Det har smärtat mig att tvingas inse att man antagligen skulle få ännu mer behållning av den snart avslutade säsongen av The Mandalorian om man sett de tecknade serierna som Filoni och hans vänner gjort.
Via tips från vän och övertygande video på youtube blev jag såld. Jag skulle ge mig på tv-serien "The Clone Wars" samt "Rebels". I och för sig sades det att Clone Wars blir riktigt bra först från och med säsong 2. Men det var väl bara att hacka i sig av långfilmen från 2008 som inledde och den första säsongen därpå. Avsnitten är korta så det kan bli en passande serie att klippa när man äter lunch eller något sådant.
Animationen är tämligen enkel, närmast naiv i sitt bildspråk men man vänjer sig snart. Det är fascinerande hur snart man är inne i berättelsen och inte längre bryr sig om animation och utseende over-all.
Denna film och efterföljande tv-serie utspelas alltså mellan Episode II och III. I filmen här, får vi följa Anakin och Obi-Wan och jag gissar att de kommer vara våra huvudkaraktärer hela den efterföljande serien igenom. Enligt ryktet ska Anakin vara en bättre karaktär i serien än hur han framkom i de stora filmerna.
Filmen är som ett litet äventyr. Obi-Wan och Anakin ska rädda Jabba the Hutts kidnappade son för att sluta fred med honom. Det är den elake Count Dooku som står bakom kidnappningen. Samtidigt har Anakin fått en lärling, en Padawan apprentice, i unga Ashoka Tano. Hon är en frejdig yngling med stort mod och en trevlig bekantskap.
Problemet med filmen är att den fokuserar nästan uteslutande på actionscener. Vi kastas rakt in i en eldstrid mot en massa robotar och på den vägen är det. En hoper med bedövande strider. I måttliga doser hade det funkat bra men nu blev det lite för mycket krydda över en för liten anrättning.
Det är karaktärerna och dialogen som kan göra filmer eller serier som detta bra. Hoppas på bättre (ska alltså blir bättre säsong 2 enligt ryktena).
Wow, har Billy Wilder gjort en Sherlock holmes-film? Damn, den vill jag se. Sagt och gjort. Inför 70-listan var det givet att se en osedd Billy Wilder (Double indemnity, Sunset Blv, Some like it hot, The Apartment med flera).
Filmen är inspelad på plats vid Loch Ness i Skottland. Detta är en lätt komisk och kanske ironisk bild över de två vännerna. Wilder lyfter fram att de var skillnad mellan Sherlock i hans "privata liv" och den bild som målades upp av Dr Watsons berättelser som publicerades i tidningen. Just denna historia är av privat karaktär och undanhållen allmänheten tills femtio år passerat efter Dr Watsons död.
Filmen inleds med en kort scen från öppnandet av manuskriptet. Det är en intressant scen och jag rekommenderar alla att se om den scenen efter hela filmen setts klart. Inledningsscenen ställer vissa saker i en annan dager när man vet vad som komma skall. Därefter kommer en kortare och ganska meningslöst uppdrag där Sherlock blir involverad med en känd rysk balettdansös. Vad som är intressant med denna sekvens är Dr Watsons reaktion när han får veta att Sherlock har antytt för societeten att han och Watson är ett par. Det är uppenbart att homosexualitet inte var acceptabelt under 1800-talet och kanske inte heller 1970 och kanske inte heller 2017 fast det i alla fall har blivit lite bättre med det...
Men större delen av filmen uppehåller sig uppe i Skottland och innehåller hemligheter, Mycroft, hemliga agenter, en femme fatale, Drottning Victoria och ett sjömonster. Filmen får mig att känna vibbar från Sherlock-avsnittet "A Scandal in Belgravia" (S02E01).
Lustigt nog liknar Robert Stephens som spelar Sherlock ibland Benedict Cumberbatch till utseendet. Sherlock är också här egocentrisk och socialt handikappad vilket resulterar i att han är elak mot de flesta i sin omgivning. Den stora skillnaden ses i Dr Watson (Colin Blakely). Han spelas upp som något av en jöns här medan han är mer seriös i tv-serien. Jag gillar Martin Freemans Watson.
The Private Life of Sherlock Holmes är en mysig film som känns gammal vilket i detta fall inte är negativt. Den är mer mysig än spännande eller mystisk. Dessutom drar den i vissa känslomässiga strängar när vi väl kommer fram till slutet. Mycroft är torr som alltid och en ung och ståtlig Christopher Lee gör honom bra, men han kommer inte i närheten av Mark Gatiss såklart.
Men glöm för all del inte att se om den fösta scenen efter ni sett klart filmen. Jag ger The Private Life of Sherlock Holmes tre luringar av fem möjliga.
