The Big Lebowski (1998)

 

Om mitt problematiska förhållande till bröderna Coens The Big Lebowski

Det är alltid lite frustrerande med en film som typ "alla" älskar men du själv bara tycker är "ganska bra". Detta är en sådan film för mig. Vet inte om det är filmens undflyende handling, mina svårigheter för film noir eller om det är brödernas ibland vrickade humor som jag inte riktigt greppar. 

I vilket fall så kan jag aldrig komma ihåg vad den handlar om trots att jag numera sett den minst tre gånger, antagligen fler. Men jag antar att handlingen är sekundär och det är känslan i filmen som är poängen med den.

Känslan jag får är splittrad. Jag gillar Walter (John Goodman) men han är jobbig som fan också. The Dude (Jeff Bridges) är tyvärr ganska ointressant i mina ögon, jag finner mig inte bli speciellt överraskad av honom då han är allt för mycket "one note".

Istället är det kanske bikaraktärerna jag ska ty mig till? Det var en positiv överraskning att Philip Seymour Hoffman har en så stor liten roll ändå. Det hade jag helt glömt. Sen tycker jag nog att Julianne Moore är rejält festlig som den totalt utflippade dottern till the Big Lebowski. John Tuturro spelar Jesus. Bra. Och till sist är Sam Elliot lika cool som vanligt.

The Big Lebowski har en identitet, det är klart i vilket fall. Den känns tidlös för mig även om den tydligen ska utspelas i samtiden dvs slutet av nittiotalet. 

Jag gillar den en hel del, den är ganska bra.

Betyg: 3/5

För övrigt är det mysigt att höra när en som älskar filmen pratar om den och det kan man göra via Shinypodden där Carl pratar kärleksfullt om filmen. Lyssna på Shinypodden säsong 13, eller här.

Only the Brave (2017)

"Deploy"

"Only the brave" är baserad på verkliga händelser. Den handlar om brandmännen i Granite Mountain IHC, ett gäng experter på skogs- och präriebränder i Arizona. Filmen bygger på en GQ artikel med namnet "No exit". Hmmm, inte så lovande namn... Jag hade ingen aning om vad som skulle hända och jag tror att filmen vann mycket på detta. Om ni blir sugna att se filmen rekommenderar jag er att inte googla innan ni sett filmen.

Jag visste egentligen inte hur spännande en film om brandmän som kämpar mot bränder ute i bushen, "wildfires", kunde vara. Nu vet jag. Och svaret är mycket spännande. 

Deras teknik var speciellt intressant. De drar upp en linje som elden inte fick passera. Därefter gjorde de en korridor på eldsidan av sin linje där de rensade rent på allt brännbart. Till sist tänder de eld i det brännbara på den andra sidan av korridoren därifrån den riktiga elden kommer. På så sätt möts de två eldfronterna och den riktiga elden kan inte "hopp över" till korridoren och linjen. Resultatet blir att elden stannar av. Detta verkar för det mesta funka bra.

Vi får följa två huvudkaraktärer, dels chefen för gänget Eric Marsh som spelas av Josh Brolin, dels rookien Brendan McDonough som spelas av Miles Teller. Filmen tar lång tid på sig. Den etablerar karaktärerna noggrant, visar upp livet männen och deras familjer lever och hur de arbetar med skogsbränder ute i den extremt torra ökenmiljön i Arizona. 

Jag gillade filmen mycket. Det är ett mycket bra skådespeleri och miljöerna är autentiska. Det känns som att man är ute i öknen eller på en lokal countrybar i Arizona när man ser filmen. Jag gillar också att filmen inte var överdrivet sentimental och att filmmakarna visade en stor portion behärskning i sina val av vad de visade.

Med tanke på att det är en BOATS och vad artikeln filmen bygger på heter (vilket står i förtexterna) börjar jag inse att någon av Eric och Brendan ligger riktigt risigt till. Spänningen stegras allt efter filmen går framåt och de sista trettio minuterna är olidligt spännande. Till sist sitter jag tyst och i närmast ett chocktillstånd när eftertexterna rullar. Stark film. 

