Train Dreams (2025)

Train Dreams är som en blandning av Terrence Maliks drömska och otroligt vackra Days of Heaven från 1978 och Kenneth Lonergans fantastiska drama Manschester by the Sea från 2016. Kasta in lite kryddning med sekelskiftets nybyggarromantik och Idahos majestätiska skogar så får ni kanske Train Dreams. 

Filmen är en adaption av Denis Johnsons hyllade "novella", kortroman, med samma namn från 2011. Längre än en novell men kortare än en regulär roman. Train Dreams var en av finalisterna till 2012 års Pulitzer Price  för fiktion. Boken verkar vara om möjligt än mer drabbande än filmen. 

Regissören Clint Bentley har här med sin endast andra långfilm gjort en poetisk film om en mans hela liv från åren före sekelskiftet till långt in i den moderna eran. Detta är en dramafilm av bästa mått. Långsam, välspelad, otroligt fint fotad och med en mästerlig regi. En riktig film-film. 

Javisst, den är otroligt sorglig också, men den känns så verklig att jag istället tar med mig att den känns som livet självt. Jag har inte varit med om mycket av det som händer i filmen, men den känns ändå självupplevd på något sätt. Ibland kryper en film in under huden och in i medvetandet på en och stannar där för alltid. 

Joel Edgerton gör sitt livs roll som Robert Grainier. Att han inte nominerades i kategorin bästa manliga huvudroll är trist. Filmen nominerades för Bästa film, Bästa manus (adapted), Bästa foto samt Bästa original song (en fin sång av Nick Cave).

Felicity Jones är också otrolig i rollen som Gladys, Roberts fru. Hon lyckas få en liten roll att dominera en hel film. Hon kan inte ha varit i bild speciellt många minuter av filmens 102 men hon genomsyrar hela livet och mer. Istället för det förväntade att fruns roll skulle vara underutvecklad och endast stå vid spisen och föda barn lyckas Jones fylla Gladys med kött och blod och leva upp till fullo. De har ett så fint förhållande. Det smärtar. 

Andra starka biroller jag kände igen spelas av William H. Macy, John Diehl och Kerry Condon. 

En fantastisk film, helt klart.

Betyg: 5/5

Thirteen Lives (2022)

Den första frågan man ställer sig inför denna film är ”varför?”. Svaret i Hollywood är alltid dollars, och denna gång kanske också ett ogenerat försök till en "Oscar grab". 

Frågan ställs för det släpptes en mycket bra dokumentär om denna historia så sent som förra året med det förträffliga namnet ”The Rescue”. Den var dessutom delvis byggd av återskapade scener med skådespelare vilket gjorde den i delar lik en spelfilm. Så varför en spelfilm till? För mig som nyligen såg dokumentären kändes denna film lite överflödig. Jag var dock nyfiken att se hur spelfilmen stod upp mot dokumentären så jag gav den chansen.

Här spelar Viggo Mortensen och Colin Farrell huvudrollerna som Rick och John. Joel Edgerton har också en stor roll som Dr. Harris. Dessutom har vi förstås många thailändska skådespelare varav jag inte kände igen många.

Filmen är regisserad av Ron Howard och då får man en otroligt kompetent filmad film men också en ”säker” och ofta lite tråkig film. Den generaliseringen gäller också här, detta är en typisk "Ron Howard"-film. Nu har han lyckligtvis en otroligt spännande grundstory att hålla sig till och trots att jag som sagt sett dokumentären var denna film olidligt spännande i partier. Så filmen är helt klart bra gjord.

En sak jag saknade var en liten detalj som kändes som en viktig aspekt som togs upp i dokumentären. Det var diskussionen om Dr Harris skulle få amnesti från den thailändska regeringen i förhand för det fall att teamets galna idé inte skulle fungera så bra. Detta skippade man helt och hållet i filmen. 

Det är kanske just därför Dr. Harris är en av få huvudpersoner från den riktiga händelsen som inte deltog i filmarbetet som konsult. Det finns kanske fortfarande oklarheter i juridiken eller moralen om vad de gjorde där fyra kilometer in i berget. Men den gode Ron Howard ville väl inte trassla in sig i frågor om moral och etik. Kan ju bli besvärligt och, hemska tanke, otryggt, men ack så intressant om ni frågar mig! 

