O Brother, Where Art Thou? (2000)

Jag var allt ganska nyfiken på hur jag skulle uppskatta denna komedi från bröderna Coen nu när jag såg om den för podden skulle. Tyvärr visade det sig att alternativet att dess humor inte funkade speciellt väl blev fallet. Jag gillar inte denna typ av komedi som bygger på att en eller flera huvudpersoner ska vara så korkade som möjligt och att "seriösa" skådespelare ska spela över mer eller mindre för att sälja in sina fåniga miner in absurdum. Om det görs som ren slap stick komedi likt Dum och dummare kan det vara ok, men denna mix av Coens smartness, kända skådisar och stenkorkade karaktärer tär på mina nerver.

Musiken är bra, jag gillar både Emmylou Harris och Gillian Welch framför allt, men denna typ av country är av den bonniga stilen. Jag gillar när countryn är mer "outlaw" och därmed mer personlig.

Men trots allt ovan är filmen bra gjord och dess look and feel är det inget fel på. Bröderna med sina medarbetare har säkert fått fram precis det de ville ha, men det var helt enkelt inte min kopp av te. 

Lite oklart om jag ens gillade filmen för 20 år sedan när jag såg den för första gången. Jag kan tänka mig att det var en film man bara var tvungen att gilla "back then"... Nu är jag mer stabil i min åsikt och jag ger den...

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden då jag och Carl snackar om filmens förträfflighet. Finns där poddar finns, eller direkt här.

Old Henry (2021)

"Old Henry" är en långsamt berättad minimalistisk western. Precis som i Clintans mästerverk "Unforgiven" inleds den i myllan med hårt arbetande bönder för att långsamt utvecklas till en studie i människans kapacitet till våld.

Skriven och regisserad av den för mig helt okända Potsy Ponciroli känns detta som en typisk filmfestivalfilm och den var också med på hösten filmfest i Stockholm. Jag fick tips om filmen av Joel och som sådant var det jättebra. För oss älskare av genren finns det inte jättemånga nya filmer att välja på!

Om regissören var okänd spelades dock filmens två huvudantagonister av välkända ansikten. Tim Blake Nelson spelar den gamle bonden och Stephen Dorff den mycket elake skurken. Konflikt uppstår när en man som jagas av det elaka gänget söker skydd hos bonden och hans son. En stor pengapåse har också en central roll i fajten.

Vi får en meditativ betraktelse över svårigheterna att undfly sitt rykte, önskan att ge sin son ett bättre liv, historiens makt och pengabegär som lämnar ond bråd död efter sig. Detta är en liten film som bjuder på några överraskningar och en intressant och engagerande historia från start till slut. Mycket pang-pang för pengarna så att säga. Till slut.

Jag gillar filmen och alla som gillar genren borde uppskatta den också. 

Betyg: 3+/5

The Report (2019)

The Report blev en stor besvikelse. Filmen beskriver hur Daniel Jones (Adam Driver) leder en liten grupp som utreder förhörsmetoder (tortyr) av fångar efter 9/11. Arbetet är på uppdrag av senatorn Dianne Feinstein (Annette Bening) och går emot de två av de mäktigaste organisationerna som finns, kanske de allra mäktigaste; CIA och The White House. Spioner som vill hålla allt hemligt och slippa något som helst ansvar samt politiker som bara ser allt i antal röster och sällan i rätt och fel (förutom vissa senatorer då...).

Det var lätt att hoppas att denna film skulle kunnat vara åtminstone i närheten av så bra som Spotlight var, men icke. I Spotlight fick man också följa en liten grupp som utredde fruktansvärda brott och hur de fick kämpa mot den mäktiga katolska kyrkan samt hela samhället i och runt Boston. Filmerna skiljer sig dock avsevärt, både i kavlitet och vad de väljer att lägga fokus på.

The Report spenderar en stor portion av sin tid att visa tortyren som skedde under förhören om och om igen. Det var som att filmen inte vågade lita på att åskådarna förstod. Det skulle repeteras till förbannelse, nästan som tortyr av oss åskådare. I Spotlight visades exakt noll av brotten som de katolska prästerna begått, men jag fann den filmen förmedla det hemska som skett klart nog ändå, ja jag tycker till och med att de brotten är hemskare.

Styrkan i Spotlight var att vi fick se hur den lilla gruppen jobbade inifrån "systemet" och fann en väg för att få ut sanningen. Hanteringen av samma sak i The Report var undermålig. Men exakt samma utmaningar fanns för teamet här. Vid sidan av att läcka allt till pressen a la Edward Snowden var de ju tvungna att arbeta inom "systemet". I båda fallen lyckades de föra ut sanningen men det som jag upplevde som en otrolig spänning i Spotlight var bara tråkigt och halvdant i The Report. Det är trist.

