Visar inlägg med etikett Saul Rubinek. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Saul Rubinek. Visa alla inlägg

onsdag 19 december 2018

The Ballad of Buster Scruggs (2018)



"Nihilism (från latinets nihil; ingenting) är en filosofisk position som argumenterar för att existensen är utan objektiv mening eller intrinsikalt värde (egenvärde, inneboende värde). Nihilister anser generellt att moral inte existerar, alltså finns inga moraliska värden med vilka man kan upprätthålla en regel eller logiskt föredra en handling framför en annan.

Termen nihilism används ibland synonymt med anomi för att beskriva en generell känsla av hopplöshet och meningslöshet i existensen."

Bröderna Coens senaste film The Ballad of Buster Scruggs är en sällsam film. Den är briljant i filmtekniska termer, men ändå blir jag bara tung i sinnet när jag ser den. Den stinker av cynism och är så elak mot sina karaktärer att jag inte riktigt vet hur jag ska möta filmen. Begreppet nihilism kommer upp i tanken, definition av begreppet ovan taget från Wikipedia.

Filmens består av sex till synes fristående historier från den amerikanska vilda västern. Jag gillar miljöerna och eran men denna films budskap är ett problem. Den sammanbindande länken är döden på ett eller annat sätt. Det är som att bröderna säger att livet är förjävligt och hemskt och de få gånger livet är fint så är allt meningslöst ändå. Jag har svårt att hylla filmen som vissa gör med den tonalitet den har. Driver bröderna med oss och testar hur jävliga historier de kan "komma undan med", eller har de något djupt och vettigt att bidra med egentligen? Det är svårt att förstå. Det finns redan en uppsjö av texter och poddar om filmen. Jag finner det svårt att veta om tyckarna gillar filmen för att skryta med att de är så smarta, eller om de verkligen förstår filmen. Ett omöjligt dilemma.

Det infernaliska är att bröderna gör film så bra att det inte går att skaka av sig filmen som skräp som flugit upp från en soldammig huvudgata i gamla västern. Filmens två första filmer "The ballad of Buster Scruggs" och "Near algodones" är humoristiska små vinjett som sätter fokus på filmens röda tråd - döden. De är båda elaka mot sina karaktärer, speciellt den andra, men jag blir inte personligen involverad då jag inte hinner knyta an till karaktärerna. "Near algodones" är den klart bättre inte minst på grund av James Franco och Stephen Root i rollerna som Cowboy och Teller.

Den tredje filmen "Meal ticket" är däremot avgrundssvart med en handling, budskap och bilder jag har svårt att trycka undan. En helt fruktansvärd historia som kläs i brödernas klämkäcka filmskrud. En människas öde hanteras som ett skämt, ett roligt "gag". Cynismen är till och mer högre än i deras långfilm "Inside Llewyn Davis".


Den fjärde filmen "All gold canyon" var mycket trevlig med en lysande Tom Waits. Den enda filmen i denna samling som hade ett lyckligt slut. Se vad de gjort mot mig... Jag som brukar vara en advokat emot lyckliga slut i film. Vad är detta? Jag gillade i alla fall "All gold canyon", gillade hur märkligt finkänslig den var trots att den var rejält våldsam.

Men den starkaste av alla segment var ändock "The gal who got rattled" där Bill Heck var underbar som eftertänksam Cowboy. Who the heck is he? Den unga mön Alice Longabaugh spelades mycket innerligt av Zoe Kazan. Har hon varit så här bra någonsin tidigare? Jag tror inte det. Detta är den kortfilm som hade mest långfilmspotential känns det som. Tonen var till och med romantisk vilket jag inte direkt förknippar bröderna Coen med. Därför är det ännu mer hjärtekrossande med hur de låter filmen sluta. Detta slut hade passat mycket bättre i en film som Meek's cutoff där tonaliteten var en helt annan. Men bröderna Coen har valt att tära på sina åskådares tålamod med elände på elände och när det tar slut följer de upp med lite mer elände.

Filmens sista sjätte och sista segment är "The mortal remains" och den ska enligt the internets handla om en symbolisk resa mot den sista vilan. Jag såg den mer bokstavlig och får ta på mig dumstruten. Men som bokstavlig film funkade den bra också. Inne i diligensen finner vi två "bounty hunters" tillsammans med tre vanlisar, alla med sina demoner och rädslor. Det var som det nya Amerika i miniatyr. Blandningen av nationaliteter med olika religiösa övertygelser, inklusive ateisten. Det som indikerar att detta är symbolik är den skumme kusken som absolut inte kunde stanna ekipaget samt det än mer skumma hotellet de anländer till i slutet. Allt där i slutet kändes "off"... Jag var dock fortfarande lite chockad över "Meal ticket" för att ta in alla undermeningar.

