Amsterdam (2022)

Jag såg David O Russels mystery-comedy i våras innan jag fastställt min topplista över filmer från 2022. Det var ett bra tag sedan och nu när jag ska skriva min revy kommer jag nästan inte ihåg någonting. Filmen är regisserad av David O. Russell som är en gedigen men ospektakulär regissör. Han är inte en favorit.

Här har han dock lyckats anskaffa en stor mängd av dagens filmstjärnor och det var nog mycket därför jag valde att se filmen... Vem vill inte se en film med Margot Robbie, Anya Taylor-Joy och Taylor Swift i en och samma film?

Detta är absurt nog en BOATS, en film som bygger på verkliga händelser. 1933 avslöjades en konspiration där några rika företagspampar ville göra en statskupp och avsätta president Franklin D. Roosevelt och införa en fascistisk diktatur. Komplotten avslöjades när den pensionerade översten de tänkt sig sätta in som "puppet" informerade myndigheterna om deras otyg.

Här får vi följa trion Burt (Christian Bale), Valerie (Margot Robbie) och Harold (John David Washington) som nystar upp konspirationen och räddar dagen. Det är lite pusseldeckare, lite komedi och en del slapstick. Speciellt spännande är det inte, men det är lite småroligt här och där ändå. 

Filmens största behållning var att se nya kända skådespelare i var och varannan liten roll; Anya Taylor-Joy, Chris Rock. Matthias Schoenaerts, Michael Shannon, Mike Myers, Taylor Swift, Timothy Olyphant, Zoe Saldana, Rami Malek och Robert De Niro är några av skådisarna som passerar revy.

Nja, jag hade som sagt glömt det mesta men såvitt jag kommer ihåg var det vagt underhållande för stunden men inte mer. Tyvärr är tråkmånsen Christian Bale med allt för mycket, han är som alltid usel. Tråkigt. En svag tvåa.

Betyg: 2/5

Red Sparrow (2018)

"Red sparrow" är en riktigt välproducerad spionthriller. Det är som en modern mix av Luc Bessons "La femme Nikita" och något från mästaren av spionthrillers John Le Carré. 

Vi får följa en ung kvinna som mot sin vilja tvingas in i spionernas värld och därav kopplingen till "La femme Nikita". Historien är komplex med många twists and turns, den berättas i ett sävligt tempo men med en innerlig intensitet. Dessutom är hela filmen stöpt i ett tjockt lager vemod. Allt detta får mig att tänka på John Le Carré. 

Med anledning av att tankarna for till John Le Carré känns det naturligt att finna ut att filmen har en litterär förlaga. Boken med samma namn kom ut 2013 och är skriven av Jason Matthews som enligt the internets är en före detta fältagent från CIA. "Red sparrow" är första delen av en trilogi där uppföljarna heter "Palace of treason" och "The Kremlin's candidate". Jag har inte läst böckerna så jag kan inte avgöra om Matthews ens kommer i närheten av John Le Carré. Jag gissar att han inte gör det, men filmatiseringen av hans bok blev väldigt bra i vilket fall.

Regissören Francis heter Lawrence precis som vår huvudrollsinnehavare Jennifer, men de ska tydligen inte vara släkt med varandra. Däremot regisserade han henne i tre av uppföljarna till "The Hunger Games" så de har i alla fall arbetat ihop förr. 

Hur är då JLaw i denna roll? Jo, men hon är ganska bra. Men det är något i hennes uttryck eller kanske snarare i personregin som gör att jag inte riktigt tycker att hon kommer upp i samma nivå som Luc Bessons skådespelerskor. Bessons "leading ladies" Anne Parillaud, Scarlett Johansson och Sasha Luss är alla ännu bättre än JLaw i liknande filmer. Mina 2 cents i alla fall.

Trots detta var "Red sparrow" en mycket positiv överraskning som jag njöt av för fulla muggar. Jag hade ingen aning om hur det skulle sluta. Filmen kändes nymodig och inga vanliga "Hollywood"-regler gällde kändes det som. Filmen ska helst avnjutas ospoilad.

Betyg: 4/5

The Old Guard (2020)

SPOILER ALERT!!! Spoilers below...

Det kommer inte ut så många filmer nu för tiden så när det kommer en actionfylld genrefilm spetsar jag öron och ögon. En fantasyfilm med bad ass Charlize Theron i spetsen... Den vill jag se alla dagar i veckan.

Filmen bygger på Greg Ruckas graphic comic book "The old guard" från 2017. Han har skrivit comics för både Marvel och DC, bland annat Wonder Woman.

Detta är en riktigt frejdig modern fantasy som får mig att med välbehag minnas filmer som "Highlander", "Wonder Woman" och "Atomic blonde". Charlize spelar Andromache of Scythia aka The fighter of men. Andy och hennes tre kompanjoner är odödliga. Enter en ny odödlig i den unga soldaten Nile, spelad av Kicki Layne som vi senast såg i huvudrollen i "If Beale Street could talk".

Jag gillar världsbygget, mytologin och actioninnehållet. Matthias Schoenaerts, Luca Marinelli och Marwan Kenzari som Book, Nicky och Joe är jättebra som bifigurerna. The Operative Chiwetel Ejiofor funkar bra som Copley. Filmens svaga länk är förstås Harry Melling som den sadistiske Merrick. Låt mig hjälpa dem av er som förtvivlat försöker placera honom i tidigare alster. Han spelade ju den missbildade cirkusartisten i "The Ballad of Buster Scruggs"... Men framför allt spelade han allas vår älskade Dudley Dursley i Harry Potter-filmerna! Ni vet Harrys knubbige kusin !

