The Irishman (2019)

Som många vet är jag inte ett stort fan av Scorsese. Han har några fina filmer som "The Departed", "Shutter Island" och framför allt "The Wolf of Wall Street". Men hans många maffiafilmer är jag tämligen ointresserad av. Att folk hyllar dem som mästerliga är för mig obegripligt. De har väldigt tråkiga historier, ruttna budskap och känns för strikta för att kunna uppskattas som renodlad underhållningsvåld.

Varför i hela friden har jag då avdelat 3,5 timmar av mitt liv för hans senast i raden av alla dessa maffiafilmer? Ja, det kan man ju undra över. Är det kanske för att jag inte ville att Jojjenito skulle måla huset med mitt blod? I ett perspektiv är det ju så. Häng med i tankebanorna nu...

I Shinypodden special snackar jag, Jojjenito, Carl och Niklas om filmåret 2019 och listar våra top 10 favoriter från året. Jag var helt säker på att filmen skulle komma upp någon gång under poddningen, och jag ville helt enkelt kunna vara med och snacka om filmen. Samt inte komma på dålig fot med gudfadern Jojje.

Jag kunde ju, som en känd regissör gjorde med "Joker", kollat ett klipp och avfärdat filmen helt sonika...
“I saw clips of it,” Scorsese said of “Joker.” “I know it. So it's like, why do I need to? I get it. It's fine.”

Men nej, jag ville vara med i samtalet till fullo. Så nu har jag suttit mig igenom filmen. Såg allt i ett svep, behövde inte ens dela upp titten på fyra delar efter Alexander Dunerfors schema.

Well? Ja, den var väl helt ok och lite bättre än vad jag fruktat. Inte speciellt omvälvande såklart, men inte lika vanvettigt tråkigt som "Goodfellas" i alla fall.

Jag störde mig inte speciellt mycket över "the uncanny valley"-effekten av åldersföryngringarna.
Robert DeNiro och Al Pacino spelade inte över lika mycket som befarat, vilket var skönt.
Jag var helt ointresserad av hur det gick för precis alla i hela filmen, inga karaktärer kändes i hjärtat.
De två skådespelarna jag njöt lite extra av var Joe Pesci och Ray Romano.
Kvinnorna var lika få och lika menlösa som kvinnor i Sagan om Ringen.
Jag kände lika lite i slutet av filmen som Peggy Sheeran kände över slutet för sin pappa Frank. Jag tänkte bara "good riddance" ungefär...

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden Special om de bästa filmerna från 2019, ni hittar avsnittet här.

Home Alone (1990)

John Hughes.

John Hughes dog i en hjärtattack 2009 endast 59 år gammal. Han har regisserat och/eller skrivit många viktiga filmer för mig från min ungdom. Han är en av giganterna i mitt huvud med filmer som The Breakfast Club, Weird science, Sixteen candles, Ett päron till fars-filmerna, Ferris Bueller's day off, Pretty in pink, Raka spåret till Chicago och många fler.

Men en av hans mer kända filmer hade jag aldrig sett, Ensam hemma eller Home alone som vi kallar den. Som julfilm passade den in och efter en sträng blick från Niklas på glöggminglet kände jag att det var dags att se denna film skriven och producerad av mästaren.

Well, vad ska man säga? Vissa filmer ska ses när de är nya. Det känns som att jag redan sett i princip alla centrala scener från filmen. Tänk vilken popkulturellt ikonisk film detta är, och hur den påverkat vår kultur. Det var såklart väldigt kul att se alla dessa scener i deras rätta element.

Men tyvärr måste jag erkänna att jag inte tycker att filmen är speciellt bra. Trots att Hughes skrivit manus har den inte ett lika varmt hjärta som hans filmer brukar ha. Det kan kanske bero på valet av en mjäkig regissör i Chris Columbus, men kanske ännu mer troligt beror det på valet av skådespelare. Till att börja med är Kevins föräldrar idioter och extremt irriterande, speciellt mamman. Men det är Kevin själv, spelad av Macaulay Culkin, som är det största problemet. Kevin i Culkins skepnad är en skitunge som är ytterst osympatisk. Ett riktigt äckligt "creep".

Men låt oss inte fastna i det negativa. Den största positiva överraskningen var att John Candy var med i filmen. Det är kanske den skådespelare jag mest förknippar med Hughes efter Molly Ringwald. Candys Gus Polinski är behållningen i och räddningen för denna film. Genast infann sig det stora röda hjärtat och det blev varmt i magen. Hans korta scener var väldigt bra och all hans dialog var improviserad av Candy själv i egen hög person. Godis för oss filmälskare.