Båda filmerna är spännande och bygger på den verkliga händelsen. Se denna eller välj dokumentären. Det är väl värt att se en av dem i alla fall!

Betyg: 3/5

Red Sparrow (2018)

"Red sparrow" är en riktigt välproducerad spionthriller. Det är som en modern mix av Luc Bessons "La femme Nikita" och något från mästaren av spionthrillers John Le Carré. 

Vi får följa en ung kvinna som mot sin vilja tvingas in i spionernas värld och därav kopplingen till "La femme Nikita". Historien är komplex med många twists and turns, den berättas i ett sävligt tempo men med en innerlig intensitet. Dessutom är hela filmen stöpt i ett tjockt lager vemod. Allt detta får mig att tänka på John Le Carré. 

Med anledning av att tankarna for till John Le Carré känns det naturligt att finna ut att filmen har en litterär förlaga. Boken med samma namn kom ut 2013 och är skriven av Jason Matthews som enligt the internets är en före detta fältagent från CIA. "Red sparrow" är första delen av en trilogi där uppföljarna heter "Palace of treason" och "The Kremlin's candidate". Jag har inte läst böckerna så jag kan inte avgöra om Matthews ens kommer i närheten av John Le Carré. Jag gissar att han inte gör det, men filmatiseringen av hans bok blev väldigt bra i vilket fall.

Regissören Francis heter Lawrence precis som vår huvudrollsinnehavare Jennifer, men de ska tydligen inte vara släkt med varandra. Däremot regisserade han henne i tre av uppföljarna till "The Hunger Games" så de har i alla fall arbetat ihop förr. 

Hur är då JLaw i denna roll? Jo, men hon är ganska bra. Men det är något i hennes uttryck eller kanske snarare i personregin som gör att jag inte riktigt tycker att hon kommer upp i samma nivå som Luc Bessons skådespelerskor. Bessons "leading ladies" Anne Parillaud, Scarlett Johansson och Sasha Luss är alla ännu bättre än JLaw i liknande filmer. Mina 2 cents i alla fall.

Trots detta var "Red sparrow" en mycket positiv överraskning som jag njöt av för fulla muggar. Jag hade ingen aning om hur det skulle sluta. Filmen kändes nymodig och inga vanliga "Hollywood"-regler gällde kändes det som. Filmen ska helst avnjutas ospoilad.

Betyg: 4/5

Midnight Special (2016)

Jag hade höga förväntningar på Midnight special, så höga att jag till och med väntade in en bra kväll så att jag kunde se den under bästa möjliga förutsättningar. Jag menar det var ändå Jeff Nichols nya film och jag brukar gilla och ibland till och med älska hans filmer, se tex Take shelter, Mud eller Shotgun stories. Dessutom hade Jojje hyllat den. Jag har förvisso inte läst hans text än, men jag hade sett hans uppdaterade header på bloggen.

...och filmen höll upp riktigt bra. Det är en science fiction-film, vilket jag gillar, men den är lågmäld och smal. Det är en indiefilm. Idén är inte lika intellektuellt stärkande som de i filmer som Ex machina, Another Earth eller Her. Nej den är mer influerad av filmer som Close encounter of the third kind, Arrival och kanske lite serien Stranger Things.

Som vanligt i Jeff Nichols filmer har Michael Shannon en stor roll i filmen. Här spelar han den viktiga rollen som pappan till den lilla pojken. Visst, han är riktigt bra. Shannon är en rejäl och seriös skådespelare, som tagen från teaterscenen. Men hur många filmer i rad kan Nichols ha med honom, Michael Shannon, innan det blir tradigt? Vill man som publik inte ha lite variation i alla fall? Det känns kanske orättvist mot de båda men jag börjar känna en viss fatigue över den combon vid det här laget. Joel Edgerton i rollen som kompisen var minst lika spännande att följa. Inga andra jämförelser men är han inte lite lik den där Sam Worthington?