Attack of the Clones är ett fall framåt jämför med förra filmen. Den har fler scener som ger mig Star Wars-vibben och generellt sett bättre miljöer. Filmen är dock inte utan problem. Den är uppdelad i två delar, dels den starkare delen om Obi-Wan och hans detektivarbete om vem som försöker mörda Padmé, dels den svagare om Anakin och Padmés relation.
Filmens story är rörig som tusan. Helt onödigt då det är en Star Wars-film. Betänk hur enkla och effektiva episode 4-6 var och hur det passade för denna typ av fantasysagor. Här är det rebelliska handelsfederationer som försöker bryta sig ur The Republic och två hemliga arméer som byggs utan att man vet vem som styr dem, en klon-armé och en robot-armé. Min kritik gäller inte att jag inte förstår utan att det är uppsvällt och oeffektivt. Historien som vi är intresserade av är inte betjänt av allt detta storpolitiska dravel.
Filmens svagaste länk är dock Hayden Christensen som spelar Anakin. Han är fasansfullt dålig. Skådespeleriet är inte det enda som suger. Manus rörande Anakin är skandalöst dåligt. Karaktären är vresig, arrogant och tämligen korkad från allra första scenen vi ser honom. Senare under filmen och i den efterföljande tredje episoden kommer han lockas över till den mörka sidan. Denna transformation från de goda till de mörka borde kunnat bli en jätteintressant utveckling. Men då krävs att han startar från den goda sidan. Vi måste åtminstone gilla honom lite grann för att det ska bli någon effekt av att han förleds över till andra sidan. Han är inte älskvärd en enda sekund i mina ögon. Han är tvärt emot vad jag tror att en jedi ska vara, vilket också Obi-Wan är inne på om och om igen när han tillrättavisar honom. Han beter sig dock mest som ett rebelliskt barn utan någon uppfostran. Resultatet blir att jag inte bryr mig speciellt mycket när Anakin går över till den mörka sidan och det måste vara ett monumentalt misslyckande. Jag finner det otroligt konstigt att Lucas med sitt manus och regi så totalt missade målet med den viktigaste karaktären i hela "nya" trilogin. Har George Lucas blivit så stor att alla hans medarbetare bara vågar säga "Yes, sir"?
Anakins kärleksrelation med Padmé är också fruktansvärt dålig. Det känns helt orimligt att hon skulle falla för honom. Det är snarare så att han uppvisar alla tecken på en blivande hustrumisshandlare och översittare. Denna del av filmen är nästan lika dålig som The Phantom Menace.
Lyckligtvis har vi en hel del scener med Obi-Wan och de ger mig lite hopp. Help me Obi-Wan Kenobi, you're my only hope. I flera av scenerna med honom får jag lite Star Wars-feeling. Jag gillade den inledande jakten på lönnmördaren även om den var lite överdriven. Den långa scenen hos det lustiga folket som producerar klonerna var riktigt bra. Det konstiga folket, med de långa halsarna och stora ögonen, ser precis ut som jag tänker mig the Aelfinns i The Wheel of Time.
Rent generellt sett är det något fler bra scener i denna film, om man jämför med The Phantom Menace, men den når inte ända fram. Låt mig ta ett exempel och jämför denna film med A New Hope. I båda filmerna kommer "våra hjältar" till Tatooine och besöker familjen Lars som bor i nedgrävda boningar ute i öknen. I denna film får jag ingen mysig känsla alls. I A New Hope är de scenerna varma och mysiga. Inte för inte är det en av de scener som jag känner mig nostalgisk av.
De svagaste delarna med Attack of the Clones är alltså Anakin som karaktär och hans obefintliga utveckling, Anakins och Padmés kärlekshistoria samt Hayden Christensens skådespeleri.
Favoritscenerna är Obi Wan på havsplaneten Kamino samt delar av slutfajten med alla Jedis på Geonosis. Tyvärr är inte fajterna i slutet speciellt spännande och de saknar något som vi får i de gamla filmerna: karaktärer som vi känner för och "coola" skurkar. Scenerna med alla Jedis som dör borde varit mycket starkare än vad de var (om man tänker på vad som sker på duken).
Jag gillar också call backen mellan denna film och The Empire Strikes Back med ett anfall på bred front. Här är det Jedis och klonerna som anfaller droidarmén, i The Empire Strikes Back är det Rymdimperiet med sina storm troopers som anfaller Leia, Han Solo och rebellerna på isplaneten Hoth.
En sista liten fundering... Vad var det för fånigt segel George Lucas satt dit på Count Dooku's rymdskepp? Hehe.
Jag ger Star Wars: Episode II - Attack of the clones två svaga kopior av fem möjliga.