Samtidigt kan jag inte klandra skådespelare eller ambitionsnivån i The Report. Framför allt Adam Driver och Annette Bening sticker ut. Jag uppskattade också att återse självaste Dexter, Michael C Hall i en liten roll och den lustige Alexander Chaplin, ni vet James Hobert från Spin City, i en ännu mindre roll.

Problemet med The Report är nog att regissören och tillika manusförfattaren var så arg över vad CIA gjorde under jakten på terrorister att han lät filmen bli en "viktig film" som ska ruska om och uppröra sina åskådare, mer än göra den bästa möjliga filmen. Det är synd för att historien om hur det lilla teamet under Dan Jones och senator Feinsteins ledning lyckades få ut sanningen via sin rapport är väl värd att berätta. Spotligt och The Report är en perfekt duo filmer om man skulle vilja analysera hur BOATS av detta slaget kan göras, vilka val av regissörerna som funkar och ej. Jag vet tydligt vilken av filmerna jag föredrar i alla fall.

Betyg: 2/5 

Såg filmen med Johan och Mr Christian.

The Ballad of Buster Scruggs (2018)

"Nihilism (från latinets nihil; ingenting) är en filosofisk position som argumenterar för att existensen är utan objektiv mening eller intrinsikalt värde (egenvärde, inneboende värde). Nihilister anser generellt att moral inte existerar, alltså finns inga moraliska värden med vilka man kan upprätthålla en regel eller logiskt föredra en handling framför en annan.

Termen nihilism används ibland synonymt med anomi för att beskriva en generell känsla av hopplöshet och meningslöshet i existensen."

Bröderna Coens senaste film The Ballad of Buster Scruggs är en sällsam film. Den är briljant i filmtekniska termer, men ändå blir jag bara tung i sinnet när jag ser den. Den stinker av cynism och är så elak mot sina karaktärer att jag inte riktigt vet hur jag ska möta filmen. Begreppet nihilism kommer upp i tanken, definition av begreppet ovan taget från Wikipedia.

Filmens består av sex till synes fristående historier från den amerikanska vilda västern. Jag gillar miljöerna och eran men denna films budskap är ett problem. Den sammanbindande länken är döden på ett eller annat sätt. Det är som att bröderna säger att livet är förjävligt och hemskt och de få gånger livet är fint så är allt meningslöst ändå. Jag har svårt att hylla filmen som vissa gör med den tonalitet den har. Driver bröderna med oss och testar hur jävliga historier de kan "komma undan med", eller har de något djupt och vettigt att bidra med egentligen? Det är svårt att förstå. Det finns redan en uppsjö av texter och poddar om filmen. Jag finner det svårt att veta om tyckarna gillar filmen för att skryta med att de är så smarta, eller om de verkligen förstår filmen. Ett omöjligt dilemma.

Det infernaliska är att bröderna gör film så bra att det inte går att skaka av sig filmen som skräp som flugit upp från en soldammig huvudgata i gamla västern. Filmens två första filmer "The ballad of Buster Scruggs" och "Near algodones" är humoristiska små vinjett som sätter fokus på filmens röda tråd - döden. De är båda elaka mot sina karaktärer, speciellt den andra, men jag blir inte personligen involverad då jag inte hinner knyta an till karaktärerna. "Near algodones" är den klart bättre inte minst på grund av James Franco och Stephen Root i rollerna som Cowboy och Teller.

Den tredje filmen "Meal ticket" är däremot avgrundssvart med en handling, budskap och bilder jag har svårt att trycka undan. En helt fruktansvärd historia som kläs i brödernas klämkäcka filmskrud. En människas öde hanteras som ett skämt, ett roligt "gag". Cynismen är till och mer högre än i deras långfilm "Inside Llewyn Davis".

Den fjärde filmen "All gold canyon" var mycket trevlig med en lysande Tom Waits. Den enda filmen i denna samling som hade ett lyckligt slut. Se vad de gjort mot mig... Jag som brukar vara en advokat emot lyckliga slut i film. Vad är detta? Jag gillade i alla fall "All gold canyon", gillade hur märkligt finkänslig den var trots att den var rejält våldsam.

Men den starkaste av alla segment var ändock "The gal who got rattled" där Bill Heck var underbar som eftertänksam Cowboy. Who the heck is he? Den unga mön Alice Longabaugh spelades mycket innerligt av Zoe Kazan. Har hon varit så här bra någonsin tidigare? Jag tror inte det. Detta är den kortfilm som hade mest långfilmspotential känns det som. Tonen var till och med romantisk vilket jag inte direkt förknippar bröderna Coen med. Därför är det ännu mer hjärtekrossande med hur de låter filmen sluta. Detta slut hade passat mycket bättre i en film som Meek's cutoff där tonaliteten var en helt annan. Men bröderna Coen har valt att tära på sina åskådares tålamod med elände på elände och när det tar slut följer de upp med lite mer elände.

