September 5 (2024)

Plötsligt dök filmen September 5 upp som ur intet. Jag hade i alla fall inte hört om den tidigare. Den behandlar en intressant historisk händelse som tyvärr är aktuell än idag. Det där med att ta israeler som gisslan och mörda dem... 

Det är en spelfilm och en BOATS om ABCs sportnyhetsteam som fick första parkett under gisslandramat under sommar OS i Munchen 1972. Terrorgruppen Black September (Svarta september på svenska) tog 11 israeler som gisslan. Terroristerna krävde att 328 fängslade i Israel och Västtyskland skulle släppas, inklusive Ulrike Meinhof en av grundarna av Röda armé-fraktionen.

ABCs sportteam hade sin tillfälliga central mitt emot OS-byn och uppsikt över den del där den lilla israeliska truppen bodde och därmed fri sikt för sina kameror. När the shit hit the fan var de det enda nyhetsteam med så nära access inklusive en reporter som under hela dygnet befann sig inne i OS-byn och direktrapporterade.

Filmen är uppbyggd som en thriller och samtidigt en intressant journalistfilm. Vad kan de visa och vad bör de visa? Är det ok att göra vad som helst för att komma först ut med en nyhet? Är det bra att i driektsändning visa hur den tyska polisen försöker överraska terroristerna? Det fanns ju tv-apparater i OS-byn också...

Filmen blev nominerad för bästa originalmanus vid senaste oscarsgalan och det är kanske manus som är filmens vassaste del. Detta för att filmen mer eller mindre är ett dialogdrivet kammarspel. Vi spenderar hela filmen i och runt ABCs kontrollrum. Det är som att se en film om Apollo 13 men endast få se scener från kontrollrummet i Houston. Spännande koncept, och klart billigare än alternativet, men jag tycker att filmen blir något för begränsad av detta.

Den historiska händelsen är intressantare kan jag nog tycka. Detta var mer än femtio år sedan. Det var på den tiden då västerländska demokratier absolut inte gick kidnappares krav till mötes, då det endast skulle skapa inicitament för fler kidnappningar, vilket är något som fria liberala demokratier har svårt att skydda sig från. Det var aldrig på kartan för Västtyskland (eller Israel för den delen) att ge Svarta september det de ville ha; att släppa hundratals terrorister samt låta dem flyga från Munchen till Egypten, och ta med sig gisslan.

Men det var också så länge sedan att Västtyskland inte hade någon förberedelse inför en händelse som denna. De hade ingen nationell insatsstyrka och den lokala polisen försökte så gott de kunde lösa situationen med förödande konsekvenser. Elitsoldater i armén fick inte ingripa inom hemlandet. Israel erbjöd, och bönade, att få skicka ett team men det gick inte heller för sig. Istället användes vanliga polismän utan speciell träning, eller sniper rifles eller kikarsikten eller nattsikten, som krypskyttar vid flygplatsen där terroristerna skulle borda flygplanet. Självklart gick det inte bra. Terroristerna mördade två redan i OS-byn och de resternade nio mördades när tyskarna försökte frita dem. Detta var också under en tid då det var dåligt att mörda unga israeler, och de tyska politikerna insåg mycket väl symboliken i att detta hände på tysk mark... En fruktansvärd historia allt som allt.

Men upplösningen ute vid flygplatsen får vi alltså inte se eftersom vi är kvar i ABCs kontrollrum. Informationen som kommer in till producenterna är förvirrad, ofta tvetydig men till slut står den hemska sanningen naken kvar. Ingen vinner.

Filmen kan klumpas ihop med Spielbergs Munich (2005) som behandlar efterspelet, men också den fina Broadcast News (1987) som problematiserar TV-nyheternas roll.

Filmen är bra gjord, tidsandan är fantastisk, skådespelarna med Peter Sarsgaard, John Magaro, Ben Chaplin, Leonie Benesch och Marcus Rutherford i spetsen är rock solid och dialogen är snabb och edgy.

Jag kan rekommendera filmen till de som är intresserade av historia generellt sett eller denna händelse i synnerhet. Tyvärr kändes det lite som en halv film när den duckade de så viktiga delarna mot slutet. Jag fick läsa på wikipedia hur allt gick till... 

Men bra film ändå! 

Betyg: 3/5

The Batman (2022)

På middagen före filmen frågade Markus hur peppade vi var. Jag svarade ärligt att jag hade ganska låga förväntningar och att jag mest så fram emot middag med kompisar och gå på bio ihop, sådant man gjorde "förr i tiden". Däremot var jag inte speciellt peppad på att se ytterligare en film om en dyster och "brooding" Bruce Wayne i ett mörkt och regnigt Gotham City.

