The Proposal (2009)

 

A damn fine woman! Sandra Bullock alltså. Hon är fin. Här spelas det romantisk komedi mot och med Ryan Reynolds och det funkar alldeles utmärkt. 

Filmen är trivsam och helt klart väl värd att se när man är sugen på en RomCom. Det är långt från den bästa i genren där favoriter heter saker som "Wedding crashers", "America's sweethearts" och den nya "The holiday", men den duger som avslappning från livet.

Ryan Reynolds är ganska kul men samtidigt behärskad. Hans "persona" från mer nyliga filmer syns knappt här. Det finns en scen när han tappar tålamodet med Bullocks elaka chef som hans rätta jag kan anas under den glassiga ytan men det är allt.

Filmen bjuder mer på romantik och "family values", eller "tillbaka till ditt riktiga jag" i alla fall, än humor även om det finns en ganska hysterisk scen som slutar med att både Bullock och Reynolds slutar helt nakna. Ingen "full frontal nudity" såklart.

Tyvärr hittar jag bara en bra biroll. Mary Steenburgen är en gullig mamma, Betty White är en creepy "grandma" och Malin Åkerman är en lite menlös före detta flickvän. Alla tre funkar väl i sina roller men de gör inte så mycket. Nej, lustigkurren är Denis O'Hare i rollen som Mr. Gilbertson, nitisk handläggare på immigrationsbyrån. Lite kul den gubben.

Nej, focus ligger på våra två stjärnor och även om det inte flyger gnistor om dem, funkar de som kärlekspar tillräckligt bra för att får ett stabilt betyg.

Betyg: 3/5

Elf (2003)

Detta var en glad film. Kombinationen att ligga hemma sjuk och Steffos inspirerande jultema på bloggen och tillika tips om julfilmer som Elf gjorde att jag plockade ner filmen från bokhyllan där den samlat damm allt för länge. Juletider är här. Snart kommer tomten och besöker alla snälla barn.

Jag har sannerligen inget emot Will Ferrell. Han är stor, högljudd och allt som oftast rolig. Jon Favreau är en underskattade filmmakare som blåste iväg mig med Chef tidigare i höstas. Till slut måste Zooey Deschanel lyftas fram - denna varelse som är så häli.

Filmen inleds underbart med back story om hur människan Buddy hamnade uppe på Nordpolen hos Jultomten och alla nissarna. Den delen var en klar favorit. Sedan kommer den långa biten när Buddy lär känna New York och sin biologiska pappa spelad av träbocken James Caan. Han, Caan, har aldrig varit en favorit hos mig men här är det just det träiga som behövs. Bra casting ändå! Mary Steenburgen flimrar förbi som Walters fru. Hon är bra men underutnyttjad rent generellt.

Filmen puttrar på. Allas ansikten ser glada ut i biosalongen. Slutet blir som vanligt i komedier som denna både överdrivet och sockersött. Jag förväntar mig och bejakar lyckliga slut i filmer som denna, men det får vara måtta på hur konstlat det får vara.  Jaja, ingen fara, mitt leende frodas, det blir inte stelt en enda gång. Tyrion Lannister dök upp i en mycket underhållande scen och att få se Zooey i elf-mundering i sista scenen gjorde min kväll både mysigare och roligare. Nu åter till sjuksängen...

Jag ger Elf tre väckarklockor av fem möjliga.

Betyg: 3/5

PS, hon sjunger bra också...

Last Vegas (2013)

Archie: Boy these vodka Red Bulls are strange. I feel like I'm getting drunk and electrocuted at the same time!

Dagen efter den helt förstörda filmupplevelsen på SF Filmstaden i Kista såg jag två mysiga filmer i hemmets lugna vrå. Dels var det decennier-filmen Lady and the Tramp vilken var kort som ett maffigare tv-serieavsnitt. Jag hade möjligheten att se en film till. Valet föll på en annan mysig film, Last Vegas.

Fyra gamla gubbar åker till Vegas för att fira att en av dem äntligen ska gifta sig. Gamla konflikter kommer upp till ytan, livssanningar inses och nya framtidsutsikter fås. Detta med en ganska trivsam dialog och några erfarna skådespelare som trots att de kanske inte förtar sig ändå levererar hög kvalité.

