Father Mother Sister Brother (2025)

Jim Jarmusch är en unik filmregissör och en som jag allt som oftast älskar. Ibland är hans filmer lite svåra att förstå, tja, alla kommer väl ihåg debacklet med The Limits of Control? Men han har också ljuvliga filmer som Paterson, Only Lovers Left Alive, Broken Flowers och Dead Man på sitt samvete.

Det senaste alstret är den tredelade episodiska filmen Father Mother Sister Brother. Jag brukar inte vara jätteförtjust i dessa antalogier men denna gång funkar det ganska bra ändå. Alla tre handlar om familjerelationer och dynamiken mellan föräldrar och de vuxna barnen. 

I den första kortfilmen åker syskonen Jeff (Adam Driver) och Emily (Mayim Bialik) på besök hos sin lurendrejare till fader (Tom Waits).

I den andra betraktelsen åker syskonen Timothea (Cate Blanchett) och Lilith (Vicky Krieps) på besök hos sin iskalla och kärlekslösa moder (Charlotte Rampling).

I det avslutande meditationen åker tvillingarna Skye (Indya Moore) och Billy (Luka Sabbat) till sitt barndomshem efter att deras föräldrar dött i en olycka.

Alla tre segmenten är händelsefattiga på handling men proppfulla med kommunikation, mestadel icke verbal sådan. Det som sägs är oftast meningslöst och det som inte sägs betyder allt i världen. Detta är en av Jarmuschs mer svårbegripliga filmer. Skådespelarna står i första rummet och det är ett ljuvligt skådespel vi får se.  

I den första står Mayim Bialik ut med sina tysta reaktioner på vad som sägs och inte sägs i rummet. Hon spelar det skeptiska barnet och hennes minspel är underhållande, speciellt när hon ser sin bror vara mer och mer naiv.

I den andra är det Cate Blanchett som tar hem priset. Jag tyckte först att hon spelade över för mycket, att det syntes att hon var med i en film. Men jag insåg snart att det var karaktären som skådespelade inför sin moder. Lite hjärtskärande sannerligen. Well done, Cate.

Den tredje akten är den mest drabbande. På ytan tar de vuxna tvillingarna avsked från deras föräldras lägenhet, men det är givetvis ett avsked av mamma och pappa vi ser. Det kändes ända in i själen.

Betyg: 3,5/5 

Down by Law (1986)

Jag gillar Jim Jarmusch och denna film är en typisk Jarmusch-film. Det handlar om känsla, känsla, känsla. 

Handlingen är sekundär, om ens det. Karaktärerna och känslan är det jag gillar. Tom Waits är helt underbar som Zack. John Lurie som Jack är bra men försvinner lite i Waits skugga. Till dessa två straighta karaktärer har vi filmens comic relief Bob spelad av den italienske älskvärde Roberto Benigni.

De tre hamnar i finkan. De två tuffingarna Jack och Zack för brott de inte begått och den sprallige och vänlige Bob för ett dråp han har begått! Mycket lustig set-up för resten av filmen.

Via en härlig sång om glass och ett prison break som vi helt slipper bevittna ser vi de tre hjältarna traska omkring i den amerikanska söderns träskmarker. 

Filmens är kul och underhållande att se. Den känns också som att den har en hel del att säga och den kommunicerar mer med mitt undermedvetna och min mage än mitt intellekt och min hjärna. Sådana filmer är välkomna, de också.

Betyg: 3+/5

Lyssna på när jag och Carl pratar om filmen i Shinypodden, där poddar finns, eller här.

Licorice Pizza (2021)

Denna vecka blir det tre filmer från 2021 som alla är gjorda av noterbara regissörer. Jag inleder med den svagaste av de tre, Licorice pizza från alla filmnördars älskling Paul Thomas Anderson. Jag har lite svårt för PTA och hans pretentiösa anslag till sina filmer. Jag saknar värmen och humorn, eller så finns den där men den går mig förbi. De senaste filmerna som jag känner positivt för är nog Magnolia och Punch-drunk love. 

När jag tittar över hans verk känner jag att PTA är något av en "Robert Altman"-wannabe. Eller hur va? Är Magnolia PTAs Short cuts? I vilket fall som helst gillar jag Altman bra mycket mer än PTA.

