Causeway (2022)

Causeway är ett American independence-drama med Jennifer Lawrence i huvudrollen. Hon spelar en soldat som kommit hem från tjänstgöring i Afghanistan med en svår huvudskada. Under rehabiliteringen drabbas hon av en grav depression och den enda ”utvägen” hon ser är att åka tillbaka till Afghanistan.

Detta är en typisk liten välspelad dramafilm som storstjärnor som Lawrence kan ta sig an mellan välbetalda hollywoodgigs när de vill förkovra sig med mer innerliga filmer som görs av filmskapare som brinner för konsten fortfarande.

Den mycket duglige Brian Tyree Henry spelar en vänlig själ med sina egna demoner. De finner tröst hos varandra men som alltid i filmer som denna blir det fnurra på tråden.

Filmens nöje är det utmärkta skådespeleriet. Jennifer Lawrence är duktig när hon får chansen och B T Henry var också mycket vass. Ämnena i filmen må vara hjärtskärande i allmänhet men de lyckas få historien att kännas specifik och personlig. Rörande.

Bra film som kan rekommenderas till dem som gillar långsamma dramer.

Betyg: 3/5

No Hard Feelings (2023)

No Hard Feelings är en bitvis mycket rolig barnförbjuden romantisk komedi. Filmen innehåller både ett lustfyllt smutsigt språk och full framsidesnakenhet. Lite överraskande faktiskt om jag ska vara ärlig.

Pitchen kan ha varit en romantisk komedi där det är kvinnan och inte mannen som är äldre, som skyr relationer som pesten, som drar så fort den andre säger "I love you" och som knullar runt som en besatt.

Här är det Jennifer Lawrence i rollen som hunken Maddie. Lawrence bjuder på sig själv och är mycket rolig under filmens första hälft, innan det ska bli lite mer känslosamt och ömt. Hennes mycket yngre "offer" Percy spelas av den musikaliskt begåvade Andrew Barth Feldman.  

Handlingen sätter upp det mesta av det roliga. Percy är en intelligent men blyg tonåring som snart ska dra till college, närmare bestämt det prestigefyllda Princeton. Hans föräldrar Allison och Laird är beredda att gå långt för att "ge" sin son lite livserfarenhet innan han åker iväg till college med vilda fester och annat farligt.

Föräldrarna är mycket lustiga. Laura Benanti och framför allt Matthew Broderick briljerar som överbeskyddande så kallade "helicopter parents".

Mycket roligt i partier och en underbar film att se direkt efter den tråkiga Asteroid City (se förra veckans revy). Denna film blev ett snäpp bättre av det.

Betyg: 3/5

Don't Look Up (2021)

Herregud, vilken galen film! Den är sprängfylld av en bitsk ironisk syn på amerikanska politiker, sociala medier och fake news. I dagens samhälle behöver kanske filmmakarna vara extremt övertydliga med sitt budskap för att publiken ska fatta? Det känns dock lite trist då jag har en känsla av att filmen hade kunnat bli så mycket bättre, både som ett varningens finger, en reflektion över vår samtid och inte minst roligare om den inte varit så enkelspårig, överdriven och repetitiv med sina "bits".

Regissören Adam McKays film "The big short" var mycket bättre. Det är en film från 2015 som ironiserar över finansbranschen och bostadsbubblan. Inte heller den filmen försökte dölja sina ironiska inslag, men den gick inte till överdrift och filmen kändes mer dynamisk och därmed intressant.

Nu hade också "Don't look up" sina stunder så tiden var inte helt bortkastad. Scenerier i slutet av filmen kändes helt plötsligt äkta och filmen lämnade mig med ett stort vemod i hjärtat. Den sista middagen var filmens bästa scen!

Stor fokus läggs på den usla presidenten som spelas halvbra av ikonen Meryl Streep. Det är lika självklart som att björnen skiter i skogen att hon egentligen spelar Donald Trump. Jag funderade lite på om inte filmen vunnit på att istället skriva ett manus där Trump är president i USA och låta någon skådespelare som ser ut som "the Donald" spela honom. Men det kanske inte gick av rädsla för stämningar, dödshot eller vad vet jag... Istället kör de med en kvinnlig Trump-lik figur som "The President". 

Men hur stor är risken att Trumps anhängare inte förstår vinken? För att inte tappa bort ens den mest korkade åskådaren gör de allt och lite till för att visa hur lik Trump hon är. Detta var mycket underhållande de sjuttioelva första gångerna de körde en variant på samma skämt, men efter ett tag blev det bara tradigt.

