Slow Horses - Season 5 (2025)

Slow Horses är en riktigt bra serie och antagligen min favorit bland de som fortfarande pågår. Nu har vi kommit till femte säsongen och detta var överraskande nog en av de starkaste säsongernna hittills. Serien har inte alls tappat säsong efter säsong som många gör.

Den höga kvaliteten kan rent generellt sett vara på grund av att detta är adaptioner av Nick Herrons spionromaner. Men specifikt för denna S5 handlar det nog mest om vilka karaktärer säsongen fokuserar på! Vi får nämligen mycket mer på Jackson Lamb än normalt, samt en stor dos av Roddy Ho, Shirley Dander och den nya favoriten J.K Coe med sin vrånga stil. Det visade sig att serien mådde riktigt bra av att River och hans senila farfar Cartwright fick stiga åt sidan.

Men som alltid är Gary Oldman den största anledningen för mig att kolla på Slow Horses. Han är superb i rollen som Lamb och självklart den karaktär från denna serie som lättast kunde ha fått plats i en John Le Carré. Kristin Scott Thomas är riktigt bra som Diana Taverner. Jag gillade också den fånige Claude Whelan aka "First Desk" ypperligt spelad av James Callis.

Säsong 5 var en höjdare! Och efter eftertexterna av sista avsnittet såg vi en trailer för säsong 6. Tider det!

Betyg: 4/5 

Slow Horses - Season 4 (2024)

Den fjärde säsongen av Slow Horses var fantastiskt bra. Både spännande och underhållande och den utmanar den första säsongen rejält och är kanske till och med den bästa säsongen hittills. Ofta brukar ju tv-serier nuförtiden starta starkt för att sedan bli lite, lite sämre varje ny säsong som släpps...

En femte säsong verkar redan vara inspelad med tanke på den trailer av femman som visades efter sista avsnittet var slut. Peppen är stor.

River Cartwright och hans morfar David Cartwright är i fokus under säsongen. TV-serien bygger på böcker av författaren Mick Herron. Säsong fyra bygger på den femte boken Spook Street från 2017.

Strukturen är den vanliga. Vi får följa MI5-teamet i Slough House parallellt med de övriga MI5 i högkvarteret vid Regent's Park.

Seriens två standouts är Jacksom Lamb i Gary Oldmans fantastiska skepnad samt Kristin Scott-Thomas i rollen som Diana Tavener, Second Desk. Lambs team är alla outliers, cast offs, med sina respektive quirks, psykologiska problem eller psykopati men de har alla sina specialiteter och som team blir de alltid överraskande effektiva.

Världen som målas upp är som tagen från John le Carrés Smiley-värld. Jag har inte läst någon av dessa böcker än så jag kan inte kommentera hur de står sig mot le Carré. Men som tv-serie känns det bra. Gamle och halv om halvt senile David Cartwright frågar till och med om Karla är ute efter honom. Är inte Karla endast huvudmotståndaren till George Smiley? Eller finns den figuren i verkligheten? Jag tolkar det som att serien använde "Karla" som en hommage till George Smiley och därmed le Carré.

Main villain i säsongen spelas av vår gamle vän Elrond/Agent Smith, ingen mindre än Hugo Weaving. Här är han äldre men han påminner mig mycket om Agent Smith på grund av hur han drar ut på vissa ord i sin släpiga blandning av accent. Han spelar en rogue CIA agent här till bra utfall. Som skurk är han delikat.

En ny figur som dykt upp och skapar oreda är den nya "First desk", dvs den nya chefen för MI5 Claude Whelan. Han är svag och oerfaren av fältoperationer. Han har fått jobbet för att han vill modernisera MI5 med mer transparens och öppnare attityd mot allmänheten. Detta går givetvis stick i stäv med hur hemliga agenter arbetar, de kallas inte för spooks för intet. Allmän kaos. Tyvärr fick vi inte se Tavener klämma till honom ordentligt. Det kanske kommer i säsong 5, vem vet.

