Thor: Love and Thunder (2022)

Men hörrni, vad har hänt med MCU egentligen? Jag som var ett så stort fan av den osannolika filmserien i tre faser. Nu under Phase 4 har allt rämnat till skärvor och smulor av vad som byggts upp. De nya filmerna har inte alls fångat mitt intresse och uppföljarna i sedan tidigare etablerade filmserier inom serien har inte levererat. Jag hade dock hyfsat stora förhoppningar inför Thor 4 på grund av Chris Hemsworths charm och regissör Taika Waititis känsla för humor. Men detta var den första MCU-filmen på evigheter som jag inte iddes ta mig iväg till biograferna för en titt. Ett tecken starkt som något att MCU börjar tappa greppet om mig som kund.

Problemet med denna film är att jag nu en dryg vecka efter titten inte ens kommer ihåg vad den handlade om. Jag kan ärligt påstå att jag flera veckor, ja till och med flera månader efter jag såg de allra flesta filmerna i de tidigare faserna av projektet kom ihåg handlingen tydligt. Det känns som att historierna nu för tiden är onödigt komplicerade, invecklade eller bara menlösa. Det är som att manusförfattare måste hålla flera bollar i luften samtidigt och därmed blir resultatet grumligt och ofokuserat. De måste förhålla sig till vad som berättats tidigare i serien, och ta historien framåt enligt någon oklar road map samt dessutom checka ett antal boxar av "måsten" som gäller i Disneys övergripande kvalitetsplan. Det känns som ett 20-talsproblem som förhoppningsvis kommer brytas av nya unga kreativa filmskapare.

Så jag kommer inte ihåg vad filmen handlade om. Jag ser i listan av skådespelare att Christian Bale är med. Just det, han spelade någon slags stackars villain. Fan vad jag inte gillar den skådespelaren. Sen är ju giganten Russel Crowe med också. Han har blivit lite livsnjutande rund om magen och hans version av en dekadent Zeus var otroligt underhållande. Och där har vi nog kommit till insikt om denna film. Den är som att filmen består av en massa roliga sketcher intryckta i en oengagerande och riskfri familjefilm.

Jag gillade de skrikande getterna, Matt Damons cameo, Liam Hemsworths cameo (och ja, Sam Neill och Melissa McCarthy också), Chris charm och Thors kärleksrelation till sin nya hammare, Waititis Korg, Guardians cameo, Zeus, användningen av Guns'n'Roses låtar i filmen... 

"You flicked too hard, damn it!" Reaktionen has Zeus entourage, kvinnliga och manliga, för att inte tala om Tessas och Natalies!! Enkel under-bältet humor går alltid hem. "Looks like a shy courgette". Scenen i Omnipotence City är nog den roligaste enskilda scenen bland alla Thor-filmer, och därmed i hela MCU.

Ok, så denna film är redan en favorit för alla dess roliga, ibland hysterisk roliga, scener. Och som sådan är den högst omtittningsbar. Men ärligt talat var den så bra som film egentligen? Don't think so. Humor är bra och underskattat, men en film vars behållning är likvärdig med en en radda humorsketcher? Svårbedömt!

Betyg: 3/5

Free Guy (2021)

Det finns visa poänger med att se denna film ospoilad så du, min kära läsare, är härmed varnad.

Ok, vad har vi då här? En festlig familjefilm med Ryan Reynolds. Lite överraskande efter filmerna om Deadpool och Michael Bruce kommer här en helt barntillåten film från den näst bästa Reynolds. Men var inte oroliga det bjuds på en massa humor, popkulturella referenser och så en nypa romantik.

Detta är en konceptfilm och dess humor spirar ur idén. Vad gör de menlösa NPC figurerna i dataspel? Och vad händer om en av dem råkar vara ett AI som ”vaknar till liv” och inte nöjer sig med att göra samma sak om och om igen? Kul idé  mår jag säga. Men sedan måsten ju den förvaltas också.

Filmen är bra men det känns som att den blev lite tunn i hullet. Reynolds är som alltid trevlig att se men filmen lyfter inte riktigt för mig. Det kan ha att göra med den konstgjorda världen (dataspelets värld) inte fångar mig. Filmen är bättre under första halvan då vi som åskådare hålls i mörkret över vad som händer. 