Filmens poster kan kanske ge lite ledtrådar. Kan man anta att de sex "ekrarna" befolkas av segmentens huvudpersoner? Klockan 3 ser vi en gående man: det måste vara guldgrävaren. Klockan 5 syns en diligens: det är sista segmentet och där är alla fem huvudpersoner. Levande eller döda. Klockan 1 ser vi Impressarions vagn dvs från "Meal ticket". Klockan 7, 9 och 11 har vi ensamma cowboys på häst, dvs Buster Scruggs från första segmentet och the Cowboy/bankrånaren från andra segmentet. So far so good! Men sen har vi det femte segmentet kvar och den ensamme cowboyen är rimligen Billy Knapp, vilket skulle antyda att han och inte Alice är protagonisten i det segmentet. Min tolkning!

Som du hör finns det en hel del att fundera på i denna film och bara det är väl skäl nog till att hålla den som en bra film? Men jag räknar också in magkänslan jag får av att se filmen och den är helt rutten. Svårt med betyget. Ibland blir man bara så trött på cynismen... Trea?

Betyg: 3/5













lördag 18 april 2015

Unforgiven (1992)



Bill Munny: It's a hell of a thing, killin' a man. Take away all he's got, and all he's ever gonna have.

Jag antar frankt att alla som läser min blogg redan har sett "Unforgiven". Eller hur, va? En modern klassiker. Om du inte sett den kan jag bara å det varmaste rekommendera filmen. Filmen är rent ut sagt rå. Jag kände ett fantastiskt stort stresspåslag under denna omtitt som inte släppte förrän långt efter filmen tog slut. Den har en tyngd som heter duga.

Clintan regisserar och spelar huvudrollen som William Munny. Detta är en långsamt, men aldrig tråkig, berättad historia om hur våld föder våld. Munny, hans gamle vapendragare Ned och den unge hetsporren "The Schofield Kid" beger sig norrut för att mörda två kofösare och hämta ersättningen om 1000 dollars för utfört smutsjobb.


Bakgrunden till uppdraget är en misshandel av en ung prostituerad som den ena kofösaren gjort sig skyldig till. Sheriffen utmäter böter till barägaren, "ägaren" av den skadade "egendomen" (!!), och den unga kvinnan får ingen rätt. Hela historien om kvinnorna och deras ställning i samhället är det som berör hårdast. Brutaliteten i misshandeln är exceptionell, men det som sticker till mest i hjärtat är scenen när den yngre kofösaren erbjuder henne en egen ponny för att sona för brottet som begåtts. Hennes minspel när hon först tror att hon ska få en helt egen ponny och hur hennes min går tillbaka till den oändliga sorgsenheten när bordellmamman spottar kofösaren i ansiktet är otroligt smärtsam.


Morgan Freeman kan mycket väl vara den bästa birollsskådisen vi har. Här spelar han andrafiolen till Clintan. Han är Ned och med honom får filmen en balans från att bara vara eländig. Han livar upp på något sätt. Tills slutet, då frånvaron av hans trygga person gör oss än mer ledsna över Little Bills agerande.

Sen har vi hela biten om hur nedbruten och ärrad Munny är efter ett liv med mördandet. Hans bagage är sannerligen stort och Clintan gör sin bästa skådespelarinsats i karriären då han förmedlar allt vad det innebär. Detta är en god antivåldsfilm om någon. Fruktansvärt pressande hur eländigt det är. Att ta någons hela historia och allt han hade framför sig. Filmen är också mycket bra på att visa hans "teknik", en blandning av kopiösa mängder alkohol och en kyla i de avgörande ögonblicken. Jag tror helt klart att rent historiskt ligger denna film bra till när det gäller hur en pistolfajt gick till. Det var den som tog tid på sig att sikta och behöll lugnet som hade störst chans. I de lägena underlättade det säkert om man inte brydde sig om man dog eller ej. Jag får känslan att William Munny levt hela sitt liv utan att bry sig.


Och däri ligger lite av en annan nerv i filmen. Munny beger sig iväg från hemmet och hans två små barn medveten om risken att han kanske inte kommer tillbaka. Pengabehov och gammal vana driver honom iväg på uppdraget antar jag. Det hjälper ju inte att svinen har fått sjukdom heller.

Gene Hackman är suverän som Little Bill Daggett. Hans scen mot Richard Harris i filmens första hälft sätter nivå och skapar en spännings om hela filmen lever på. Little Bill's sista scen. Där på golvet är mycket stark. Lägg märke till hans förvåning när han ska dö. "Jag som just bygger en veranda" Han tycker inte att han förtjänade ett sådant slut. Självklart känns det bra att han får sota sina brott, speciellt på grund av vad han gjorde mot Ned men också mot tjejerna. Men någonstans i mitt inre tror jag att sådana som han klarade sig undan i verkligheten...


Ojojoj. Detta är en sjuhelsikes bra film. Den håller alla dagar i veckan. Den kom ut 1992 men den skulle precis lika gärna kunnat komma ut idag och gått lika bra. Någon däremot?

Jag älskar mörkret som en kontrast till de flesta westernfilmer som jag sett och som diskuterats på bloggarna de senaste dagarna. Detta är riktig hard core, gott folk. Se den!

Jag ger "Unforgiven" fem kulor av fem möjliga. Basta!

Betyg: 5/5