Skurkparet Marv och Harry spelas av Daniel Stern och Joe Pesci och de gör ett hyfsat jobb, men känslan är att de kör på automatik med lagom mycket överspel, vilket såklart betyder för mycket. Pesci kör lite av sin schtick från Dödlig vapen och Daniel Stern kämpar på men är bättre i City slickers.

Andra överraskningar är att det jag trodde filmen mest skulle handla om, dvs Marv och Harrys försök att bryta sig in i huset inte startar förrän när det endast är mindre än 30 minuter kvar av filmen. Det andra är att filmens humor är så töntig. Hughes brukar skriva bra humor. Här blir det mest simpla skämt och en massa fysik förnedringshumor. Filmen matar på med repetition av humoristiska scener som om de redan räknat ut att dessa scener skulle komma att bli publikfavoriter (tex Kevin applicerar rakvatten och skriker två gånger). Vad de inte tänkte på var kanske att sådana scener endast är roliga när de överraskar...

Jag är trots allt nöjd med att ha sett filmen, men Niklas, jag tror inte att detta kommer bli en stående titt varje jul i alla framtid. Även om Santa's elf var söt!

Jag ger Home alone två polkas av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Goodfellas (1990)

Mina förhoppningar inför "Goodfellas" gick upp avsevärt efter jag sett den fantastiska "The wolf of Wall Street". När dessutom någon snäll filmspanare (var det du Steffo?) sa att om du gillar "The Wolf" kommer du älska mästerverket "Goodfellas" peakade intresset...

Men den var ju såååååå tråkig.

Scorsese är en briljant regissör. Han filmer är riktiga film-filmer, fyllda av bra kameravinklar och byggt på regissörens gedigna kunnande om filmhistorien. Det är klanderfritt in i minsta detalj. Den sanna historien om en maffiasnubbes uppgång och fall kunde inte hamnat i mer kompetenta händer.

Men den var ju så erbarmligt tråkig.

Filmen kryllar av fina skådespelarinsatser. Robert De Niro kör sin vanliga sura min. Joe Pesci kör sin vanliga hysteriska stil. Ray Liotta brukar inte ha huvudrollen men här får han skina.

Men den var ju så vedervärdigt tråkig.

Jag såg Ridley Scott's "American gangster" häromåret. Också den är bra gjord, också den bygger på en sann historia och den följer också en knarkkungs uppgång och fall. Etta! Jag tyckte att den var så tråkig att jag nästan ville slita av mig huden på armarna. "Goodfellas" är ganska lik "American gangster". Kan man skönja några större skillnader? Den enda skillnaden är kanske att i "Goodfellas" har vi den vederkvickande kvinnliga skådespelerskan Lorraine Bracco. Hon påminde mig så om Debra Winger. Det fanns också en mycket rolig scen där maffiasnubbarnas fruar satt och tjattrade som fotbollsfruar i rad på någon frisersalong. Den scenen var rolig. Men i övrigt...

...var den ju så förbannat tråkig.

Det är inte Scorseses fel att jag inte gillar hans filmer. Det är mitt fel! "The Wolf" får bli undantaget som bekräftar regeln. Det är inte "Goodfellas" fel att jag inte finner den mer engagerande eller mer spännande! Det är mitt fel! Jag är ledsen men det är bara det att jag tycker att...

... den är så otroligt TRÅKIG.

Tja, jag antar att ni börjar fatta vad jag tycker om filmen. Filmen är inte ens kort, den håller ju på svinlänge. Den ville liksom aldrig ta slut. Jag tror att ni innerst inne håller med mig!
Allihopa i kör, ta i nu så att ni storknar:

Den är ju så jäklans tråkig!

Betyg: 1/5

JFK (1991)

Idag är det filmspanartema igen och denna gång är temat Konspirationsteorier. Jag brukar ju skriva listor vid dessa tillfällen, men ibland diskar jag istället av en film som passar in på temat. Det är enklare att välja listalternativet om man gillar genren och temat i fråga, och eftersom jag faktiskt inte är speciellt svag för filmer om konspirationsteorier har jag valt att se the mother of all consperacy theories - Oliver Stone's JFK istället för en lista.

