To Kill A Mockingbird (1962)

Atticus Finch: If you just learn a single trick, Scout, you'll get along a lot better with all kinds of folks. You never really understand a person until you consider things from his point of view... Until you climb inside of his skin and walk around in it.

To kill a mockingbird måste varit en av de topp 3 mest självklara filmerna i decennier-projektet. Denna klassiker bland klassikers. Jag vet inte om man normalt sett skulle ha sett den i svenska skolan men jag såg den inte som ung i alla fall. I filmens hemland USA är den tydligen än idag en obligatorisk titt inom skolsystemet.

Vad är då detta? Å ena sidan är Gregory Peck's karaktär Atticus Finch framröstad av AFI som etta bland filmhjältar från de senaste 100 åren och Atticus brukar ofta nämnas som "best screen father figure". Men å andra sidan är den en "viktig" film som kom ut precis när jämställdhetsrörelsen drog igång i USA och den sätter fingret på orättvisor på grund av hudfärg i det amerikanska samhället.

Jag har inga problem med en film som är "pk" så länge det är en bra film, så länge filmen står på egna ben. Men när filmens enda värde är ett politiskt korrekt budskap som tvångsmatas åskådaren blir jag kallsinnig. Hur var det med To kill a mockingbird?

Jo, den har både ock. Det jag gillar med filmen är en genommysig känsla, några bra skådespelarinsatser och en intressant huvudperson, Scout. Filmen bygger på den kända boken med samma namn som är skriven av Lee Harper. Filmens, och bokens, handling bygger löst på verkliga händelser och den lite smågamle men lustige grannpojken Dill är tydligen baserad på den kände författaren Truman Capote som Lee Harper kände som ung. Även den skräckinjagande grannpojken Boo Radley som aldrig visar sig i dagsljuset ska ha funnits i verkligheten. Pojken var tydligen antagligen albino i verkligheten.

De tre barnskådespelarna sköter sig tämligen väl. De förstör i alla fall inte filmen. Mary Dadham's Scout är mest kul att se. Jag får känslan av att hon är något av ett underbarn, men nu är det ju författaren till boken vi pratar om så hon kanske beskrev sig själv lite väl bra?

Vidare gillar jag givetvis Gregory Peck. Han är verkligen otroligt god i denna film. Det är nog svårt att kunna mäta sig med Atticus i verkligheten då han är orealistisk god i filmen. Den tredje karaktären som jag reagerade på var Robert Duvall som den folk- och ljusskyge Boo Radley. Vilken uppenbarelse han var i filmens slutscen! Det var hans filmdebut och han levererade filmens starkaste scen.

Inledningen av filmen var mycket mysig. Tyvärr känns inte staden speciellt verklig och när jag läser att allt spelades in i uppbyggd stad på en filmstudio förstår jag varför. Med fokus på barnens perspektiv ger filmen mig en vibb av Astrid Lindgrens Kalle Blomkvist-filmer.

Under andra halvan av filmen kommer all fokus på rättegången och då tappar jag lite intresset av filmen. Rättegången i Anatomy of a murder är både mer intressant och har bättre manus.

Problemet med To kill a mockinbird är att allt är så otroligt svart och vitt (pun intended). Atticus är så oändligt god. Bob Ewell är så otroligt ond. Samhället är ont. Filmens sötsliskiga politiska korrekthet kanske behövdes på sextiotalet men nu adderar det inget för mig, snarare står mig lite i halsen. Som jag skrev i inledningen vill jag hellre se komplexa och intressanta filmer än förenklade "uppfostrande" diton.

I slutändan är To kill a mockingbird bra, men den är långt från ett mästerverk, klassiker eller ej. Någon sa att Atticus kväver åskådaren med godhet och det problemet upplever jag också. Det moraliskt utmanande i denna film är inte utmanande alls. Det krävs lika lite av mig som åskådare som ett litet barn som får färdigtuggad mat serverad av sina föräldrar. Men med en frejdig Scout och hennes berättelse kommer man långt. Jag var inte uttråkad av filmen i alla fall.

Jag ger To kill a mockingbird tre rädslor för det okända av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

Decennierfredagar betyder att vi gemensamt bloggar om en och samma film. Hoppa nu över till de övriga. Är de rättskaffens eller är de rent ut sagt onda? Dagens författargrupp består av Decennier-brodern Christian, Decennier-påläggskalven Johan och Decennier-gästbloggerskan Sofia. Och se där, Fiffi står i hörnet bakom dörren. Hon får också vara med.