5