70-talet var konspirationsteorifilmernas guldålder. När jag nyligen behandlade det decenniet såg jag mycket riktigt några filmer i genren. En av dem var Marathon man. Jag fann den tråkig och mycket överreklamerad. Döm om min förvåning när alla som kommenterade min revy gillade filmen mer än mig! Det är uppenbarligen jag som har den avvikande åsikten jämfört med "det normala" i detta fall. Movies-Noir ger den en fyra, Jojjenito likaså, Fiffi gillar 70-talsthrillers och ville se den, Sofia minns att hon gillade den och Filmitch likaså. För mig var det en mycket svag tvåa och tredje svagaste filmen av de 23 jag såg från 70-talet. Det var inte förrän på senaste filmspanarträffen då jag (äntligen) träffade någon som inte heller gillade filmen. Det var den mycket gode och intelligente vännen Fredrik förkunnade att han INTE gillade Maratonmannen! Puh, jag trodde ett tag jag var utsatt för en filmspanarkonspiration! :-)

Så det blir ingen lista från mig idag. Istället bestämde jag mig alltså för att fylla ett stort hål i min filmografi. Oliver Stones storfilm JFK med helylle-präktot Kevin Costner i huvudrollen.

Ni känner ju alla till handlingen så den skippar jag. Jag misstänker att det inte är många som läser denna blogg som inte sett filmen. Vad kan man då säga om detta? Den är extreeeeemt lång. Den är föööööör lång. Jag var inte underhållen på en nivå som krävs för att det ska vara ok att vara så himla lång. Jag säger till O Stone: "Inte ok!"

Jag var inte speciellt underhållen över huvud taget. Stone har en underton i många av sina filmer som för mig signalerar en självgodhet. Han verkar vara en riktig besser wisser. En del kan säkert se det som att han kämpar för sanningen och att avslöja "the man" men ha gör det på ett så pompöst och allvarligt sätt att jag nästan dör av uttråkning. Var är glimten i ögat? Var är lite självdistans? Var är ödmjukheten över att han kanske inte har den exakta sanningen?

En annan sak jag kom att tänka på är att Stone försöker dränka oss med detaljer om vad som hände. Jim Garrison (Kevin Costner) kommenterar väl till och med att den där stora statliga utredningen var så lång och detaljrik att ingen annan än han själv orkade läsa hela. Det är lätt att dränka eller dölja sanningen i en stor mängd detaljer! Och det är lika sant för en film som för en utredning! JFK var för lång och den bågnar under sin egen tyngd. Alla scener mellan Garrison och hans familj är svintråkiga och det mesta av delarna där Garrisons team utreder Tommy Lee Jones Clay Shaw är likaledes tråkiga.

Det som är spännande är tesen om en konspiration och rekonstruktionen om hur det kanske gick till. Det var en scen som jag sett på Seinfeld tidigare, den med Wayne Knight i centrum, "Back, and to the left. Back, and to the left... Back, and to the left." Det är inte ett bra tecken när detta, minnet av en scen i Seinfeld blir filmens höjdpunkt för mig. Kolla in när Jerry inte kan hålla sig för skratt vid 3:01 i klippet. LOL.

Vad tror jag då om konspirationsteorin? Kan man tänka sig att militärindustrin, armén och omoraliska politiker konspirerar mot en president som driver politiken i "fel" riktning? Japp, självklart! Är det troligt att militärindustrin, armén, CIA, Secret Service och omoraliska politiker dödade Kennedy och att ingen har läckt detta till pressen under 50 år? Nja, knappast va?

JFK som film är bättre än Dansar med vargar i alla fall. Båda är filmer från eran då Kevin Costner hade en aura av politisk korrekt sötsliskig världsräddare... Tänk Bono och Sting. Trist och blä. Filmen blir därmed trist och blä också. Nu blev jag sugen att se om The wolf of Wall Street istället...

Jag ger JFK två svaga bevisningar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

PS, mina konspirationsfilmfavoriter (inte en lista-lista men väl en mini-lista): The conversation, All the presidents men, The Pelican brief, Enemy of the state, Conspiracy theory, the Bourne-trilogy.

PPS, egentligen skulle mina filmspanarkompisar också skriva om konspirationsteorier, men jag vet faktiskt inte riktigt vem som har skrivit inläggen på deras bloggar just idag. Bilden i Jojjenitos header ser lite skrev ut, och faller inte skugga fel där på bilden? Kan det verkligen vara ett av Jojjes inlägg? Har hans blogg blivit kapad? JAG VET DET INTE!!!!
Jojjenito
Flmr
The velvet café
The nerd bird
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fredrik on film
Filmitch
Mackans film
Har du inte sett den? (podd)
Absurd Cinema

Raging Bull (1980) - En film som jag ångrar att jag sett

You didn't get me down, Ray!