Mycket bra säsong, till och med över förväntan som ändå var satt rejält högt. En av de bättre serierna som pågår just nu.

Betyg: 4/5 

Slow Horses - Series 3 (2023)

Jag såg mycket fram emot den tredje säsongen av den brittiska spionserien Slow Horses, tv-serien som bygger på Mick Herrons böcker. Jag har inte läst böckerna så jag kan inte svara på hur de står upp emot maestron John Le Carré. Jag tycker dock att tv-serien har lite samma känsla som Le Carré som behandlar en hård och synisk värld. Den unge huvudpersonen River Cartwrights (Jack Lowden) farfar David Cartwright (Jonathan Pryce) är en ren kopia av Le Carrés George Smiley, låt oss kalla det en homage.

Säsongen heter Real Tigers och den är mycket stark under de fyra första av sex avsnitt. Den håller en hög klass, typ 4/5, men tyvärr tappar den lite i de två avslutande avsnitten då serien går från en intellektuell kamp mellan Jackson Lamb (Gary Oldman) och de två hondrakarna i toppen på MI5. 

Det blir nästan som att serien lånar från Jack Bauer och tv-serien "24" och det är om något slow Horses inte är. Tyvärr blev den actionorienterade avslutningen helt orealistisk om än spännande i stunden. 

Dessutom tappade shown bollen när vi inte fick se Ingrid Tearneys (Sophie Okonedo) "fall from grace". Det kan vara coolt någon enstaka gång där syniska serier eller filmer skippar att visa hur de arroganta och elaka tappar fotfästet och faller från sina höga hästar men Slow Horses har ännu inte nått den nivån där detta är ett bra grepp. Istället känner man sig lite blåst på konfekten när man inte får se slutet efter att showen hela säsongen pendlat mellan Lamb och hans guys och kampen om makten mellan Tearney och Diana Tavener (Kristin Scott Thomas). Att inte visa hela kampen dem emellan till det bittra slutet kändes futtigt och var i detta fall helt klart ett felaktigt beslut.

Casten är överlag mycket bra men också jämn. Jag har inte någon speciell favorit förutom giganten Gary Oldman i rollen Som Jackson Lamb. Det är den bästa karaktären och solklart den bästa skådespelarinsatsen dessutom.

Överlag ändå hög nivå och helt klart en av de bästa serierna som går just nu.

Betyg: 3/5

Slow Horses - Series 2 (2022)

Låt oss ta oss an en spionserie som levererar istället!

Slow Horses första säsong som går på Apple TV+ var en mycket positiv överraskning. Och nu mindre än ett år senare kom andra säsongen ut. Serien bygger på Mick Herrons bokserie vilket skapar goda förutsättningar att kvaliteten kan hållas uppe. Säsong 2 är också i samma nivå som den första säsongen. Det är positivt och glädjande. Säsong tre och fyra har redan blivit beställda!

Under denna säsong får vi följa Jackson Lamb (Gary Oldman) när han går upp emot sin gamla nemesis från den ryska underrättelsetjänsten. Stämning, teman och miljöer skriker John Le Carré och det är bara positivt i mina ögon. 

Mick Jagger har fortfarande skrivit en härlig signaturmelodi till serien, River Cartwright (Jack Lowden) misslyckas fortfarande med sina uppdrag men får på något sätt till det ändå till slut och farfar Cartwright i Jonathan Pryces skepnad ser fortfarande ut som George Smiley (och har samma roll!).

Detta är ännu en brittiska serie som är otroligt mysig. Det är en intelligent karaktärsdriven serie, inte en dum actionserie. Det hjälper att ha giganten Gary Oldman som motor, men alla skådespelare är mycket bra och hela produktionen känns gedigen.

Jag kommer hänga på låset när tredje säsongen har premiär. Tack Josqen för tipset!

