The Northman (2022)

Detta var en häftig filmupplevelse. Det är den säregna filmregissören Robert Eggers, som tidigare gjort de två uppmärksammade filmerna The Witch och The Lighthouse, som nu kommit ut med sin tredje film. Någonstans i mitt bakhuvud visste jag att det var Eggers film, men det hade jag helt glömt. Därför kom insikten till mig när jag såg Willem Dafoes ansikte i en scen tidigt i filmen. Jag tänkte direkt på The Lighthouse och då klickade det vem som gjort filmen. Därmed stod det också klart att detta inte skulle bli någon glassig actionfilm likt The 13th warrior, ni vet den gamla Antonio Banderas-rullen från 1999.

Vad jag också inte kände till när jag började kolla var handlingen. Det blev jag snart varse då huvudpersonen hette Amleth och med det öde som väntade honom i inledningen av filmen. Enligt internet har Eggers filmatiserat den gamla nordiska sagan/myten/sägnen som låg till grund för Shakespears pjäs Hamlet. Oavsett om detta är en re-make av Hamlet eller bygger på dess förlaga så är det alltså Hamlet!

Jag har haft lite svårt att hitta rätt med betyget för denna film. Den har ett mycket tydligt unikt id. Samtidigt är den inte speciellt engagerande. Jag jämför den med The Green Knight, som Carl och Niklas effektivt pratade upp på vår Shinypodden special om de bästa filmerna från 2021. The Northman skulle gå en jämn match mot den gröne riddaren i en envig...

Alexander Skarsgård spelar huvudrollen Amleth. Han gör ett artistiskt val och går filmen igenom med huvudet sänkt och musklerna i överkroppen smärtsamt spända. Det är som att han är reda att kasta sig över oskyldiga bybor i nästa bärsärk-attack när som helst. Han spänner nackmusklerna så mycket att han verkar helt slut när filmen kulmineras med holmgången mot hans farbror.

Istället är det Anya Taylor-Joy i rollen som Olga från Björkskogen som är mest intressant. Ganska självklart nu när jag sätter orden på pränt. Hon är överlägsen all konkurrens i denna film. 

Jag inledde min mentala resa med en fyra men känner nu att denna inte når upp till den nivån. Självklart är det kul att se nordisk mytologi filmad så här. Men för mig blir filmen mer intressant än upphöjt bra. Det får bli en stark trea.

Eftersom filmen angränsar och kanske till och med överlappar fantasy kan jag inte hålla mig från att fantisera om  hur The Wheel of Time-serien hade blivit om den filmats av Robert Eggers... Wow, det hade varit något speciellt!

Betyg: 3+/5

Battleship (2012)

 

Filmen dök upp på tv och som det händer ibland fastnade jag framför filmen. Var jättetrött men orkade inte gå och lägga mig. 

Detta är en film som jag tidigare har antagit är jättedålig. Dess rykte byggdes av elaka kommentarer av alla dess slag, om regin, skådespelarnas insatser, uselt manus och så vidare.

Och ja, detta är inte en bra film, nej, den är riktigt dålig. Detta trots att vi får aliens med fantasifull teknik som kickar ass med militära styrkor på Jorden. Jag kan gilla denna typ av film, det är sci-fi blandat med krigsfilm. Klassiker i genren är såklart "Aliens" med Filmitchs favorit Private Hudson och "Independence Day" med Will Smith, Bill Pullman, Jeff Goldblum och Randy Quaid. 

Ett nyare alster i genren som dessutom påminner jättemycket om handlingen i dagens film är "Battle: Los Angeles" från 2011 med Aaron Eckhart, Michael Peña, Michelle Rodriguez och Michelle Moynahan. Det är nästan så att vi har en duo "twin films" likt "Armageddon" och "Deep impact", "Tombstone" och "Wyatt Earp" eller varför inte "Dante's Peak" och "Volcano"!

"Battleship" ståtar med namn som Liam Neeson och vår egen Alexander Skarsgård. Men de egentliga huvudrollerna bärs av Taylor Kitsch och Jesse Plemons. Man anar ett samband när filmen regisseras av Peter Berg som gjorde den fantastiska tv-serien "Friday Night Lights" där de båda hade framträdande roller. I tv-serien ser vi att de två klarar dramatiska roller utan problem. Istället sänks skeppen i detta spel... eh, film av en absurd dialog och en mycket svag personregi från herr Berg. 

