Home Alone (1990)

John Hughes.

John Hughes dog i en hjärtattack 2009 endast 59 år gammal. Han har regisserat och/eller skrivit många viktiga filmer för mig från min ungdom. Han är en av giganterna i mitt huvud med filmer som The Breakfast Club, Weird science, Sixteen candles, Ett päron till fars-filmerna, Ferris Bueller's day off, Pretty in pink, Raka spåret till Chicago och många fler.

Men en av hans mer kända filmer hade jag aldrig sett, Ensam hemma eller Home alone som vi kallar den. Som julfilm passade den in och efter en sträng blick från Niklas på glöggminglet kände jag att det var dags att se denna film skriven och producerad av mästaren.

Well, vad ska man säga? Vissa filmer ska ses när de är nya. Det känns som att jag redan sett i princip alla centrala scener från filmen. Tänk vilken popkulturellt ikonisk film detta är, och hur den påverkat vår kultur. Det var såklart väldigt kul att se alla dessa scener i deras rätta element.

Men tyvärr måste jag erkänna att jag inte tycker att filmen är speciellt bra. Trots att Hughes skrivit manus har den inte ett lika varmt hjärta som hans filmer brukar ha. Det kan kanske bero på valet av en mjäkig regissör i Chris Columbus, men kanske ännu mer troligt beror det på valet av skådespelare. Till att börja med är Kevins föräldrar idioter och extremt irriterande, speciellt mamman. Men det är Kevin själv, spelad av Macaulay Culkin, som är det största problemet. Kevin i Culkins skepnad är en skitunge som är ytterst osympatisk. Ett riktigt äckligt "creep".

Men låt oss inte fastna i det negativa. Den största positiva överraskningen var att John Candy var med i filmen. Det är kanske den skådespelare jag mest förknippar med Hughes efter Molly Ringwald. Candys Gus Polinski är behållningen i och räddningen för denna film. Genast infann sig det stora röda hjärtat och det blev varmt i magen. Hans korta scener var väldigt bra och all hans dialog var improviserad av Candy själv i egen hög person. Godis för oss filmälskare.

Skurkparet Marv och Harry spelas av Daniel Stern och Joe Pesci och de gör ett hyfsat jobb, men känslan är att de kör på automatik med lagom mycket överspel, vilket såklart betyder för mycket. Pesci kör lite av sin schtick från Dödlig vapen och Daniel Stern kämpar på men är bättre i City slickers.

Andra överraskningar är att det jag trodde filmen mest skulle handla om, dvs Marv och Harrys försök att bryta sig in i huset inte startar förrän när det endast är mindre än 30 minuter kvar av filmen. Det andra är att filmens humor är så töntig. Hughes brukar skriva bra humor. Här blir det mest simpla skämt och en massa fysik förnedringshumor. Filmen matar på med repetition av humoristiska scener som om de redan räknat ut att dessa scener skulle komma att bli publikfavoriter (tex Kevin applicerar rakvatten och skriker två gånger). Vad de inte tänkte på var kanske att sådana scener endast är roliga när de överraskar...

Jag är trots allt nöjd med att ha sett filmen, men Niklas, jag tror inte att detta kommer bli en stående titt varje jul i alla framtid. Även om Santa's elf var söt!

Jag ger Home alone två polkas av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Planes, Trains & Automobiles (1987)

John Hughes hade ett stort hjärta. Det är mycket trist att han inte är med oss längre. Det är väl framför allt varmhjärtade komedier som han skrev eller regisserade som han är ihågkommen för. Planes, trains & automobiles är en sådan. Filmen kallas för Raka spåret till Chicago i Sverige. Det är en ganska trist översättning tycker jag.

Redan från filmens inledning får jag känslan av att detta är en knaskomedi, och att den inte spelar i realismens domäner. Den är kanske inte lika galen som en film som Dumb or dumber, men inte långt därifrån. Denna känsla håller i sig nästan hela filmen igenom. Det som gör att det känns som en Hughes-film är ett fåtal scener som kommer lite här och där. Speciellt en scen då Steve Martins Neal Page får ett utbrott på John Candys Del Griffith på det första hotellrummet. Neal är otroligt elak och Del står bara där och tar emot och emot. Den scenen är en av filmens tätaste och John Hughes handlag känns tydligt igen, inte för att den är elak utan för att den känns äkta.

Men tyvärr är en hel del av humorn av den simplare flabbigare sorten. Jag kommer inte riktigt överens med en del av scenerna i filmen. Jag kommer ihåg filmen som mer seriös OCH mer rolig. Visst topparna finns där... Dels rensning av sina sinuskaviteter före sömnen, handen mellan kuddarna (det är inte två kuddar!), kvinnan vid biluthyrningen. Ja, denna film har många höjdpunkter.

Det är dock inte förrän det är endast fem minuter kvar som filmen verkligen levererar som en "äkta" John Hughes-film. Slutet måste var ett av de finast filmsluten som finns. Klart det blir dammigt i rummet. Ingen tvekan. Scenen är bra klippt. Steve Martin som jag alltid gillat, och som är något underskattad må jag säga, spelar scenen bra, både när han lägger ihop alla ledtrådarna och räknar ut vad som står på och senare när de kommer hem. Slutet är mäktigt, det får högsta betyg.

Men som helhet var filmen nog lite svagare än vad jag kom ihåg den. Fortfarande klart över godkänt men inte den pangfilm jag hade i mitt "arkiv".

