fredag 9 juli 2021

My Octopus Teacher (2020)


Ytterligare en vinnare av en Oscar för bästa film, men denna gång bästa dokumentärfilm från 2020. Kunde detta vara något då? 

Ingångvärdena här är att jag råkade höra lite kort om filmen från killarna i podden Filmspotting. Innan jag stängde av (för jag ville inte bli spoilad) hann jag uppfatta att Adam gillade filmen mycket men att Josh ryckte lite på axlarna och bara tyckte den var ok. Typ något sådant. Så jag var mycket nyfiken på hur jag skulle uppfatta filmen.

Damn! Wow! Vilken fantastisk liten film! Jag ÄLSKAR denna film. Jag är i Team Adam helt klart.

Det är en dokumentär men den känns nästan som en thriller. Det var så jag uppfattade den i alla fall. Otroligt spännande. Detta är en dox som både känns spännande till innehållet och har ett vettigt budskap men också adderar något i dess format som dokumentärfilm. 

Dokumentärfilmaren Craig Foster är vår värd. Han är en sydafrikans filmare från False Bay på sydvästra udden av Sydafrika. Han tog för vana att fridyka i kelpskogen i det vilda havet precis utanför hans hus. I kallt vatten dessutom. Enligt dokumentären är vattnet där under tio grader Celsius men kroppen vänjer sig tydligen.

Väl där lär han känna en bläckfisk! Och vilken fantastisk bläckfisk sedan. Jag hade en uppfattning om att bläckfiskar var intelligenta men jag hade ingen aning...

Nu känns det som att jag hamnar i en prekär situation. Du som läsare skakar kanske på huvudet och fnyser åt konceptet att en film om en man som dyker kan bli vän med en bläckfisk. Du tror säkert att jag gått på en sentimental sörja där mänskliga känslor projiceras på ett vilt djur. Ja, må så vara då. Jag står stolt upp för denna film. Den är fantastisk.

Sen kan jag förstå den kritiska diskussionen som vissa verkar vilja ta om filmen. När en naturfilmare träder in i ett vilt djurs värld påverkas den världen oundvikligen. Hur han ska hantera detta är en av de mer spännande delarna av filmen. Att Craig skulle haft en sexuell relation med bläckfisken är bara tröttsamt skitsnack från professionella åsiktskrängare som vill sticka ut i sociala medier. 

Den viktigare fråga är som sagt hur mycket Craig störde djuret i dess liv genom att ens vara där i dess närhet? Påverkade deras interaktion djurets liv på ett negativt sätt, så som det verkar? Skulle Craig ingripit? Ja, klart som fan han skulle ha gjort skriker varje cell i min kropp, men på något sätt var jag ok med hur det blev också. En svår fråga som alla naturfotografer som upptäcks av djuren kanske borde ställa sig.

Jag tror mig komma ihåg en diskussion på internet för några år sedan om en elefantunge på savannen som törstade ihjäl och kontroversen runt att filmarna inte gav den vatten. Detta trots att den följde efter människorna i hopp om att bli räddad? Kommer inte ihåg exakt mer än känslan: "Helvete, ge ungen vatten för fan!"

Jaja, jag kommer i alla fall inte äta bläckfisk mer efter denna filmtitt.

Betyg: 5/5

2 kommentarer:

  1. Jag får nog tipsa familjen om den här. För egen del är jag tveksam: "Det är en dokumentär men den känns nästan som en thriller." Det är exakt det jag hatar med moderna dokumentärfilmer. De blir sämre och sämre, för numera måste man maxa underhållningsvärdet och engagemanget hos tittaren, så man gör dem till thrillers för att inte filmen ska uppfattas som tråkig.
    Jag skyller på fransmännen för det här. I alla fall märkte jag det först när Luc Besson producerade Björnen, där man klippte ihop bilder som var dokumentära på ett sätt så att björnarna ibland agerade mänskligt. Som en björnunge som vinkar mot publiken för att säga adjö, tex.

    BBC var väl alltid värst i Europa med att dramatisera sina filmer med tung orkestermusik. Så några naturljud var det sällan tal om. Numera lägger man till falska naturljud, som splatterljudeffekter ovanpå time lapse sekvenser av växter som öppnar sig eller puppor som kläcks. BBCs Planet Earth som vunnit en massa (BBC)-priser är dessutom utskälld för att man låtsats filma sällsynta djur på avlägsna platser, som filmats i akvarier och terrarier, vilket är rätt vanligt, men i Planet Earth förstärkte Attenborough lögnerna med att poängtera hur långt borta och hur svårfilmade djuren var.

    Till det kommer att allt fler dokumentärer har så hetsig klippning att man inte hinner med att se någonting eller lära sig någonting, för att folk inte ska tröttna och byta kanal, eller nåt.

    Så den här Bläckfiskdokumentären kanske har många av de här ingredienserna, inte minst för att det verkar vara en Netflix-grej?

    Bläckfiskar är mycket intelligenta djur, så ämnet är intressant, eftersom det är få som känner till det. Att det går sexrykten om hans bläckfiskande på medier, låter överdrivet. I Asien har man sedan århundranden använt bläckfisken i bildkonsten som ett sätt att visa kåthet, så om ryktena kommer därifrån kan det vara missförstådda kommentarer som om de hade skrivits av svenskar mer skulle låtit "han är helt kär i bläckfiskar". Men om de menar exakt vad de säger, är det ju bara att avfärda. Folk skriver så mycket dumheter.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo jag håller med dig i princip men jag är nog inte lika renlärig som du. En film som jag kan rekommendera om du vill bli riktigt upprörd över dessa saker är Chimpanzee från 2012. Jag fann mig "tvingas" välja den på Malmö Filmdagar 2012 då de andra alternativen inte föll mig på läppen. Det är en dokumentär som spelas upp som om djuren har mänskliga drag, känslor och tankar. Det blir en familjefilm modell väldigt söt. 2/5 av mig på bloggen.

      Radera