Av någon anledning kände jag mig inte riktigt nära filmens huvudpersoner. Där fanns ett avstånd. Det kan ha varit på grund av att mer eller mindre alla var stereotyper eller karikatyrer helt enkelt. 

En en av karaktärerna stack dock ut: Mark Rylance som den vansinnige it-biljonären à la Steve Jobs var lika creepy som underhållande. Leonardo diCaprio var helt ok som Dr. Mindy, medan Jennifer Lawrence verkade sett sin medverkan mest som en "paycheck". Cate Blanchett var lustig.

Ah, detta var en ganska "hypad" film som inte riktigt nådde upp. Den behandlar en hel del viktiga frågor som miljöförstöring, den vettvilliga utvecklingen av sociala medier och andra galenskaper. Så det måste ju ses som bra om filmen får vingar och många tittare ser den. De som behöver se filmen kommer antagligen hata den! 

Personligen kände jag mig bara lagom engagerad, lagom underhållen och lagom uttråkad. Den får en stark tvåa.

Betyg: 2+/5

 

Red Sparrow (2018)

"Red sparrow" är en riktigt välproducerad spionthriller. Det är som en modern mix av Luc Bessons "La femme Nikita" och något från mästaren av spionthrillers John Le Carré. 

Vi får följa en ung kvinna som mot sin vilja tvingas in i spionernas värld och därav kopplingen till "La femme Nikita". Historien är komplex med många twists and turns, den berättas i ett sävligt tempo men med en innerlig intensitet. Dessutom är hela filmen stöpt i ett tjockt lager vemod. Allt detta får mig att tänka på John Le Carré. 

Med anledning av att tankarna for till John Le Carré känns det naturligt att finna ut att filmen har en litterär förlaga. Boken med samma namn kom ut 2013 och är skriven av Jason Matthews som enligt the internets är en före detta fältagent från CIA. "Red sparrow" är första delen av en trilogi där uppföljarna heter "Palace of treason" och "The Kremlin's candidate". Jag har inte läst böckerna så jag kan inte avgöra om Matthews ens kommer i närheten av John Le Carré. Jag gissar att han inte gör det, men filmatiseringen av hans bok blev väldigt bra i vilket fall.

Regissören Francis heter Lawrence precis som vår huvudrollsinnehavare Jennifer, men de ska tydligen inte vara släkt med varandra. Däremot regisserade han henne i tre av uppföljarna till "The Hunger Games" så de har i alla fall arbetat ihop förr. 

Hur är då JLaw i denna roll? Jo, men hon är ganska bra. Men det är något i hennes uttryck eller kanske snarare i personregin som gör att jag inte riktigt tycker att hon kommer upp i samma nivå som Luc Bessons skådespelerskor. Bessons "leading ladies" Anne Parillaud, Scarlett Johansson och Sasha Luss är alla ännu bättre än JLaw i liknande filmer. Mina 2 cents i alla fall.

Trots detta var "Red sparrow" en mycket positiv överraskning som jag njöt av för fulla muggar. Jag hade ingen aning om hur det skulle sluta. Filmen kändes nymodig och inga vanliga "Hollywood"-regler gällde kändes det som. Filmen ska helst avnjutas ospoilad.

Betyg: 4/5

X-Men: Apocalypse (2016)

Den andra filmen i uppsamlingsheatet av superhjältarfilmer var X-Men: Apocalypse. Jag har aldrig varit helt såld på denna filmserie. Bloggarkompisen Johan till exempel har denna serie högre än Marvels Cinematic Universe. Det är helt tvärt om för mig. Jag ser nog hellre vilken Thor-film som helst över en random X-Men film varje dag i veckan. Men det är ju tur att man får tycka olika.

Jag hade därmed inte jättehöga förhoppningar på denna film. När den dessutom inleddes med en scen som tagen från golvet i klipprummet från The Mummy började jag ångra mitt filmval. Men se där, det blev ju ganska bra. Detta är antagligen en av de två bästa filmerna i serien som jag ser det. Jag har sett alla utom den andra Wolverine-filmen tror jag. Denna film var helt perfekt för en stunds verklighetsflykt. Jag gillade den enkla och tydliga handlingen där vi faktiskt får följa några utvalda karaktärer lite mer nära.