Jag ger Planes, trains & automobiles tre starka kompisar för livet av fem möjliga.

Betyg: 3+/5

R.I.P John Candy

JFK (1991)

Idag är det filmspanartema igen och denna gång är temat Konspirationsteorier. Jag brukar ju skriva listor vid dessa tillfällen, men ibland diskar jag istället av en film som passar in på temat. Det är enklare att välja listalternativet om man gillar genren och temat i fråga, och eftersom jag faktiskt inte är speciellt svag för filmer om konspirationsteorier har jag valt att se the mother of all consperacy theories - Oliver Stone's JFK istället för en lista.

70-talet var konspirationsteorifilmernas guldålder. När jag nyligen behandlade det decenniet såg jag mycket riktigt några filmer i genren. En av dem var Marathon man. Jag fann den tråkig och mycket överreklamerad. Döm om min förvåning när alla som kommenterade min revy gillade filmen mer än mig! Det är uppenbarligen jag som har den avvikande åsikten jämfört med "det normala" i detta fall. Movies-Noir ger den en fyra, Jojjenito likaså, Fiffi gillar 70-talsthrillers och ville se den, Sofia minns att hon gillade den och Filmitch likaså. För mig var det en mycket svag tvåa och tredje svagaste filmen av de 23 jag såg från 70-talet. Det var inte förrän på senaste filmspanarträffen då jag (äntligen) träffade någon som inte heller gillade filmen. Det var den mycket gode och intelligente vännen Fredrik förkunnade att han INTE gillade Maratonmannen! Puh, jag trodde ett tag jag var utsatt för en filmspanarkonspiration! :-)

Så det blir ingen lista från mig idag. Istället bestämde jag mig alltså för att fylla ett stort hål i min filmografi. Oliver Stones storfilm JFK med helylle-präktot Kevin Costner i huvudrollen.

Ni känner ju alla till handlingen så den skippar jag. Jag misstänker att det inte är många som läser denna blogg som inte sett filmen. Vad kan man då säga om detta? Den är extreeeeemt lång. Den är föööööör lång. Jag var inte underhållen på en nivå som krävs för att det ska vara ok att vara så himla lång. Jag säger till O Stone: "Inte ok!"

Jag var inte speciellt underhållen över huvud taget. Stone har en underton i många av sina filmer som för mig signalerar en självgodhet. Han verkar vara en riktig besser wisser. En del kan säkert se det som att han kämpar för sanningen och att avslöja "the man" men ha gör det på ett så pompöst och allvarligt sätt att jag nästan dör av uttråkning. Var är glimten i ögat? Var är lite självdistans? Var är ödmjukheten över att han kanske inte har den exakta sanningen?

En annan sak jag kom att tänka på är att Stone försöker dränka oss med detaljer om vad som hände. Jim Garrison (Kevin Costner) kommenterar väl till och med att den där stora statliga utredningen var så lång och detaljrik att ingen annan än han själv orkade läsa hela. Det är lätt att dränka eller dölja sanningen i en stor mängd detaljer! Och det är lika sant för en film som för en utredning! JFK var för lång och den bågnar under sin egen tyngd. Alla scener mellan Garrison och hans familj är svintråkiga och det mesta av delarna där Garrisons team utreder Tommy Lee Jones Clay Shaw är likaledes tråkiga.

Det som är spännande är tesen om en konspiration och rekonstruktionen om hur det kanske gick till. Det var en scen som jag sett på Seinfeld tidigare, den med Wayne Knight i centrum, "Back, and to the left. Back, and to the left... Back, and to the left." Det är inte ett bra tecken när detta, minnet av en scen i Seinfeld blir filmens höjdpunkt för mig. Kolla in när Jerry inte kan hålla sig för skratt vid 3:01 i klippet. LOL.

Vad tror jag då om konspirationsteorin? Kan man tänka sig att militärindustrin, armén och omoraliska politiker konspirerar mot en president som driver politiken i "fel" riktning? Japp, självklart! Är det troligt att militärindustrin, armén, CIA, Secret Service och omoraliska politiker dödade Kennedy och att ingen har läckt detta till pressen under 50 år? Nja, knappast va?

JFK som film är bättre än Dansar med vargar i alla fall. Båda är filmer från eran då Kevin Costner hade en aura av politisk korrekt sötsliskig världsräddare... Tänk Bono och Sting. Trist och blä. Filmen blir därmed trist och blä också. Nu blev jag sugen att se om The wolf of Wall Street istället...

Jag ger JFK två svaga bevisningar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

PS, mina konspirationsfilmfavoriter (inte en lista-lista men väl en mini-lista): The conversation, All the presidents men, The Pelican brief, Enemy of the state, Conspiracy theory, the Bourne-trilogy.

PPS, egentligen skulle mina filmspanarkompisar också skriva om konspirationsteorier, men jag vet faktiskt inte riktigt vem som har skrivit inläggen på deras bloggar just idag. Bilden i Jojjenitos header ser lite skrev ut, och faller inte skugga fel där på bilden? Kan det verkligen vara ett av Jojjes inlägg? Har hans blogg blivit kapad? JAG VET DET INTE!!!!
Jojjenito
Flmr
The velvet café
The nerd bird
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fredrik on film
Filmitch
Mackans film
Har du inte sett den? (podd)
Absurd Cinema