Visar inlägg med etikett Stephen Root. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Stephen Root. Visa alla inlägg

tisdag 20 juni 2023

O Brother, Where Art Thou? (2000)



Jag var allt ganska nyfiken på hur jag skulle uppskatta denna komedi från bröderna Coen nu när jag såg om den för podden skulle. Tyvärr visade det sig att alternativet att dess humor inte funkade speciellt väl blev fallet. Jag gillar inte denna typ av komedi som bygger på att en eller flera huvudpersoner ska vara så korkade som möjligt och att "seriösa" skådespelare ska spela över mer eller mindre för att sälja in sina fåniga miner in absurdum. Om det görs som ren slap stick komedi likt Dum och dummare kan det vara ok, men denna mix av Coens smartness, kända skådisar och stenkorkade karaktärer tär på mina nerver.

Musiken är bra, jag gillar både Emmylou Harris och Gillian Welch framför allt, men denna typ av country är av den bonniga stilen. Jag gillar när countryn är mer "outlaw" och därmed mer personlig.

Men trots allt ovan är filmen bra gjord och dess look and feel är det inget fel på. Bröderna med sina medarbetare har säkert fått fram precis det de ville ha, men det var helt enkelt inte min kopp av te. 

Lite oklart om jag ens gillade filmen för 20 år sedan när jag såg den för första gången. Jag kan tänka mig att det var en film man bara var tvungen att gilla "back then"... Nu är jag mer stabil i min åsikt och jag ger den...

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden då jag och Carl snackar om filmens förträfflighet. Finns där poddar finns, eller direkt här.




fredag 25 december 2020

Just Friends (2005)

 

Just friends är en lite mer ungdomlig romantisk komedi än till exempel The proposal som jag skrev om nyligen. Här spelar Ryan Reynolds den där killen som var tjock och utskrattad i high school, för att tio år senare återkomma till sin hemstad som en framgångsrik "hunk", dvs både rik och snygg. 

Reynolds gör ett gediget jobb, men denna film sällar sig nog inte till mina favoriter från den gode Ryan. Den kvinnliga fägringen består i heta men bortglömda Amy Smart. Hon är ju både kul och sexig. De två är ett bra team.

Men denna film lutar sig trots allt mot komediinnehållet. Chris Klein som vi känner igen från American pie-filmerna gör en rolig roll som den sliskige konkurrenten om Amys gunst. Men lustigast är kanske ändå Anna Ferris som en Taylor Swift-liknande popstjärna som är helt uppfylld av sig själv. Hon och lillebrodern spelad av Chris Marquette är ett annat bra team här i filmen. 

Allt som allt en ganska kul film som ger en bra underhållning för stunden men som sedan glöms ganska lätt. Den känns lättviktig helt enkelt och kommer ljusår efter de bästa romantiska komedierna likt Wedding crashes och dess likar...

Betyg: 2/5




torsdag 27 juni 2019

Barry - Season 1 (2018)


Barry är en mycket underhållande serie. Som i många moderna serier mixas genrer med en axelryckning. I Barry får vi komedi, drama, action och thriller i ett. Var säsong är tio avsnitt om cirka 30 minuter styck. Det är en längd man kan ta sig an utan allt för stora åtaganden.

Det komiska geniet Bill Hader spelar lönnmördaren Barry som kommit på att han vill bli skådespelare. Hans uppdragsgivare spelas av Stephen Root. Barry kompisar i skådespelarkursen spelas av Sarah Goldberg och andra. Storyn far mellan den hårda och dödliga värld arbetslösa skådespelare i Los Angeles lever i, och den artiga och humoristiska värld som den tjetjenska maffian befolkar.

Vid sidan av serien dominant Bill Hader, som också skapat serien tillsammans med Alec Berg, sticker flera birollskaraktärer ut. Stephen Root är lustig inledningsvis, men jag tröttnar på hans karaktär Fuches ganska snart. Henry Winklers Gene, lärare och mentor åt de aspirerande skådespelartalangerna, har en motsatt utveckling. Han blir roligare och roligare under seriens gång.

Men den biroll som är roligast är NoHo Hank spelad av den för mig okände Anthony Carrigan. Han är hysteriskt rolig men använd allt för lite. Vågar man hoppas på att han ska få en större roll i säsong 2?

Betyg: 3/5 






onsdag 19 december 2018

The Ballad of Buster Scruggs (2018)



"Nihilism (från latinets nihil; ingenting) är en filosofisk position som argumenterar för att existensen är utan objektiv mening eller intrinsikalt värde (egenvärde, inneboende värde). Nihilister anser generellt att moral inte existerar, alltså finns inga moraliska värden med vilka man kan upprätthålla en regel eller logiskt föredra en handling framför en annan.