Komplext nog tappade filmen lite när filmens näst bästa karaktär gjorde entré. Jag tänker på filmens villain förträffligt spelad av Taika Waititi. Sen gillade jag ockå Buddy som spelade av någon som var förvirrande lik och dessutom betedde sig som Kevin Hart.

Det är nog ett svaghetstecken för filmen att den starkaste scenen handlar om Avengers-musiken och den näst bästa Chis (Evans såklart). Just den popkulturella referensen skördade en "top score" hos mig.

I slutändan tror jag att det filmens svagheter bottnar i att den saknar "stakes”. Jag åker med på åkturen men blir aldrig riktigt engagerad. Trots detta har den många roliga scener och skämt, mycket om hur NPC upplever världen och inte minst karaktären Dude med sin inkompletta dialog.

Underhållningsvärdet är där men de djupa känslorna saknas. Det räcker dock till en trea på grund av humorn och dess coola grundidé.

Betyg: 3/5

PS, ni såg väl cameosarna med Hugh Jackman, Dwayne Johnson, Tina Fey och John Krasinski?

The Suicide Squad (2021)

Spoilers nedan!

Detta är en rejält kul film, helt enkelt. Den har inte speciellt mycket kött på benen men rolig var den, speciellt under första halvan av filmen. Nu hade jag i och för sig mycket låga förväntningar då jag och DC inte går väl ihop. Men det var ändå en film av James Gunn så chansen fanns ju att det kunde bli bra och det blev det.

Gunn har tagit med sig flera kompisar från MCU-världen i denna produktion och faktum är att den känns mer som MCU än DC. Och då speciellt som en Deadpool-film med splatter och humor i en salig röra. Jag hade ingen koll på de tidigare Harley Quinn-filmerna och jag blev sannerligen lurad av den inledande sekvensen. Det var kul.

Tyvärr tappade filmen en hel del under andra halvan, framför allt då det stora monstret dök upp i Jotunheim. Det blev lite väl fånigt, även om blinkningarna till Alien var trevliga, med de små stjärnfiskarnas sätt att ta över människorna.

Det känns lite trist att Gunn fann sig nödgad att härma andra filmer så mycket när han nu gjorde sin DC-film. Detta med teamet som lätt dör vid attacken är som tagen från Deadpool 2, Nanaue är som Hulken, Harley Quinn skjuter "bad homres" med raka armar som IG-11 (Taika Waiti) i Mandalorian, den vidrige generalen spelade samma roll som han gjorde i Quantum of Solace och så vidare. Det saknas något med DC, damn, när det blir bra påminner det om en massa andra filmer. Var är originaliteten?

Under titten och direkt efter var jag mycket förtjust men filmen har tyvärr falnat snabbt. Den är dock mycket underhållande och ett bra val om man ville se lite av Nathan Fillion.

Bästa karaktärerna var polkamannen, Ratcatcher 2 och hennes pappa. Men inte polkamannens mamma, hmm, nej.

Det blir väl en stark trea tänker jag.

Betyg: 3+/5

Green Lantern (2011)

Det kändes ganska lämpligt att starta min resa med den näst bästa Reynolds med hans "Green lantern", en film som han själv dissar och skojar om i "Deadpool"-filmerna. 

Att det är en superhjältefilm måste ändå vara ett litet plus för mig, men att det är DC är helt klart ett stort minus. Jag hade inte speciellt höga förväntningar när jag satt mig ner för att se filmen...

Så döm av min förvåning att filmen inte var helt usel i alla fall! Den är helt ok rakt igenom utan allt för mycket uselhet men tyvärr absolut inget som får en att spritta till i kroppen heller. Den är medelmåttig och då blir ju helhetsintrycket svagt. En typisk 2/5 film helt enkelt.

Ryan gör väl en helt ok insats. Däremot syns inget av hans sköna persona som firar triumfer i "Deadpool", "6 Underground" och "Hobbs and Shaw".

