The Mandalorian - Season 2 (2020)

 

Varning för spoilers! You have been warned!

Mando och Baby Yoda tillbaka. Vad härligt! Den andra säsongen känns också som ett stort steg framåt. Första säsongen var underhållande men kanske mer mysig än jättebra. Den var lite ojämn och jag fann den övergripande story arcen om Baby Yoda den mest intressanta.

Säsong 2 är tajtare och mer fokuserad. Även om man inte inser det direkt, har nästan alla avsnitt moment som leder upp till hur säsongen avslutas. Mando skaffar bundsförvanter och verktyg som behövs i det sista avsnittet. På minussidan kan man kanske sätta upp att serien känns lite som ett tv-spel där man utför ett antal utmaningar för att samla på sig styrka och prylar för att klara sista "banan".

Ett stort plus för mig var att jag fick en större känsla av ett litet team då flera karaktärer deltog och samarbetade med Mando. Så kändes det för mig i alla fall. Karaktärer och relationer över action och explosioner. Det var också det bästa i första säsongen, de avslutande avsnitten när Mando samarbetade med Cara Dune, Greef Karga, Kuiil och IG-11.

Jag gillar jag hela teamet vi får följa i denna säsong; Mando, Cara Dune, Mayfeld, Boba Fett, Fennec Shand, Bo-Katan Kryze och Koska Reeves. Det är dock tre figurer vilka alla kan använda kraften som står för säsongens höjdpunkter. 

De bästa avsnitten är Chapter 13: The Jedi när vi i ett samurajavsnitt får möte Ashoka Tano, Chapter 14: The Tragedy när vi får möta Boba Fett och där Baby Yoda gör en "ET phone home", samt såklart sista avsnittet Chapter 16: The Rescue när vi får möta The jedi, Luke Skywalker himself.

Jag såg avsnitten när de kom ut, en gång i veckan, och det gav en tid att vänta på vilken jedi som skulle besvara Baby Yodas signal. Under stora delar av sista avsnittet funderade jag förväntansfullt på om Jon Favreau skulle ha the balls att ha med Luke. Sen när man ser Baby Yoda börja vifta med öronen och titta sig omkring förstod man att nu var det nära. Vem är det som kommer?

Sista sekvensen av avsnittet är helt enkelt magnifik. Mystiken, klippningen, musiken, the build up, Grogu som känner att han närmar sig, en ensam X-Wing, bilderna på övervakningskskärmen i svart-vitt, sen i bländande färg en grön lightsaber, handsken...

Luke stiger ut ur dimman som en annan Darth Vader och lyfter på sin huva. Jag jublade inombords. Där står en ung Luke Skywalker som tagen från Jedi. Borde inte kännas så stort, men när The Skywalker theme startar ryser jag över hela kroppen och ögonen tåras. Star Wars är ändå en fantastisk grej. Och jag rörs av att showen behandlar karaktären på ett så kärleksfullt och respektfullt sätt. För att det känns rätt, helt enkelt, och för alla fansens skull. Luke kommer till oss i sina bästa år, som en räddande ängel, till en värld som lidit nog nu...

I efterhand känns det som det bara kunde vara Luke, alla andra alternativ hade känts fel tror jag. Och personligen hade jag inga problem alls med cgi'n och de-aging.

Actionsekvenserna har ofta varit bra i serien med en tidig höjdpunkt när vi fick se Ashoka in action. Men scenerna när Luke besegrar mördarrobotarna var ännu bättre. Helt fantastiska till och med, tycker jag. Snabbt men tydligt, effektivt och brutalt. Det var vackert, nästan som en dans, precis som det skulle vara. Showen hade tidigare i avsnittet etablerat hur svåra dessa robotar är då Mando hade stora problem att besegra en enda. Nu får vi se vad en jedi med full styrka klarar av. Jag kunde inte undvika att längta efter WoT en liten skvätt. Till. Samma typ av stegring av "power" kommer visas där.

Jag tycker denna säsong snäppade upp nivån rejält, dels hade den en intressantare röd tråd och framför allt bättre toppar. Hela säsongen kryllar av easter eggs och referenser till Star Wars lore. Men också en hel del andra referenser. Var det någon mer än jag som tänkte på Private Vasquez och Private Drake i Aliens när Cara Dune tog täten med sitt bad ass vapen när den lilla gruppen av kvinnor fajtade sig fram till kommandobryggan?

Ni missade väl inte post-credit scenen, stingern för The Book of Boba Fett. Mycket snyggt gjort.

Jäkligt bra detta. Det känns som att Jon Favreau och Dave Filoni har något bra på g. De kan förhoppningsvis trycka bort idioterna uppe på management level som så gravt misshanterade den tredje trilogin. Jag tror det vore bra om Favreau och Filoni får värna, vårda och vidareutveckla Star Wars-universat. De förstår bevisligen denna värld och de tar rätt beslut helt enkelt. 