Termen nihilism används ibland synonymt med anomi för att beskriva en generell känsla av hopplöshet och meningslöshet i existensen."

Bröderna Coens senaste film The Ballad of Buster Scruggs är en sällsam film. Den är briljant i filmtekniska termer, men ändå blir jag bara tung i sinnet när jag ser den. Den stinker av cynism och är så elak mot sina karaktärer att jag inte riktigt vet hur jag ska möta filmen. Begreppet nihilism kommer upp i tanken, definition av begreppet ovan taget från Wikipedia.

Filmens består av sex till synes fristående historier från den amerikanska vilda västern. Jag gillar miljöerna och eran men denna films budskap är ett problem. Den sammanbindande länken är döden på ett eller annat sätt. Det är som att bröderna säger att livet är förjävligt och hemskt och de få gånger livet är fint så är allt meningslöst ändå. Jag har svårt att hylla filmen som vissa gör med den tonalitet den har. Driver bröderna med oss och testar hur jävliga historier de kan "komma undan med", eller har de något djupt och vettigt att bidra med egentligen? Det är svårt att förstå. Det finns redan en uppsjö av texter och poddar om filmen. Jag finner det svårt att veta om tyckarna gillar filmen för att skryta med att de är så smarta, eller om de verkligen förstår filmen. Ett omöjligt dilemma.

Det infernaliska är att bröderna gör film så bra att det inte går att skaka av sig filmen som skräp som flugit upp från en soldammig huvudgata i gamla västern. Filmens två första filmer "The ballad of Buster Scruggs" och "Near algodones" är humoristiska små vinjett som sätter fokus på filmens röda tråd - döden. De är båda elaka mot sina karaktärer, speciellt den andra, men jag blir inte personligen involverad då jag inte hinner knyta an till karaktärerna. "Near algodones" är den klart bättre inte minst på grund av James Franco och Stephen Root i rollerna som Cowboy och Teller.

Den tredje filmen "Meal ticket" är däremot avgrundssvart med en handling, budskap och bilder jag har svårt att trycka undan. En helt fruktansvärd historia som kläs i brödernas klämkäcka filmskrud. En människas öde hanteras som ett skämt, ett roligt "gag". Cynismen är till och mer högre än i deras långfilm "Inside Llewyn Davis".


Den fjärde filmen "All gold canyon" var mycket trevlig med en lysande Tom Waits. Den enda filmen i denna samling som hade ett lyckligt slut. Se vad de gjort mot mig... Jag som brukar vara en advokat emot lyckliga slut i film. Vad är detta? Jag gillade i alla fall "All gold canyon", gillade hur märkligt finkänslig den var trots att den var rejält våldsam.

Men den starkaste av alla segment var ändock "The gal who got rattled" där Bill Heck var underbar som eftertänksam Cowboy. Who the heck is he? Den unga mön Alice Longabaugh spelades mycket innerligt av Zoe Kazan. Har hon varit så här bra någonsin tidigare? Jag tror inte det. Detta är den kortfilm som hade mest långfilmspotential känns det som. Tonen var till och med romantisk vilket jag inte direkt förknippar bröderna Coen med. Därför är det ännu mer hjärtekrossande med hur de låter filmen sluta. Detta slut hade passat mycket bättre i en film som Meek's cutoff där tonaliteten var en helt annan. Men bröderna Coen har valt att tära på sina åskådares tålamod med elände på elände och när det tar slut följer de upp med lite mer elände.

Filmens sista sjätte och sista segment är "The mortal remains" och den ska enligt the internets handla om en symbolisk resa mot den sista vilan. Jag såg den mer bokstavlig och får ta på mig dumstruten. Men som bokstavlig film funkade den bra också. Inne i diligensen finner vi två "bounty hunters" tillsammans med tre vanlisar, alla med sina demoner och rädslor. Det var som det nya Amerika i miniatyr. Blandningen av nationaliteter med olika religiösa övertygelser, inklusive ateisten. Det som indikerar att detta är symbolik är den skumme kusken som absolut inte kunde stanna ekipaget samt det än mer skumma hotellet de anländer till i slutet. Allt där i slutet kändes "off"... Jag var dock fortfarande lite chockad över "Meal ticket" för att ta in alla undermeningar.

Filmens poster kan kanske ge lite ledtrådar. Kan man anta att de sex "ekrarna" befolkas av segmentens huvudpersoner? Klockan 3 ser vi en gående man: det måste vara guldgrävaren. Klockan 5 syns en diligens: det är sista segmentet och där är alla fem huvudpersoner. Levande eller döda. Klockan 1 ser vi Impressarions vagn dvs från "Meal ticket". Klockan 7, 9 och 11 har vi ensamma cowboys på häst, dvs Buster Scruggs från första segmentet och the Cowboy/bankrånaren från andra segmentet. So far so good! Men sen har vi det femte segmentet kvar och den ensamme cowboyen är rimligen Billy Knapp, vilket skulle antyda att han och inte Alice är protagonisten i det segmentet. Min tolkning!

