Eternals (2021)

 

Oj oj, Phase 4 har inte startat med en positiv trend direkt, snarare tvärtom. 

Det tog ett tag innan The Infinity Saga tog form och planen från Feige blev tydlig. Nu är jag mycket nyfiken på vad de ska ta sig an med Phase 4 och framåt. Men starten har blivit vinglig.

Black Widow var mycket bra och en film som jag tänkt en hel del på och den växer. Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings var mysig och gullig men den har tyvärr tappat lite sedan jag såg den. Nu kommer Eternals och trots, eller på grund av, att den känns som en "stor" MCU-film var den en  besvikelse trots svala förväntningar.

Filmen är lång och till bredden fylld med olika saker. Den öser obarmhärtigt  på och hoppar runt i tid och rum. Tolv nya karaktärer introduceras där ingen riktigt etableras eller förgylls med något djup. Allianser och förräderi flyger förbi. Humanism, kärlek, svartsjuka slåss om tiden med frågor om förintelse, folkmord och gudstro. Allt trycks in i en och samma film, och jag bryr mig inte om något i hela filmen. Karaktärerna är platta och manus är som skrivet av en trånande tonåring som sett ljuset.

Eternals har totalt fel energi och feeling för att ens vara en MCU. Har någon illasinnad agent från DC smugit sig in hos Marvel? Nej, det är regissören och manusförfattaren Chloé Chao som är ansvarig. Jag börjar inse att jag inte gillar hennes stil alls, och inom MCU är detta under all kritik.

Jag gissar att Marvel-cheferna var belåtna över att ha håvat in en Oscarsvinnare som regissör.  Filmen levererar mäktiga actionscener och en hel del häftiga miljöer och "locations", men jag har sedan länge nästan helt slutat bry mig om de obligatoriska actionscenerna i MCU-filmer, och jag är som läsare av denna blogg vet mer intresserad av "pratscener" där karaktärerna och deras relationer byggs, frodas och utmanas.

Marvel investerade ett tjugotal filmer för att få maximal payoff i slutet av Phase 3 med avseende på  relationerna mellan Tony, Steve, Bruce, Nat, Thor och alla de andra. Vi fick under resan se hur de lärde känna varandra, hur de splittrades och gick emot varandra och hur de till slut återförenades och samarbetade.

I denna film får vi lära känna tio nya mytologiska karaktärer flyktigt, för att senare se hur de bokstavligen sticker kniven i ryggen på varandra och karaktärer dör till och med. Men jag känner inget för dessa karaktärer. Där fanns någon form av "stakes" men utan engagemang faller även dem. Den enda figuren som känns tillräckligt etablerad är filmens fåniga "comic relief" och det endast för att sådana figurer inte behöver etableras nämnvärt.

Eternals är episk och storslagen men manus är gymnasialt och rent ut sagt patetiskt. Om man skulle gjort en spoof-film på MCU med en massa nya karaktärer skulle mycket av de som finns i filmen idag kunnat vara med i spoofen. 

När filmen är så svag hamnar man lätt i att notera petitesser. Ta detta med diversitet. Här har man gått "all in". Inget fel med skådisar från olika etniska grupper men det känns påklistrat och som att någon (filmens regissör?) vill göra en poäng och uppfostra publiken lite. Sånt älskar vi ju alltid! (Sarkasm)

Låt oss rekapitulera; några vita, några afroamerikaner, en mexikanska, en med Hong Kong-kinsesiskt ursprung, en med sydkoreanskt ursprung, en med indiskt, ett homosexuellt par där ena partnern är en arabisk man samt en handikappad superhjälte (för övrigt favoriten bland de nya). Ett slag på käften på det vita Hollywood, eller ett syniskt sätt att täcka in så många marknader som möjligt för maximal försäljning? 

En annan komisk detalj, på det dåliga sättet, var att ha med både Kit Harrington och Richard Madden från Game of Thrones i så stora roller. Det går inte att inte tänka på något annat när man ser dem ihop. Att sedan låta filmens huvudperson och tillika båda herrarnas kärleksintresse heta Cersei är närmast chockerande aningslöst. Jovisst, de stavar Cersei lite annorlunda, Sersi, men vem försöker de lura?

Ett tag trodde jag att Kit Harrington bröt den fjärde muren i slutet med sin kommentar om sin röriga familjehistorik, men tyvärr var det bara en tease för något annat.

Där finns ett romantiskt montage med Gemma Chan och Richard Madden som är på skämskuddenivå. Låtvalet till montaget är horribelt. 

På tal om låtval var utnyttjandet av Pink Floyds låt Time i inledningen en av få ljuspunkter i filmen.

Eternals är lång så in i helvete, och den längden kändes rejält i rumpan. De har tryckt in en massa handling vilken till stor del känns meningslös. Filmen hade vunnit på att fokuseras på några få frågor. I slutet blir det religiöst till och med, då undersåtar vill döda sin gud. Även detta mynnar ut i en halvmesyr där guden varken straffar eller belönar sina undersåtarna. Den enda som gjorde något oförlåtligt fick lomma iväg (flyga iväg) och ta livet av sig. Och jag brydde mig inte för fem öre... Vilken soppa.