Kvartetten vi får följa är en bunt ganska kända skådisar. Där är den av cancern utmärglade Michael Douglas, en som alltid butter och vresig Robert De Niro, Gud själv - Morgan Freeman och Kevin Kline som jag alltid blandar ihop med Michael Keaton. Till dessa giganter har vi också den ljuvliga Mary Steenburgen och side-kicken Jerry Ferrara.

Last Vegas är en romantisk dramakomedi. Skämten är mer snälla än utmanande och filmen har nog inga ambitioner att ifrågasätta "kulturen" som beskrivs, som i en mer seriös film som Spring breakers till exempel. Inga risker tas i en film som Last Vegas. Samtidigt är det överlag ganska bra skådespeleri och jag var underhållen och nyfiken på filmen genom hela speltiden. Jag satt inte och kollade klockan hela tiden och det är ett bra betyg i sig.

Det jag gillade mest med filmen var samspelet mellan de fyra huvudpersonerna, speciellt Kevin Kline var rolig. Ja, så var det, han gjorde mycket av filmen. Snyggt skägg också. Trots att det var helt vitt. Scenerna om triangeldramat mellan Steenburgen, De Niro och Micke Douglas skulle väl stå för filmens nerv men de var tämligen slätstrukna. Däremot var Jerry Ferrara i rollen som ung spoling som blir lurad att tro att de fyra gamla vännerna var från maffian riktigt kul.

Det finns något lustigt med fyra äldre herrar som partajjar som om de vore 25. Och här finns en hel del yngre damer med på festerna så filmen är antagligen både icke-pk och sexistisk, men vad sjutton är inte det nu för tiden? Jag roades i alla fall över scenen då de fyra gubbarna mutar sig till att bli domare i en bikinitävling. Nu lutar jag mig tillbaka och inväntar förfärade utrop från ivrigt spejande moraltanter.

Allt som allt var detta en perfekt film för mig, som balsam för själen. Det ska vara en njutning att se film, inte en kamp mot ett ligistgäng med efterföljande huvudvärk (eller värre).

Last Vegas, för er som vill drömma er bort till den absurda staden Las Vegas och umgås med några välkända ansikten för en kort stund.  Jag ger Last Vegas tre gamla hundar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Four Christmases (2008)

"You can't spell families without lies"

På semestern i Frankrike levde vi som på stenåldern. Inget internet! Och därmed inga revyer. Första veckan hade vi inte ens tv. Incroyable! Andra veckan hade vi dock apparatus för filmtittande och under sena kvällar efter en dag i solen tittandes på cyklisterna på touren kollade vi på ett antal filmer, mestadels komedier eller andra "slötittarfilmer". Jag skrev korta revyer i min iPhone, som nu ska publiceras. Låt oss börja med den första redan nu...

"Four christmases" är en komedi med Reese Witherspoon och Vince Vaughn. De spelar ett lyckligt par, Brad och Kate, mitt i framgångsrika karriärer som gör allt för att slippa att tvingas besöka sina föräldrar på jul. De har båda skilda föräldrar och de fyra föräldrarna med deras respektive är mer eller mindre galna. Brad och Kate vill hellre åka på solsemester på sin ledighet över julen. Som Kate säger så sanningsenligt i filmen:

"We would rather have a vacation on our vacation"

Denna jul ligger dock dimma över flygplatsen och de tvingas spendera fyra jular på en dag. Detta är en ganska rolig och ganska jobbig komedi. Jag blandade varma skratt med pinsamma. Vissa scener grimscherade jag. På så sett kan den jämföras lite med "Meet the parents", även om den såklart är klart bättre och roligare.

Vince Vaughn spelar numera bara en och samma roll om och om igen. I varje fall i komedier som denna, och tidigare filmer som "Swingers", "Wedding crashers" och "The break up". Det är inte så innovativt. Reese Witherspoon är väldigt bra men hon hade inte så mycket att göra i denna flick. Frasse undrade varför Kate använde den elektriska tandborsten som en vanlig tandborste. Det behövs ju inte. Viktiga frågeställningar på semestern.

Roligaste scenerna var enligt min mening mötet med Brads "brothers from hell", spelade av Jon Faverau och Garth Brooks. Faverau är en gammal polare till Vaughn. Brooks känd sångare, gift med Faith Hill.

Filmen var milt underhållande och den får två bebiskräks av fem.

Betyg: 2/5