Här har vi då en semibiografisk dramakomedi om några ungdomars uppväxt i The Valley på sjuttiotalet. Det är en typisk "slice of life"-film.  Det händer inte så värst mycket som leder någonstans. Istället bygger filmen till stor del på känslan i filmen och att du som åskådare gillar karaktärerna och deras relationer. Tyvärr fallerar filmen för mig på alla de tre områdena. Jag finner mig helt ointresserad av huvudpersonerna och fann dem snarast lite "annoying", alltså vagt irriterande. Stämningen i filmen är... okeyish. Jag tycker att Tarantino gör det så mycket bättre i "Once upon a time in... Hollywood" så denna känns bara futtig.

Istället är det några biroller spelade av kändisar som piggar upp stämningen litet. Tänker på Bradley Cooper, Sean Penn och Tom Waits (kopplingen till Altman!). Vill också hylla några riktigt najsa låtval från eran; Paul McCartneys Let me roll it och Bowies Life on Mars? poppar upp i minnet.

Filmens huvudperson, och PTAs alter ego får man väl anta, spelas av Cooper Hoffman som är son till den briljante men allt för tidigt döde Philip Seymour Hoffman. Jag förstår att folk vill att Cooper ska vara lika bra som sin far, men det var sannerligen inget jag såg i denna film i alla fall. Grabben kommer säkert få fler chanser då Hollywood premierar denna typ av "connections" men han måste visa mer nästa gång. Den kvinnliga huvudrollen spelades av Alana Haim och hon var supertrist. Det var tråkigt.

Med nöd och näppe en tvåa, men svag sådan!

Betyg: 2-/5

The Dead Don't Die (2019)

"This is definitely going to end badly."

Jim Jarmusch har en skön egen stil som jag gillar mycket. Även när han gör nischade genrefilmer blir det på hans vis. "Only lovers left alive" är en otroligt stilistiskt vacker och välspelad vampyrfilm som osade av vemod. Nu har han gjort en zombiefilm också och jag är såklart jättenyfiken.

Adam Driver och Bill Murray leder en stjärncast som också innehåller Tilda Swinton, Tom Waits, Chloë Sevigny, Steve Buscemi, Danny Glover, Caleb Landry Jones, Selena Gomez och Iggy Pop. Det är en fröjd att se alla  dessa skådisar.

Om "Only lovers left alive" var en lament över det oändliga i att vara odödlig är "The dead don't die" en bister synd på mänskligheten av idag som sitter stilla och ser världen rasa samma runt omkring sig. Ingen gör något, alla bryr sig bara om sina egna små liv. Inte ens när zombies börjar ta över den lilla sömnig och snälla amerikanska småstaden Centerville händer något. Folk fortsätter sina liv i sakta mak, försöker förstrött spika upp en planka på insidan av fönstret så att monstren inte kan ta sig in, men det hjälper ju inte länge. Folk gör inget mer. Invånarna i Centerville beter sig som nybyggarna på Miranda precis före de la sig ner och dog. Samma slutresultat också.

Det finns få karaktärer att riktigt gilla i denna film (Officer Peterson och Zelda kanske), men desto fler skådespelarinsatser att hylla. Mina favoriter är Tilda Swinton som den skotska begravningsentreprenören med ett samurajsvärd, Adam Drivers krassa polis, Bill Murrays sömniga polischef, Tom Waits filosofiska överlevare som tagen ur Buster Scruggs, Steve Buscemis rasistiske fårfarmare och Caleb Landry Jones' insatta zombiefilmsnörd.

Jag gillar filmen, snäppet under älskar. Slutet är akilleshälen. Jag har inga problem med tonaliteten, det är underbyggt i resten av filmen, men det kändes lite slappt, nästan som om Jarmusch hade haft svårt att formulera vad han ville med det.

Slutet är ett litet minus, men i övrigt är detta en av de bästa zombiefilmerna jag sett. Filmen är mycket rolig på det där lite nedtonade sättet.

"A wild animal, or perhaps several wild animals."

Betyg: 4/5

The Old Man & the Gun (2018)

The old man & the gun påminner en hel del om Clintans The Mule. De är båda BOATS-filmer som handlar om äldre herrar som begår brott i ett sävligt tempo. Jag såg The mule först och finner den något bättre. Vad som är kul med The old man är att se Robert Redford i hans kanske sista roll på den vita duken. Det var trivsamt att se honom agera här och han har en bra kemi med Sissy Spacek.