Men nu var det "The old guard" som gäller. Filmen levererade på alla fronter. Det är en spännande värld som målas upp och jag gillar karaktärerna, speciellt Andy och hennes bakgrundshistoria. Ödet för hennes älskarinna Quynh var så hemskt att jag sov mycket dåligt natten efter jag såg filmen. Vilket hemskt öde!

Jag älskade dynamiken i gänget och skickar en liten hälsning till skaparna av F&F: så här kan man också hantera ett team som agerar som om de vore en familj. Men trots det pratar de sannerligen inte om sig själva som en familj stup i kvarten! LOLs.

Charlize Theron är den tuffaste kvinnliga krigaren vi har på den vita duken nu för tiden. Hon följer i Sigourney Weavers, Gina Torres och Linda Hamiltons fotspår. All cred till Charlize, hon fyller skorna med råge.

I filmens sista sekund kastas en cliff hanger in och det verkar som upplagt för en uppföljare. Och om en sådan kommer till livs kommer jag stå först i kön för att följa Andys fortsatta äventyr.

Betyg: 4/5

The Operative och Dudley

De Rouille Et D'Os (2012)

Jag fortsätter att beta av den magnifika backloggen av revyer filmfesten lämnade efter sig. Efter de två bra och underhållande amerikanska independent-filmerna jag och Plymen sett borta på Victoria begav jag mig vidare mot något helt annat. Jag mötte upp kompisen Vanessa då vi skulle se Rust and bone samt F2F med filmens regissör Jacques Audiard. Han skulle också tilldelas Stockholm Visionary Award. Rust and bone var den nionde filmen jag såg på festen.

Jag var mycket nyfiken på denna film. Jag fick upp ögonen för Audiard 2009 när han kom ut med sin mycket omtalade Un prophète. Jag såg den filmen men blev kraftigt underwhelmed. Jag fann historien mycket tunn, huvudkaraktären ganska otrevlig och stilen på filmen var för tråkig, inte långt från den dokumentära stilen. Hans hantverksskicklighet gjorde dock att jag ville ge honom en chans till.

Det enda jag visste om Rust and bone var att det var en romantisk drama med den mycket duktiga skådespelerskan Marion Cotillard i en av huvudrollerna. Jag var sugen på och förväntade mig ett kärleksdrama som skulle suga tag i mitt hjärta. Oavsett vilken sort av romantik skulle duga. Skulle det bli olycklig kärlek med tillhörande stickande smärta, eller skulle det vara en ljuv romantik med den varma goda känslan?

Föreställningen började med en timme (!) lång F2F som var olidligt tråkig. En fransk-svensk filmproducent ställde dåliga (tråkiga) frågor och misslyckades helt med översättningen. Det enda smått roande under hela F2F var när Audiard upptäckte att en i publiken på första raden satt och sov. Han började tilltala den yrvaket olyckliga och retades och var allmänt otrevlig som sig bör en överlägsen fransman. Till vänster om Vanessa satt det dessutom två andra fransoser som pratade oavbrutet under hela F2F. Jag blev inte så störd eftersom jag ändå inte tyckte att intervjun var bra, men många runt omkring oss vände sig om och gav det elaka ögat och jag fick mig också en släng av the evil eye som om jag vore med i pratklubben.

När filmen väl startade hade Skandias stenhårda stolar redan börjat göra sig påminda i rumpan min. Suck, filmen var dessutom långt över två timmar. Jag kan säga det direkt, jag gillade inte denna film heller. Men den kändes extremt lik Un prophète i sin stil. Så det är väl helt enkelt så att jag inte gillar Audiards filmstil. Denna gång hade han tagit två noveller från författaren Craig Davidson och slagit ihop dem och gjort en relationshistoria om de två huvudpersonerna från respektive novell.

Den ena novellen handlar om en ensamstående pappa (Matthias Schoenaerts) som hankar sig fram med småjobb som utkastare på nattklubbar och liknande. Han har en bakgrund som boxare och för att tjäna en extra slant börjar han fajtas i illegala frifajter där publiken bettar på vinnaren. Den andra novellen handlar om en späckhuggarskötare (Marion Cotillard) som råkar ut för en olycka på jobbet och blir invalidiserad med amputation av båda benen som resultat.

Tyvärr köpte/förstod jag aldrig kärlekshistorian mellan de två. Det var för mig helt orimligt hur de blev ihop och att hon stod ut med honom över huvud taget. Jag vet inte ens om regissören ville, eller trodde, att vi i publiken skulle känna sympatier för den manlige karaktären. Han var långt ifrån en typ som jag skulle känna för i alla fall. Kvinnan i dramat var dessutom smått osannolik. Att hon föll för en våldsam, hårt drickande skitstövel som slog sitt barn och ständigt bedrog henne med andra kvinnor var helt bisarrt. Han var som ett stort odrägligt barn. Det antyddes lite att hon var självdestruktiv, men tyvärr fokuserade filmen till 95% på mannen och kvinnan blev bara ett bihang utan egen tydlig karaktär, förutom hennes depression på grund av olyckan.

Samtidigt har filmen ett högt production value. Det är inte en dåligt gjord film. Marion Cotillard är dessutom väldigt bra i de allt för få scener vi får se henne i. Hon är en intressant person. Här fick hon chansen att briljera i ett tungt drama med mycket svärta och hög arty-farty-nivå. Givetvis betydde det också att hon "tvingades" klä av sig toppless (allt för konsten?). Nästan lite irriterande. Djäkligt onödigt, och lite symptomatiskt för denna typ av film.

Jag hatade filmen men tycker att Cotillard räddade den något. Hon gjorde allt hon kunde i alla fall. Det ger jag henne. Jag ger Rust and bone två avslitna ben (med tvekan).

Betyg: 2/5