Barnet i filmen, han med ljuset i ögonen, spelas av Jaeden Lieberher och han är helt ok. Jag störde mig inte på honom men han gav heller inte något extra. Samma sak med Kristen Dunst i rollen som mamman. Var helt neutral, vilket kanske ska ses som positivt för jag brukar sällan gilla henne. Men tänk om vi fått se Amy Adams eller varför inte Jessica Chastain i rollen som Sarah istället! Oh la la.

Filmen största behållning blev istället Adam Driver i rollen som analytikern. Jag hade hållit mig så ospoilad att jag inte ens visst om att han, Paterson, skulle vara med här. Det blev en positiv och sprudlande överraskning! Damn, han är bra i allt han gör nu för tiden. Hoppas han inte hoppar på allt för många projekt så att man tröttnar på honom för snabbt.

Handlingen i Midnight special då? Jo, men jag gillade den. Inledningen var bäst, och även om slutet inte på långa vägar var dåligt så lovade kanske filmen lite mer i början än vad den levererade. Detta är ett vanligt problem med filmer i sci-fi-genren. Men den är mycket fint filmad med några otroligt snygga scener och stämningen i filmen är påtaglig hela vägen. Filmen har ett magiskt skimmer över sig och den maffiga, ofta dova och hotfulla musiken i bakgrunden gör sitt till för att få oss åskådare att tänka på ond bråd död. De relativt sett få specialeffekterna som finns funkade överlag mycket bra. Filmen hänger sig kvar i huvudet och rumlar runt. Jag tror att den kan växa med tiden och den kräver kanske en omtitt vad det lider.

Jag ger Midnight special fyra parallella världar av fem möjligt.

Betyg: 4/5

The Gift (2015)

The gift var en av filmerna jag såg nere på Malmö-filmdagar. Det har gått flera veckor nu sedan jag såg filmen och minnet har bleknat lite. men jag kommer ihåg tillräckligt mycket för en kort text i alla fall. The gift är en ganska smart thriller med en tämligen intressant story och hyfsat dugliga skådespelare.

Favoriten Jason Bateman (Bad words) och Rebecca Hall är ett rikt och framgångsrikt par, Simon och Robyn, som flyttar hem till Los Angeles. Väl hemma träffar Simon på en gammal klasskompis, Gordo. Efter en "akward" scen som kändes igen där Simon inte riktigt kan placera Gordo bokas en "catch up"-träff in. Gordo verkar var en hyvens kille, men snart visar det sig att skenet kan bedra.

Thrillern tar vissa vägar du väntar dig men vissa du kanske inte sett så ofta. Den är inte spektakulärt nydanande, men heller inte bara gammal skåpmat. En duglig film helt enkelt. Lite spänning för stunden, men förvänta dig inget underverk. I princip hela filmen bygger på att man inte är spoilad om vad som händer så jag antar att det är bäst att undvika att läsa allt för mycket eller titta på trailern.

Joel Edgerton spelar Gordo och detta är också hans manus och regidebut. Han är ok i sin debut, helt klart kapabel, men detta sticker inte ut nämnvärt. Han kan kanske våga ta ut svängarna lite mer nästa gång? Ok, det blev en hel del "helt ok"-feeling över denna text, men det är kanske bara för att filmen var just så... "Helt ok".

Jag ger The gift två ovälkomna gåvor av fem möjliga.

Betyg: 2/5


Läsa mer? Blev mina filmbloggarkompisar störda på alla presenter?
Jojjenito
Fifis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

The Great Gatsby (2013)

He gives large parties, and I like large parties - they're so intimate. Small parties, there isn't any privacy.

Månadens väljare av film för filmspanarträffen var The Velvet Café-Jessica. På förra träffen siade hon om att det nog skulle bli Star Trek Into Darkness på kommande träff och jag var mycket förväntansfull. Nu visade det sig att den rackarns filmen hade premiär helgen före vår majträff och då valde Jessica helt rimligt en annan film, en film som hade premiär på "vår" helg. Valet föll på The Great Gatsby. Jag går inte på så mycket film på bio som man kan tro och jag har därmed inte sett Star Trek-filmen än. Idag ska jag och kompisen Andy gå på bio och den blev då ett hett alternativ, men efter rekommendation från killarna i Har du inte sett den? samt från filmprofessorn Halo väljer vi Iron Man 3 istället.