Sophie Turner, kära Sansa från Game of Thrones, dyker upp här som en ung Jean Grey och jag gillar henne jättemycket i denna film. Den andra filmen ur serien som jag gillade en hel del var den tredje delen där Jean Grey också hade en viktig roll som kraftfull... typ "häxa". Här får vi se henne när hon fortfarande utforskar sina krafter. Hejja starka häxor. Jean är som en annan Willow eller varför inte Egwene (en stark Aes Sedai) från The Wheel of Time?

Sen måste jag lyfta delen från Polen med Michael Fassbender i rollen som Erik/Magneto. Scenen i skogen med Erik, dottern, de rädda poliserna och frun var riktigt fin. En stark och betydande scen. Efter Jean och Erik gillade jag Quicksilver också. Han var det bästa i den första av de nya filmerna och han var bra här också.

Skurken i denna film hette lämpligt nog Apocalypse och han var sannerligen uppskruvad till "over 9000". På gränsen till tråkig då han nästan var allsmäktig, men de fick ner honom till slut. Det var ju Star Wars-hjälten Oscar Isaac som spelade honom men han påminde mig också en hel del om Clancy Brown från Highlander, The Kurgan ni vet...? "There can be only one!".

Jag var vagt underhållen under hela filmens gång. Jag kollade inte på klockan mer än några få gånger!

Jag ger X-Men: Apocalypse tre helveten på Jorden av fem möjliga.

Betyg: 3/5

The Hunger Games: Mockingjay - Part 1 (2014)

Den tredje Hunger games-filmen är lik tvåan i det att den ger mig två intryck. Det som är bra är historien om distriktens revolution mot The Capitol med dess degenererade befolkning och genomruttna president. Jag gillar storyn och de lite högre stakes som detta ger filmserien. Men allt är inte bara bra, och det som inte är så bra handlar framför allt om Katniss som person och hennes kärlekstriangel. Jennifer Lawrence är lika odynamisk i denna film som hon var i tvåan. Det känns som att hon i varenda scen ser ut som om hon ska börja gråta för att avsluta scenen med ett hulkande eller ett hest brölande. Hon spelas som ett offer hela tiden, fortfarande. Samtidigt antyder övriga filmen att hon skulle vara en stark person, en lysande stjärna för revolutionen och kanske till och med en hjälte? Det är otroligt synd att hon inte tillåts spelas lite mer grumligt. Ett ansiktsuttryck här eller en blick där. Ett avvikande uttalande då och då. Allt för att ge oss åskådare något att tugga på. Jag hade velat se henne som en komplexare personlighet, en rollfigur att känna för, kunna älska och hejja på. Det är möjlig att hon har ett större djup i böckerna men jag ser intet av det i filmerna i alla fall. Ta vilken karaktär som helst från Game of Thrones och du har en mer dynamisk och intressant karaktär (ok, kanske inte Jon Snow då!).

Kärlekstriangels är helt patetisk. Peeta. Peeta! Peeeeeeta! Blä!

Kattscenen var gräslig.

Katniss ser ut som om hon skulle börja lipa hela filmen igenom. Tråkigt!

Men filmen är ändock bra också. Kluven, jag är! Filmens höjdpunkt för mig blir alla scener med den mycket lustiga Elizabethn Banks. Hennes rollfigur är helt underbar. Woody Harrelson är fortfarande underhållande om än gravt underutnyttjad i denna film. Philip Seymour Hoffman får lite mer speltid i denna film än i tvåan och det är bitterljuvt att se honom i hans sista filmroller, men hans rollfigur är inte så fasligt intressant. Ytterligare en karaktär som säkert gavs mer utrymme i böckerna.

Filmens actionscener var helt ok, de höll mitt intresse uppe för stunden i alla fall. Jag antar att det blir mer åka av i fjärde och sista filmen.

Under hela filmens gång besöktes jag om och om igen av bilder från klassikers i genren. Det blev som ett galleri av referenser; Aliens i form av soldater med kameror på huvudet som går intrång i okända byggnadskomplex, Star Wars Episode V The Empire strikes back i form av rebeller som grävt ner sig och blir attackerade av de onda, The Matrix 2 och 3 i form av rebeller som bor under marken och utvecklat en stamliknande kultur och så vidare. Det fanns fler som jag kommer inte ihåg just nu...

Detta är långt från en favoritserie, men jag är en sucker för fantasy och sci-fi och serier dessutom så det är klart att jag roas ganska mycket ändå av filmen. Den är inte tråkig om än inte revolutionerande heller.