Inledningen av filmen, när Taylor Kitschs karaktär Alex introduceras tar jag fram skämskudden om och om igen. Han spelar en oansvarig pellejöns med fysiska och till slut mentala "skills" att besegra en överlägsen alien-motståndare. Men inledningsvis är det så pajigt att man bara kan skaka på huvudet och skratta så att popcornen sprutar ur munnen. 

Samspelet mellan Kitsch och Alexander Skarsgård är också svagt då det ser ut som att de spelar i olika filmer. Senare får vi mer av Jesse Plemons och han är som oftast bra. Här ska han spela en räddhågsen typ. I filmen dyker också sångerskan Rihanna upp i rollen som en bad assig och skjutglad soldat. Jag vet inte riktigt vad hon gör i filmen, hon är kanske kompis med Peter Berg? 

Men filmen är sablans underhållande ändå och i slutändan var jag ganska belåten. Det blev ju lite pang-pang vilket ofta piffar upp.

Betyg: 1/5

Hold the Dark (2018)

Hold the dark är en mörk och brutal thriller som utspelas i Alaska. En författare och expert på vargen kallas upp till en liten by i utkanten för att utreda ett barnarov.

Filmen är gjord av Jeremy Saulnier som gjorde den fantastiska Blue ruin vilket var en av toppfilmerna från 2013. Saulnier är en filmregissör att hålla koll på. I Hold the dark spelas huvudkaraktärerna av Jeffrey Wright, självaste Bernard från Westworld. Vår egen Alexander Skarsgård spelar den andra huvudrollen. Båda är riktigt bra i roller som inte kan ha varit jättelätta att spela. Mycket av filmen sker utan dialog och vi följer och förstår dem båda genom rent skådespeleri, miner och kroppsspråk. Skarsgård har en något distanserad spelstil ibland, men här passar det perfekt.

Filmen har olika influenser, brutalt våld från Blue ruin, en sökande huvudperson som från Winter's bone och inslag från ursprungsbefolkning i kalla miljöer från den svenska tv-serien Midnattsol. Handlingen är skymd och innehåller eventuellt övernaturliga inslag. Eller ej. Karaktärers bevekelsegrunder är i vilket fall höjda i dunkel på ett bra sätt. Filmen lämnar åskådaren med minst lika många frågor som svar vilket ibland är uselt men här funkar det bra. Vargen? Den mänskliga eller djuret?

Jag gillade filmen en hel del och det känns givet att betyget ska bli en fyra.

Betyg: 4/5

The Little Drummer Girl - Season 1 (2018)

The little drummer girl är framför allt otroligt stämningsfull. Det osar åttiotal om serien. Denna spionthriller bygger givetvis på John Le Carrés klassiska roman från 1983. En bok jag läste för evigheter sedan känns det som och jag älskade den redan då. Det finns också en film från 1984 med Diane Keaton. Den har jag sett men kommer inte ihåg hur stark den var.

TV-serien som är en mini-serie är i alla fall riktigt bra. Den tar god tid på sig för att närma sig dramats crescendo men det är ju resan till målet som är målet. Huvudpersonen Charlie spelas av unga brittiskan Florence Pugh. Hon är bra, riktigt bra. Regin är också väldigt tajt. Ingen mindre än Oldboy-regissören Chan-wook Park har regisserat alla sex avsnitten. I en scen reagerar Charlie på något på ett av de mest obemärkta sätt jag kan erinra mig. Hennes ögonlock darrar till en enda gång. Man förstår i scenen att hon borde reagera men första gången jag såg scenen var jag osäker på om hon verkligen rörde ögonlocken. Efter att ha spolat tillbaka och kollat scenen igen såg jag till min förtjusning att javisst där var reaktionen. Utsökt av både skådespelerskan och regissören. Det är små saker som detta som gör att en serie som denna blir så otroligt kul att se.

Den manliga huvudrollen Gadi spelas av Alexander Skarsgård. Han är bra, stilig i scenerna när han får ta av sig skjortan men också briljant i de stillastående scenerna. Hans sätt att vänta med sina svar och vila i pausernas tystnad är imponerande. Spänningen skapas i luckorna av dialogen. Kemin mellan Charlie och Gadi är perfekt balanserad. Dramat handlar om Charlies motivation, uthållighet och huruvida hon håller kursen eller ej. Hon älskar Gadi men hur mycket? Räcker det? Jag fann först hennes motivation lite för otydlig och ogrundad jämfört hur jag kom ihåg boken. Men vid närmare eftertanke tycker jag nu att de har valt helt rätt i balansen. Med en mer etablerad kärleksaffär hade slagit undan benen på den nervpirrande spänning som serien får under de sista avsnitten. Briljant helt enkelt.