Utgivningsår: 1974
Regissör: Guy Hamilton
Locations: London, Hong Kong, Macau, Beirut, Bangkok
Plot: Bond jagar notriske lönnmördaren Scaramanga som enligt MI6 har ett kontrakt på Bond.
Cast
James Bond - Roger Moore
Mary Goodnight - Britt Ekland
Andrea Anders - Maud Adams
Sheriff J. W. Pepper - Clifton James
Scaramanga - Christopher Lee
Nick Nack - Hervé Villechaize
Hai Fat - Richard Loo
M - Bernard Lee
Miss Moneypenny - Lois Maxwell
Q - Desmond Llewelyn
Revy
Även om jag inte kommer ihåg speciellt mycket från flertalet av de gamla bondfilmerna som jag inte sett på många år, kan jag ibland komma ihåg ungefär hur jag kände om dem. The man with the golden gun har aldrig varit en favoritfilm, kanske den jag minst ville se om. Oinspirerande film helt enkelt. Jag gillar inte Scaramanga med hans tre bröstvårtor. Osexigt. Filmen har inga direkta fel men den sticker heller inte ut på ett positivt sätt. Roger Moore gör sin grej och jag har väl växt ifrån den. Det bränner till i en scen med Maude Adams då Moore håller på att vrida hennes arm ur led, men i övrigt är det mest lättsam farsartad humor i denna film.
Prologen: 4
Prologen utspelas på Scaramangas ö. Nick Nack har hyrt in en lönnmördare som har fått i uppdrag att mörda Scaramanga, men allt är endast en sorts lek där Scaramanga utmanas, som ett träningspass. Scenen ska väl visa hur svår Scaramanga är och måla upp honom som ett stort hot mot Bond. Det lyckas inte speciellt väl. Den ärrige gamle mannen från Chicago var i och för sig klädd som en gangster men han var inte en värdig motsståndare. Detta är ännu en prolog där Bond inte är med och jag tycker att de är lite tråkigare, men denna var långt bättre än densamma i Live and let die i alla fall. Här fick man se något som fick filmen att kickstartas och det är en trevlig bookend till avslutningsscenen.
Bondlåten + Titelsekvensen: 3
Låten är sprättig! Jag gillar de bryska stötarna och 70-talsvibbarna, men tyvärr är den lite för orolig för att bli riktigt medryckande. Låten sjungs av Lulu, en okänd artist för mig. Titelsekvensen är mer traditionell än exalterande, pistoler och brudar som speglas i vatten.
Storyn: 5
Även om filmen inte är så värst bra är storyn faktiskt helt ok, tom ganska bra. Dels har vi hotet mot Bond. Att MI6 får en kula i guld med 007 ingraverat kan ju aldrig vara en dålig start på ett äventyr. Sedan "får" Bond tjänstledigt och han ger sig ut på en personlig vendetta. Den andra delen i storyn var lite grumligare för mig. Jag förstod knappt vad som var problemet. Man måste här förstå att filmen kom ut året efter den stora energikrisen med skenande oljepriser som startade 1973. Bond ska alltså försöka få tag på en mojäng, en "solex agitator", för att förhindra att det kommunistiska Kina får tag på den. Älskvärt.
Bondskurkarna: 3
Den store skurken, Dracula, Sauroman, Christopher Lee måste ju vara bra, men jag rycks inte med alls. Han är bara creepy med sin tredje bröstvårta. Ska han vara elak och hotfull som en Grant? Ska han vara excentrisk som en Hugo Drax? Eller ska han vara oberäknelig som en Silva? Nej han blir platt. Av handlingen framgår att han i princip ska vara Bonds överman i pistolskytte men det etableras inte speciellt väl i filmen. Jovisst jag vet att han skjuter prick några gånger, men jag känner inte att han är en expert i maggropen.
Hans lille medhjälpare Nick Nack är än värre, en mycket malplacerad lustigkurre som mest förstör filmen för mig. I slutet blir det dessutom lyteskomik när Bond tar hans om Nick Nack på djonken. Som ni vet är detta inte den enda scenen i denna film där humorn övergår i fars.
Bondbrudarna: 4
Det anmärkningsvärda här är givetvis att vi har två svenskor som bondbrudar i denna film. Maud Adams spelar Scaramangas ovilliga flickvän Anders. Jag förstår inte alls varför hon fick denna och dessutom ännu en roll i bondserien (Octopussy). Hon är inte ens snygg och så värst speciellt är väl hennes skådespeleri inte. I denna film är hon stentrist. Hon spelar en extremt undergiven kvinna som mest går och väntar på att bli ett offer. Det uppfylls i alla fall till slut. Jag tycker inte sådana bondbrudar blir speciellt spännande.