En film som hade fått mig att bry mig om karaktärerna och erbjudit stakes som engagerar hade inte lämnat det öppet till denna typ av detaljerad analys. Mycket av svagheterna skulle inte ens ses om filmen vore bra. Men när filmen är dålig blir analysen om detaljer likt ovan. Så blir det.

Betyget är inte svårt att sätta, och jag funderar på om denna film inte är den svagaste i hela MCU. Än så länge!

Betyg: 1/5

The Hitman's Wife's Bodyguard (2021)

The Hitman's Bodyguard från 2017 med Ryan Reynolds och Samuel L Jackson var en frisk fläkt till actionkomedi, en positiv överraskning som bara har vuxit sedan jag såg den. Nu har uppföljaren kommit och nu får vi se, och höra, mycket mer av Salma Hayek. Uppföljaren heter till och med The hitman's wife's bodyguard. Kul lek med titeln.

Vi fick alltså endast en liten dos av den ljuvliga Salma Hayek i förra filmen, denna gång får vi en överdos. Hon dominerar med ett frenetiskt porträtt av Sonia Kincaid. Jag gillar hennes burdusa stil. Det är kul helt enkelt. 

För det är vad denna film är: kul. Detta är inte sofistikerat eller finkultur. De som söker allvar och viktiga politiska poänger gör sig icke besväret. Detta är en typisk Ryan Reynolds-film så som det blivit. Mycket skämt under bältet, snabb och oftast underhållande dialog och en massa våld och splatter. Precis vad doktorn ordinerat i en era av ångest, apokalyps och PK. 

Personkemin mellan Reynolds och Jackson sitter som en smäck. Hayek är kul och hennes scener med Antonio Banderas, hennes vän och motspelare i den fantastiska Desperado från 1995, var extra kryddstarka på grund av metanivån från verkliga livet. 

Det är kul med alla kändisar som gör mindre roller, vilka ibland är förvillande likt cameos... Muskelmannen Frank Grillo (Rumlow!) är kul som agent, Gary Oldman flimrar förbi à la "blink and you'll miss him", "Dickon Tarly" spelar svenska bodyguarden Magnusson, Aviation Gin och nestorn Morgan Freeman gör ett kul inhopp. Men av alla biroller lyser Richard E Grant starkast. Vilken hjälte. Jag älskar Richard E Grant!

Detta var otroligt festligt. Roligt som attans, det är bra underhållning men inte så mycket djup, men om du har kompatibel humor är den klart värd en titt.

Betyg: 3+/5

The Hitman's Bodyguard (2017)

 

"The hitman's bodyguard" är en helfestligt actionkomedi med Ryan Reynolds, Samuel L Jackson och Salma Hayek. I biroller ser vi sköningarna Richard E. Grant  och Gary Oldman. Filmen osar av 90-talsaction, det är en skön känsla. Underskattat där ute på filmtundran...

Den näst bäste Reynolds spelar en livvakt på dekis efter ett misslyckat uppdrag. Han förlorade sin firma, sin flickvän och framför allt sin självaktning när han lät en klient bli mördad under hans vakt.

Men här i filmen får han chans till upprättelse då hans ex kontaktar honom och ber honom skydda ett vittne i en rättegång om mänskliga rättigheter i Haag. Han ska frakta en lönnmördare spelad av herr Jackson till rätten allt medans den onde mannens hejdukar jagar dem två med allt de har.

Vi åskådare får en skön och rolig aktionkomedi med många "motherfucker", en del cool action och framför allt en bra personkemi mellan Reynolds och Jackson. Jag gillade också Salma Hayeks insats även om hon inte var med så mycket.

De har hittat en mycket bra mix av humor och spänning. Detta är inte en orgie i biljakter och explosioner som "Fast & the Furious" till exempel, utan filmen har mycket mer fokus på karaktärerna, deras relation och humorn dem emellan.

Filmen använder en hel del kända låtar till mycket njutbart resultat. Jag la speciellt märke till "I just wanna know what love is", "Dancing in the moonlight" och "The sign". 

Festlig film, inte världsomvälvande, men den drar nytta av Reynolds komiska tajming och en bra personkemi mellan de två huvudrollsinnehavarna. En stark trea!

Betyg: 3+/5

Topp 100: Desperado (1995)

Topp 100
Placering: 8
Genre: Action, våldsfilm, romantisk, nostalgica

El Mariachi: Carolina, did I thank you?


Damn, vilken nostalgirush det var att se om Desperado! Visst är detta en simpel actionrökare och som film betraktat är det kanske inte en av de tyngsta eller mest djuplodanden filmer man kan se, men gudars vad underhållande den är. Filmen håller nästan lika bra idag som den gjorde 1995. Detta är bästa typen av modern skitig, och snygg, western.