Betyg: 4/5

R.I.P.D. (2013)

 

Här har vi ytterligare en actionkomedi med Ryan Reynolds. Denna film är inte superunik, den är som en blandning av "Men in black" och "Ghostbuster" med apokalyps och allt.

Istället för Men in Black's aliens har vi här döingar som vill förvandla världen till helvetet. Men självklart har vi några få goda döingar som försöker förhindra vålnaderna.

Reynolds karaktär dödas lite olyckligt på jobbet som polis och nu måste han stå ut med sin nye partner, i dödsriket, och samtidigt i vår värld ta reda på vem som mördade honom samt stoppa apokalypsen.

Filmen är regisserad av Robert Schwentke som gjorde den oerhörd underhållande "RED". Denna film är i samma genre, action och humor som lever på de medverkandes personliga charm, men tyvärr kommer denna inte alls upp i samma nivå som "RED". Jag vill dock inte klandra varken Ryan Reynolds, Jeff Bridges, Kevin Bacon eller Mary-Louise Parker (som är med i båda filmerna). Jag gillar Mary-Louise, hon är alltid bra.

Men det är en hård konkurrens då den äldre filmens stjärnor förutom M-L Parker är Bruce Willis, John Malkovich, Morgan Freeman och Helen Mirren! Plus att den har ett bättre och roligare manus helt enkelt.

Ryan gör ett bra jobb och det är en go stämning mellan honom och Jeff Bridges även om jag tycker att Bridges spelar över några snäpp. Och det är snarare Reynolds komiska tajming och reaktioner på Bridges eskapader som firar triumfer snarare än Bridges manér. Kevin Bacon är sliskig som sig bör men han är sannerligen ingen Matt Dillon.

"R.I.P.D" passar som ren underhållningsfilm när man vill ha något lättsmält. Tvåa.

Betyg: 2/5

Starman (1984)

Första titten, alldeles för sent såklart, men det är slående hur stor rip-off detta är av den andra filmen om en rymdvarelse som landar på jorden, lär människan vad kärlek är och sedan vill åka hem. Om jag sett Starman när jag var yngre hade den kanske varit en nostalgisk favorit vid det här laget, vem vet?

Men för att få det helt ur vägen först. Detta är en blek, mycket blek, kopia av E.T. The Extra-trerrestrial som kom två år tidigare. Detta går inte att komma ifrån. Istället för den lilla leksaksfiguren får vi här en klonad Jeff Bridges som lär sig språket supersnabbt, förskräcks över människans ondska men också ser vår godhet. Jeff Bridges är inte speciellt bra i denna roll. Han ska spela sin utomjording i en människokropp som om han vore en dåligt finjusterad robot och det blir pannkaka.

Karen Allen gör dock en bra insats och hon står för värmen och den lilla personkemi som skapas mellan huvudpersonerna. Jag gillar henne, men det är givetvis lite svårt att inte se henne som Marion från Indiana Jones-filmerna när hon dyker upp på skärmen.

Historien som sådan är ganska gullig om än lätt att förutse under filmens gång. Den har hjärtat på rätt plats i alla fall. En film som denna har dock åldrats mycket dåligt i och med att vi har fått filmer som Arrival som behandlar besök från utomjordingar på en helt annan nivå.

Betyg: 2/5

Bad Times at the El Royale (2018)

Bad times at the El Royale verkar ha blivit bortglömd. Jag har i alla fall inte hört så mycket om den i mina kanaler. Det är jättetråkigt för detta är en otroligt underhållande och bra film. Filmen är gjord av Drew Goddard och han har helt klart sneglat en hel del på hur Quentin Tarantino gör film. Vad han adderar är dock ett varmt hjärta och denna film är trots en hel del blodiga våldsscener mycket varmare än en film som Hateful 8 till exempel.

Strukturen påminner om Pulp fiction. Vi får följa en brokig samling karaktärer som alla hamnar på hotellet El Royale på delstatsgränsen mellan Nevada och Kalifornien. Först ser vi inte hur deras historier hör ihop, men via flashbacks och scener som spelas om med nya perspektiv växer helheten långsamt fram framför våra ögon. Det är en stil som jag älskar när det görs bra och här görs det väldigt bra.