I slutändan blev det så att The Great Gatsby puttade bort Star Trek Into Darkness från min lista av filmer jag kommer ha sett på bio... Ok, hur var då The Great Gatsby, denna bortputtare, denna bully? Hur förvaltade den det stora ansvaret att ta plats från en riktigt bra film?

Jag hade inte speciellt höga förväntningar inför titten på The Great Gatsby. Det är svårt att föra över en roman som lever på ett briljant språk till den vita tredimensionella duken. Visst du kan visa upp snygga kläder och lite roliga scener från hejdlösa om än känslolösa fester. Men i en film är karaktärer och handling viktigare än i en lyrisk text som kan leva på språklig känsla på ett helt annat sätt. Det är väl därför som så få dikter filmatiseras, och än mer sällan i 3D.

Jag hängde dock upp mina förhoppningar på Carey Mulligan, det nya stjärnskottet sedan några år tillbaka och crème de la cème av skådespelerskor från vår generation. Titta gärna på hennes framfart i filmer som An education, Never let me go, Drive och Shame. Den enda varningsklockan jag hade var att hon också deltagit i Wall Street 2.

Tyvärr hade The Great Gatsby två av mina antifavoriter på premiumplats i rollistan; Tobey Maguire som är allmänt trist, och en av vår tid mest överskattade skådespelare Leonardo DiCaprio.

Vad tyckte jag då om The Great Gatsby? Först måste jag nu berätta om filmen jag såg i söndags, dagen efter vi sett The Great Gatsby, men tvenne dagar före jag skriver denna revy. Jag såg nämligen David Lynch's Lost highway. Den stora förloraren på grund av detta är The Great Gatsby. Jag kanske skulle kunnat ge den ett snäpp högre betyg, men inte nu när jag sett hur bra film kan vara i händerna på en riktig filmkonstnär.

Jag hade så förtvivlat tråkigt när vi såg The Great Gatsby. Den berörde mig inte alls. Jag var mycket nära att göra som en av mina grannar och ta mig en liten lur mitt i filmen. Carey Mulligan försökte säkert, hon kämpade säkert med allt hon hade, men ack så stentrist kärlekshistorien mellan henne och DiCaprio's Gatsby var. Bara yta och inte en uns av känsla. Slutet av filmen borde känts romantisk, sorglig, engagerande, någonting! Men det enda slutet gav var att bilden gick från färg i 3D tillbaka till svartvitt i 2D som den var i början.

På den efterföljande diskussionen om filmen var några i gruppen mycket positiva. Vi som inte ville "gnälla" höll en mycket låg profil. Någon tyckte att man kunde se en film om klasskamp i detta epos, och tyckte det var så synd om Gatsby för att ingen kom på hans begravning. Jag vet inte om jag kan hålla med om att det berodde på hans fattiga bakgrund. Om det finns något land i världen som välkomnar "the self made man" är det väl just USA. Nej frånvaron av besökare på begravningen berodde nog på att han gjort sig rik med buffel och båg, med olagliga aktiviteter i form av "bootlegging" och kopplingar till maffian som antyds filmen igenom.

Nej, jag ser inte denna film som en film om klasskamp. Det den däremot kunde varit, ja borde varit, är ett bitterljuvt romantiskt drama. Men där fallerar den kapitalt för mig då jag som åskådare inte kände för de älskande tu. Alls. Inte ens Carey var spännande att se. Damn it!

Att känna sig uttråkad av en film är i min värld en dödssynd lika stor som att prata i biosalongen. Jag ger The Great Gatsby en amerikansk dröm av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Nu hoppas jag att du är lika nyfiken på vad de andra filmspanarna tyckte om filmen som jag är! Detta kan bli en av de klassiska vattendelarna!
Fredrik on film
The Velvet Café
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito - om film
Har du inte sett den?
Fiffis filmtajm