The Breakfast Club (1985)

Har ett litet filmprojekt på gång med styvsyster Cissan med dottern Leo, 16 år. Svårt att välja film för en 16-årig tjej men det ska nog gå bra. Den första filmen vi såg var Enchanted med Amy Adams från 2007. Jag gillade den första gången jag såg den och den är populär hos flera äldre systerbarn. Moderat success.

Den andra filmen blev John Hughes klassiker från 1985. Leo ville se denna klassiker inte minst då hon sett flera referenser till filmen i moderna tv-serier och så sånt. Jag blir inte förvånad då filmen är en milstolpe inom popkulturen.

Jag har sett den många gånger men detta var första titten på mer än 15 år och jag inte skrivit om filmen på bloggen. Nu hoppades jag att den skulle klara av det svåra testet som gammal film ställs inför. Var den relevant än idag?

Det första jag slås av är hur bra casten är. Alla sju passar perfekt i sina roller. Det är en underskattad konst att välja rätt skådespelare till rätt roll. Se lex Firefly/Serenity.

Molly Ringwald, Emilio Estevez, Judd Nelson, Anthony Michael Hall, Ally Sheedy, Paul Gleason och John Kapelos, you all did good!

Det andra är att jag till min lättnad upplever manus bra, om än daterat. Dialogen är tajt och filmen flyger fram. Ingen risk att bli uttråkad trots att det är en så gammal film. Självklart är det mer nostalgi för en annan än överraskning och upptäckarglädje. Men man kommer långt på nostalgi, och när Don't you börjar ljuda över avslutningsscenen kändes filmen som ett förbaskat bra val för kvällen. Jag hoppas nu bara att Leo gillade den lika mycket som jag och Cissan (som också hade sett den förut). 

Nästa gång blir det action eller sci-fi, får se vad som faller mig i smaken. Hoppas kunna ruska om den unga damen lite grand...

The Breakfast Club får fyra kvarsittningar på rad av fem möjliga.

Betyg: 4/5

52 Directors - John Hughes

John Hughes var en amerikansk regissör, producent och författare (1950-2009).

John Hughes har gjort flera av mina mest minnesvärda filmupplevelser från min ungdom, tiden då jag började se och uppskatta film. För mig är han kanske den regissör som har störst hjärta av dem alla. Det otroliga är att jag har bara sett fem filmer av honom. Ändå var hans namn en självklarhet i 52 Directors. De alla fem har så centrala platser i mitt filmiska uppvaknande, min personliga filmhistoria. Han är som en gammal vän. En vän av bästa sorten. Varje gång man träffar honom igen känns det som att tiden stått stilla och som att det var igår vi sågs sist. Man slipper pinsamma tystnader eller känslan av att man inte vet vad man ska prata om.

Jag funderade lite på att se en eller två av de osedda filmerna inför denna lista men valde att inte göra det. Vissa filmer ska ses när de är nya och chansen att någon av de osedda slkulle kunna slå sig in bland topp 5 är obefintlig. Nostalgins makt är för stark.

John Hughes regisserade endast åtta filmern, men han producerade och skrev en herrans massa andra filmer. Han är en gigant. RIP.

Without further ado...

John Hughes Topp 5

5. Ferris Bueller's day off

Matthew Broderick och Alan Ruck är sköna men filmens hjälte är såklart Jeffrey Jones som rektorn Ed Rooney. En film jag borde se om då den känns avlägsen nu.

4. Planes, trains and automobiles

Steve Martin och John Candy är så goa ihop. En film med ett stort stort hjärta. Those aren't pillows!
John Candy är ljuvlig, vilken utstrålning. Steve Martin var en stor favorit när jag växte upp. Han är alltid bra.

3.  Weird science 

Vilken underbar komedi! Anthony Michael Hall, Kelly LeBrock, Robert Downey Jr, Bill Paxton som Chet och John Kapelos. Chet: An accident? An accident? Do you realize it's snowing in my room goddammit!

2. Sixteen candles

Jag såg denna film om och om igen när jag var ung. Underbar komedi som alltid kommer ha en plats i min panteon. Molly Ringwald, Anthony Michael Hall, John Cuscak, Joan Cusack, Jami Gertz och så John Kapelos.

1. The Breakfast Club

Självklar ett på denna lista. Don't you forget about me! Sanslös bra film som uppslukade mig. Den utmärker sig som en av de filmer jag varit som mest fanatisk över i mitt liv. Det var innan man blev avtrubbad och mättad på film. Det var under en era när nya bra filmer kunde öppna helt nya avenyer - jaha, man kan göra så här också! Molly Ringwald, Anthony Michael Hall, Ally Sheedy, Judd Nelson, Emilio Estevez, den underbare Paul Gleason och såklart John Kapelos.