Lite roligare kan vi då ha med Goodnight som spelas av Britt Ekland. Detta är inte heller en jättefavorit men hon är i alla fall festlig, ja till och med sprallig i flera scener. Hon stjäl scenen mellan Bond, Goodnight och Anders på hotellrummet. Mycket lustig scen. Britt får mig att tänka på glada partyn från 60-talet som man ser i filmer som Breakfast at Tiffany's och The Party.
En av de bästa scenerna i hela filmen är när Bond ska montera bort agitatorn från Scaramangas maskin i slutet av filmen och Goodnight slår på maskinen av en olyckshändelse och nästan bränner ihjäl Bond. Hela den scenen är kul.
Medhjälparna: 4
Sheriff J. W. Pepper var tydligen så populär i Live and let die att han fick återkomma i denna film. Med honom blir Bond helt plötsligt ren fars och jag känner mig bara förvirrad. Om man kan kasta ambitioner om en agentfilm ut genom fönstret och titta på filmen som en komedi så går det inte att förneka att sheriffen är underhållande. Sheriffens gapande på de topphuvade thailändarna är hysteriskt. Hade inte varit PK idag. En annan scen som var kul är den då Bond och sheriffen blivit omringade av lokal polis och sheriffen ska prata dem till rätta och sliter fram en plånbok med alla idhandlingar och rabattkort eller vad det är.
Actionscenerna: 4
Det har nu gått några dagar sedan jag såg filmen och jag kommer bara ihåg en enda actionsscen och det är den då Bond och sheriffen jagar Scaramanga med bil. Det är i den scenen det grymma stuntet med skruvhoppet med bil utförs. Det måste de gjort på riktigt och då är det minst sagt imponerande.
Vad var där mer? Ett slagsmål back stage i Beirut? Synd bara att de inte hittade en snyggare magdansös. Jo, just det! Det var den där orimliga scenen då High Fat fångat Bond och istället för att döda honom i trädgården (oschysst?), låter de honom sova ut och bli ompysslad av tre geishor för att sedan få titta på en kung fu tävling. Till slut ska de få Bond att ställa upp i tävlingen, förmodligen med dödlig utgång, men Bond kör några tjuvknep och sedan hoppar han ut genom risväggen och flyr.
Gadgets: 4
Bond klär ut sig till Scaramanga med en konstgjord bröstvårta. Det var endast marginellt snyggare på Roger Moore än på Christopher Lee. Resten av filmens gadgets användes av skurken; en guldpistol, guldkulor och en solenergiomvandlare - the solex agitator. Det är väldigt ont om gadgets i denna film, men jag måste ge ett godkänt betyg ändå bara för namnet på prylen - the solex agitator!
Quotes: 5
Denna film är kanske inte starkast på klatchiga one-liners, men de finns några fyndiga dialoger.
James Bond: Who'd want to put a contract on me? M: Jealous husbands! Outraged chefs! Humiliated tailors! The list is endless! Andrea Anders: Ow! You're hurting my arm! James Bond: I'll break it unless you tell me what I want. Francisco Scaramanga: Ours is the loneliest profession, Mr. Bond. Francisco Scaramanga: I like a girl in a bikini. No concealed weapons. Hai Fat: [Preventing Nick Nack killing 007] Not here. This is my home. Take Mr Bond to school. Sheriff J.W. Pepper: You're that Secret Agent! That English secret agent! From England! James Bond: Good morning. How's the water? Chew Mee: Why don't you come in and find out? James Bond: Sounds very tempting, Miss...? Chew Mee: Chew Mee. James Bond: Really? Well, there's only one small problem. I have no swimming trunks. Chew Mee: Neither have I.
Sista scenen: 8
Goodnight och Bond åker djonk mot Hong Kong. Nick Nack dyker upp och Bond slåss lite. Det slutar med att han hänger upp Nick Nack i masten och sedan kan han ligga med Goodnight. Plötsligt ringer M oroligt och frågar efter Goodnight och vi får en lustig sista dialog.
M: [over the phone] Bond? Bond, are you there? Goodnight? [Bond picks up phone] James Bond: She's just coming, sir. [Bond sets phone back down] M: Goodnight? Goodnight? Goodnight! [Bond pick up phone again] James Bond: Good night, sir.
Jakt i udda fordon
Vi får se en jakt med thailändska kanalbåtar, sådana grunda med en motor med fasligt lång hals ner till propellern. Bond lyckas klyva fiendens båt. Han är smart vår käre James.
Sammanfattning
Oinspirerande film. Den är mer tråkig än dålig. Och den blir därmed till och med sämre än andra bondfilmer som egentligen ÄR sämre, men som i alla fall bjuder på en kul skurk eller något annat att "hänga upp det på".