Så man kan lugnt säga att jag inte tillhör den tilltänkta primära publiken. För en sådär 15 år sedan hade jag antagligen älskat denna film! Men nu kände jag mig tämligen oengagerad. Åren har gått och jag är inte lika sugen på filmer i superhjälte- och serietidningsgenrerna som är stiffa och allt för seriösa. Om de inte har glimten i ögat blir det lätt pompöst kan jag tycka. Det känns som att filmer i denna genre inte ska tas på så stort allvar av teamet bakom filmerna. 

Jag är heller inte specifikt intresserad av Bruce Wayne eller The Batman som figur. Som många av figurerna i DC tilltalar han mig inte. Men för dem av er som älskar Batman är denna film guld. Det är intressant att jämföra filmen med alla gamla versioner, där jämförelsen med Nolans trilogi från 2005-2012 känns mest relevant.

Denna gång är det Twilight-snubben Robert Pattison som iklär sig Läderlappens kläder och åker omkring med bilen och hojjen. Han gör det bra, men jag måste nog ändå tillstå att min favorit än så länge är Ben Affleck.

Vad som är intressant är att denna film nästan helt fokuserar på The Batman, inte Bruce Wayne. Det är som att han iklädd i sin dräkt är sig själv och som Bruce är han endast en spillra av vad han kan vara. För mig blir det en kittlande krydda men egentligen hade jag velat se mer av Bruce och mindre av en tystlåten Batman i mörkret och regnet. Några av de bästa partierna i Nolans filmer är just när vi får följa Bruce och hans göranden.

Övriga skådespelare står inte ut speciellt mycket. Zoë Kravitz spelar Catwoman och hon är ok men det saknas något för att jag skulle bli helt förtjust. Hon var inte lika intressant som Anne Hathaways version men givetvis bättre än Michelle Pfeiffers. Detta är en av många fantasivärldar där lojalitet är mer intressant än kärlek. Bruces "adoptivpappa" Alfred spelas lite absurt nog av Andy Serkis vilket inte var sådär jättelyckat. Han har inte en chans emot förebilden Michael Caine. Serkis dialekt är dock skönt brittisk. Även Jeffrey Wright i rollen som Lt Gordon lämnade mer att önska. Trots hans signatur-tick med att bita sig i underläppen bleknade han jämfört med Gary Oldmans Gordon. Här får man dock nämna att Wright inte fick mycket speltid i filmen.

Så kommer vi då till speltiden. Att denna film var tvungen att hålla på i 3 timmar finner jag lite överdrivet. Det var inga problem att se hela filmen och en av dess styrkor är ju världsbygget där NYC och Chicago blandats ihop till ett dystopiskt helvete. Men handlingen håller inte för speltiden. The Batman sysslar mest med att jaga seriemördaren The Riddler som lämnar efter sig ledtrådar och koder som polisen och Batman måste lösa. Det inleds bra men efter ett tag blir det så överdrivet då The Riddler kan förutspå allt för många steg i händelsekedjor. Manus blir slarvigt och allt eftersom filmen pågår blir det mindre och mindre intressant att följa jakten. Jag tycker att de antingen skulle gjort filmen mer realistisk, eller mindre dito och introducerat en glimten i ögat som passar in i seietidningsvärlden. 

Det finns en hel del bra scener, tänker speciellt på när The Batman möte The Riddler (Paul Dano) mot slutet av filmen. Det finns också en häftig scen när vi får möta The Batmobile för första gången, även om den efterföljande biljakten givetvis var ganska tråkig (som i princip alla biljakter är).

Som sammanfattning tror jag som sagt att man måste vara ett fan till Batman som figur för att till fullo uppskatta denna film. Jag som casual viewer kände mig mestadels ganska oengagerad. Jag saknade stakes som kändes i kroppen, man kan kanske sträcka sig till att kalla den "snygg men grund".

Betyget blir en stark tvåa.

Betyg: 2+/5

Läs mer om filmen hos Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord

Green Lantern (2011)

Det kändes ganska lämpligt att starta min resa med den näst bästa Reynolds med hans "Green lantern", en film som han själv dissar och skojar om i "Deadpool"-filmerna. 

Att det är en superhjältefilm måste ändå vara ett litet plus för mig, men att det är DC är helt klart ett stort minus. Jag hade inte speciellt höga förväntningar när jag satt mig ner för att se filmen...

Så döm av min förvåning att filmen inte var helt usel i alla fall! Den är helt ok rakt igenom utan allt för mycket uselhet men tyvärr absolut inget som får en att spritta till i kroppen heller. Den är medelmåttig och då blir ju helhetsintrycket svagt. En typisk 2/5 film helt enkelt.

Ryan gör väl en helt ok insats. Däremot syns inget av hans sköna persona som firar triumfer i "Deadpool", "6 Underground" och "Hobbs and Shaw".