Jag ger The hunger games: The mockinjay - part 1 tre svaga symboler av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Mina tankar om ettan. Om tvåan.

Vi var ett litet men naggande gott gäng som såg filmen ihop. Kolla in vad de övriga tyckte. Sympatiserar de med President Snow eller orkar de med Katniss?

Har du inte sett den? (blogg)

Jojjenito

The nerd bird

Rörliga bilder och tryckta ord

Fiffis Filmtajm

The Hunger Games: Catching Fire (2013)

Vi såg första filmen i serien om The Hunger Games på en filmspanarträff för cirka två och ett halvt år sedan. Spänningen var hög då filmen var omtalad och allmänt emotsedd. Filmen visade sig vara ganska underhållande men också lättglömd. Den vände sig till en ung publik och jag kände inget större sug efter fler filmer i serien. Men nu på lördag ska filmspanarna se tredje filmen i serien, The Hunger Games: Mockingjay - Part 1. Därför föll det sig naturligt att jag tog tag i saken och kikade lite på seriens andra film i helgen som gick.

The Hunger Games: Catching fire heter den. Mina förväntningar var extremt lågt ställda. Men döm av min förvåning när det visade sig att den var riktigt underhållande. Döm av min förvåning gånger två när det visade sig att uppföljaren var bättre än första filmen. Det är ju inte helt vanligt.

Catching fire är allvarligare och mindre "barnslig". Lyckligtvis fokuserar den på distriktens spirande revolution mer och mindre på själva hungerspelen. Spelen tar ändå en försvarlig del av andra halvan av filmen men vi kan väl nu konstatera att de inte är speciellt spännande? Rip-offen av Battle Royale är fortfarande något av en nagel i ögat.

Eftersom jag inte har en aning om vad som ska hända i filmerna framöver tyckte jag att det var spännande att se hur spelet mellan Katniss och presidenten skulle falla ut. Eller spännande och spännande, jag ska kanske uttrycka min känsla som nyfikenhet istället. I övrigt var filmens styrkor flera av skådespelarna med Woody Harrelson i spetsen. Elizabeth Banks imponerar och det var jätte, jättekul att se Philip Seymour Hoffman i sin lilla roll. Tiden börjar rinna ut för mig att se PSH i nyare filmer. Snart är de slut...

Kärlekshistorian i filmen är kass, men motståndsrörelsen och allt runt det är intressant. Filmens svaghet visar sig till slut vara ganska chockerande för mig som hyllar Winter's bone till skyarna. Svagheten är filmens stjärna, Jennifer Lawrence. Hon är inte bra i rollen som Katniss. Hon spelar rollen med för stort allvar och för lite dynamik. Hon har bara ett enda känsloläge i hela filmen och det tenderar bli ointressant och tråkigt. Tyvärr påminner hon mig allt för mycket om den där otroligt trista figuren i filmserien Twilight.

Catching fire är i alla fall ett steg i rätt riktning. Jag är därmed uppdaterad på handlingen och nu ser jag fram emot lördagens film med stor belåtenhet.

Jag ger The Hunger Games: Catching Fire tre fingrar i luften av fem möjliga.

Betyg: 3/5

X-Men: Days Of Future Past (2014)

SPOILERS BELOW. BEWARE.

Is the future truly set?

Min polare Robert gillar fräsiga actionfilmer och fantasy. Nya X-Men-filmen? Dags att gå på bio med Robert igen!

Det börjar med en rafflande scen från framtiden. Ett gäng mutanter fajtas mot stora gubbar, monster eller vad det nu kan vara. Plötsligt försvinner alla och de futuristiska valven blir stilla och öde. Jag kände knappt igen hälften av mutanterna. Ellen Page var där i alla fall, och han den där mesige som gör is. Jag är helt rudis när det gäller X-Men. Har inte läst en enda serieruta av serien.

Sedan kommer filmens set-up som bygger på att Ellen Page ska skicka tillbaka Wolverines medvetande till en yngre version av honom i 1973 så att han med hjälp av Magneto och han, den där rektorn, ska kunna stoppa Mystique/Raven från att göra något dumt som leder till en trist framtid. Jag kan köpa tidsresor i sci-fi om det hanteras på ett rätt sätt. Jag tycker inte att det är bra om man ska göra en "Bobby Ewing" på hela filmserien. Det blir så jäkla lamt. Det blir som att se på ett parti high stakes poker där alla får byta sina insatser efter de sett hur korten fallit. Inget betyder något. Så jag har ett stort problem med hela filmens koncept. Det förtar all spänning som redan var låg. Jag var aldrig orolig för någon av huvudkaraktärerna, inte ens när de dog var jag oroad för att de skulle dö! Filmen var inte spännande. Damn it.