Det enda som jag lockas av lite är vetskapen att det är under denna film som han och Blake Lively träffades. Och ta mig tusan det känns ändå som att de har en bra personkemi! Jag gillar Blake en hel del, inte minst från hennes bad asseri i filmen "A simple favor".

Som superhjältefilm har den sina sidor. Visst börjar man lite trött på alla dessa origin stories! Källan av nya superhjältar verkar ju aldrig sina. 

Detta är DC och de brukar ju inte leverera så att filmen känns lite menlös var väntat. Om jag tillåts jämföra med MCU är detta lite som en blandning av "Thor" och "Guardians of the Galaxy". Lite humor via huvudpersonen, lite space, lite konstiga monster och en lömsk kollega.

Trivia 1: filmen är regisserad av samme Martin Campbell som regisserade bondfilmerna "Casino Royale" och "GoldenEye".

Trivia 2: vi ser regissören Taika Waititi som den rolige barndomsvännen till Hal.

Kul att ha sett den i alla fall, men inte en film som hamnar bland favoriterna. Mediokert.

Betyg: 2/5 

The Mandalorian - Season 1 (2019)

"The Mandalorian" blev mycket snabbt en mycket omtalad serie och Baby Yoda översvämmade sociala medier på ett nästan magiskt sätt. Det finns få popkulturella fenomen med samma dragningskraft som "Star Wars". Detta är den första "Star Wars"-serien med riktiga skådespelare och jag måste erkänna att jag var extremt nyfiken på den.

Serien har åtta korta avsnitt på mellan 30 och 40 minuter per avsnitt. Den sändes ett avsnitt i veckan och jag såg alla avsnitten så snart de kommit ut, och det var mycket spännande att vänta in nästa avsnitt och fundera på vad som komma skulle. Vissa bolag väljer att släppa tv-serier i en klump, alla avsnitt på samma dag, och det kan vara bra ibland om man vill "binge titta" serien i all hast, men det blir inte riktigt samma sak som att släppa dem ett per vecka. Reaktioner på sociala medier, podcasts om avsnitten och den allmänna gemenskapen mellan fansen vinner på att ett avsnitt per vecka. Jag hoppas verkligen att Amazon kommer välja det formatet för den kommande "Wheel of Time".

Hur var "The Mandalorian" då? Jo men miljön var riktigt najs. Detta är mycket likt så som originaltrilogin kändes. De använder praktiska specialeffekter och de har skapat en skitig värld som känns verklig. Mando är en bra huvudperson och jag får lite lätta vibbar av Firefly med en något motsträvig huvudperson med hjärtat på rätt ställe som beskyddar ett barn (Baby Yoda / River Tam). Men detta är tyvärr långt ifrån lika bra som den referensen är.

Jag gillar humorn i "The Mandalorian" och blir inte överraskad då det är Jon Favreau från MCU som står som "show runner", samt att Taika Waiti är involverad både som skådespelare och regissör. Werner Herzog som säsongens skurk "The Client" var såklart bra.

Tyvärr känns det som att säsongen är lite fragmenterad då den består av ett gäng fillers-avsnitt under mitten av säsongen som inte hör ihop med säsongens röda tråd. De första avsnitten och de två sista som berör The Client och Baby Yoda är säsongens starkaste.

Säsongen kändes också bättre när den pågick, allt var då fortfarande möjligt. Jag har svalnat lite över dess förträfflighet under de veckor gått sedan jag såg den. Men jag gillar världsbyggandet och jag är trots allt fortfarande nyfiken på hur det ska gå med Mando, Baby Yoda, Cara Dune, Greet Karga, the Armorer och den nya "big bad" Moff Gideon.

Säsong 1 känns lite ofullständig, som en inledning, en bra start men trots allt bara en inledning på en längre story. Man kan hoppas att fortsättningen blir än bättre.

Betyg: 3+/5

Jojo Rabbit (2019)

Jojo rabbit är en sorts komedi av Taika Waititi som tidigare gjort genrefilmer med humoristiska inslag som Eagle vs. Shark, What we do in the shadows och Thor: Ragnarok. Vad filmen är för genre visade sig ha en stor betydelse. Denna film har nämligen två. Det är en film med två ansikten. Det kräver mod att försöka sig på det Taika gör här, byta genre mitt i, men jag tror ta mig tusan att han lyckades!