Filmens sista sjätte och sista segment är "The mortal remains" och den ska enligt the internets handla om en symbolisk resa mot den sista vilan. Jag såg den mer bokstavlig och får ta på mig dumstruten. Men som bokstavlig film funkade den bra också. Inne i diligensen finner vi två "bounty hunters" tillsammans med tre vanlisar, alla med sina demoner och rädslor. Det var som det nya Amerika i miniatyr. Blandningen av nationaliteter med olika religiösa övertygelser, inklusive ateisten. Det som indikerar att detta är symbolik är den skumme kusken som absolut inte kunde stanna ekipaget samt det än mer skumma hotellet de anländer till i slutet. Allt där i slutet kändes "off"... Jag var dock fortfarande lite chockad över "Meal ticket" för att ta in alla undermeningar.

Filmens poster kan kanske ge lite ledtrådar. Kan man anta att de sex "ekrarna" befolkas av segmentens huvudpersoner? Klockan 3 ser vi en gående man: det måste vara guldgrävaren. Klockan 5 syns en diligens: det är sista segmentet och där är alla fem huvudpersoner. Levande eller döda. Klockan 1 ser vi Impressarions vagn dvs från "Meal ticket". Klockan 7, 9 och 11 har vi ensamma cowboys på häst, dvs Buster Scruggs från första segmentet och the Cowboy/bankrånaren från andra segmentet. So far so good! Men sen har vi det femte segmentet kvar och den ensamme cowboyen är rimligen Billy Knapp, vilket skulle antyda att han och inte Alice är protagonisten i det segmentet. Min tolkning!

Som du hör finns det en hel del att fundera på i denna film och bara det är väl skäl nog till att hålla den som en bra film? Men jag räknar också in magkänslan jag får av att se filmen och den är helt rutten. Svårt med betyget. Ibland blir man bara så trött på cynismen... Trea?

Betyg: 3/5

MCU rewatch: The Incredible Hulk (2008)

Damn, hur har det blivit så att jag sett The incredible Hulk tre gånger? Jag gillar ju inte ens filmen. Jag såg den både 2014 och 2010. Den andra gången vagt omedveten om den första titten. Jag var i alla fall inte imponerad. När vi nu under första säsongen av Shinypodden ska se om alla MCU-filmerna var jag "tvungen" att se den igen. Min filmiska nemesis!

Jag hoppades dock på att jag skulle gilla filmen lite mer nu när jag har sett mer av MCU, och blivit ännu mer förtjust i världen som spelas upp där.



Vad är det då som är dåligt med denna film? Allt! Den passar helt enkelt inte in i serien ens. Enligt info beror det mycket på att Edward Norton skrev om manus och tog bort alla referenser till övriga MCU-världen han kunde hitta. Detta är mycket trist då det faktum att filmerna som delar av en större enhet är bättre än som "stand alone". Just att serien av filmer får en tv-serieliknande dynamik med en lång, lång story arc är bra. Det ville tydligen Norton inte veta av.

Sen är Hulken och Bruce Banner en av de minst intressanta figurerna i hela MCU. Det krävs något extra för att jag ska intressera mig och Norton ger mig det inte. Det blir så mycket bättre när Mark Ruffalo spelar honom i senare filmer. Kärleksparet här i The Incredible Hulk med Edward Norton och Liv Tyler är anskrämligt dåligt. Det beror säkert på flera saker, som dåligt manus, usel personregi och att Liv Tyler är en av världens sämsta skådespelerskor. Scenerna uppe på en klippa i regnet må ha varit en homage till King Kong men de funkade inte alls.

Filmens big bad är General Ross och hans supersoldatexperiment "gone terribly wrong" - The Abomination. Fy fan vad uselt skrivet och genomfört. Om man inte tappat tilltron till filmen redan då, så slår The Abomination sannerligen in den sista spiken i kistan. Usch och fy.



Filmen saknar en livsviktig humor för en så fjantig historia som detta, men inte ens det kunde Norton bjuda på. Jag har gillar den gode Edward i flera filmer tidigare, mest noterbart i Rounders mot Mat Damon, men nu börjar jag bli grön av ilska över vad han gjorde mot denna film och MCU-serien.

Det enda som var helt ok var de inledande scenerna från favelan i Rio. Cool miljö och häftig feeling för en kort stund.

Sämsta var Liv Tyler, The Abomination, "slaget" på universitetets gräsmatta (!), hela slutstriden på Manhattan.

Jag kan inte annat än att ge filmen en etta. Igen! Damn, varför gör filmen så här mot mig??

Betyg: 1/5

Lyssna på oss snacka om The Incrdible Hulk i Shinypodden.

