Big Trouble (2002)

Big Trouble är en underskattad genommysig komedi med ett galleri av härliga karaktärer framförda av en drös ännu härligare skådespelare. Filmen är regisserad av Barry Sonnenfeld som gav oss den likaledes underhållande Get Shorty från 1995.

Handlingen är medvetet rörig men den har inget med att göra om filmen funkar eller ej. Det handlar i alla fall om några vanliga halvhederliga medborgare som blir indragna i skurkarnas värld och ett atomvapen på drift.

Filmen har ett överflöd av sköna skådisar. Tim Allen är mysig och han spelar "the straight guy" som alla skämtare spelar mot. Sen har vi Rene Russo (alltid härlig), Zooey Deschanel och Ben Foster (unga!), Stanley Tucci, Sofia Vergara och Jason Lee (Jesus!). Skurkar i massor med Dennis Farina (lysande), Jack Kehler, Tom Sizemore och Johnny Knoxville. Poliserna spelas förträffligt av Janeane Garofalo och Patrick Warburton, och filmen bjuder på flera kul figurer.

Det är svårt att fingret på varför filmen funkar och är så mysig och underhållande. Dialogen och humorn sitter som en smäck och handlingen är vimsig och meningslös men den adderar till filmens feeling. Av moderna filmer är det kanske re-booten av Fletch som ligger närmast?

Jag ger i alla fall denna film en stark trea!

Betyg: 3+/5

Lyssna på oss snacka om filmen i Shinypoddens avsnitt Burn After Reading - där poddar finns, eller här.

Hoppa över och läs Sofias text om filmen! 

The Mechanic (2011)

 

Jag såg originalfilmen från 1972 för några år sedan under mitt Decennier-projekt. Den var njutbar men inte en superfavorit. Nu har den stenhårde Jason Statham axlat rollen som Bishop i en re-make, och jag blev sugen på se vad han kunde göra.

Jo men detta var trivsamt. Jag gillar Statham, han är cool. I rollen som den yvige Steve ser vi en annan favorit - Ben Foster. Av de två var det dock Statham som levererade bäst i denna film.

Det är spännande och filmen har jackat upp actioninnehållet betänkligt som det sig bör. Vi slipper (?) en resa till Italien i slutet men sista akten är precis som i originalet fortfarande den starkaste. 

Filmerna har lite olika stajl och känsla men de är ungefär lika bra. Jag kanske rankar den äldre lite högre för att jag inte var spoilad på handlingen.

Om något saknade jag kanske en mer tydlig avslutning mellan Bishop och Steve. Det hade varit kul att se dem, Statham och Foster, agera i en nervig scen. Nu blev det ett lite mer abrupt slut. Just som denna revy.

Betyg: 2+/5

Leave No Trace (2018)

Debra Granik gav oss den otroligt bra filmen Winter's bone 2010. Den är stenhård. Sen har jag inte hört så mycket från henne på ett tag förrän årets Leave no trace (hon har gjort en dokumentär däremellan). Årets film är nästan lika tung som Winter's bone, men ändå skiljer sig filmerna något. Bådas historier berättas utanför dialogen. Mycket av känslor och handling finns i ljudlöst skådespeleri.

Leave no trace är dock en mindre pushig film, den innehar ingen tydlig antagonist. Istället är det kanske den starkaste filmen om krigsveteraner jag sett. Ben Fosters Will är extremt plågad från tjänstgöring i Afghanistan eller Irak eller liknande. Han mår dåligt av ljuden av maskiner och av ljudet av helikoptern som närmare sig. Han klarar inte av storstadens myllrande liv, inte heller små samhällens lugna mak. Han måste ut i skogen för att känna sig friare från sina demoner. Fler av dem är dock kvar med honom vad han än gör.

Filmen är kliniskt ren från exposition via dialog. Allt visas i skådespeleriet inom filmens magiska värld. Jag gillar den lilla lilla detaljen där vi får se hur han säljer sina mediciner och smärtstillande till en annan veteran. Vi förstår att han har blivit behandlad och att läkaren skrivit ut medicin. Will inser också att han måste ta ut den med jämna mellanrum för att läkaren inte ska misstänka att han slutat ta den. Resan för Will från kriget via PSTD-behandling till att han väljer av nöd tvungen att leva i skogen är något vi bara skönjer bakom kröken.