Men filmen hade inte varit något utan bra manus, karaktärer och skådespelare och det har denna film i överflöd av. Det är en njutning att skådespeleriet från välkända ansikten som Jeff Bridges, Dakota Johnson och Jon Hamm. Men de tre som stack ut mest var Lewis Pullman som receptionisten, Chris Hemsworth som sexig sektledare (den bästa Chris!) och filmens klarast lysande stjärna Cynthia Erivo, som är fantastisk. Hon är en ny uppenbarelse för mig, jag vill se mer av henne!

Filmen är ganska lång, drygt två timmar och tio minuter men den blir bara bättre och bättre ju längre in i filmen man kommer. Filmen stegras hela tiden därför att man förstår mer och mer av handlingen och helheten. I inledningsscenerna, ungefär den första timmen, förstår man helt enkelt inte vad man ser!

Detta är Drew Goddards andra film efter The cabin in the woods, så han är två av två med lyckade filmer nu! Drew har tidigare arbetat med Joss på både Buffy och Angel. Jag känner igen stilen och välkomnar den. Det ligger mycket tanke bakom det han gör och han gör allt med ett stort hjärta. Mycket bra gubbe det där.

Jag ger Bad times at the El Royale fyra Limbo av fem möjliga.

Betyg: 4/5

True Grit (2010)

Shinypodden om bröderna Coens filmer fortsätter. Carl och jag tar oss an westernklassikerna True grit, både originalfilmen med John Wayne och Coens nyinspelning. Är filmerna lika? Vilken version är mest trogen boken? Är John Wayne överlägsen Jeff Bridges i rollen som Rooster? Har skådespelarens ålder betydelse när hon ska spela en fjortonåring? Dessa och andra viktiga frågor diskuteras i poddavsnittet.

Det är helt klart att bröderna Coens True grit är en bättre gjord film är originalet från 1969, men är den bättre som film? Coens film startar snabbare. Vi kommer in i handlingen när Mattie redan är på jakt efter sin fars mördare. Jag gillar det valet då den gamla filmen kändes aningen seg i början. Hela historien berättas med ett större driv i Coens version. Sen har deras film givetvis bättre produktionsvärdet där fotot och musiken i första hand sticker ut på den positiva sidan.

Men som alltid är det karaktärerna, skådespelarnas karisma och hur karaktärerna beskrivs, som har den största delen i hur bra en film blir. Om jag tillåts fokusera på de tre huvudkaraktärerna vinner Coens film med två mot ett.



Hailee Steinfeld som var 13 år då hon spelade in filmen är lite bättre än sin äldre kombattant Kim Derby som var hela 21 år då hon gjorde rollen. Båda är egentligen riktigt bra men jag gillar mer att se Hailee som spelar sin ålder. Det är generellt sett lite trist när vuxna ska spela unga tonåringar. I båda fallen fascineras jag av den frejdiga unga flickan och hur hon tar för sig i en miljö som var allt annat än fredlig.

Då det gäller Rooster vinner John Wayne ganska klart över Jeff Bridges. The Duke spelar sin instabile supit med bravur och jag köper hans fader-dotter-relation med Mattie fullt ut. Jeff Bridges spelar över och ger oss en frustande och bullrig gammal vresig gubbe. Han är ok i rollen men inte lika karismatisk som Wayne. Såklart. Det står ett ett!!

Coens film vinner med två ett då Matt Damon är klart mycket mer intressant som La Boeuf än popartisten Glen Campbell som obegripligt nog fick spela rollen i Hathaways film. Här ger han filmen tre intressanta karaktärer, jag fann La Boeuf ganska ointressant i den gamla filmen.

Vad gjorde Josh Brolin i denna film? För denna och andra aspekter av filmen hänvisar jag till poddavsnittet. Gå in på shinypodden.se och lyssna.