Som du hör finns det en hel del att fundera på i denna film och bara det är väl skäl nog till att hålla den som en bra film? Men jag räknar också in magkänslan jag får av att se filmen och den är helt rutten. Svårt med betyget. Ibland blir man bara så trött på cynismen... Trea?

Betyg: 3/5













tisdag 13 februari 2018

Get Out (2017)


Get out är en av de filmer som kommer definiera filmåret 2017. Den är något nytt och spännande och gav mig en helt ny typ av skräckfilmskomedi. Till skillnad från roliga men ospännande filmer som Zombieland eller Shaun of the dead var denna både nervpirrande så att jag knappt kunde andas och oväntad rolig på ett becksvart vis. Stämningen under första halvan kunde skäras med kniv och jag var helt slut i nerverna när filmens idé sent omsider börjades skönjas. Då avtog som brukligt den isande spänningen. Samtidigt är filmen en suverän satir med svart absurd humor. Dessutom har den ett underbart slut som inte går av för hackor. Only in the movies!



Att filmen är skriven och regisserad av en debutant känns mäkta imponerande. Jordan Peele har mest arbetat som skådespelare och framför allt i tv-serier. Nu snart 40 år gammal har han gjort sin första film och den är sensationellt bra i det perspektivet. Det känns som att man är i trygga händer filmen igenom, och då menar jag det filmiska hantverket. Då det gäller känslan från filmens handling är den det motsatta. Att stämningen på festen ute på landet kändes så hotfull att man inte kunde sitta stilla säger en hel del om hur bra filmens regissör är, men också mycket om dagens samhälle.

Skådespeleriet är också världselit och där givetvis Daniel Kaluuya i rollen som Chris står ut. Han har en närvaro som krävs för rollen och det skiner igenom. Förmågan att låta stora tårar bildas och rinna nerför kinden är ovanlig. Bradley Whitford är en gammal favorit och han är också mycket bra i denna film. Det är inte en helt lätt roll han har här. Catherine Keener är ok men inte riktigt lika bra som jag hade förväntat mig. Jag tycker att hon med sitt skådespeleri avslöjar för mycket om sin karaktär. Oklart vad som går fel dock, det är bara en känsla jag fick. Betty Gabriel i rollen som hemhjälpen Georgina var dock ypperlig. Det finns en scen med henne som var en av filmårets scener alla kategorier. Så bra.



En av filmens viktigaste roller är Rose och hon spelas av Allison Williams. Samtidigt som hon gör rollen intill perfektion är hon också förvillande lik Kiera Knightly och det drar trots allt ner lite. Trist med ovidkommande och ovälkomna frågor som rumlar runt i huvudet under titten. Är det samma alien-haka de har kanske?

Och nu kommer vi till handlingen... Nej, det gör vi inte. Se filmen så ospoilad som möjligt. Det är den värd. Se den på bio för att i bästa fall få höra hur publiken lever sig in handlingens bergochdalbana. Detta är en imponerande filmdebut, en mustig blandning av skräck, obehag, komedi, politik, spänning och utlösning.

Jag ger Get out fyra "sunken places" av fem möjliga.

Betyg: 4+/5





söndag 22 november 2015

7 Chinese Brothers (2015)



The Overnight med Jason Schwartzman var en av de mest uppfriskande filmerna på filmfestivalen så här långt. Den första filmen under filmspanardagen på festivalen var en annan AI med Schwartzman i huvudrollen. Här spelar han Larry en mycket kufisk men sympatisk person. Larry lever ensam med sin hund och när vi möter honom har han just blivit sparkad från sitt jobb som diskare på en restaurang. Han verkar ta dagen med en klackspark. Ibland åker han och besöker sin gamla mormor som bor på ett ålderdomshem och han är kompis med en av killarna som arbetar där. Larry får jobb på en mekanisk verkstad och där blir han förtjust i den kvinnliga arbetsledaren. Det börjar kanske se ljusare ut för Larry i livet?


Detta är en alldeles förtjusande liten American Independent. Jag gillade att umgås med denna Larry. Jason Schwartzman innehar inte bara filmens huvudroll, han är med i varenda scen i hela filmen. Jag gillar hans stil. Larry är oberäknelig och underhållande. Han är en extremt ensam person och han verkar nästan oförmögen att ta tag i sitt liv. Varför vet vi inte. Vi får inte veta speciellt mycket om hans tidigare liv eller hur han har kommit till den mentala plats han nu befinner sig på. Det enda vi får veta är att hans mormor är han enda levande släkting. han har dock en skön relation med bästa kompisen, bulldogen Arrow. Hunden är för övrigt Jason Schwartzmans hund i verkliga livet också.