Robert Rodriguez är polare med Quentin Tarantino, som för övrigt är med som skådespelare i denna film. Desperado är nästan mer "Tarantino-isk" än Tarantinos egna filmer. Den inleds med en sanslöst bra scen där Steve Buscemi kliver in på en mexikansk bar fylld med busar och berättar en överdriven skröna om en stor mexikanare som söker hämnd mot en man som heter Bucho. Scenen sätter tonen i hela filmen. Bartendern är underbar med sina ansiktsuttryck och eviga joxande med tandpetaren i mungipan.

I huvudrollerna ser vi de två snyggaste och sexigaste skådespelarna som fanns i mitten av 90-talet, Antonio Banderas och Salma Hayek. Wow, vilket par. Utseendet är inte allt, men det skadar sannerligen inte att ha två sådana snyggingar i en film som denna. Banderas spelar El Mariachi, gitarrspelaren som söker hämnd för mordet på sin älskade. Hayek spelar Carolina, ägarinnan av ett bokkafé som kommer emellan El Mariachi och Bucho.

Musiken är en av filmens starkaste delar. Det är en otroligt cool musik som understöder både känsliga och spännande scener på ett suggestivt sätt. Karaktärerna i filmen, speciellt de många bifigurerna, är sanslöst bra. Vid sidan av huvudpersonerna gillar jag Steve Buscemis "Buscemi", bartendern, Bucho's buse som allt som oftast rycker på axlarna, de amerikanska brudarna som är missbelåtna med servicen, den dödligt farlige kassören, colombianen (Danny Treijo) och så Quentin Tarantino i egen hög person. Den enda något svaga karaktären i hela filmen är faktiskt Bucho spelad av Joaquim de Almeida. Han fungerar som den galne ledaren av den lokala knarkkartellen, men jag hade hellre sett en bättre skådespelare i den rollen.

Jag gillar också våldet i filmen. Det är rejält blodigt i sina stunder men det är ändå en ganska lättsam film. Det är på låtsas som om det vore en serietidning. På det viset påminner Rodriguez ännu en gång om Tarantino. De gör inte världens mest realistiska filmer, även om våldet i sig är realistiskt. Blandat med en portion kärlek, bensinexplosioner i slow motion och kompet av Campa och Quino blir denna film en njutning för alla sinnen.

Filmens styrkor
Sexigheten
Eskapismen
Musiken

Ny placering? Om inte topp 10 så topp 20 i alla fall.

Betyg: 5/5

Tale of Tales (2015)

Det var Salma Hayeks namn i rollistan som fångade mitt intresse för denna film. Den är gjord av italienaren Matteo Garrone som tidigare gjorde sig känd med Gomorra, en film jag inte sett. Nu har han flyttat fokus från den italienska maffian till gamla italienska sagor i en värld fylld av kungar, prinsessor och monster. Det är en färgglad och smått burlesk värld.

På pappret verkade detta som en intressant film, men trots flertalet absurda och överraskande inslag i sagovärlden förblev jag oändligt uttråkad. Vi får följa tre separata sagor vagt nästlade i varandra. Filmen klipper kvickt mellan sagorna. En är om en drottning (Hayek) som inte kan få barn och vänder sig till trolldomen för att fixa det, en handlar om en prinsessa (Bebe Cave) som bli bortgift till en ogre och den sista handlar om en överkåt kung (en typecastad Vincent Cassel) som misstar en gammal kvinna för en vacker ungmö.

Ingen av historierna är speciellt bra. De saknar helt poäng vilket är en dödssynd då det gäller sagor. De är helt enkelt tråkiga. Dessutom är alla karaktärer mer eller mindre groteska. Finns de någon karaktär i hela filmen man kan tycka om? Nej, inte jag i alla fall. Sagorna är frånstötande och äckliga men detta kompenseras med att de också är totalt ocharmiga. De är inte en dugg spännande, men det kompenseras med att de också är helt humorbefriade.

Bästa scenen var Violets återkomst till slottet

Nej, detta var en saligt oaptitlig röra av lite Game of Thrones, en del Tim Burton, lite brittisk kostymdrama och The princess bride minus humorn. Trots starka färger fick jag av produktionen dessutom mer en känsla av tv-film än storfilm. Tyvärr höll jag på att bli förstenad av uttråkningen. Detta var inte bra, mina herrar.

Jag ger Tale of tales en loppa av fem möjliga.

Betyg: 1+/5

Två av mina filmspanarvänner, båda med namnet Johan, fann denna soppa både mustig och välsmakande. Jojjenito njöt av söndagseftermiddagen, kaffet, bullen och de sköna sätena på Park. Filmitch ogillar uppenbarligen när Hollywood gör remakes på gamla sagofilmer och han verkar tycka att detta italienska alternativ därmed är bättre per automatik. Det är kanske så det går till i sagornas värld??