Precis som i The mule får vi parallellt med bovarna följa poliserna som jagar dem. I denna film är det Casey Affleck och en mustig mustasch som jagar den gamle gentlemannabankrånaren. Fasen, Casey Affleck är väldigt bra än en gång. Tre i rad! Manchester by the Sea, A ghost story och nu denna. Han har bubblat upp som något av en favvis på senare år. Här spelar han en avmätt polis som blir mer och mer fascinerad av den gamle mannen. Han spelar rollen med självdistans och en stor portion glimten i ögat vilket jag alltid uppskattar.

Av rånarligans övriga två pensionärer var jag mest road av Tom Waits, vilken härlig gubbe! Danny Glover var lite tafatt och gjorde inte så mycket intryck på mig.

Tyvärr bränner filmen aldrig riktigt till. Det är lagom underhållande hela tiden, aldrig dålig, men tyvärr aldrig supernajs heller. Den är ett bra val för dem som gillar Redford, långsamma kriminalare eller helt enkelt vill se det mesta av vad som flödar förbi oss i den strida strömmen av filmer. Äh, ta och se filmen vetja.

Jag ger den en trea!

Betyg: 3/5

Bram Stoker's Dracula (1992)

Jag hade en vag känsla att jag sett Francis Ford Coppolas Dracula tidigare men det hade jag inte. Jag gissar att jag hade blandat ihop den med Interview with a vampire. Dracula är en helt annan film kan jag konstatera. Det var i vilket fall jättespännande att se den. Vad kunde Coppola, Gary Oldman, Anthony Hopkins, Keanu Reeves och Winona Ryder göra av detta?

Well, detta är ett pretentiöst spektakel. Den är snustorr och superallvarlig och jag har lite svårt med den tonaliteten oavsett hur väl den rimmar med Bram Stokers litterära förlaga. Jag har väl helt enkelt blivit präglad av Buffy då det gäller vampyrhistorier. Jag förväntar mig en större glimt i ögat än vad jag får med denna film.

Precis som med Rumble fish känns det som att Coppola vänder sig till en yngre publik där känslor alltid är jättestora, där kärlek lever i eoner och där fåordiga unga skönheter kan få publiken att skälva av längtan.

Historien känns igen från den enda Dracula-filmen jag sett, Werner Herzogs Nosferatu: Phantom der nacht från 1979.

Så har Gary Oldman någon chans mot Klaus Kinski som greve Dracula? Nja, han når inte upp. Men de övriga är helt klart bättre i denna film. Winona Ryder som Draculas livslånga kärlek är bra. Keanu Reeves är extraordinärt stiff i denna film, men jag kommer inte ens ihåg vem som spelade den karaktären i Herzogs film.

Anthony Hopkins, Richard E Grant, Cary Elwes och Billy Campbell är alla festliga som vampyrjägare. Kul att se en ung Richard E Grant också. Han är med i allt för få filmer. Tom Waits som verkar vara något av en favoritskådespelare hos Coppola är också med i en minnesvärd roll som den galne Renfield.

Filmen gav mig nöje trots att den är ojämn. Jag njöt ibland, men tog också fram skämskudden ibland. Speciellt Oldman spelar över lite väl mycket.

Coppolas regi är svulstig och tunghänt, denna film påminner mig mer om Gudfadern-filmerna eller Apocalypse now än The Outsiders eller Rumble fish.

Jag ger Dracula en trea.

Betyg: 3/5

Rumble Fish (1983)

Rumble fish utspelas i samma universum som The outsider men är inte en direkt uppföljare. Miljöerna är dock i princip identiska men några år senare. Men det som skiljer filmerna mest åt är tonaliteten i filmerna. Rumble fish är arty-farty, filmad i svartvitt med några få färgklickar på väl valda ställen. Det är en drömsk och poetisk film som kan påminna mig om en films som My own private Idaho med River Phoenix.

Om The outsiders var en ensamblefilm är Rumble fish en karaktärsstudie över Rusty James (Matt Dillon). Han är en slarver och ganska korkad om jag får säga det som försöker leva upp till ryktet som hans storebror The Motorcycle Boy (Mickey Rourke) har. Rusty James drömmer om en tid då de fattiga ungdomarna bildade gäng och drog omkring och busade. Nu flödar gatorna över av heroin och allt är sämre.