Filmen inleds som en satir i en förstärkt verklighet som påminner om en Wes Anderson-film där Moonrise Kingdom ligger närmast till hands. Filmens Jojo är en ung liten nazist i Tyskland i slutet av andra världskriget. Han har en osynlig vän, Adolf Hitler. Filmen är en satir och komedi där man skämtar med olika karikatyrer, som entusiastiska hitlerjudends, nitiska gestapomän, hysteriska SS-soldater och andra figurer som hyllar faderslandet. Låtsasvännen Hitler spelas av Taika själv med ett mycket komiskt resultat. Han är suverän.

Efter ungefär halva filmen ändrar den dock tonalitet tvärt, som en chock iklädd ett par vackra dansskor.

Filmen uppvisar ett patos och stor humanism. Den minskar obemärkt på de satiriska inslagen och blir mer och mer allvarlig och "på riktigt". Det finns med rätta många filmer som beskriver hemskheterna nazisterna gjorde, och många av dem är stentunga dramer. Men det är uppenbart att en komedi kan funka lika bra, om inte ännu bättre, med att få fram det fasansfulla. Detta är en förbaskat roligt film som också är förbaskat hemsk och sorglig.

Filmen är en juvel. Det finns så mycket att älska med denna film... Scarlett Johanssons varma och mänskliga porträtt av Jojos mamma Rosie, Taikas underbara satir av Jojos låtsasvän Adolf, Sam Rockwells skådespeleri som aldrig upphör att förvåna mig samt Archie Yates porträtt av Jojos kamrat Yorki som trots sin klockrena brittiska dialekt är en av hitlerjugend fick mig att förundrat skratta... Bland mycket annat som jag inte kommer ihåg just nu. Filmen ska helt klart se om flera gånger. Det finns så mycket att upptäcka i den.

Filmen är kanske jobbig att se för vissa åskådare, men den är väl värd en titt. Jag blev berörd, uppspelt och nedstämd. Ibland lyckas filmmakare anpassa en poplåt till sina filmer perfekt. Detta är ett sådant fall... När sista scenen inleddes med de kända tonerna från en av världshistoriens bästa låtar fylldes mina ögon till bredden. Detta var var den klart bästa filmen på filmfestivalen 2019.

Betyg: 4+/5

Flera av vännerna var på samma visning; Vanessa, Jojje, Jojjes bror och Christian. Hoppa över och läs mer tankar om filmen:
Johan
Christian

 

MCU rewatch: Thor: Ragnarok (2017)

I pulled 'em out of a place on Midgard called Texas. I even named them. Des and Troy. You see, when you put them together... they destroy.

Thor: Ragnarrok är förbaskat underhållande. Den är också helt hysterisk. En film som fullproppad med färgglad konfetti, som ett bad i rosafärgad champagne eller ett dyk ner i ett bollhav fyllt med filmiska karameller. Omtitten började dock inte bra då jag råkade slå på introduktionen till filmen av regissören Taika Waititi. Han verkar vara något av en idiot, lite som en byfåne. Men han har gjort en rolig film så vi ska inte låta det slå oss ner allt för mycket.

Det finns mycket att gilla med denna film. "The tradegy of Loki" i en av de inledande scenerna är en liten ljuvlig pjäs inom pjäsen så att säga. Cameos av Matt Damon, Luke Hemsworth och åldermannen Sam Neill. Damn, jag hade helt glömt den rackaren.

Sen är filmen fylld med härliga karaktärer och snygga och bra skådespelare. Konfetti! Den bästa Chris är ljuvlig och hans supportas här av Dr Banner och Hulken och det är sannerligen en supermysig duo! Väldigt trevligt att få med en från The Avengers, tänk vilken lyx!

Nytillskotten är också bra. Jeff Goldblums Grandmaster är kanske filmens bästa sidofigur och en mycket stark villain (han kan hjälpa mig förtränga Ego lite snabbare). Regissör Waititi ger rösten åt stenbumlingen Korg och han är otroligt rolig. Synd att han inte var lite charmigare på introduktionen, för humor har han, karln.