 Filmer jag sett av John Hughes

1. Sixteen candles (1984)
2. The Breakfast Club (1985)
3. Weird science (1986)
4. Ferris Bueller's day off (1986)
5. Planes, trains and automobiles (1987)

Filmer jag inte sett:

• She's having a baby (1988)
• Uncle Buck (1989)
• Curley Sue (1991)

Notabla filmer som John Hughes har skrivit manus för (förutom de han regisserat):

• National Lampoon's vacation (1983)
• European Vacation (1985)
• Pretty in pink (1986)
• Some kind of wonderful (1987)
• Christmas Vacation (1989)
• Home alone 1-3 (1990-1997)

Hoppa nu över och kolla in vad Mr Christian tycker om John Hughes.

Home Alone (1990)

John Hughes.

John Hughes dog i en hjärtattack 2009 endast 59 år gammal. Han har regisserat och/eller skrivit många viktiga filmer för mig från min ungdom. Han är en av giganterna i mitt huvud med filmer som The Breakfast Club, Weird science, Sixteen candles, Ett päron till fars-filmerna, Ferris Bueller's day off, Pretty in pink, Raka spåret till Chicago och många fler.

Men en av hans mer kända filmer hade jag aldrig sett, Ensam hemma eller Home alone som vi kallar den. Som julfilm passade den in och efter en sträng blick från Niklas på glöggminglet kände jag att det var dags att se denna film skriven och producerad av mästaren.

Well, vad ska man säga? Vissa filmer ska ses när de är nya. Det känns som att jag redan sett i princip alla centrala scener från filmen. Tänk vilken popkulturellt ikonisk film detta är, och hur den påverkat vår kultur. Det var såklart väldigt kul att se alla dessa scener i deras rätta element.

Men tyvärr måste jag erkänna att jag inte tycker att filmen är speciellt bra. Trots att Hughes skrivit manus har den inte ett lika varmt hjärta som hans filmer brukar ha. Det kan kanske bero på valet av en mjäkig regissör i Chris Columbus, men kanske ännu mer troligt beror det på valet av skådespelare. Till att börja med är Kevins föräldrar idioter och extremt irriterande, speciellt mamman. Men det är Kevin själv, spelad av Macaulay Culkin, som är det största problemet. Kevin i Culkins skepnad är en skitunge som är ytterst osympatisk. Ett riktigt äckligt "creep".

Men låt oss inte fastna i det negativa. Den största positiva överraskningen var att John Candy var med i filmen. Det är kanske den skådespelare jag mest förknippar med Hughes efter Molly Ringwald. Candys Gus Polinski är behållningen i och räddningen för denna film. Genast infann sig det stora röda hjärtat och det blev varmt i magen. Hans korta scener var väldigt bra och all hans dialog var improviserad av Candy själv i egen hög person. Godis för oss filmälskare.

Skurkparet Marv och Harry spelas av Daniel Stern och Joe Pesci och de gör ett hyfsat jobb, men känslan är att de kör på automatik med lagom mycket överspel, vilket såklart betyder för mycket. Pesci kör lite av sin schtick från Dödlig vapen och Daniel Stern kämpar på men är bättre i City slickers.

Andra överraskningar är att det jag trodde filmen mest skulle handla om, dvs Marv och Harrys försök att bryta sig in i huset inte startar förrän när det endast är mindre än 30 minuter kvar av filmen. Det andra är att filmens humor är så töntig. Hughes brukar skriva bra humor. Här blir det mest simpla skämt och en massa fysik förnedringshumor. Filmen matar på med repetition av humoristiska scener som om de redan räknat ut att dessa scener skulle komma att bli publikfavoriter (tex Kevin applicerar rakvatten och skriker två gånger). Vad de inte tänkte på var kanske att sådana scener endast är roliga när de överraskar...

Jag är trots allt nöjd med att ha sett filmen, men Niklas, jag tror inte att detta kommer bli en stående titt varje jul i alla framtid. Även om Santa's elf var söt!

Jag ger Home alone två polkas av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Some Kind of Wonderful (1987)

Some kind of wonderful är den sista av filmtipsen jag tagit mig tid att kolla på under denna runda. Min gode vän Patrik i Göteborg rankar den som den näst bästa skolrullen från 80-talet. Det är en film han hävdat att jag måste se flera gånger om. Manus är skrivet av favoriten John Hughes och han har också producerat filmen. Regissör är dock Howard Deutch som också regisserade en av mina åttiotalsfavoriter Pretty in Pink. Även om jag såg en hel del film när det begav sig lyckades jag tydligen missa Some kind of wonderful men nu var det dags. Jag såg verkligen fram emot denna juvel...

...men jag kan snart ångra att jag inte så den när den var färsk, för nu har den uppenbarligen gått över sin "bästa före"-datum. Jag kom aldrig in i filmen. Det kan knappast vara manus fel (John Hughes!) då den är precis som alla andra filmer från genren. Nej, det är de extremt svaga skådespelarinsatserna som skjuter filmen i sank. Det är både skådisarnas insatser men också felaktig casting av skådisar helt enkelt.