Nu ser jag fram emot säsong 3, oavsett om den kommer handla om en bok eller om hur de nu ska lösa frågan med the dark saber och vidare äventyr med att återerövra Mandalore... Maclunkey!

Betyg: 4/5

Trance (2013)

Simon: I was really good, but not good enough. And not good enough really isn't very good.

På den senaste filmspanarträffen diskuterade vi en mycket spännande fråga. Kan man älska en film som inte har någon sympatisk karaktär? Självklart kan man inse att filmen är bra gjord, att ett gott hantverk ligger bakom produktionen, men kan man verkligen knyta an till filmen? Det visade sig svårt att hitta filmer som besvarar frågan med ett JA.

På träffen såg vi After Earth. Den var inte bra. Ett annan film som hade premiär samma helg var Danny Boyle's nya film Trance. I veckan som gick hörde Fiffi av sig och frågade om jag ville hänga med på den. Jag är ganska sval inför Boyle, medan Fiffi gillar hans sätt att göra film.

Trance bygger på en mycket intressant filmidé. Jag skulle vilja påstå att den påminner om både Inception och Eternal sunshine of the spotless mind, men den är inte en sci-fi. I Trance manipuleras personers minnen och önskan att utföra handlingar genom suggestion och hypnosis. Det sägs i filmen att 5% av befolkningen är så lättsuggesterade att de kan fås att tro att de själva önskar utföra i princip vilken handling som helst. Var dessa lättsuggesterade personers fria vilja kommer in är en intressant filosofisk fråga som delvis behandlas i filmen.

James McAvoy (X-Men: First Class), Rosario Dawson (The Descent) och Vincent Cassel (Black Swan) spelar huvudrollerna och de gör alla ett gediget jobb. Men den starkaste känslan jag fick av denna film var inte skådespelarprestationerna utan Danny Boyle's regi, färgval och användning av filmmusik. Jag hade svårt att sympatisera med någon av huvudkaraktärerna. Under filmens gång flyttas sympatierna mellan de tre och därmed blir ingen i fokus. Boyle har kanske gjort en för smart film? Det är en thriller som är mer intressant än spännande. Den är ganska grafisk med flera brutalt blodiga scener. Samtidigt är den lite överraskande i och med en naket avslöjande scen.

Det är en suggestiv film där huvudkaraktärerna glider ut och in mellan verkligheten och inplanterade minnen, bortglömda minnen och suggesterade "önskemål". Jag var före visningen lite trött i huvudet och en bit in i filmen var jag totalt förvirrad. Ingenting i handlingen hängde ihop och inget verkade betyda något för det gick inte att avgöra om det var verkligt eller ej. Personer som dödas är med i nästa scen och filmens tempo stegras successivt högre och högre. Till slut får man en förklaring på hur allt hänger ihop och den är solid. Men resan till slutet är ju också målet och jag kan tycka att den är för komplicerad för full njutning. Filmen tillhör helt klart kategorin av filmer som verkar efter titten minst lika mycket som under.

Dessutom vet jag inte riktigt hur jag ställer mig inför att en spännande thriller som Trance måste förklaras muntligen av en av karaktärerna. Och det är inte en kort förklaring. Nästan hela filmen återbesöks via "flash backs" för att vi ska förstå hur allt hänger ihop. Är inte detta lika illa, eller än mer illa än "voice overs" som används för förklaring av filmens handling?

Efter filmen jämförde jag den lite med Only God forgives i det att mycket av filmens värde kanske ligger i den mentala efterbehandlingen och "avkodningen". Men jag kände direkt också att Trance inte kommer upp i den filmens nivå. För även om handlingen i Trance givetvis är otroligt viktig för filmens karaktärer tycker jag att den för mig som åskådare är lite av en storm i ett vattenglas. Jag fick en känsla av besvikelse när allt förklarats färdigt. Tror jag. Filmen är fortfarande så färsk i mitt minne, "pun intended", att jag inte kan vara helt säker på hur väl den kommer lagras och förädlas över tiden.

Åter till den intressanta frågeställningen, hur är det med denna film, kan man älska Trance? Jag har svårt att sympatisera med någon av filmens karaktärer egentligen. Det är en stor svaghet med filmen. En liten del av svaret på den intressanta frågan från filmspanarträffen har kanske adderats i och med denna film. Men filmen har något. Det ligger där och pockar under ytan. Något i mig uppmanar mig att gilla den här filmen mer, om jag bara mindes detaljerna lite tydligare...

Jag ger Trance tre rakade sköten av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Blev Fiffi förförd av Danny Boyl's hantverk? Vem vet, men det låter som en rimlig gissning. Kolla hennes revy här.