Betyg: 4/5

Slow Horses - Series 1 (2022)

 

Fick tipset om denna långsamma och pratiga spionserie av min gode vän Johan S under seglingen i somras. Jag tackar inte nej till en brittisk spionserie om den verkar bra. Den är inte skriven av mästaren John Le Carré men den osar av hans typ av verk. Det känns som att "Slow horses" mycket väl skulle kunnat utspelats i samma universum där George Smiley levde.

Serien bygger på en bokserie vilket ofta är grunden för en solid story. Bokserien är skriven av Mick Herron. Giganten Gary Oldman leder en cast av brittiska karaktärsskådespelare. Oldman har rollen som Jackson Lamb, chef för Slough House. Han är likt Smiley något av en huvudperson som rör sig i bakgrunden. Istället framträder River Cartwright som vår protagonist. Han spelas av Jack Lowden. Dessutom syns Kristin Scott Thomas som the second chair och senare Sophie Okonedo som first chair.

Jonathan Pryce har en liten roll som pensionerad agent. Lustigt nog är han klädd och ser ut som en åldrad Alec Guinness och han ser ut som Guinness version av George Smiley...

Slow horses är det nedsättande smeknamnet på den MI5-personal som arbetar i Slough House. Ett ställe, och en avdelning, där de som blivit degraderade hamnar. meningen är kanske att det ska vara så trista arbetsuppgifter att de säger upp sig av ren leda. Men som så ofta i agenternas värld är kanske inte allt som det verkar vid första ögonkastet.

Jag gillade att hänga med folket i Slough House. Det är mysigt att följa denna brokiga skara av en del vassa och några fler slöa knivar i lådan. Det ger upphov till både spänning och en del munterhet. Gillade speciellt samspelet mellan Louisa (Rosalind Eleazar) och Min (Dustin Demri-Burns). Min är allt annat än lämpad för spionarbete, men underhållande blir det.

Alla gör bra jobb i serien, men det är ändå Gary Oldman som ger serien den där extra knuffen. Han är väldigt bra men på gränsen att spela över ibland. Han är dock också en spion av högsta rang så hans mer överdrivna manér kan lika gärna vara en fasad. Jag gillade honom och fascinerades av hans ledarstil. Något för 2022 minsann! Men lojal som få, vilket alltid går hem hos mig.

Mycket bra första säsong och jag längtar redan efter andra säsongen som enligt the internets ska komma.

Betyg: 4/5

Dogs

Slow horses

Harry Potter 20th Anniversary: Return to Hogwarts (2022)

När man blir sugen att se om hela filmserien om åtta filmer på grund av en TV-Special så måste den gjort något bra. HBO's 20-årsjubileum för den första filmen i Harry Potter-serien som sändes på nyårsafton gjorde just detta.

Detta är en otroligt trevlig och mysig TV-Special, en slags intervjubaserad dokumentär men framför allt en chans för (nästan) alla inblandade att återses, reflektera och klappa varandra på ryggen och utropa: "A job well done!". 

De flesta "stora" skådisar i serien möts och det är slående hur starka känslor som väcks till liv. För de tre huvudrollerna, och övriga i deras ålder, är det inte svårt att förstå varför då de bokstavligen växte upp under och med filmserien. Emma Watson var elva år när första filmen hade premiär och hon hade hunnit fylla 21 år när den sista filmen kom upp på biograferna. Hela tonåren med filminspelningar som dominerade livet. En sällsam och absurd uppväxt kan man lätt inse.

Vi får se flera samtal mellan skådespelare där de sitter ner och samspråkar. Det var fantastiskt att se hur rörda de blev. Jag är en sucker för den typen av vemodiga stunder. En överraskning var de starka vänskapsbanden mellan Emma Watson och Tom Felton (Draco Malfoy). Det var oväntat, men kanske ändå inte. Jag har inte följt med i fandomen så jag kände inte till många av de anekdoter och förhållanden mellan skådespelarna privat.  