Filmens huvudperson Keith spelas av en svag Eric Stoltz. Hans ljusa stämma klingar falskt och jag känner inget för den killen. Den enda karaktären i filmen som är bra är Watts spelad av Mary Stuart Masterson. Hennes karaktär är genuin och som skådis känns hon helt ok, problemet med Watts är bara att hon är så ointressant och tråkig. Flera av de övriga är rent ut sagt dåliga. Filmens snygga tjej Amanda spelas av Lea Thompson och hon är katastrofal. Totalt frånvarande. Jag läste att John Hughes ville ha Molly Ringwald i den rollen men att hon tyvärr tackade nej. Vilken miss! Det hade ju varit något det! Some kind of wonderful är ju väldigt lik Sixteen candles i handlingen, men här är det ombytta roller med en fattig pojke som är sugen på en av de populära tjejerna istället för tvärt om. Att få se Ringwald "byta sida" hade varit jättekul.

Filmens svagaste länk är den rike snygga killen Hardy som Amanda är ihop med i filmens inledning. Han spelas av den för mig helt okände Craig Sheffer. Han är totalt usel. Man ser från allra första början att han är ett asshole. Den rollen hade blivit så mycket bättre om en karismatisk och charmig skådespelare hade spelat honom. Då hade man förstått varför han var så populär, varför Amanda var med honom och kontrasten när han svinar till det mot slutet hade betytt något. Lite som James Spaders karaktär i Less than zero alltså. Kyle MacLachlan var ett tag inplanerad för rollen och "hell yeah" det hade varit mycket bättre.

Så sorry Patrik, jag kan inte falla in i hyllokörerna för denna film. För mig handlar den om en ung kille, en bona fide stalker som förälskat sig i den snygga tjejen utan att ha pratat med henne en enda gång. Han målar tavlor av henne. Han köper extremt dyra juveler till henne innan han ens gått på första dajten. Creepy. En framtida serial killer, någon?

Keith's bästa kompis Watts är en dålig trummis med masoschistiska drag. Svårt att sympatisera
speciellt mycket med en karaktär som är så korkad som hon verkade vara. Till sist, Amanda skulle kunnat vara den intressanta karaktären om hon bara spelats av en bättre och mer passande skådespelerska. Scenen när Hardy kallar henne sin "property" hade kunnat vara riktigt vass, nu pannkaka.

Men visst det finns några vagt underhållande scener som skyddar filmen från det nesligaste av nesliga betygen. Bästa karaktären i hela filmen var skinnskallen Duncan spelad av en mycket ung Elias Koteas. Och i rollen som Keiths pappa Cliff ser vi stabile John Ashton, Sgt Taggart från Snuten i Hollywood. Nåja, win some, loose some. Jag ger Some kind of wonderful två svaga kärlekshistorier av fem möjliga.


Betyg: 2/5

Planes, Trains & Automobiles (1987)

John Hughes hade ett stort hjärta. Det är mycket trist att han inte är med oss längre. Det är väl framför allt varmhjärtade komedier som han skrev eller regisserade som han är ihågkommen för. Planes, trains & automobiles är en sådan. Filmen kallas för Raka spåret till Chicago i Sverige. Det är en ganska trist översättning tycker jag.

Redan från filmens inledning får jag känslan av att detta är en knaskomedi, och att den inte spelar i realismens domäner. Den är kanske inte lika galen som en film som Dumb or dumber, men inte långt därifrån. Denna känsla håller i sig nästan hela filmen igenom. Det som gör att det känns som en Hughes-film är ett fåtal scener som kommer lite här och där. Speciellt en scen då Steve Martins Neal Page får ett utbrott på John Candys Del Griffith på det första hotellrummet. Neal är otroligt elak och Del står bara där och tar emot och emot. Den scenen är en av filmens tätaste och John Hughes handlag känns tydligt igen, inte för att den är elak utan för att den känns äkta.

Men tyvärr är en hel del av humorn av den simplare flabbigare sorten. Jag kommer inte riktigt överens med en del av scenerna i filmen. Jag kommer ihåg filmen som mer seriös OCH mer rolig. Visst topparna finns där... Dels rensning av sina sinuskaviteter före sömnen, handen mellan kuddarna (det är inte två kuddar!), kvinnan vid biluthyrningen. Ja, denna film har många höjdpunkter.

Det är dock inte förrän det är endast fem minuter kvar som filmen verkligen levererar som en "äkta" John Hughes-film. Slutet måste var ett av de finast filmsluten som finns. Klart det blir dammigt i rummet. Ingen tvekan. Scenen är bra klippt. Steve Martin som jag alltid gillat, och som är något underskattad må jag säga, spelar scenen bra, både när han lägger ihop alla ledtrådarna och räknar ut vad som står på och senare när de kommer hem. Slutet är mäktigt, det får högsta betyg.

Men som helhet var filmen nog lite svagare än vad jag kom ihåg den. Fortfarande klart över godkänt men inte den pangfilm jag hade i mitt "arkiv".

Jag ger Planes, trains & automobiles tre starka kompisar för livet av fem möjliga.

Betyg: 3+/5

R.I.P John Candy