måndag 10 december 2018

Secret Agent (1936)


Veckans film i Shinypodden är Secret agent. Som uppföljare till den kändare The 39 steps är den lite orättvist i skuggan av föregångaren för detta är en mycket njutbar liten spionthriller. Filmens stora styrkor är en stjärncast med idel fantastiska skådespelarinsatser och en mycket skön stämning i filmen. Relationerna mellan huvudpersonerna är komplexa vilket de inte brukar vara i Hitch filmer från denna era.

Författaren och gentlemannen Brodie återvänder hem från första världskriget och upptäcker att han blivit rekryterad av militära säkerhetstjänsten. Som cover har säkerhetstjänsten spridit informationen att han dött i kriget! Brodie skickas på uppdrag till en schweizisk skidort för att söka reda på och lönnmörda en illvillig fiendespion. Med sig på uppdraget får han kollegan Elsa som ska uppträda som hans fru och den sydländske lönnmördaren The General som ska stå för det mer slabbiga handhavandet av mördandet.


Vi ser John Gielgud, Madeleine Carroll och Peter Lorre som den brittiska spiontrion. Percy Marmont och Robert Young fyller ut galleriet. Filmens styrka är etablerad!

Filmen är störtskön och har härliga James Bond-vibbar blandat med brittisk gentlemannaanda och så lite romantik, storpolitik och spänning. En komplett film från Hitchcock från hans brittiska period pre-Hollywood.

I poddavsnittet diskuterar jag och Frans både Hitchcocks hantverk och mysteriet i sig och om hur karaktärerna i dramat förändrar inställning till sina uppdrag under filmens gång. Peter Lorre både underhåller och förfärar oss i lika delar. Vi kommer in på scener på tåg och förfäras dessutom över att den brittiska militären offrade sina egna i filmens klimax.

Detta var en stor positiv överraskning!

Jag ger Secret agent tre paralleller till Bond av fem möjliga.

Betyg: 3+/5


Länk till inlägget på Shinypodden, gå in här för att prenumerera, lyssna eller kommentera.




On set
Bioannons tidning 23:e oktober 1936




2 kommentarer:

  1. Lite besviken på filmen ändå, trots vissa Bondliknelser.

    Lorre spelade alldeles för mycket "over the top" för att jag skulle uppskatta honom.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hade inga höga förväntningar så jag blev positivt överraskad. Men så gillade jag Lorres överspel och fann Gielgud och Carroll mycket njutbara.

      Radera