Red Sparrow (2018)

"Red sparrow" är en riktigt välproducerad spionthriller. Det är som en modern mix av Luc Bessons "La femme Nikita" och något från mästaren av spionthrillers John Le Carré. 

Vi får följa en ung kvinna som mot sin vilja tvingas in i spionernas värld och därav kopplingen till "La femme Nikita". Historien är komplex med många twists and turns, den berättas i ett sävligt tempo men med en innerlig intensitet. Dessutom är hela filmen stöpt i ett tjockt lager vemod. Allt detta får mig att tänka på John Le Carré. 

Med anledning av att tankarna for till John Le Carré känns det naturligt att finna ut att filmen har en litterär förlaga. Boken med samma namn kom ut 2013 och är skriven av Jason Matthews som enligt the internets är en före detta fältagent från CIA. "Red sparrow" är första delen av en trilogi där uppföljarna heter "Palace of treason" och "The Kremlin's candidate". Jag har inte läst böckerna så jag kan inte avgöra om Matthews ens kommer i närheten av John Le Carré. Jag gissar att han inte gör det, men filmatiseringen av hans bok blev väldigt bra i vilket fall.

Regissören Francis heter Lawrence precis som vår huvudrollsinnehavare Jennifer, men de ska tydligen inte vara släkt med varandra. Däremot regisserade han henne i tre av uppföljarna till "The Hunger Games" så de har i alla fall arbetat ihop förr. 

Hur är då JLaw i denna roll? Jo, men hon är ganska bra. Men det är något i hennes uttryck eller kanske snarare i personregin som gör att jag inte riktigt tycker att hon kommer upp i samma nivå som Luc Bessons skådespelerskor. Bessons "leading ladies" Anne Parillaud, Scarlett Johansson och Sasha Luss är alla ännu bättre än JLaw i liknande filmer. Mina 2 cents i alla fall.

Trots detta var "Red sparrow" en mycket positiv överraskning som jag njöt av för fulla muggar. Jag hade ingen aning om hur det skulle sluta. Filmen kändes nymodig och inga vanliga "Hollywood"-regler gällde kändes det som. Filmen ska helst avnjutas ospoilad.

Betyg: 4/5

The Verdict (1982)

Sidney Lumet var den gamla skolans regissörer. Han regisserade 43 filmer under ett halvt sekel. Den första filmen, 12 angry men från 1957, utspelas i domstolsmiljö. Den är superb. I hans 39:e film, The verdict från 1982, besöker han domstolsdramat igen. Denna gång får vi följa Frank Galvin, Paul Newmans nedgånga "ambulance chaser" till advokat.

Galvin får ett uppdrag som handlar om en ung kvinna mot ett stort känt sjukhus över en felbehandling som dödade hennes ofödda barn och gjorde henne hjärndöd. Galvin ser en snabb uppgörelse och en rejäl peng i egen ficka innan han börja känna allt för mycket. Som alla stora amerikanska filmer om domstolar står alltid de rättrådiga på de svagas sida emot storfinansen.

Denna gång representeras de rika och äckliga av James Masons superadvokat Ed Concannon. Motståndarna köper alla vittnen som Galvin och kollega hittar. Mason är knappast en favorit hos mig. Han är äcklig och passar kanske bra som den moraliskt korrupte advokaten. Galvins gamle ärrade kompis och mentor Mickey Morrissey spelas förträffligt av Jack Warden.

Galvin kan kanske finna frid och bli förlåten via domslutet. Kan han kanske också finna stillhet i sitt privatliv? Den sköna kvinnan Laura Fischer gör entré. Hon spelas av Charlotte Rampling, en skådis jag har extremt svårt för. Hon är stenkall i mina ögon, närmast läskig.

Paul Newman då? Ibland när man ser film med dåtidens stora stjärnor drabbas man av hur bra de var. Paul Newman är inte en av dem. Han är solid, men det sprakar inte om honom.

