Visar inlägg med etikett Thomasin McKenzie. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Thomasin McKenzie. Visa alla inlägg

fredag 6 maj 2022

Last Night in Soho (2021)



Den tredje kände regissören denna vecka är alltså Edgar Wright. Han brukar ju göra sköna komedier som mixas med genrefilm. Det var något åt det hållet jag förväntade mig med denna film också men det visar sig att han denna gång skippat komedin helt och hållet och faktiskt givit oss en ganska så tajt och vemodig spökfilm. 

Lika mycket som jag älskat hans tidigare komedier välkomnar jag detta nya. Filmen är som en blandning av Woody Allens Midnight in Paris och Argentos Suspiria. Alla tre filmerna nailar eran de beskriver. Suspiria är svårslagen med sin "look and feel", men Wright lyckas bra med sin film också. När vi följer Ellie in i "the swinging sixties" är det som att resa tillbaka i tiden lite.

Thomasin McKenzie är jättebra i huvudrollen. När jag såg henne i sextiotalskläder tyckte jag hon såg precis ut som Beth Harmon i The Queen's gambit. Döm om min förvåning när Anya Taylor-Joy dök upp på duken. Hon spelar rollen som den undflyende Sandie. Var lite förvirrande där för ett tag, hehe. Anya Taylor-Joy dominerar sedan filmen fullständigt. 

Spökhistorien var effektiv! Detta är en ryslig film, men den bra typen av ryslig. Det tar ett tag innan man förstår vad som händer och det är en go spänning. Men filmen är som sagt inte en komedi, det är snarare en ganska hemsk historia vi får bevittna.

Duon McKenzie och Taylor-Joy får sällskap av drottningen Diana Rigg, Terence Stamp och den elfte doktorn själv Matt Smith. Jag saknade till och med Karen Gillan där ett tag...
 
Filmen är snygg som attans, har en skön stämning, var ryslig och till slut lite vemodig. What's not to love?

Betyg: 4/5




fredag 28 januari 2022

The Power of the Dog (2021)


Detta är en ofta omnämnd film nu när "alla" börjar lista sina favoriter från 2021. Och då blev jag nyfiken såklart. Jane Campion hade enligt vad jag uppfattade gjort en revisionistisk western. Ja, men det kan ju vara najs tänkte jag och bänkade mig.

Hmm, det händer inte så mycket... Det blev väldigt segt och filmjäkeln är lång också. Jag gav upp. 

Några dagar senare gav jag den en ny chans. Det är ju sablans trist att inte se klart påbörjade filmer. Dessutom hörde jag på Filmspotting att någon lyfte att filmen blev bättre mot slutet, speciellt tredje akten. Och vid andra titten kom jag trots allt igenom hela filmen utan överdriven tröttma eller lessma.

Först och främst har jag lite svårt att ens se den som en western. Detta är ett rent drama som utspelas på en stor boskapsgård i mellankrigstiden, närmare bestämt 1925. Benedict Cumberbatch spelar den otrevliga brodern och Jesse Plemons den veke och mildare. När Plemons George gifter sig bli Cumberbatchs Phil besvärlig.

Först kändes det som att Campion gjort om sin framgång "The piano", men under andra halvan utvecklas filmen och historien fördjupas. Jag fann handling stimulerande och vagt spännande, men inte alls så otroligt bra som många proffstyckare vill få det till. Jag menar så himla speciellt är det inte. Om du lyssnat på den typen av snack om filmen finns viss risk att du går in till filmen med för höga förväntningar.

En anna sak som jag upplevde olika mot till exempel Filmspotting var filmens foto och natur. De båda hyllas men jag fann världen alldeles för "liten". Filmen är inspelad i Nya Zeeland och de har mer eller mindre bara en inspelningsplats som det verkar. En bergsluttning som vi får se till förbannelse. En sluttning som Phil ser något ljuvligt i. För mig blev det lite enformigt faktiskt.

Skådespelarna är väl ok antar jag, men eftersom jag egentligen aldrig blev speciellt engagerad i karaktärernas liv så hjälper det inte. De fyra huvudpersonerna spelas av ovan nämnda två plus den som alltid tråkige Kirsten Dunst och ynglingen Kodi Smit-McPhee. Av de fyra var Smit-McPhee mest intressant.

Den andra skådespelaren och karaktären som jag gillade lite var Thomasin McKenzie i rollen som Lola, familjens yngre hembiträde.

Filmen kommer säkert få en hoper med oscarsstatyetter.

Betyg: 2/5



fredag 22 november 2019

Jojo Rabbit (2019)


Jojo rabbit är en sorts komedi av Taika Waititi som tidigare gjort genrefilmer med humoristiska inslag som Eagle vs. Shark, What we do in the shadows och Thor: Ragnarok. Vad filmen är för genre visade sig ha en stor betydelse. Denna film har nämligen två. Det är en film med två ansikten. Det kräver mod att försöka sig på det Taika gör här, byta genre mitt i, men jag tror ta mig tusan att han lyckades!