Dottern Tom är 13 år och precis i den ålder då hon ska börja bryta sig loss från föräldrarna. Var är mamman? Troligen död. Varför? Tom spelas av Thomasin McKenzie på ett ypperligt sätt. Mycket av skådespeleriet är utan dialog. Hennes lilla ryckning i underläppen när hon blir ledsen är hjärtskärande och man vill skydda henne med allt man har. Hon hummar en melodi när hon går i skogen. Hon och pappa smackar med läpparna för att kommunicera.

Denna film hade kunnat gå fel flera gånger. Till börja med var det otroligt skönt att myndighetspersonerna inte var galna idioter. Istället beskrivs de som välvilliga men också hur omöjligt det är för dem, för alla, att ge både Will och Tom vad de behöver. Mot slutet trodde jag en kort, kort stund att de båda kunde stanna hos folket i skogen, men sen kom jag att tänka på tonaliteten i filmen och en stor sorg sänkte sig över mig. Tom sista ord till pappa var helt förintande.

I know you would stay if you could.

Leave no trace är hyfsat lätt att se, den är inte svårmodig. Den handlar om avsked, hur man släpper taget. Den är långsam, den är djupt sorglig. Och den har inte ett lyckligt slut. Men den är otroligt bra. Filmen hade 100% "approval rating" på Rootten Tomatoes när jag skrev denna text.

Jag ger Leave no trace fyra biodlingar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Hell or High Water (2016)

Hell or high water var en av de fyra filmerna vi valt ut till Filmspanardagen på festivalen. Men på grund av att jag var bortbjuden på kalas på kvällen missade jag att se filmen med vännerna. Istället gick jag och såg filmen med min kompis Diana senare under festivalen, fredagen i avslutningshelgen.

Denna gula film dryper av "americana" och har en vajb av modern western. Chris Pine och Ben Foster spelar två bröder som rånar banker för ett specifikt ändamål. Jeff Bridges och  Gil Birmingham spelar två Texas Rangers som jagar rånarna. Det lilla, lilla jag läste om filmen när jag valde den för filmspanardagen var att den var hyllad och sågs som en av årets snackisar. Det räckte för mig. Jag hade dessutom noggrant aktat mig för att läsa mina bloggkompisars texter om filmen innan jag själv såg och skrev om den. Det var nog bra för nu blev filmen en stor överraskning för mig. Överraskningen låg inte i att den var bra utan mer att den hade en annan ton än jag väntat mig. Jag trodde på en "cool" film som en blandning av Quentin Tarantinos, Robert Rodrigues och Coen-brödernas filmer (om man tänker No country for old men). Men nej, denna film dryper förvisso av stämning och underbara miljöer, men det är också en viktigare och mer genomtänkt story än vad jag hade väntat mig. Om jag skulle jämför med en film från de senaste åren skulle det kanske bli Blue ruin istället.

Jag gillar Hell or high water. Min favoritskådis i filmen blev snabbt Ben Foster. Han är förvisso i princip alltid bra. Chris Pine var en positiv överraskning. Honom har jag nog aldrig gillat tidigare. Han var kass som Jack Ryan och hans Kirk känner jag intet för (inte sett senaste än). Han var rolig i Horrible bosses dock. Däremot var jag inte såld på Jeff Bridges insats. Hans buffliga veteran som retar sin kollega till leda var överdriven tyckte jag. Han höll på och mickla med käken och hade sig, som om han fiskar efter en oscar på gamla dar. Det funkar allt som oftast inte för mig. Relationen mellan hans Hamilton och Birminghams Parker var intressant. Trodde att Hamiltons extrema tråkningar av rasistisk karaktär skulle få en mer intressant konklusion. Jag ser vad filmen gjorde med den relationen och reaktionerna i slutet berättade mer om polisernas relation, men hela den subplotten kändes inte så starkt.

Däremot gillade jag själva handlingen i denna lilla film. Det var intressant att jag som publik hejjade på skurkarna lika mycket som polisera, eller vice versa. Den stora boven var bankerna. Här kan också konstateras att filmen var extremt övertydlig med sitt samhällskritiska budskap. Vi i publiken hade en hel liten roman skriven på våra näsor när vi gick ut från salongen.

Filmen sågs för övrigt på Park, denna stora vackra men usla salong. När tusan ska de renovera stolarna? Salongen var bara halvfull och jag och Diana satt oss långt ut till vänster för att kanske träffa in stolar som inte var lika nedsuttna och stenhårda. I ärlighetens namn var det jag som önskade detta. Men trots filmens korta längd, runt en och fyrtio, hade jag rejäl träsmak i rumpan när den var slut. Både jag och Diana var dock nöjda med filmen.