Lumet har ändå gjort ett supergediget drama som är av den gamla skolan. Man känner sig väl omhändertagen som åskådare till filmen. Den engagerar och underhåller på ett sätt som man inte ser i nya filmer. Allt går lite långsamt men ändå har inte filmen speciellt många scener som man skulle vilja klippa bort.

Betyg: 3/5

Zardoz (1974)

Filmen inleds med att ett gäng krigare i mankinis mässar om att Zardoz är stor och att penisen är ond. Nivån är satt, genus-o-metern slår i taket och kvällen visar sig bli mer intressant än förväntat...

Medlemmar i Cinemateket kan tydligen önska filmer och efter en sådan önskning kom Zardoz upp på repertoaren. Carl uppmärksammade och efter samling med fika bänkade Carl, Johan och jag oss i biografen Victor. Linnea fikade men valde att åka hem istället för film. Det blev bara vi grabbar kvar.



Detta är en kaotisk science fiction med Sean Connery och Charlotte Rampling i huvudrollerna. I en framtid har människan utvecklats och funnit lösning på den gamla frågan om evigt liv. De lyckligt lottade lever som i paradiset utan risk att dö. Kvinnorna dominerar totalt, männen är feminina och svaga. Männen behövs helt enkelt inte längre. Drömscenariot för FI! Vid de få konflikter som uppstår döms den olycklige hårt, inte till döden eller fängelse utan till åldrande. De blir gamla utan att kunna dö. De måste bara tillbringa evigheten som gamla, sjuka och skröpliga istället för unga och vackra.

Det är lite oklart vilka det är som får leva detta eviga liv inom bubblan men utanför bor vanligt fôlk i alla fall. "De goda", inne i bubblan, har skapat en religion med guden Zardoz för att hålla de utanför kuvade. För att hindra att folket växer sig starkare har jägare odlats fram. Starka män som har i uppgift att slakta vanligt folk, men som heller inte har tillträde till bubblan.



Filmen handlar om när en av dessa krigare/mördare (Sean Connery) kommer in i bubblan och ställer till oreda hos feministerna. Som den gamle Bond han är, slutar det givetvis med att han förför ledarinnan av feministerna och så faller allt samman och Bond och Bondbrud flyr till grotta, bildar familj och blir återigen dödliga. Döden sitter på något sätt i mannens säd. Tror jag.

Regissören John Boorman gjorde stor succé med Den sista färden och fick fria tyglar med nästa film. Han har både skrivit och regisserat denna soppa som ändå var bättre än epitetet som en av historiens sämsta filmer. Jag hade kul på filmen även om den är alldeles för lång för sin handling. Flera scener blir utdragna och obegripliga som om det vore en film av Terrence Malik.



Det kan ha varit så att filmen vann på den trevliga stämningen som infann sig under fikat då Linnea också var med. Hon valde sunt nog att skippa filmen. Hade jag sett denna ensam hemma hade jag kanske blivit förgrymmad över tidsstölden.

Jag ger nu Zardoz tre mesiga män av fem möjliga med tanke på filmupplevelsen inklusive fikat.

Betyg: 3/5

45 Years (2015)

Jag valde att se den brittiska filmen 45 years mest för att den är så omtalad inför Oscarsgalan då Charlotte Rampling var nominerad i klassen för bästa kvinnliga huvudrollsinnehavare, samt för att den dök upp på flera årsbästalistor över 2015. Bland annat hade Adam i Filmspotting den som årets tredje bästa film.  Det är kanske inte så bra att välja sina filmer på dessa grunder, men jag var sugen att se själv vad "all the fuss is about".

Filmen är ett noggrant och långsamt spelat drama om ett gift par under dagarna som leder upp till den fest där de ska fira att de varit gifta i 45 år. I filmens första scen får maken Geoff (Tom Courtenay) ett brev som river upp gamla sår och som gör att makan Kate (Charlotte Rampling) tvingas omvärdera både det ena och andra.

Visst är detta ganska bra. Jag ser värdena i filmen. Den är framför allt väldigt bra spelad. Den är dramatisk, känslosam och den har ett intressant slut (som är något av ett mind fuck). Men att detta skulle vara årets tredje bästa film är bollocks, galenskaper och vanvett.