Det enda som jag lockas av lite är vetskapen att det är under denna film som han och Blake Lively träffades. Och ta mig tusan det känns ändå som att de har en bra personkemi! Jag gillar Blake en hel del, inte minst från hennes bad asseri i filmen "A simple favor".

Som superhjältefilm har den sina sidor. Visst börjar man lite trött på alla dessa origin stories! Källan av nya superhjältar verkar ju aldrig sina. 

Detta är DC och de brukar ju inte leverera så att filmen känns lite menlös var väntat. Om jag tillåts jämföra med MCU är detta lite som en blandning av "Thor" och "Guardians of the Galaxy". Lite humor via huvudpersonen, lite space, lite konstiga monster och en lömsk kollega.

Trivia 1: filmen är regisserad av samme Martin Campbell som regisserade bondfilmerna "Casino Royale" och "GoldenEye".

Trivia 2: vi ser regissören Taika Waititi som den rolige barndomsvännen till Hal.

Kul att ha sett den i alla fall, men inte en film som hamnar bland favoriterna. Mediokert.

Betyg: 2/5 

K-19: The Widowmaker (2002)

K-19: The Widowmaker är en seriös och mycket välgjord ubåtsthriller av Kathryn Bigelow. Filmen är en BOATS som bygger på verkliga händelser. Hur mycket av detaljerna som är exakt hur det gick till eller är lite svarvade här och där är svårt att avgöra, men den förefaller tämligen realistisk i mina ögon. Harrison Ford, Liam Neeson och Peter Sarsgaard spelar huvudpersonerna.

K-19 var den första av två sovjetiska ubåtar av ny sort, atomubåtar bärandes kärnvapen, som togs fram i början av sextiotalet i det kalla kriget mot USA och NATO. Båten togs i bruk 1961, ett bra tag innan den var färdigtestad och den råkade ut för ett flertal olyckor. Väl ute till havs höll den på att få härdsmälta i kärnreaktorn. Besättningen tvingades till uppoffrande aktiviteter inne vid reaktorn för att hindra katastrofen. Ubåten var så nära den amerikanska kusten att en olycka med explosioner av atomvapnen lätt skulle kunna starta det tredje världskriget. Det var riktigt allvarligt.

Jag kan tänka mig att den nya tv-serien Chernobyl behandlar flera liknande frågeställningar som tas upp i denna film. Jag har inte sett Chernobyl än, men det kan kanske bli av vid senare tillfälle.

Filmen är helt klart intressant och till skillnad från Bigelows tidigare filmer har denna nästan lika höga produktionsvärden som The hurt locker och Zero dark thirty. Skådespelarna klarar sig bra överlag. De två som sticker ut är Peter Sarsgaard och Harrison Ford. Neeson får spela den enklare rollen.

Klart sevärd för de som är intresserad av ämnet.

Betyg: 3/5

Experimenter (2015)

Experimenter är en biografi över Stanley Milgrams socialpsykologiska försök om lydnad och grupptryck. Jag finner dessa försök mycket intressanta. Hans mest kända försök är det där en försöksperson tror sig ge en annan person elstötar med ökande spänning allt eftersom den andra svara fel på frågor. Dessa försök utfördes under tidigt 60-tal, mindre än 20 år efter andra världskriget. Milgram ville se hur många "vanliga amerikanare" böjde sig för en stark auktoritär person i labbrock trots att det verkade som att den person som fick stötarna inte ville vara med. Hur många skulle "bara följa order". Hela 65% av försökspopulationen gick hela vägen. Senare återupprepningar av försöket har påvisat liknande siffror. Milgram gjorde också försök inom grupptryck och han arbetade med konceptet om "six degrees of separation". Efter hans oväntade resultat inom obedience-försöket har Milgram blivit anklagad för sadistiska tester (trots att ingen i testen de facto fick några stötar, det var ju bara skådespeleri och lurendrejeri). Han blev, som alla nytänkare, motarbetad av forskarkåren och etablerade institutioner.

Filmen är inte som en vanlig torr och trist biografi, de som jag så ofta finner tråkiga. Peter Sarsgaard i rollen som Stanley Milgram adresserar hela filmen igenom oss i publiken som om han berättade hela sitt vuxna livs historia i berättarformat. Den fjärde muren bryts igenom så ofta att den till slut har blivit helt pulveriserad. Jag fann denna teknik uppfriskande och engagerande. Hans fru Sasha spelas av den gamla favoriten Winona Ryder. Hon är sig lik även om hon som vi alla har några fler år på nacken nu än när det begav sig.

Filmen blev den sista från årets festival jag såg. Jag ville se den för att jag finner experimenten så spännande. Sarsgaard är en riktigt bra skådespelare och jag tog mina chanser trots att det var en biografi. Den annorlunda tekniken med berättandet gjorde att filmen fick liv. Jag kan rekommendera filmen till alla som har intresse i ämnet. Jag fann denna snäppet bättre än filmen om Enigma, The imitation game.