En dag för snart tre veckor sedan damp det ner en invitation från Filmitch om en gemensam blogathon på temat "En film som jag ångrar att jag sett". Jag svarade genast att jag var på, men funderade inte så mycket mer på vilken film jag skulle välja. Det finns ju en och annan dålig film som man kommer ihåg lite extra. Hrmm, Pay it forward, host, host.

Detta var under den underbara tiden då jag kunde räkna mig själv som en sann medlem i en stor community av filmälskare som älskar... film. Jag var en av "dem", jag var en i gänget. Jag förstod samma saker som de andra förstod. Mysigt. Varmt. Tryggt.

Som av en händelse flyttade jag till min nya våning i månadsskiftet, och som nyinflyttad och potentiell kund bjussar Canal Digital på en massa filmkanaler under en kortare period. Så en dag i helgen som gick råkade jag slå på tv'n just när "Raging bull" startade. Ni vet, "Tjuren från Bronx" som den heter på svenska. Jag visste inte vad jag gjorde då jag satt mig ner i den ena av mina två biofåtöljer och intresserat började se denna klassiker bland klassikers.

"Raging bull" är en film jag missat men som jag absolut ville se. Jag har den till och med på en specialutgåva på dvd. Den ligger nedpackad i någon av alla flyttkartongerna. Jag hade inte sett den tidigare för att jag aldrig känt mig sugen på den helt enkelt. Tills nu. Nu skulle det ske.

Jag hade bara tittat en 10-15 minuter innan jag var helt säker på att jag inte skulle gilla filmen, karaktärerna, stilen eller handlingen. Förvirringen var total. Denna klassiker? Bland klassikers! Jag hade hört från så många ställen att denna film skulle vara "guld". Det känns som att den dyker upp på bästalistor överallt. Jag trodde nog att detta skulle varit ett säkert kort. Som en "Vinst varje gång"-lott. Men sådana lotter finns ju inte i filmtittarvärlden!

Låt oss undersöka lite närmare. Varför hade jag fått uppfattningen att "Raging bull" var en vinstlott? Filmen är regisserad av Martin Scorcese, en av de mest kreddiga, men också en av de mest skitnödiga, regissörerna i Hollywood. Ok, undecided.

Men vad säger de på imdb, då? Jo medelbetyget är 8,4 och den ligger högt upp på topplistan. Och om man läser vidare ser man i American Film Institute's 100 years, 100 movies, 10th Anniversary Edition att de, AFI, rankar "Raging bull" som den fjärde, FJÄRDE, bästa filmen genom tiderna (efter Citizen Kane, The Godfather och Casablanca). Den samlade filmkritikerkåren verkar vara överrens om att "Raging bull" är förträfflig och vanligt folk verkar tycka likadant.

Åter till filmvisningen. Jag satt kvar i stolen och kämpade mig igenom hela filmen. Ett tag tänkte jag att den kanske skulle bli bättre allt eftersom, men ack där bedrog jag mig. Vilken tristess jag kände. Lite senare satt jag och hoppades på att den kanske skulle ha jättekort speltid, typ 84 minuter eller så, men nej. Ingen räddning där. Den ville aldrig ta slut.

När filmen äntligen rullat igenom projektorn och surret bleknat till tystnad satt jag där som en förändrad man. Inget hade ändrats runt omkring mig, men allt hade ändrats. Före visningen trodde jag som alla andra att "Raging bull" var ett mästerverk. Före visningen levde jag i villfarelsen om att jag när som helst skulle kunna ta fram min inköpta dvd och avnjuta detta "mästerverk". Efter visningen bara tomhet. Illusionen hade rämnat. Fantasin hade utbytts till verkligheten. Lurad. Besviken. Irriterad.

"Raging bull " är en film som jag ångrar att jag sett.

Jag ger "Raging bull" en korkade hustrumisshandlande asshole av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Gå nu över till de högt ärade filmbloggarna som också deltar i denna blogathlon:  Filmitch, Addepladde,  BlueRoseCase,  Except fear,  Fiffis Filmtajm,  Flmr,  Jojjenito,  Movies-Noir,  Plox, Rörliga bilder,  The Velvet Café,  Voldo.

PS, Tack för schysste initiativ, Filmitch!

PPS, jag kanske skriver en uppföljande revy om själva filmen någon gång. Men troligen inte.

Jake La Motta (De Niro) pucklar på någon

Jake La Motta (De Niro) pucklar på någon

Robert De Niro som en kopia av Albert Brooks i "Drive"