Jag vet att man inte bör dissekera en film som denna för mycket men vad var filmens stora "problem" egentligen? Jo det var att Mystique var korkad helt enkelt, vilket pucko. Om någon kunde sätta sig ner och prata vett i henne så hade de löst problemet. Inte riktigt värdigt en film av denna kaliber. Denna svaghet i manus hade dessutom med lätthet kunnat fixas. Man hade till exempel kunnat låta någon skurk lura henne att tro att hon var tvungen att mörda Tyrion Lannister för att rädda framtidens mutantisar. När sedan Wolverine kommer och ber henne byta spår tror hon då givetvis att han är falsk. Vem ska hon lita på? Då hade vi fått en intressant knorr som dessutom synkat in i 70-talets konspirationsthrillers.

Om handling, stakes eller spänning tas bort då återstår endast sköna actionsekvenser och karaktärsdriven humor. Det senare fick vi en del. Både Wolverine, Quicksilver och Magneto d.y. hade lite glimten i ögat. Ellen Page, han den där rektorn, Storm, Hulken och framför allt Jennifer Lawrence var alla kliniskt befriade från humor. Trist. Sen måste jag säga att jag tyckte att Tyrion var rejält underutnyttjad. Jag fick aldrig grepp på honom och jag hade hellre sett honom etableras lite tydligare.

Action då? Action utan slut? Det är den del som jag oftast håller som minst viktig, även i en film som denna. Men här överraskade filmen positivt i alla fall. Den klart bästa scenen var då de fritog Magneto från fängelset under Pentagon. Karaktären Quicksilver var filmens höjdpunkt, både humoristiskt och coolt filmat. Det är en otrolig scen.

Flera av filmens actionsekvenser var väldigt bra. Jag älskade alla scener från framtiden, när mutanter kämpar mot the sentinels. Visst påminner nästan scenerna för mycket om Terminator, men konceptet är coolt. Speciellt scenen mot slutet då en efter en dör var rejält mäktigt. Hade man inte varit så inställd på att alla ändå klarar sig hade det kunnat bli dammigt i rummet när hjältarna faller. Sen var det lite trist att jag inte kände flera av dem. Har vi verkligen mött dem alla i tidigare filmer, eller måste man ha läst serieböckerna för att veta vilka de var?

Cool figur, men vem är det?

Till sist några ord om visningen. Jag hade tyvärr otur igen då det satt en IDIOT på platsen rakt framför mig som inte kunde sitta still. Han ålade sig som en besatt ibland, satt sig rakt upp i stolen och satt till och med ibland framåtlutad med armarna mot knäna. Vid alla dessa tillfällen stack hans huvud upp långt över textraden. Detta hände lite då och då, tillräcklig sällan för att jag aldrig kom mig för att luta mig fram och börja jiddra med honom (gräla på biografen är inget man direkt ser fram emot), men tillräckligt ofta för att jag skulle tänka på hans rörelser hela tiden. Misär. Fan det är snart slut med att gå på bio på bio. Bio ses bäst hemma i filmrummet. Jag kommer se om filmen någon gång och det är mycket möjligt att jag då får en bättre upplevelse med filmen.

Det var en trevlig kväll med Robert i alla fall!

Jag ger X-Men: Days of future past tre gener av fem möjliga.

Betyg: 3/5


För mer filmspanargodis om denna film: Sofia, Cecilia, Fiffi, Jojjenito, Filmitch, Johan.

Silver Linings Playbook (2012)

Pat: Nikki's waiting for me to get in shape and get my life back together. Then we're going to be together.

Vad är det jag gillar så mycket med denna film? Trots att det är en jättebra film tog det några veckor för mig att skriva denna revy. Jag kom inte på vad jag skulle skriva om filmen. Under vilken vinkel skulle jag angripa filmen? Till slut blev det den mest basala av alla frågor för en filmbloggare. Varför gillar jag filmen?