Efter första titten var jag inte helt såld på Cate Blanchetts Hela men denna gång omfamnar jag henne med hull och hår. Hon är det facto mycket bra i rollen. Minspel och leverans av dialogen är perfekt. Tessa Thompson spelar Valkyrie som ska vara influerad av Sarah Connor i T2. Jag ser kanske inte riktigt de referenserna, men hon är hyfsat bra som en krigare på dekis. Nja, hon är kanske inte det starkaste kortet i filmen, men vi vet vad hon kan göra och jag ser fram emot att se henne i senare filmer i serien.

Till sist är ju Loki som alltid en favorit. Han höjer på egen hand alla tre Thor-filmerna för att inte tala om minst en Avenger-sfilm. Och detta är en karaktär som var tänkt som en bifigur i den första filmen. Tom Hiddleston gör honom till fulländning.

Jag gillar också att de blandat in Doctor Strange på ett litet hörn. Väven som vävs i MCU blir mer och mer intrikat. Det är det jag älskar så med hela filmserien, alla "cross overs" och korsbefruktningar.

Sen måste jag nämna Rachel House i rollen som Topaz (som taget ur en Bond-film). Hon är en av Waititis regulars och hon gör en bra sidekick till Grandmaster. Det blev ett lite snopet slut för ennes karaktär bara. Actionscenerna är inte filmens styrka, men de funkar för att driva filmens handling framåt i alla fall.

Vid denna omtitt gillade jag hela filmen rakt igenom, den har i princip inga svaga eller tråkiga partier. Jag älskar Thor, Loki, Hulk/Banner, Hela, Gandmaster och Korg. Det finns mycket gott i denna anrättning. Men visst, som den skojfriska underhållning den är saknar den lite av tyngden som en Captain America eller Avengers-film har.

Jag ger filmen en solklar fyra och en plats högt upp i listan över alla filmer i MCU.

Betyg: 4/5

Ranking av Thor-filmerna:
1. Thor: Ragnarok
2. Thor
3. Thor: The Dark World  

Thor: Ragnarok (2017)

Efter vår poddning om Marvel Cinematic Universe känns det mer eller mindre som ett måste för mig att se alla nya MCU-filmer på bion. Sålunda begav jag mig till biografen i måndags tillsammans med en av de stående gästerna under MCU-podden. Det var Jojjenito som hörsammat min kallelse. Carl den fulingen hade annat för sig, någon aktivitet med jobbet tror jag.

I USA lockar man med att den nya Thor-filmen är "a riot". Som om det epitetet vore att föredra? Filmen är mycket riktigt en "riot" då den efter första titten upplevs som lite kaotisk och fullproppad med innehåll. Filmen är till bredden matad med skämt, nya miljöer, karaktärer och actionscener. Mitt intryck av filmen var att den kan ses som en salig blandning av Guardians of the Galaxy, Dr Strange, Lego-filmerna, Battlestar Galactica, Wall-E och Star Wars: Episode II - Attack of the clones. Jag tror att jag kommer kunna roas kungligt av denna film när jag väl ser om den, men mitt första intryck är att den är "over loaded"... på ren svenska.



Betänk nu att jag älskar den första Thor-filmen mestadels för Chris Hemsworths härliga och varma personlighet och personkemin i det lilla gänget på Jorden med Kar Dennings i spetsen. Den filmen hade humor som fick andas och svälla i glesa långsamma scener. I denna tredje installation om åskguden Tor känner jag mig som en gås på gödningskur.

Tyvärr tyckte jag att den nye regissören Taika Waititi favoriserat sina egna skämt över de som hör till Thor som karaktär. Visst ska de nya regissörerna få bidra med sin egen stil och "röst", men det är en fin balansgång då han arbetar med en etablerad filmserie och dess ton. Nu känns det nästan som att Thor försvinner lite i sin egen film. I fallet med Iron Man vann den tredje filmen på regissörsbytet. I detta fall är jag inte riktigt säker om vi vann...