TV-specialen i sig är mycket bra gjord. Många känslosamma möten i nutid blandas med tillbakablickar från hela filmseriens gång. Vid sidan av tre stora deltar Robbie Coltrane, Ralph Fiennes, Gary Oldman, Evanna Lynch, Jason Isaacs, Tom Felton, Helena Bonham Carter och många fler.

Producent David Heyman och alla fyra regissörerna; Chris Columbus, Alfonso Cuarón, Mike Newell och David Yates intervjuas viket var mycket trevligt.

Allt som allt en toppen-special. Jag blev varm, rörd och sugen på att se om filmerna. Nästan helt perfekt alltså!

Betyg: 4/5

The Hitman's Wife's Bodyguard (2021)

The Hitman's Bodyguard från 2017 med Ryan Reynolds och Samuel L Jackson var en frisk fläkt till actionkomedi, en positiv överraskning som bara har vuxit sedan jag såg den. Nu har uppföljaren kommit och nu får vi se, och höra, mycket mer av Salma Hayek. Uppföljaren heter till och med The hitman's wife's bodyguard. Kul lek med titeln.

Vi fick alltså endast en liten dos av den ljuvliga Salma Hayek i förra filmen, denna gång får vi en överdos. Hon dominerar med ett frenetiskt porträtt av Sonia Kincaid. Jag gillar hennes burdusa stil. Det är kul helt enkelt. 

För det är vad denna film är: kul. Detta är inte sofistikerat eller finkultur. De som söker allvar och viktiga politiska poänger gör sig icke besväret. Detta är en typisk Ryan Reynolds-film så som det blivit. Mycket skämt under bältet, snabb och oftast underhållande dialog och en massa våld och splatter. Precis vad doktorn ordinerat i en era av ångest, apokalyps och PK. 

Personkemin mellan Reynolds och Jackson sitter som en smäck. Hayek är kul och hennes scener med Antonio Banderas, hennes vän och motspelare i den fantastiska Desperado från 1995, var extra kryddstarka på grund av metanivån från verkliga livet. 

Det är kul med alla kändisar som gör mindre roller, vilka ibland är förvillande likt cameos... Muskelmannen Frank Grillo (Rumlow!) är kul som agent, Gary Oldman flimrar förbi à la "blink and you'll miss him", "Dickon Tarly" spelar svenska bodyguarden Magnusson, Aviation Gin och nestorn Morgan Freeman gör ett kul inhopp. Men av alla biroller lyser Richard E Grant starkast. Vilken hjälte. Jag älskar Richard E Grant!

Detta var otroligt festligt. Roligt som attans, det är bra underhållning men inte så mycket djup, men om du har kompatibel humor är den klart värd en titt.

Betyg: 3+/5

Criminal (2016)

 

Detta är ännu en film jag valde på grund av Ryan Reynolds, men det kunde lika gärna varit för någon av alla de övriga stjärnorna. Till och med Gal Gadot är med i denna action  / sci-fi. Men tyvärr har både  GG och framför allt RR allt för små roller. Övriga notabla skådisar är Kevin Costner, Gary Oldman och Tommy Lee Jones.

Jo, men detta var väl ganska ok ändå. Underhållning för stunden i alla fall. Det är en "CIA mot terrorist"-film, en actionfilm och en sci-fi. I en nära framtid kan man flytta över minnet från en döende person till annan levande person under vissa förutsättningar. Detta desperata grepp testas med en döende CIA-agent med superviktig information i jakten på en main villain som hotar hela världen. 

Minnena från agenten sätts i en fånge, en gravt kriminell psykopat. Nu ska han, om han går med på det, hjälpa CIA att söka reda på manicken, the MacGuffin. Detta är en ganska kul idé. Som åskådare måste man helt enkelt acceptera att tekniken finns i denna nära framtidsvision för att filmen ska funka. Det är så i en sci-fi. Det viktiga är att filmmakarna av en "tänk om"-sci-fi håller sig till de regler de sätter upp för sig själva, och det tycker jag de gör i stort här. Det blir i alla fall inte total pannkaka av allt.