Rusty James är tillsammans med flickvännen Patty (Diane Lane) och hänger med kompisarna Steve (Vinvent Spano), Smokey (Nicholas Cage) och B.J. (Chris Penn). Andra coola katter som figurerar i omgivningen är Midget (Laurence Fishburn) och Benny (Tom Waits). Rusty James och The Motorcycle Boys far spelas förträffligt av Dennis Hopper.

Jag kommer ihåg Rumble fish som en otroligt cool och häftig film, men den lever inte riktigt upp till den nivån vid en omtitt. den är fortfarande duglig men jag tror att man var mer mottaglig för dess bildspråk och ödesmättade historia när man var yngre och lättare att bli imponerad av pretentiösa filmer. Rumble fish är ännu mer melankolisk än The outsiders till och med.

Väldigt kul att se alla dessa kända skådespelare som unga. Nic Cage känner man nästan inte igen i den hysteriska frisyren och de runda kinderna. Sofia Coppola spelar lillasyster igen.

Mickey Rourke viskar fram sina repliker. Vad var det?

Jag ger Rumble fish en stark trea.

Betyg: 3+/5

The Outsiders (1983)

 

Stay gold, Ponyboy. Stay gold.

1983 gjorde Francis Ford Coppola två filmer som baserades på böcker av samma författare och som dessutom påminner om varandra en hel del. Det är minst sagt intressant.

Författarinnan S. E. Hinton skrev boken The outsiders 1967. Filmen handlar om ett ungdomsgäng från den sämre delen av stan och deras konflikter med de rika ungdomarna, The Greasers mot The Socs. Historien utspelas i Tulsa, Oklahoma 1965. Filmen är hyfsat realistisk med en känsla av en gnutta förvrängd och förstärkt realitet. Den är melankolisk och eftertänksam och påminner mig i tonalitet lite om Stand by me från 1986. Coppola har också använt tidsenlig musik på ett mycket bra sätt, inte hysteriskt överdrivet som George Lucas använde rockabillymusiken i den patetiska American graffiti.

Det som framför allt står ut med The outsiders är dock stjärncasten, en "who's who" bland unga manliga skådespelare i början av åttiotalet. det var kanske här grunden för "the brat pack" lades?

Huvudrollerna spelas av Ralph Macchio och en förträfflig C. Thomas Howell som påminner mig om River Phoenix. Biroller spelas av Matt Dillon, Patrick Swayze, Rob Lowe, Emilio Estevez och en okänd Tom Cruise. Diane Lane spelar tjejen in mitten och Tom Waits gör som vanligt en suverän liten roll. Lilla Sofia Coppola spelar lillasyster.

Ponyboy påminner mig så om systerson Måns, men i denna film slåss de med knivar istället för gurkor.

Filmen är en "coming of age" med en sorgsen ton. Drömmar som krossas, potential som rinner ut. Det är en fin liten historia som är väl värd att berätta.

Nature’s first green is gold, 
Her hardest hue to hold. 
Her early leaf’s a flower; 
But only so an hour. 
Then leaf subsides to leaf. 
So Eden sank to grief, 
So dawn goes down to day. 
Nothing gold can stay. 

Betyg: 4/5

The Ballad of Buster Scruggs (2018)

"Nihilism (från latinets nihil; ingenting) är en filosofisk position som argumenterar för att existensen är utan objektiv mening eller intrinsikalt värde (egenvärde, inneboende värde). Nihilister anser generellt att moral inte existerar, alltså finns inga moraliska värden med vilka man kan upprätthålla en regel eller logiskt föredra en handling framför en annan.

Termen nihilism används ibland synonymt med anomi för att beskriva en generell känsla av hopplöshet och meningslöshet i existensen."

Bröderna Coens senaste film The Ballad of Buster Scruggs är en sällsam film. Den är briljant i filmtekniska termer, men ändå blir jag bara tung i sinnet när jag ser den. Den stinker av cynism och är så elak mot sina karaktärer att jag inte riktigt vet hur jag ska möta filmen. Begreppet nihilism kommer upp i tanken, definition av begreppet ovan taget från Wikipedia.

Filmens består av sex till synes fristående historier från den amerikanska vilda västern. Jag gillar miljöerna och eran men denna films budskap är ett problem. Den sammanbindande länken är döden på ett eller annat sätt. Det är som att bröderna säger att livet är förjävligt och hemskt och de få gånger livet är fint så är allt meningslöst ändå. Jag har svårt att hylla filmen som vissa gör med den tonalitet den har. Driver bröderna med oss och testar hur jävliga historier de kan "komma undan med", eller har de något djupt och vettigt att bidra med egentligen? Det är svårt att förstå. Det finns redan en uppsjö av texter och poddar om filmen. Jag finner det svårt att veta om tyckarna gillar filmen för att skryta med att de är så smarta, eller om de verkligen förstår filmen. Ett omöjligt dilemma.