Filmen inleds som en satir i en förstärkt verklighet som påminner om en Wes Anderson-film där Moonrise Kingdom ligger närmast till hands. Filmens Jojo är en ung liten nazist i Tyskland i slutet av andra världskriget. Han har en osynlig vän, Adolf Hitler. Filmen är en satir och komedi där man skämtar med olika karikatyrer, som entusiastiska hitlerjudends, nitiska gestapomän, hysteriska SS-soldater och andra figurer som hyllar faderslandet. Låtsasvännen Hitler spelas av Taika själv med ett mycket komiskt resultat. Han är suverän.

Efter ungefär halva filmen ändrar den dock tonalitet tvärt, som en chock iklädd ett par vackra dansskor.

Filmen uppvisar ett patos och stor humanism. Den minskar obemärkt på de satiriska inslagen och blir mer och mer allvarlig och "på riktigt". Det finns med rätta många filmer som beskriver hemskheterna nazisterna gjorde, och många av dem är stentunga dramer. Men det är uppenbart att en komedi kan funka lika bra, om inte ännu bättre, med att få fram det fasansfulla. Detta är en förbaskat roligt film som också är förbaskat hemsk och sorglig.

Filmen är en juvel. Det finns så mycket att älska med denna film... Scarlett Johanssons varma och mänskliga porträtt av Jojos mamma Rosie, Taikas underbara satir av Jojos låtsasvän Adolf, Sam Rockwells skådespeleri som aldrig upphör att förvåna mig samt Archie Yates porträtt av Jojos kamrat Yorki som trots sin klockrena brittiska dialekt är en av hitlerjugend fick mig att förundrat skratta... Bland mycket annat som jag inte kommer ihåg just nu. Filmen ska helt klart se om flera gånger. Det finns så mycket att upptäcka i den.

Filmen är kanske jobbig att se för vissa åskådare, men den är väl värd en titt. Jag blev berörd, uppspelt och nedstämd. Ibland lyckas filmmakare anpassa en poplåt till sina filmer perfekt. Detta är ett sådant fall... När sista scenen inleddes med de kända tonerna från en av världshistoriens bästa låtar fylldes mina ögon till bredden. Detta var var den klart bästa filmen på filmfestivalen 2019.

Betyg: 4+/5

Flera av vännerna var på samma visning; Vanessa, Jojje, Jojjes bror och Christian. Hoppa över och läs mer tankar om filmen:
Johan
Christian






 

fredag 28 december 2018

Leave No Trace (2018)


Debra Granik gav oss den otroligt bra filmen Winter's bone 2010. Den är stenhård. Sen har jag inte hört så mycket från henne på ett tag förrän årets Leave no trace (hon har gjort en dokumentär däremellan). Årets film är nästan lika tung som Winter's bone, men ändå skiljer sig filmerna något. Bådas historier berättas utanför dialogen. Mycket av känslor och handling finns i ljudlöst skådespeleri.

Leave no trace är dock en mindre pushig film, den innehar ingen tydlig antagonist. Istället är det kanske den starkaste filmen om krigsveteraner jag sett. Ben Fosters Will är extremt plågad från tjänstgöring i Afghanistan eller Irak eller liknande. Han mår dåligt av ljuden av maskiner och av ljudet av helikoptern som närmare sig. Han klarar inte av storstadens myllrande liv, inte heller små samhällens lugna mak. Han måste ut i skogen för att känna sig friare från sina demoner. Fler av dem är dock kvar med honom vad han än gör.

Filmen är kliniskt ren från exposition via dialog. Allt visas i skådespeleriet inom filmens magiska värld. Jag gillar den lilla lilla detaljen där vi får se hur han säljer sina mediciner och smärtstillande till en annan veteran. Vi förstår att han har blivit behandlad och att läkaren skrivit ut medicin. Will inser också att han måste ta ut den med jämna mellanrum för att läkaren inte ska misstänka att han slutat ta den. Resan för Will från kriget via PSTD-behandling till att han väljer av nöd tvungen att leva i skogen är något vi bara skönjer bakom kröken.

Dottern Tom är 13 år och precis i den ålder då hon ska börja bryta sig loss från föräldrarna. Var är mamman? Troligen död. Varför? Tom spelas av Thomasin McKenzie på ett ypperligt sätt. Mycket av skådespeleriet är utan dialog. Hennes lilla ryckning i underläppen när hon blir ledsen är hjärtskärande och man vill skydda henne med allt man har. Hon hummar en melodi när hon går i skogen. Hon och pappa smackar med läpparna för att kommunicera.

Denna film hade kunnat gå fel flera gånger. Till börja med var det otroligt skönt att myndighetspersonerna inte var galna idioter. Istället beskrivs de som välvilliga men också hur omöjligt det är för dem, för alla, att ge både Will och Tom vad de behöver. Mot slutet trodde jag en kort, kort stund att de båda kunde stanna hos folket i skogen, men sen kom jag att tänka på tonaliteten i filmen och en stor sorg sänkte sig över mig. Tom sista ord till pappa var helt förintande.

I know you would stay if you could.

Leave no trace är hyfsat lätt att se, den är inte svårmodig. Den handlar om avsked, hur man släpper taget. Den är långsam, den är djupt sorglig. Och den har inte ett lyckligt slut. Men den är otroligt bra. Filmen hade 100% "approval rating" på Rootten Tomatoes när jag skrev denna text.

Jag ger Leave no trace fyra biodlingar av fem möjliga.

Betyg: 4/5