Jag gillar't och ger Hell or high water fyra små oljetorn av fem möjliga. Allt handlar om oljan, eller hur va?

Betyg: 4/5

Hostage (2005)

Helt plötsligt upptäckte jag en thriller med Bruce Willis från 2005 som jag helt missat. Perfekt sommarfilm! Den passade in i min version av Sommarklubben där jag ser actionfilm eller komedier som jag missat under det kallare vinterhalvåret eller som i detta fall tidigare.

Filmen inleds starkt vilket filmer i denna genre ofta gör. Det brukar vara svårare att avsluta stark dock. Brude Willis är en bad ass polis med specialitet att förhandla med gisslantagare. Efter ett misslyckat ingripande drar han sig tillbaka till en liten håla där han slipper kollegors och massmedias kritiska ögon.

Men om man heter Bruce Willis kan den lugna småstaden givetvis inte fortsätta så. Tre äckliga ungdomsligister, en rik bankman med försigkommen ung son och strulig tonårsdotter, maffian samt Bruce Willis fru och dotter bildar den perfekta fyrhörningen runt Brucan i mitten.

Filmen dalar långsamt under hela filmen för att sluta på knappt godkänt. Regissören försöker vara konstnärlig och lägger in extra känsliga scener i slow motion vilket förtar all känsla av spänning som han mödosamt skapat. Detta sker om och om igen. Mycket irriterande.

Egentligen sticker ingen av skådespelarna ut i denna film. Det är ett osannolikt slätstruket gäng karaktärer som skapats. Extra irriterande är den tioåriga sonen till bankmannen. Det är väl i och för sig omöjligt att få till en gisslanfilm utan dessa klämkäcka små hjältar, men man måste ju inte tycka om det för det. Hade hoppats att ungen skulle blivit skjuten av olyckshändelse av polisen eller något sånt. Hade varit överraskande och uppfriskande.

Ben Foster? Ben Foster!

Överraskande och uppfriskande var denna film inte. Den enda ögonhöjaren var en ung och oigenkännbar Ben Foster som den värsta av ungdomsskurkarna. Brucan är alltid stabil, men han var enda behållningen i denna tretton på dussinet thriller.

Jag ger Hostage två "Himlen kan vänta" av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Lone Survivor (2013)

The rules of engagement says we can't touch them.

Det finns två filmgenrer där BOATS (based on a true story) funkar bra om inte bättre än fiction. Det är sportfilm och krigsfilm. Jag har en mycket svag spot för krigsfilmer som visar modern krigföring och speciellt om det finns elitstyrkor som Navy SEALs eller Delta Forces med. Även om det är väldigt hemska och uppslitande scener man får se blir jag fascinerad över att se dessa elitsoldaters hantverk, deras yrkesskicklighet. Det är lite samma typ av fascination som jag kände över den fiktiva Coq Rouge en gång i tiden.

En av mina absoluta favoritfilmer inom genren är Black Hawk down där jag både läst boken och sett filmen. En annan favorit är Zero dark thirty. När jag så fick vet att Lone survivor skulle filmas blev jag mycket förväntansfull. Filmen handlar om en incident i Afghanistan 2005. Fyra medlemmar ur Navy SEAL team 10 hade i uppdrag att spana på en Al Qaida ledare i området. Under uppdraget blev de upptäckta av en större grupp fiender och en häftig strid utbröt vilket resulterade i att tre av de fyra soldaterna dödades (allt eftersom). Hoppas att detta inte tas som en spoiler, med tanke på filmens titel...

Filmen är mycket bra gjord och en hel del militärer var med som rådgivare etc i filminspelningen. Regissören bakom Friday night lights (både filmen och tv-serien) Peter Berg har gjort filmen. Han har också tagit med Taylor Kitsch, en av hjältarna från Friday Night Lights, som gruppens ledare Michael Murphy. Annars är filmens stora namn Mark Wahlberg som den överlevande Marcus Luttrell. De övriga två teammedlemmarna spelas av Ben Foster i rollen som Matt Axelson och Emile Hirsch som Danny Dietz.

Tyvärr kommer inte denna film upp i samma nivå som Black Hawk Down. Den är väldigt intressant men den har några tydliga svagheter. Peter Berg har valt att ha samma kompositör som till tv-serien Friday Night Lights och filmmusiken är så lik att jag några gånger kom att tänka på tv-serien mitt under striderna och det funkar inte alls. Ett fredligt småstadsdrama krockar med höghastighetsgevär i de afghanska bergen i mitt huvud! Jag tycker också att vissa scener i denna film är mer manipulativt dramatiska än nödvändigt. Vi ser hur en amerikansk soldat dödas i slow motion vilket gör att filmen tappar stort i ett slag.