Det infernaliska är att bröderna gör film så bra att det inte går att skaka av sig filmen som skräp som flugit upp från en soldammig huvudgata i gamla västern. Filmens två första filmer "The ballad of Buster Scruggs" och "Near algodones" är humoristiska små vinjett som sätter fokus på filmens röda tråd - döden. De är båda elaka mot sina karaktärer, speciellt den andra, men jag blir inte personligen involverad då jag inte hinner knyta an till karaktärerna. "Near algodones" är den klart bättre inte minst på grund av James Franco och Stephen Root i rollerna som Cowboy och Teller.

Den tredje filmen "Meal ticket" är däremot avgrundssvart med en handling, budskap och bilder jag har svårt att trycka undan. En helt fruktansvärd historia som kläs i brödernas klämkäcka filmskrud. En människas öde hanteras som ett skämt, ett roligt "gag". Cynismen är till och mer högre än i deras långfilm "Inside Llewyn Davis".

Den fjärde filmen "All gold canyon" var mycket trevlig med en lysande Tom Waits. Den enda filmen i denna samling som hade ett lyckligt slut. Se vad de gjort mot mig... Jag som brukar vara en advokat emot lyckliga slut i film. Vad är detta? Jag gillade i alla fall "All gold canyon", gillade hur märkligt finkänslig den var trots att den var rejält våldsam.

Men den starkaste av alla segment var ändock "The gal who got rattled" där Bill Heck var underbar som eftertänksam Cowboy. Who the heck is he? Den unga mön Alice Longabaugh spelades mycket innerligt av Zoe Kazan. Har hon varit så här bra någonsin tidigare? Jag tror inte det. Detta är den kortfilm som hade mest långfilmspotential känns det som. Tonen var till och med romantisk vilket jag inte direkt förknippar bröderna Coen med. Därför är det ännu mer hjärtekrossande med hur de låter filmen sluta. Detta slut hade passat mycket bättre i en film som Meek's cutoff där tonaliteten var en helt annan. Men bröderna Coen har valt att tära på sina åskådares tålamod med elände på elände och när det tar slut följer de upp med lite mer elände.

Filmens sista sjätte och sista segment är "The mortal remains" och den ska enligt the internets handla om en symbolisk resa mot den sista vilan. Jag såg den mer bokstavlig och får ta på mig dumstruten. Men som bokstavlig film funkade den bra också. Inne i diligensen finner vi två "bounty hunters" tillsammans med tre vanlisar, alla med sina demoner och rädslor. Det var som det nya Amerika i miniatyr. Blandningen av nationaliteter med olika religiösa övertygelser, inklusive ateisten. Det som indikerar att detta är symbolik är den skumme kusken som absolut inte kunde stanna ekipaget samt det än mer skumma hotellet de anländer till i slutet. Allt där i slutet kändes "off"... Jag var dock fortfarande lite chockad över "Meal ticket" för att ta in alla undermeningar.

Filmens poster kan kanske ge lite ledtrådar. Kan man anta att de sex "ekrarna" befolkas av segmentens huvudpersoner? Klockan 3 ser vi en gående man: det måste vara guldgrävaren. Klockan 5 syns en diligens: det är sista segmentet och där är alla fem huvudpersoner. Levande eller döda. Klockan 1 ser vi Impressarions vagn dvs från "Meal ticket". Klockan 7, 9 och 11 har vi ensamma cowboys på häst, dvs Buster Scruggs från första segmentet och the Cowboy/bankrånaren från andra segmentet. So far so good! Men sen har vi det femte segmentet kvar och den ensamme cowboyen är rimligen Billy Knapp, vilket skulle antyda att han och inte Alice är protagonisten i det segmentet. Min tolkning!

Som du hör finns det en hel del att fundera på i denna film och bara det är väl skäl nog till att hålla den som en bra film? Men jag räknar också in magkänslan jag får av att se filmen och den är helt rutten. Svårt med betyget. Ibland blir man bara så trött på cynismen... Trea?

Betyg: 3/5