Le Carrés böcker är alltid komplexa och den politiska arenan är allt anat än svartvit. Den egna sidan visas inte alltid i den bästa dagern. Det är en hård värld helt enkelt. Denna serie visar en balanserad bild av palestinierna. Det vore så enkelt att demonisera motståndarna, men då hade hela idén med historien fallit. Jag blir lite imponerad av serien med att den inte duckar denna fråga.

Detta material räcker till en mini-serie, men finns det mer att jobba med inför kommande säsonger? Det verkar oklart om det ska bli en säsong 2. Jag kan tänka mig att det blir någon variant av "inspired by" i så fall. Jag vet inte om jag är så himla sugen på det.

Betyg: 4/5   

La la land?

The Diary of a Teenage Girl (2015)

The diary of a teenage girl är en förtjusande liten American Independent-film. En stark inledning följs av en svagare mittenparti och avrundas med ett starkt slut. Vi får följa den femtonåriga Minne som upptäcker sex, tänker på sex, pratar om sex och fantiserar om kärlek. Till skillnad från alla andra filmer på temat är Minnie inte ett offer eller en ond person. Hon är en stark liten personlighet som bara tar för sig lite mer som tjej än vad man är van att se på film. Det är fräscht och otroligt kul att se filmen just för att det är en så frejdig tjej i huvudrollen. Detta är en roll som man nästan uteslutande ser killar i. Bra med omvända könsroller på detta viset!

Filmen utspelas i San Francisco under mitten av sjuttiotalet. Minnie spelas av nykomlingen Bel Powley. Hennes mamma Charlotte spelas av stjärnan Kristen Wiig och hennes mammas pojkvän Monroe spelas av Alexander Skarsgård, men jag ser bara Stellan i Alexander så att det nästan blir otäckt. Filmen tar fart när Monroe och Minnie har sex. Hur de hamnar där beskrivs ganska realistiskt. Det är varken han eller hon som förför den andre, det bara sker. Självklart fanns det ett frö, någon spänning dem emellan och man kan ju tycka att Monroe borde veta bättre då hon är så ung. Men detta är till syvende och sist en film om en ung flickas resa in i de vuxnas värld, åtminstone då det gäller sex. Och droger. Och hjärtsmärta.

Sjuttiotalet målas upp otroligt bra och tidsandan och miljöerna är en av filmens styrkor. Musiken är också fantastiskt härlig. Damn, jag gillar mycket av musiken från sjuttiotalet. Konstigt nog kände jag inte igen så mycket. Satte och väntade lite på mer kända låtar men de var kanske för dyra att ta in? Nu var det kanske Iggy Pops låt som var bäst. Sen måste jag säga att jag gillade Monroes mustasch.

Filmen existerar till stora delar i huvudet på Minnie och vi får en hel del voice over och kassettbandsinspelningar (det är där titelns diary kommer in - intalad på kassettband, den tidens podcasts). Filmen leker också med tecknade illustrationer, tänk Scott Pilgrim men ändå inte, vilket passade in i handlingen då huvudpersonen är en aspirerande tecknare. En av filmens bästa scener är när Minnie och Monroe tar acid (LSD) i hans hem. Minnies reaktion när drogen börjar verka var härlig, hur hennes ögon spärras upp. Sedan illustreras deras respektive trippar bra, en glad och uppåt, den andre mörker och ångest. Kristen Wiig är som alltid bra men jag tyckte aldrig att henne karaktär blev speciellt vältecknad i denna film. Wasted talent säger jag.

Detta var en av de filmer som jag såg mest fram emot på hela festivalen. Den levererade delvis. Tyvärr var den för ojämn med sitt svaga mittenparti, men efter filmen var jag varm och go inombords, jag gillade Minnie och önskade henne väl. Filmen kommer dock inte upp i nivå med de starkaste ur årets AI-sektion.

Jag ger Minnie tre sexuella erfarenheter av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Filmen har svensk premiär den 4:e december.