Först och främst älskar jag miljöerna och stämningen i filmen. Jag älskar tanken på att bo och leva i ett USA som det är i filmen, miljön och livet runt omkring. Det skadar ju inte heller att familjen vi följer är galna i amerikansk fotboll och i deras fall Philadelphia Eagles. Jag älskar NFL men mitt lag är Denver Broncos.

För det andra älskade jag storyn. Egentligen är det de två huvudkaraktärerna som jag gillar. De är båda galna men underbara i sitt samspel. Jag vill inte gå in på analys av deras mentala hälsa och filmen är självklart en romantisering av en situation som verkliga personer lever i. Men som en romantisk saga var de perfekta för varandra och jag lapade i mig av den romantiska såsen.

Inledningen av filmen skulle kunna jämföras lite med en annan favoritfilm (och bok), High fidelity, där storyn börjar med att huvudpersonen Rob Gordon blivit lämnad av sin sambo och han smider planer för att få henne tillbaka. Storyn i Silver lining playbook tar en helt annan rutt än den i High fidelity, men de har båda en rejäl stänk av bitterljuvlighet i sig.

Till sist måste jag givetvis nämna skådespeleriet. Det kan inte vara så vanligt att en och samma film blir nominerad i alla fyra skådespelarkategorierna men det blev ju faktiskt denna film. Jag tycker alla fyra var bra. Robert De Niro gör mig sällan besviken. Hans samspel med Bradley Cooper var mycket bra i en speciellt intensiv scen. Jacki Weaver som spelade mamman var väl ok men för mig var det ofattbart att hon nominerades till en oscar. Belöning för lång och trogen tjänst?

Både Jennifer Lawrence och Bradley Cooper var däremot mycket bra i sina respektive roller. Och om någon av dem skulle vinna en statyett för bästa skådis skulle det i mina ögon vara Jennifer. Nu gick hon och vann också och jag kan inte annat än applådera. Jag skulle i och för sig vilja ge henne priset både för denna roll och för hennes insats i Winter's bone. Bradley var överraskande bra i denna dramatisk roll. Han behöver kanske visa framfötterna några gånger till innan han skakat av sig stämpeln som komedikillen med de extremt blå ögonen. Men om han klarar av att göra mer bra drama kan akademin säkert vilja premiera honom i framtiden. Alla gamla filmstjärnor har ju varit unga och blåögda någon gång i tiden.

Som ni ser fanns det inte någon speciell vinkel för mig att angripa denna film utmed. Det fick räcka med att bara skriva varför jag gillar den så mycket.

Jag ger Silver linings playbook fyra bipolära personligheter av fem möjliga.

Betyg: 4/5

The Hunger Games (2012)

May the odds be ever in your favor.

Den tredje månadsträffen med Filmspanarna hölls i lördags. Efter en hel dags flyttande tog jag mig ner till Gamla Stan för en träff med vännerna. Precis som förra gången har vi sett en gemensam film och denna gång föll valet på fenomenet "The hunger games". Efter Harry Potter kom Twilight, och nu The hunger games.

Filmen beskriver en grym framtidsversion där de kuvade distrikten måste låta två ungdomar delta i en dödlig tävling varje år. Folkmassorna tvingas titta på denna blandning av dokusåpa och gladiatorspel. Eftersom filmen fått 11-årsgräns var jag lite tveksam till om detta var en film som bara riktades till den yngre publiken, eller om det var en "vuxen" film. Jag funderade på att ta med min 12-åriga systerdotter på filmen, men jag avråddes av Hilda. "The hunger games" är inte blodig eller skrämmande på grund av synligt våld, men den beskriver hemska saker.

Stjärnskottet från "Winter's bone" Jennifer Lawrence spelar huvudrollen Katniss Everdeen. Hon är helt klart bra, men hennes insats här är mer slätstruken än den i filmen från 2010. Även de två manliga huvudrollsinnehavarna är ganska bleka och filmen lider av detta. De roligaste karaktärerna och bästa skådespelarinsatserna är bland dem som inte deltar i spelet. Woody Harrelson spelar en före detta vinnare av spelen och han gör sin levnadsglade och livströtte cyniker väldigt bra. Stanley Tucci gör ju sällan en dålig roll nu för tiden och han är kul som programledare till spelen.

Jennifer Lawrence som Katniss Everdeen

I rollen som värdinna för Katniss och Peeta ses Elizabeth Banks. Jag kände inte ens igen henne på grund av allt smink och peruken. Vid sidan av själva spelen är miljön och människorna i Capitol det som jag mest kommer ihåg från filmen. Det är som en ständigt pågående Pride-festival med spektakulära kostymer, smink och frisyrer. Inte för att det är något fel med det...