Jag ger True grit fyra ormbett av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Kingsman: The Golden Circle (2017)

Jag var inte överdrivet förtjust i den första Kingsman-filmen som kom ut 2014. Detta trots att jag brukar gilla regissören Matthew Vaughn. Men första filmen föll lite på att det blev för mycket YA-smet av det hela. Lustigt nog funkade andra filmen mycket bättre. Denna gång slapp vi "origins storyn" och kunde helt fokusera på spoofen av agentfilm i allmänhet och Bond i synnerhet. Här har vi skön humor och hypervåld i en salig blandning. Denna film påminner mer om känslan i Kick-ass än vad den första gjorde.

Handlingen är fånig, pajjig, och nästan på Austin Powers-nivå. Storskurken spelas av Julianne Moore och även om hon är bra och att jag gillar henne så måste jag erkänna att hon inte passar speciellt bra som "the evil villain". Det är hyfsat genomfört, men en mer karismatisk tokgalning hade nog varit bättre.



Av nya ansikten sticker prins Oberyn från Game of Thrones ut, dvs den för övrigt anonyme Pedro Pascal. Han har frisyr, ansiktshår och kläder gör honom till en kopia av en ung Burt Reynolds. Vilket sällsamt val! Colin Firth var också en upplevelse. Han såg väldigt sliten ut, som om han vore allvarligt sjuk eller något sådan. Sen har han också lagt sig till med Michael Caines röst. Utveckling... Däremot var det lite synd att vi inte fick se så mycket av Channing Tatum. Hade gärna sett mer av hans välsvarvade rumpa!

Filmens svagaste kort är fortfarande huvudpersonen spelad av ynglingen Taron Egerton. Han har noll karisma och är töntig i allmänhet. Trist val då en mer sprakande stjärna hade fått detta universum att glimra mer. På plussidan finns dock som i första filmen den svenska kungafamiljen, här representerade av Hanna Alström, Lena Endre och Björn Granath.



Jag gillade den överraskande köttiga blodigheten blandat med scenerna som tagna ur en Bondfilm från en alptopp inklusive den obligatoriska linbanescenen. Till sist kan jag konstatera att Take me home (country roads) ALLTID är bra i film.

Jag ger Kingsman: The Golden circle två starka varningar om knarket av fem möjliga.

Betyg: 2+/5

The Last Picture Show (1971)

Västra Texas under en tynande ekonomi 1951-1952. Invånarna i den lilla staden blickar bakåt, aldrig framåt. Precis då som nu. Make America great again. Den enda musiken som spelas i radion är gammal countrymusik från 30- och 40-talen, ingen ny rockabilly. Filmen har för övrigt ingen traditionell filmmusik. Allt är bare bone. De få som vunnit i lotteriet om olja, precis som under guldrushen, blir stenrika och betydelsefulla. De övriga 99 procenten blir alkoholister och får arbeta som servitris resten av livet.



Filmen är till och med filmad i svartvitt som om den söker en svunnen tid. Allt är melankoliskt och den påminner mig något otroligt om den makalösa tv-serien Friday Night Lights. Filmen är dock något mindre fokuserad på den lokala skolans fotbollslag. Istället får vi följa de två vännerna Sonny och Duane spelade av Timothy Bottoms och Jeff Bridges. Den vidriga och förföriska maran spelas av Cybill Shepherd i hennes debutroll på vita duken. Oscarsvinnande Ben Johnson spelar den gamle vise mannen Sam the Lion och tillika oscarsvinnande Cloris Leachman spelar Ruth Popper. Filmen nominerades till ytterligare sex oscars. Inte för att det betyder speciellt mycket. Ungefär lika avgörande som Billys sopande av gatan under sandstormarna...



Nej, det händer inte mycket i filmen, det måste erkännas. Värdena ligger i känslan och den nakna humanismen som genomsyrar filmen. Detta är så nära på riktigt det kan bli känns det som i flera scener. Man känner ibland igen sig eller så känner man intuitivt att det är äkta. Det finns inte många falska toner i filmen. Jag fann livsödena mycket gripande. Jag grät för Ruth, hejade på Sonny, kände Sam the Lions vemod, förstod Duane trots hans svaghet. Och så "the queen bitch" Jacy, henne stod jag inte ut med.