Däremot tror jag att filmen kunde blivit ännu bättre om de gjort mer av aspekten att psykopaten nu har två personer i sitt huvud. Den konflikten borde kunnat gett bättre utdelning. 

Kevin Costner på gamla dagar är alltid kul att se. Han är stabil. Men om jag skulle rekommendera någon film i liknande genre från nyligen skulle det nog vara "3 days to kill" från 2014 istället.

Gary Oldman spelar över något djävulskt. Trist. Se istället hans Oskarsvinnande insats i "Darkest hour" från 2017. Den filmen är fantastisk.

Tommy Lee Jones gör vad som förväntas. Han är aldrig dålig, men är han bra? Han ger inte så mycket intryck längre. Peakade han redan tidigt nittiotal i filmer som "Under siege" och "The fugitive"?

Ryan Reynolds är spektakulärt bra i det lilla han är med och Gal Gadot är Gal Gadot dvs a supreme being men tyvärr lite för lite av henne också.

Betyg: 2+/5

The Hitman's Bodyguard (2017)

 

"The hitman's bodyguard" är en helfestligt actionkomedi med Ryan Reynolds, Samuel L Jackson och Salma Hayek. I biroller ser vi sköningarna Richard E. Grant  och Gary Oldman. Filmen osar av 90-talsaction, det är en skön känsla. Underskattat där ute på filmtundran...

Den näst bäste Reynolds spelar en livvakt på dekis efter ett misslyckat uppdrag. Han förlorade sin firma, sin flickvän och framför allt sin självaktning när han lät en klient bli mördad under hans vakt.

Men här i filmen får han chans till upprättelse då hans ex kontaktar honom och ber honom skydda ett vittne i en rättegång om mänskliga rättigheter i Haag. Han ska frakta en lönnmördare spelad av herr Jackson till rätten allt medans den onde mannens hejdukar jagar dem två med allt de har.

Vi åskådare får en skön och rolig aktionkomedi med många "motherfucker", en del cool action och framför allt en bra personkemi mellan Reynolds och Jackson. Jag gillade också Salma Hayeks insats även om hon inte var med så mycket.

De har hittat en mycket bra mix av humor och spänning. Detta är inte en orgie i biljakter och explosioner som "Fast & the Furious" till exempel, utan filmen har mycket mer fokus på karaktärerna, deras relation och humorn dem emellan.

Filmen använder en hel del kända låtar till mycket njutbart resultat. Jag la speciellt märke till "I just wanna know what love is", "Dancing in the moonlight" och "The sign". 

Festlig film, inte världsomvälvande, men den drar nytta av Reynolds komiska tajming och en bra personkemi mellan de två huvudrollsinnehavarna. En stark trea!

Betyg: 3+/5

Re-watch: Tinker Tailor Soldier Spy (2011)

Efter boken och den ypperliga miniserien av BBC ville jag såklart se om Tomas Alfredssons filmen från 2011. Jag såg filmen på filmfestivalen och har redan skrivit om den på bloggen förut, se här.

Denna gång kunde jag fokusera mer på avvikelser och likheter med de två tidigare verken på samma historia. Filmen lånar en hel del från miniserien i struktur och vissa element men den har flera sker som gör den unik också.

En stor skillnad mot både boken och miniserien jag direkt tänker på är hur de presenterar Smiley. Han spelas av Gary Oldman som såklart gör en bra insats även om Smiley för alltid kommer se ut som en åldrad Alec Guiness i mitt huvud. I filmen är Smiley mindre kontrollerad hela tiden. Han verkar mer hämndlysten här i filmen. Det är den mest troliga reaktionen hos Smiley, men den saknas helt i boken och miniserien. Här i filmen ryter Smiley till och med till vid ett tillfälle. Quelle spectaculaire!