En sminkad Elizabeth Banks som Effie Trinket

I slutändan var "The hunger games" ganska otillfredsställande. Jag fick inte en så stark känslomässig kontakt till Katniss och Peeta som jag borde. Hela filmen är första delen av en trilogi och slutet kändes rumphugget eller extremt amerikanskt. Om det bara är slutet av den första delen av tre kan det kanske funka, men på egna ben kändes det avkortat. I filmen antyds en spirande motståndsvilja och jag antar att de efterföljande delarna kommer handla om hur distrikten slår tillbaka mot det vulgära Capitol med dess dekadenta överklass.

Upproret kommer?

Det största problemet med "The hunger games" är att den är som avritad med karbonpapper från den japanska filmen "Battle Royale" från år 2000. Författarinnan Suzanne Collins har tydligen sagt att hon inte kände till "Battle Royale" när hon skrev sin bok. Jag finner det mycket osannolikt. Den japanska filmen hade ett unikt innehåll och stil. Bara det faktum att det var barn som spelade sin ålder gjorde intrycket så mycket starkare. Den amerikanske filmen är mer "glassig" på något sätt. Sen är "Battle Royale" mer blodig helt enkelt.

Från inledningen av filmen Battle Royale

Battle Royale

När jag såg "The hunger games" kunde jag inte undvika att jämföra den med "Battle Royale" och när den senare visade sig vara den starkare filmen så blev min upplevelse av "The hunger games" inte så maxad. Samtidigt är den bra gjord och filmen har några brännande sekvenser. Scenen när Katniss lillasyster Prim går fram mot scenen och rättar till blusen i svanken fick mig nästan att börja gråta.

Om någon av mina bloggvänner också började gråta av den scenen kan du kontrollera själv. Fiffi, Sofia, Jessica och Joel har också sett filmen.

"The hunger games" är en perfekt matinéfilm och med rätt inställning kommer många ungdomar och unga vuxna finna denna film mycket underhållande. Jag känner mig givmild idag och ger "The hunger games" tre härmskrike-broscher av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Welcome, and happy Hunger Games!

Winter's Bone (2010)

I said, I'll find him!

Äntligen en riktigt bra film! En mustig thriller. Anspänningen. Anspänningen! "Winter's bone" handlar om 17-åriga Ree som söker efter sin far för att rädda familjens gård. Ree tar hand om sin katatoniska mor och två yngre syskon. Fadern har pantsatt gården för sin "bail bond" och sedan tagit till flykten.

Filmen utspelas och spelades in i Ozark Mountains i Missouri. Det är en otillgänglig miljö. Och då talar vi inte om geografin. Folket här kan kanske kallas "hillbillies", "red necks" eller "white trash". De är vita, fattiga, outbildade och var och varannan familj producerar och säljer "crystal meth". Samtidigt lever de i en kultur med en mycket sträng men tydlig hederskodex. Går man över gränsen lever man inte många dagar till. I dessa trakter lever vendettor i generationer inte år.

Ree är helt underbar. Hon ryggar inte tillbaka en centimeter i hela filmen, förutom kanske i en enda scen. Ree spelas av en ny förmåga vid namn Jennifer Lawrence. Filmteamet har använt lokala skådespelare och lokalbor i en blandning. Miss Lawrence kommer från grannstaten och hon känner helt klart till kulturen och miljön. Det känns inte som att hon spelar alls, mycket naturalistiskt. Hennes farbror den brutale Teardrop spelas av John Hawkes och han är stenhård. Hans "stand off" mot den lokale sheriffen är en tung scen. Mums. John Hawkes känner vi igen från filmfestivalfilmer som "Me and you and everyone we know" och "Wristcutters: a love story". Han var också med i "Deadwood" (som jag inte sett). Tidigare har han spelat svagare karaktärer på gränsen till töntiga. Här har han jackat upp sitt spel betydligt. Han är hård som Clintan i denna.

Jag kan inte avslöja något mer om handlingen. Manus bygger på en bok som jag är väldigt sugen på att läsa nu. Efter visningen var det "face to face" med filmens regissör tillika manusförfattare Debra Granik. Kul.

Nu när jag sovit på saken var betyget givet...

"Winter's bone" får fem nyfödda kycklingar av fem möjliga.

Betyg: 5/5