Hur kommer det sig att Adam gillar den så hårt? Jag vet att han sett filmen två gånger och det är kanske så att den växer med andra titten då man som tittare kan avnjuta detaljer i framförandet? Filmen måste också ha rört vid en känslomässig nerv hos honom. Jag tycker dock att stora delar av filmens känsloregister är tämligen generellt. Det är varken unika eller speciellt minnesvärda problem eller känslor som Kate och Geoff tar sig an. Men något i historien eller klangen i historien måste rört om i Adams känslor. Jag triggades uppenbarligen inte av samma saker.

Det jag tar med mig från filmen blir ofrånkomligen känslan av hur beslut i ungdomen kan påverka hela liv. Och om hur och varför karaktärerna i filmen ångrar sig över hur livet blev. Det finns en scen där Kate pratar om att hon önskade att de tagit fler foton under åren som gått. Även om scenens fulla betydelse inte inses förrän i slutet av filmen kan jag känna igen mig i den vemod som hon visar.

Det är svårt att diskutera filmen i detalj utan att spoila och detta är en film som du helst ska se ospoilad, som med de flesta filmer. Se nedan för mina spoiler-kommentarer. Däremot kan jag diskutera ämnet med öppet kontra förklarat slut. Denna film har både och. Hela filmens mysterium, de som hänt i historien och dess konsekvenser är tydligt om du bara hänger med ordentligt. Däremot skulle jag i alla fall velat se lite mer. Vad händer sedan, efter kameran slocknat? Jag hade gärna sett mer av paret och den motreaktion som rimligen måste komma. Eller det är kanske så att man ska hitta på slutet själv i detta fall?

Ok, 45 years var bra men den är i mina ögon ganska överskattad i vissa läger. Älskare av brittisk diskbänks kan dock med fördel ge den en chans. Var Charlotte Rampling så bra att hon förtjänade en nominering? Njae, jag har svårt att se det. Tycker nog att vinnaren Brie Larson var otroligt mycket bättre och Saoirse Ronan i Brooklyn var också vassare. De övriga två har jag inte sett. Jag hade hellre sett Sicario's Emily Blunt som nominerad än Rampling.

Jag ger 45 years tre livslögner av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Brutala spoilers - Läses på egen risk

1. Katya var gravid då hon dog, vilket syntes på diabilderna. Därav att Geoff var så säker på att han skulle gift sig med henne. Var det Geoff som inte ville ha barn med Kate?

2. Geoff tog en massa foton på Katya. Han var tydligen en person som fotade sin älskade mycket. Ändå hade Geoff och Kate inga foton på sig själva under alla åren de haft ihop.

3. Sången för första dansen som spelade både på deras bröllop och på festen avslöjar Geoff. Texten handlar om en man som gråter för att han förlorat sitt livs kärlek. Låten är The Platters Smoke gets in your eyes.

4. Kate förstår i sista scenen varför Geoff valde låten till deras bröllop, att han redan då deklarerade att han skulle leva sitt liv utan sitt livs stora kärlek. Kate inser alltså att hon levt hela sitt liv i en lögn.

Dexter - Season 8 (2013)

Så var Dexter över. Jag har följt serien ända sedan dess start. Den gode Dexter har funnits där länge. Denna revy kommer bli tudelad, först en kort fundering helt utan spoilers, sedan några bilder och därefter en spoiler-fylld revy på om sista säsongen.

Jag var ganska glad över att säsong 8 skulle bli den sista. Dels fick serieskaparna förbereda det slut de ville ha med framförhållning. Det är så trist när serier läggs ner i förtid (Firefly), efter velande fram och tillbaka (Friday Night Lights) eller helt oplanerat ("24").

Det kändes också som att de hade kommit så långt man kan komma med Dexter och risken för att serien skulle fortsätta att utvecklas till en relationssåpa var stor. De senaste säsongerna hade dalat oavbrutet i kvalité.