Så Chris var något av en besvikelse. Han är fortfarande väldigt bra men jag hade velat ha fler scener där han fick vara sig själv och inte tvingats till fånerierna som Waititi prioriterade. Den andra avengern som fick lite speltid var Hulken och Bruce Banner. Jag har aldrig varit speciellt förtjust i honom, även om Mark Ruffalo gör honom så bra som går. Vad kan man säga om att Hulken lärt sig att prata som en utvecklingsstörd 10-åring? Är det kul? Jag är tveksam.



Cate Blanchett är jag innerligt trött på. Finns det inga andra skådespelerskor i hennes ålder som kan ta denna typ av roller? Jag ledsnade på henne redan när hon massakrerade Galadriel i Sagan om ringen-filmerna.

Tessa Thompson spelade en av de nya ansiktena och hon var helt ok, mer bra än dålig. Men hon är inte en ny Gal Gadot, det är ett som är säkert.

Tom Hiddleston's Loki var bra i denna film. Han var en viktig del i tvåan och räddade den från total misär. Här är han bra i varje scen han är med i. Jag gillade också Jeff Goldblum faktiskt. Jag fick en chock när jag såg honom första gången och kände att jag famlade i mörkret efter skämskudden, men så snart jag hämtat mig från första intrycket så var han ju riktigt festlig.



Jo, men filmen flög fram och helt plötsligt var den slut. Jag hade inte tråkigt en enda sekund och tror till och med att jag inte ens kollade klockan. Detta var inte den bästa Thor-filmen, det är den första, men den är klart bättre än tvåan. Denna borde hamna någonstans i mitten av MCU-listan. Klart bättre än Guardians of the Galaxy-filmerna i alla fall. Filmen skulle nog hamna runt plats 8-10:e plats av 17 filmer.

Jag ger Thor: Ragnarok tre referensskämt av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Idag skriver Jojjenito också om filmen. Vi såg den ihop och han verkade tämligen nöjd när vi stapplade ut ur salongen. Vad tyckte han om alla referensskämt?

Hunt for the Wilderpeople (2016)

Filmer som använder sig av Nina Simones Sinnerman kan aldrig vara fel!! Hunt for the wilderpeople är dock en lurig film. Under stora delar är den som en annorlunda ordinär independentfilm med den typiska blandningen av drama och komedi. Den har en allvarlig underton och behandlar ett riktigt ämne (barn på glid och barn i fosterhem). Samtidigt har den en humoristisk ton och filmen är full av "quirky characters". Dessutom visar det sig snart att filmen också har ett lager av absurd humor som gör att hela anrättningen ger en mycket konstig mix av signaler.

Förklaringen till denna skumma mix av genrer ges kanske av vem som har gjort den - Taika Waititi. Han gjorde den småroliga mumble core-filmen Eagle vs. Shark, en film jag såg på SFF 2007. För några år sedan kom hans hyllade mockumentär/spoof på vampyrgenren What we do in the shadows. Jag har inte sett den än men det är en film som jag absolut måste se någon gång. Waititi kommer tydligen också göra den nya Thor-filmen inom MCU. Det blir spännande att se vad han kan göra med en stor budget och en minst sagt grandios värld.

Hunt for the wilderpeople har dock knappast en speciellt stor budget och världen är liten, en liten del av någon nationalpark av Nya Zeeland skulle jag gissa. Sam Neill spelar den gamle och vresiga vildmarkssnubben och han är underbar i denna film. Han har för mig numera hamnat i gruppen av äldre skådespelare som man gillar på grund av vana och nostalgikänslor. Han har en tyngd i sitt skådespeleri som behövs för denna lite fladdriga film. Pojken spelas av nykomlingen Julian Dennison och han behöver, precis som hans karaktär i filmen, en stabiliserande pelare att stödja sig emot. Annars står Paula från socialtjänsten (Rachel House) och Officer Andy (Oscar Kightley) för det mesta av den absurda humorn. De är roliga, men det är en känslig balansgång. För mycket av dem skulle inte varit bra. Filmen håller balansen helt ok.

Jag tyckte att filmen var njutbar men den är också en lättviktare. En film som man snart glömmer. Den är hyllad i vissa kretsar men hos mig kommer den inte i närheten av min topplista för 2016.

Jag ger Hunt for the wilderpeople tre majestical av fem möjliga.

Betyg: 3/5