That Obscure Object of Desire (1977)

Filmer från förr, som vi med trygghet kan kalla filmer från sjuttiotalet, tar god tid på sig. Det låga tempot kan 2017 kännas lite obehagligt och kräver en omkalibrering hos mig som åskådare. Med rätt sinnesstämning kan jag uppskatta filmerna allra bäst och därför har jag sett dem i rad för att inte slitas mellan de olika tidernas filmtempo.

Det finns en regel som en del använder, att om en film inte är bra inom de första 25 minuterna så "får" man stänga av. Denna regel är osäker då det gäller gammal film! Ibland behövs den kompletta filmupplevelsen för att man ska uppskatta filmen. Så är det med denna film.

Jag startar alltså min lilla 1977-odyssé med den franske filmmakaren Luis Buñuels sista film Cet obscur objet du désir (en. That obscure object of desire, sv. Begärets dunkla mål). Buñuel omtalas som en "avant garde"-surrealist som samarbetade med Salvador Dali. På svenska Wikipedia kan man läsa följande: "Typiska teman i Buñuels filmer var fotfetischism, nekrofili, hat mot blinda människor och äldre män som älskar yngre kvinnor." Hat mot blinda människor?!? Nåja, det är det framför allt det sista av hans fyra teman som vi får ta del av i denna film.

I Cet obscur objet du désir får vi genom återblickar följa det bisarra förhållandet mellan den äldre herren Mathieu och den fattiga 18-åriga spanska flickan Conchita.

När man ser en film som denna efter att sett och analyserat Buffy the Vampire Slayer ser man inledningsvis bara ett äckligt gubbslem. Mathieu agerar som att han äger flickan och han gör ingen hemlighet av att det enda han vill är att komma innanför hennes trosor. Hade filmen fortsatt på den inslagna vägen hade den dock inte blivit en filmisk klassiker som dyker upp på var och varannan lista över de bästa filmerna genom tiderna. Nej, det visar sig att Conchita inte alls är det enkla och svaga offer som man kan tro efter de första 25 minuterna. Filmen har istället en klart intressant premiss. Mathieu är inte en häradspåsättare, utan snarare en hanrej. En hanrej av stort mått.

Vad som gör filmen riktigt spännande är dock inte handling utan Buñuels briljanta "val" av skådespelerska för Conchita. Hon spelas av två olika skådespelerskor. De har olika energier och de spelar Conchita olika. Skådespelerskorna byts ofta och helt slumpmässigt, ibland till och med i samma scen. Den svala, oerfarna och "oförstörda" Conchita spelas av Carole Bouquet som vi för övrigt ser i For your eyes only några år senare. Den vilda, fysiska och sexuella Conchita spelas av Ángela Molina. Ursprungligen skulle Maria Schneider spela den kvinnliga huvudrollen, men hon fick sparken efter att ha drogat för hårt och kommit i luven på Buñuel. Filmen var nära att läggas ner när Buñuel kom på iden att ersätta en med två. Success. Det är festligt att inse att det lyckade draget inte var noggrant uträknat utan att det bara råkade hända av en slump.

Det är som med Jaws där Spielberg hyllas för att han väntar så länge med att visa åskådarna hajen och därmed dra upp spänningen i filmen. Detta var inte enligt manus, men de hade problem att få klar "Bruce" (mekaniska hajen) i tid och behövde därför skriva om manus och bara hinta om hajen indirekt och inte visa den förrän senare i filmen... Och som de säger, resten är historia.

Åter till That obscure object of desire. Klassisk film, utgåva på prestigefyllda "Criterion Collection"-labeln, hyllad av kritikers och filmskapare, 8.0 på imdb. Tja, jag kan förstå att filmen är värd en plats i filmhistorien på grund av gimmicken med två som spelar en. Jag fann filmens koncept bra och filmen skapade en del tankar efteråt. Inte minst över hur man ska tolka den sista scenen med Mathieu och Conchita i en shopping mall i Paris, samt sidohistorien om vänsterterroristerna och deras illdåd.

Jag ger That obscure object of desire tre hinkar vatten av fem möjliga.

Betyg: 3/5