Sista säsongen av serien Dexter.

Jag är mycket kluven till den sista säsongen av Dexter. Jag hade hoppats på ett stort och magnifikt slut värdig serien. Men fortfarande en bra bit in i säsongen verkade det som att detta inte skulle ske. Jag och Patrik diskuterade avsnitten då vi såg serien samtidigt och vi spekulerade vilt om hur slutet skulle bli. Kanske en superelak storskurk? Skulle Dexter bli galen och döda alla han kände? Eller skulle en skurk döda alla Dexter kände? Skulle Dexter ställas mot flera fiender? Men tyvärr blev det ingetdera. Det blev inget stort slut och jag känner mig lite besviken över det.

Nu kan konstateras att Dexter nådde sin höjdpunkt med det spektakulära slutet av säsong 4, dvs The Trinity killer-säsongen. Tyvärr har manusförfattarna misslyckats att skapa bra och överraskande säsonger därefter. Serien var så otroligt bra i början men under de senaste säsongerna har de levt på publikens tålamod.

Säsong 7 avslutades mycket konstigt. De hade fyra händelsetrådar uppe och de avslutades en och en under flera avsnitt under andra halvan. Känslan blev att säsongen rann ut i sanden. Jag saknade en big bang i sista avsnittet. Tyvärr är det nästan samma sak i sista säsongen. Det rinner och rinner och sen är det bara slut.

Serien har haft en del bifigurstrådar under de senaste säsongerna som inte lett till speciellt mycket. Denna gång är det Masukas dotter. Vad var det bra för? Visst vi fick återse Becky från Friday Night Lights och hon är söt, men mer än några skratt gav den tråden inte. Varför spendera tid i sista säsongen på en helt ny tråd? Den andra (nästan) meningslösa tråden var den om Joey och Angels syster Aimee. Igen, waste of time.

Jag hade spekulerat i tre tänkbara slut för Dexter Morgan.
1. han dör - mäktigast och det jag hoppades på
2. han åker i fängelse - trist och osannolikt slut
3. han försvinner från Miami - Patrik trodde på detta

Eftersom vi fick den milda överraskningen att Hannah McKay kom åter in i serien började alternativ 3 ligga nära till hands. Dexter och Hannah planerar att fly till Argentina och ta med sig Dexters son Harrison. Med tanke på hur säsong 7-8 varit där Dexters känsloliv, ja till och med kärleksliv, behandlats borde nog serien fått sluta lyckligt. Men med tanke på hur serien var de första säsongerna tycker jag att de fick till ett logiskt slut. Det var mer troget seriens inledning än de senaste säsongerna och det är helt ok. Dexter skulle aldrig finna lyckan vid vägs ände. Gott så.

Det känns trist att de inte gjorde något mer av slutet. När Hannah dök upp i avsnitt fyra-fem, trodde jag att vi skulle få möta fler av Dexters gamla antagonister. Lite som en stjärnparad så att vi kunde få säga adjö till dem.

Några korta notiser:
- Dr Vogel, Charlotte Rampling är rejält creepy.
- The brain surgeon - det var en trist, svag och dålig skurk som utmanade Dexter i avslutssäsongen. Tänk bara på Trinity och du förstår hur lågt serien har fallit.
- Tonen i hela säsongen var dramatisk och sorglig, den svarta galghumorn från de inledande säsongerna var som bortblåst
- Jennifer Carpenter som Debra spelade deprimerad mycket bra. Jag har aldrig varit ett stort fan av henne, men som en knarkare, tunn och spinkig, var hon bra.
- Michael C Hall är suveränt bra som skådespelare.
- Masukas dotter skrattar på samma sätt som han själv, lustigt.

Men allra största insikten: It was always about Debra!

Sista avsnittet var om än ologiskt mycket känslofyllt. Scenerna med tillbakablicken på Dexter och Debra på BB tillsammans med allra sista scenen var tunga. En stor känsla av tomhet när allt var slut. Hej då Dexter. Hoppas vi aldrig ses igen.

Betyg: 3/5