Gary Oldman är vass. Han är en suverän skådis. Jag gillar också hans look and feel. Han är klädd i klanderfri svindyr tredelad kostym i denna film. Jag vet inte riktigt om det är bilden man får på honom i böckerna dock. Jag gillar också de lustiga och smått bisarra scenerna när Smiley är ute och simmar i någon parkdamm. Ska det vara någonstans i London tro...

Strukturen i filmen är lik den i miniserien dvs att alla scener som berättas via återblickar visas i rimligt kronologisk ordning. Filmen är hyfsat lätt att följa, trots alla intrikata turer Smiley tar för att av slöja vem som är mullvaden. Här i filmen förenklas mysteriet en hel del och det är kanske en av filmens svagheter. Jo, den kommer icke upp i samma nivå som bok eller miniserie i det avseendet.

Övriga skådespelare som jag gillar i filmen är John Hurt som Control, Toby Jones som Percy Alleline, Colin Firth som Bill Haydon, svenske David Denick som Toby Esterhase, Tom Hardy som Ricki Tarr och framför allt Benedict Cumberbatch som Peter Guillam. Filmen har snygg design och allt ser ut att komma från sjuttiotalet. Boken skrevs 1974 och handlingen är samtida. Tom Hardys stil andas sjuttiotal och jag kommer ihåg att jag fascinerades över hans stora feta läppar även förra titten.

Även filmen visar vad som händer med mullvaden, vilket miniserien gjorde men boken alltså inte skriver i klartext. Miniserien visar när George möter Ann efter händelserna. Boken avslutas när George är på väg till henne. Filmen väljer något mitt emellan, hon är hemma i lägenheten när George kommer hem, men vi får inte se henne eller något från deras konversation.

Betyg: 4/5

 

 

Bram Stoker's Dracula (1992)

Jag hade en vag känsla att jag sett Francis Ford Coppolas Dracula tidigare men det hade jag inte. Jag gissar att jag hade blandat ihop den med Interview with a vampire. Dracula är en helt annan film kan jag konstatera. Det var i vilket fall jättespännande att se den. Vad kunde Coppola, Gary Oldman, Anthony Hopkins, Keanu Reeves och Winona Ryder göra av detta?

Well, detta är ett pretentiöst spektakel. Den är snustorr och superallvarlig och jag har lite svårt med den tonaliteten oavsett hur väl den rimmar med Bram Stokers litterära förlaga. Jag har väl helt enkelt blivit präglad av Buffy då det gäller vampyrhistorier. Jag förväntar mig en större glimt i ögat än vad jag får med denna film.

Precis som med Rumble fish känns det som att Coppola vänder sig till en yngre publik där känslor alltid är jättestora, där kärlek lever i eoner och där fåordiga unga skönheter kan få publiken att skälva av längtan.

Historien känns igen från den enda Dracula-filmen jag sett, Werner Herzogs Nosferatu: Phantom der nacht från 1979.

Så har Gary Oldman någon chans mot Klaus Kinski som greve Dracula? Nja, han når inte upp. Men de övriga är helt klart bättre i denna film. Winona Ryder som Draculas livslånga kärlek är bra. Keanu Reeves är extraordinärt stiff i denna film, men jag kommer inte ens ihåg vem som spelade den karaktären i Herzogs film.

Anthony Hopkins, Richard E Grant, Cary Elwes och Billy Campbell är alla festliga som vampyrjägare. Kul att se en ung Richard E Grant också. Han är med i allt för få filmer. Tom Waits som verkar vara något av en favoritskådespelare hos Coppola är också med i en minnesvärd roll som den galne Renfield.

Filmen gav mig nöje trots att den är ojämn. Jag njöt ibland, men tog också fram skämskudden ibland. Speciellt Oldman spelar över lite väl mycket.

Coppolas regi är svulstig och tunghänt, denna film påminner mig mer om Gudfadern-filmerna eller Apocalypse now än The Outsiders eller Rumble fish.

Jag ger Dracula en trea.

Betyg: 3/5