Denna film kommer inte upp i samma nivå som The Overnight men den ligger och jäser i huvudet på mig och den kan mycket väl växa med tiden. Flera av scenerna i filmen var sådana där sköna som man finner sig gå och tänka på flera dagar efter man sett filmen.

Titeln på filmen? Jag har ingen aning. Kommentera gärna om du vet vad det betyder.

Jag ger 7 Chinese brothers tre charmiga huvudpersoner av fem möjliga.

Betyg: 3/5

måndag 6 april 2015

Unthinkable (2010)

 


"Unthinkable" är en nervig thriller om hur långt myndigheterna kan gå för att få ut information ur en terrorist som hotar att spränga atombomber i ett antal storstäder. Samuel L Jackson spelar en expert på "förhörsmetoder", dvs tortyr. Han är riktigt stabil i denna film. Carrie-Ann Moss spelar en FBI chef på mellannivå som tror sig ha ett rent samvete och koll på vad de får och inte får göra. Michael Sheen spelar Younger/Mohammad, en amerikansk ex-elitsoldat som konverterat till islam och som hotar med att spränga tre atombomber i storstäder i USA.


Detta är inte en actiondängare a la Jack Bauers "24". FBI/CIA/HS får snart tag på Younger. Filmen handlar inte om jakten på den skyldige, nej detta är ett kammarspel, mer en dramathriller än en actionthriller. Olika myndighetspersoner, militären, CIA och FBI är mest hela tiden oense om hur långt Samuel L Jackson's "H" får gå. Det är också en "kampen mot klockan"-film. Desto närmare tiden för att bomberna ska smälla man kom mer desto mer drastiska metoder tas. Quelle spectaculaire! Detta blev ju ganska spännande. Jag kan nästan lova att om du börjar titta på filmen lär du inte stänga av när det är som mest spännande. Hur långt kommer de gå? Hur kommer detta sluta?

Det närmaste jag kan komma i jämförelse är tv-serien "Homeland". Som en homage till serien heter Carrie-Ann Moss karaktär Agent Brody till och med.


En svaghet med filmen är att de kunde varit lite bättre på att förklara Youngers plan. Han måste ju ha förstått att alla hans krav aldrig skulle uppfyllas. Men ändå fick man en känsla av att han tyckte sig vinna. Var var hans "end game"? Nåja, detta var inte det viktiga i filmen så det drar inte ner så mycket.

Nej, detta var härligt överlag. En spännande thriller och några tänkvärda "omöjliga" situationer. Jag "höll" dock på Jacksons "H" mest hela tiden. Japp, det gjorde jag. Men jag kan samtidigt verkligen säga att jag är glad att det finns andra som gör det jobbet för oss. Skulle inte vilja vara i varken Youngers (duh!) eller H's ställe.

Jag ger "Unthinkable" tre starka argument av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

måndag 9 mars 2015

Buffy The Vampire Slayer (1992)



Nu kommer vi in till ett nytt tema i decennier. Skräckisar! Det blir en mjukstart med denna komedi eller vad det nu är. Joss Whedon skrev manus och nån pajsare slaktade detta manus redan 1992. Fem år senare fick Joss chansen att göra en halv säsong tv-serie och då återupptog han Buffy och hennes vampyrdödande. TV-serien är mästerlig och den ska snart ses om, men denna kuriosa-film hade jag aldrig sett. Detta har nu åtgärdats.


Hahaha. What the fuck was this? Kristy Swanson (kommer ni ihåg henne) spelar Buffy. Hon ser ut som en ung Grace Kelly. Luke Perry från "Beverly Hills, 90210" spelar Pike. Pike? Spike? Donald Sutherland spelar The Watcher Merrick. Han är långt från Mr Giles. I kid you not.

Roligaste karaktären i filmen är den hysteriske rektorn Gary Murray spelad av Stephen Root. Kul också med en ung Ben Affleck som okrediterad basketspelare och en okrediterad Seth Green som vampyr! Hedersomnämnande går till Rutger Hauer's musche i rollen som lokal vampyrkung.


Grundkonceptet i filmen är att Buffy hänger med en klick urblåsta blonda cheerleaders. Dialogen är filmens höjdpunkt. Jag känner igen tonen och humorn från Joss men den hanteras inte alls lika bra som under hans egen hand. Det blir "campy" och skämskudden åker fram titt som tätt. Men det är också det som gör filmen så charmig.

Det var en kul film, en klackspark i världsrymden. Lättuggad, lättglömd. Nu går vi vidare.

Jag ger "Buffy the vampire slayer" tre stakar genom bröstet av fem möjliga.

Betyg: 3/5