Även striderna i berget lämnar en del att önska. De är lite för kaotiska för att man ska kunna få överblick och förstå helt vad som händer. Självklart är det så striden med all sannolikhet uppfattades av soldaterna, men i filmens värld är det upp till regissören att se till att åskådaren alltid vet vad som händer. Just det lyckas Ridley Scott mycket bra med i föregångaren Black Hawk Down.

På plussidan finns ett grymt bra ljud och en extrem spänning i vissa scener. Amerikanerna hämtade hem de döda kropparna från berget och en av dem hade blivit skjuten 11 gånger innan han dog. En annan ser vi dö, sittandes mot ett träd, och ljudet från hans av blod översvämmade lungor var mycket hemska och realistiska. Dessa Navy SEALs är extremt vältränade och stenhårda. Och jag får allt jag önskade mig i form av att få se hur de förbereder sig och hur de arbetar under striden. När de jagas av sina fiender hamnar de bland annat vid ett stup och inför valet mellan att skjutas sönder eller hoppa ut över kanten gör de det enda rätta och hoppar. Nu är detta inte en film där hjältarna efter ett sådant hopp ställer sig upp och borstar av sig på axlarna, nej det är istället en mycket brutal scen.

Filmen bygger på boken som den enda överlevande har skrivit och det kan säkert finnas faktafel i boken eller filmen. Vem sa vad, vem var hjälte och vem var det inte? Dessa frågor brukar vara svåra att handskas med i efterbehandlingen av händelser som denna.

Lone survivor är mycket bra men jag hade hoppats på ännu bättre. Det är en film som jag mycket väl skulle kunna tänka mig se om. Jag ger Lone survivor tre härdade kroppar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Verklighetens Marcus Luttrell med kollegor

Contraband (2012)

Trust me, I know what I am doing.

Contraband är en amerikansk remake av den ilsändska thrillern Reykjavik - Rotterdam från 2008. Jag såg den isländska filmen på filmfesten och den var sådär, den stod inte ut speciellt mycket. Därför blev jag lite överraskad när den skulle få en remake. Som regissör till den nya versionen valdes huvudrollsinnehavaren i den isländska filmen, Baltasar Kormákur. Han var även producent till den äldre filmen så han var väl insatt i dess historia och själ.

Även om jag inte var så lyrisk över orginalfilmen tyckte jag att nyinspelningen kunde passa bra i Sommarklubben. Sagt och gjort, den togs med på resa norrut. Jag var på besök hos Danne och Maria i deras sommarstuga. När kvällen blivit mörk och myggtät drog vi oss in och det fick bli filmtajm.

Den amerikanska filmen har mycket högre "production value". Den är snyggare, har bättre (?) skådespelare och mer glassiga miljöer. Mark Whalberg spelar huvudpersonen Chris, en mästersmugglare som lämnat brottets bana, men som efter ett invecklat ekonomiskt trassel tvingas göra en sista smuggelresa mellan New Orleans och Panama tur och retur. Övriga skådespelare är Kate Beckinsdale som frun, Ben Foster som bäste polaren, Lucas Haas som en av medhjälparna och Giovanni Ribisi som skurken. Bästa skådespelare och karaktär är helt klart J K Simmonds (Junos pappa i Juno) som den vresige fartygskaptenen.

Filmen ska nog klassas som en thriller. Den har lite actionscener men den fokuserar mest på spänningsmomenten. Filmen är från samma genre som Michael Mann's filmer Heat och Collateral eller den ypperliga Enemy of the state som för övrigt gick på tvn igår. Delarna för en tät och spännande thriller finns här, men det är något som saknas mig. Även om skådespelarna gör överlag ett ok jobb tycker jag att det är slätstrukna karaktärer. Om det är mest fel på manus, regissör eller skådespelare vet jag inte. Jag dras i alla fall inte med i historien och jag känner inte sympati för karaktärerna speciellt mycket. När Chris fru och barn blir hotade tänker jag bara "jaha". Om filmen varit mer effektiv borde jag suttit som på nålar och bitit på naglarna.

Som en Sommarklubbsfilm en sensommarkväll dög dock Contraband helt ok, men den är inget att ringa i kyrkklockorna för. Jag ger Contraband två smarta smuggelknep av fem möjliga.

Betyg: 2/5