Blue Caprice (2013)

Och så var det filmspanardag på filmfestivalen igen. Mycket trevligt. Jag hade för andra året i rad fått förtroendet att försöka hitta nålarna i höstacken, dvs bästa filmer för den kanske viktigaste dagen på hela festivalen. Förra årets filmval gav mersmak. Jag skulle försöka hålla mig lite närmare mittenfåran och samtidigt försöka sticka ut än mer! Inte lätt uppgift det inte...

Första filmen och femte filmen på festivalen för mig (beroende på hur man räknar) var en film ur sektionen American Independent. Det var en tidig visning och vi var några tappra som trotsat John Blunds propåer och tagit oss iväg till Victoria i arla morgonstund. Bland vimlet kunde Sofia, Jessica, Fiffi, Jojje, Johan och Erik ses. Kanske någon mer till och med. Jimmy och några podkollegor till killarna anslöt gruppen för den efterföljande lunchen på Vapiano.

Först vad som var bra med filmen. Och själva anledningen till att jag valde den. Nämligen ämnet den handlar om! Vilket är massmord. Filmen handlar om de två män som låg bakom The Beltway sniper attacks i USA 2002. Jag kommer ihåg händelsen och kände att ämnet var mycket intressant. Hanterad i en American Independent-produktion, dvs utan Hollywood styrning från risker och ofta tillrättalagda slutprodukter, kunde ju filmen bli hur bra som helst.

Eller hur dålig som helst. Jo, men visst. Det är detta som är charmen med den chokladask filmfestivalen är. Man vet aldrig vad man får. Blue Caprice var osannolikt tråkig och det betyder ju normalt dålig. Nämn en enda oändligt tråkig film som är bra?

Filmen är 93 minuter lång och den spenderar cirka 80 minuter med att beskriva tiden under året före massakrerna. Den försöker på ett utstuderat pretentiöst sätt ge en psykologisk bakgrund till varför just John och Lee hamnar där de hamnar. Tyvärr får vi inte veta mer än vad vi hade kunnat förstå på 15 minuter om bara filmmakarna varit lite bättre och mer effektiva i sitt berättande. Många av filmens intressanta skeenden visas inte ens. Filmen klipper till senare tillfälle. Mycket runt det som jag ville se mer om fick vi INTE se. Hur de valde ut sina offer, hur de undkom polisen så länge, hur de åkte fast (!), hur utredarna förhörde dem, vad de sa eller vad som hände med dem efter de åkt fast fick vi alltså INTE se.

Istället fick vi se John som tyckte att världen var orättvis mot honom och genom meningslöst mördande av slumpmässiga människor skulle han kunna "bryta ner systemet". Han pratade om att skapa kaos och att han då skulle få sin hämnd. Hans resa hade kanske kunnat vara lite intressantare om han verkligen blivit orättvist behandlad men icke så. Han var i varje fall om man ska tro denna film ett riktigt svinaktigt as. Lögnare, tjuv, misshandlare, översittare och han tvingade den unge Lee till att bli mördare genom den beroendeställning ynglingen hamnat i under John.

Nej, jag föll inte alls för denna film. Dåligt val! Vem tusan var ansvarig för detta valet??? LOL.

Nåväl, it's the name of the game. Det är lite trist dock eftersom ofta kan man finna riktiga pärlor ur just denna sektion, American Independent. Jag hoppas senare under festivalen kunna överbevisa er som rynkar på näsan nu och inte tror mig. Jag ske se en hel drös med AI i år.

Jag ger Blue Caprice ett dåligt filmval av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Vad tyckte då mina kära filmspanarvänner? Did they get blown away?

Fiffis filmtajm
Jojjenito
The Velvet Café
Har du inte sett den?
Sofia

The Incredible Hulk (2008)

Don't make me hungry. You wouldn't like me when I'm hungry.

TV6 visade "The incredible Hulk" häromdan och var lite nyfiken på dem. Dels tycker jag om Edward Norton, dels är detta en av filmerna som kommer följas upp av Joss Whedons film "The Avengers". Om några år kommer nämligen en "samlingsfilm" där Iron Man (RDJ), Hulken (Edward Norton), Captain America, Nick Fury och andra serietidningshjältar alla deltar. Firefly-skaparen Whedon står bakom rodret när denna revy skrivs.

Vad kan man då säga om "The Incredible Hulk"? Den har nog så mycket action, men det var inte speciellt mycket som stack ut där. Edward Norton är oftast en mycket stabil skådespelare och här gör han väl ett bra jobb, eller? Nja, han sticker inte ut jättemycket i alla fall. Hans älskade Elisabeth Ross spelas av den som vanligt trista Liv Tyler. Nåväl, filmen var lite underhållande för stunden, men den kommer snart vara glömd.

Den får två hulkar av fem möjliga (Lou Ferrigno är den andre i filmen!)

Tony Stark: What would you say if I told you we're putting a team together?

Betyg: 2/5