I slutet tar Duane värvning och skeppas av till kriget i Korea. Ännu en skrämmande likhet med idag. Vem vet, de unga männen utan hopp för framtiden i västra Texas av idag får kanske snart ta värvning och skeppas av mot Korea de också. Jag tror vi alla önskar att Duane undvek att bli skjuten och kom hem igen...

Jag ger The last picture show fyra nedlagda biografer av fem möjliga.

Betyg: 4/5

PS, var inte Duane extremt lik Riley Finn ändå?

MCU rewatch: Iron Man (2008)

Första gången jag såg Iron Man såg jag den bara som en humoristisk actionfilm i en för mig ganska apart serietidningsvärld. Jag var och är ett stort fan av Robert Downey Jr så filmen var underhållande för stunden på grund av hans insats. Men om jag ska vara ärlig såg jag nog alla filmer i MCU fram till och med The Avengers med en glimt av överlägset förakt i ögonvrån. Jag har inte läst en enda av de serietidningar filmerna bygger på och jag hade ingen förankring i världen som spelades upp. Den kändes barnslig för mig i början. Alla karaktärer som introduceras i film efter film i Phase 1 var nya bekantskaper för mig. Det var helt andra referenser och intryck från andra filmer som dikterade mycket av mina åsikter om filmerna. Men det var då, Nu är jag mycket mer bevandrad och "investerad" i denna värld.

Då vi nu poddar om MCU-världen i den nya skinande Shinypodden får jag glädjen att se om alla de första 14 MCU-filmerna under två intensiva månader.

Shinypoddens första säsong är helt vikt åt de sköna hjältarna i Marvels universum och nu när jag ser om filmerna har jag en helt annan förståelse för världen. Det är nästan lika mysigt och nostalgiskt som när jag såg om Buffy Säsong 1 för Buffypoddens räkning. Det är kul att se hur den långa historia som jag känner till så väl vid det här laget startade. Dessutom är det roande att lägga märke till alla kopplingar framåt i serien. Även om filmerna inte alltid hänger ihop lika tjat, speciellt i början, är de ändå sammanflätade på ett sätt som gör att jämförelsen med moderna tv-serier inte är helt dum.

Första Iron Man-filmen är väldigt mycket en "origins story" och som sådan är den väldigt bra. Vi får veta hur Tony uppfann sin dräkt som också blir hans vapen. Filmens "big bad" är en vanlig girig och falsk människa, inget monster som är "over 9000" så långt som ögat når. Dessutom får vi spendera mycket tid med Tony så det läggs allt ner mycket kraft på att etablera karaktären. Och lika självklart som att Tony har en del karaktärsdrag som inte brukar hyllas till skyarna, som narcissism, stolthet, arrogans, och en allmän ovilja att vara till lags, lika självklart är det att jag ser en komplex och intressant personlighet som jag gillar skarpt. Han är en enstöring som ute i massmediala situationer beter sig som den rika världskändis han är. Redan hans far Howard var en av världens kändaste industrimän och jag antar att Tony fick en uppväxt som skolade honom att bli som han är. Likt Spike norde man kanske inte gilla Tony så mycket, men hans charm gör att man förlåter mer än vanligt.

Relationen med Pepper Potts är intressant. Jag upplever inte att Tony endast är elak mot henne. Jag ser honom blyg och lite sökande inför henne. Att deras relation ska utvecklas till en romantisk sådan är givet. Som vi pratar om i Shinypodden är kanske inte Gwyneth Paltrow det bästa valet för den rollen.

Tonen i filmen är perfekt tycker jag. Detta är en underhållsfilm som dessutom är helt orealistisk så att ställa samma krav på denna film med avseende på mänskliga reaktioner och personregi som renodlade dramafilmer är kanske att kräva för mycket? Alla filmer i MCU måste ses med vetskapen att det är "comic book movies".

Detta är första filmen i MCU och jag är nöjd med filmen för vad den är i alla fall.

Jag ger Iron Man treochenhalv fina hus i Malibou av fem möjliga.

Betyg: 3,5/5

Lyssna på oss när vi pratar om denna film i Shinypodden!