Jag ger Experimenter tre missförstådda genier av fem möjliga.

Betyg: 3/5


På onsdag kommer sammanfattningsinlägget för Filmfestivalen 2015 med Fripp Awards. Stay tuned.

Blue Jasmine (2013)

Jasmine: Your place is... "homey".

Eftersom jag häromveckan misslyckades med att få tag på förhandsvisningsbiljetter till Woody Allens Blue Jasmine gick jag och Lars-Ola gick och såg Frances Ha istället. Noah Baumbach kan kanske bli den nye Woody, och om han fortsätter att göra härliga filmen kommer han säkert ta den platsen när den blir ledig. Inspirerade av Baumbach's film kom vi snart på att vi var "tvugna" att se Blue Jasmine också. Detta skulle nämligen bli den tredje Woody Allen-filmen på tre år vi såg efter Midnight in Paris (överraskande bra) och To Rome with love (överraskande svag).

Jag hade personligen lyckats hålla mig mer eller mindre ospoilad om Blue Jasmine inför titten. Det jag uppfattat var att den fått bra betyg på flera bloggar och att det kanske inte var en komedi, snarare ett drama.

Vi kom in i den nästan tomma biosalongen och slog oss ner på våra platser rakt bakom ett pensionerat par som tagna direkt från Brooklyn, New York. Bra inramning. Mer om dem nedan.

Blue Jasmine? Vilken konstig film. Detta är en mindre lyckad blandning av komedi och drama. Filmen är i grund och botten en tragisk och sorglig berättelse om en ganska vidrig person. Men den framförs med glad och lättsam jazzmusik i bakgrunden som indikerar komedi, och flera av scenerna har dialog som i en komedi. Men jag skrattade inte en enda gång. Jag vet inte om detta är per design från Woody eller om han helt tappat koncepten och skapat detta misch-mash utan vilje.

Filmens handling i korthet. Jasmine flyttar från New York till San Fransisco för att börja ett nytt liv. Hennes priviligierade livstil har fått ett abrupt slut då hennes rike make kastats i fängelse för Bernie Madoff-liknande skumraskaffärer. Jasmines fall från sociteten till fattigdom har tagit hårt och hon har råkat ut för en ström av nervösa sammanbrott. Hon flyttar in hos sin syster. En syster som hon tidigare ignorerat då hon är enkel och tillhör arbetarklassen. Jasmine tvingas till en mindre angenäm klassresa och den förväntade humorn bygger på kulturkrockar. Sedan får vi lite syskonuppgörelse som lök på laxen.

Lyckligare tider. Suddigt som ett falnande minne.

I rollen som Jasmine syns Cate Blanchett och hela filmen vilar på hennes axlar. Jag har aldrig gillat henne lika mycket som så många andra verkar göra. Hon är säkerligen rent tekniskt mycket duktig på sitt yrke men hon utstrålar en kyla som aldrig funkat på mig. Här spelar hon också över så mycket i vissa scener att det kryper under huden på mig. Jag kunde känna sympati med hennes situation till 100% men jag kända aldrig sympati för karaktären. Samtidigt får jag inte känslan att publiken ska ogilla huvudpersonen. Jag tror att målet var att vi skulle känna sympati med henne trots hennes brister på samma sätt som man gör för ett barn som gjort något dåligt. Man älskar barnet men fördömer handlingen. Men detta går inte fram hos mig i denna film. Vad är felet? Antingen manus, regi eller skådespeleri. Jag tror i detta fall att skådespelaren har mycket stor del i resultatet. Woody brukar vara en mästare på att casta rätt skådespleare i rätt roll och allt som oftast funkar det. Och eftersom det så ofta funkat tror jag att hans regi och manus är av rätta virket. Detta var helt enkelt en roll som inte passade Blanchett. Kan Woody kanske gått för att välja en skådespelerska som är perfekt som en iskall bitch och sedan kasta in henne i karaktärens jobbiga situation då hela livet faller ihop? Hur reagerar hon då? Experimentet misslyckades.

Jag undrar hur mycket bättre det skulle blivit om en lite varmare skådespelerska hade spelat Jasmine istället? Hur hade filmen blivit om till exempel Sandra Bullock spelat Jasmine? Även om tio "filmexperter" av tio säger att Blanchett är bättre än Bullock tror jag att filmen skulle vunnit på det bytet!

På tal om casting. Woody och hans team har, som vanligt, lyckats mer med flera av birollerna. Han är suverän på biroller och i denna film får vi ett skönt persongalleri där Sally Hawkins som Jasmines syster, Andrew Dice Clay som systernns exmake och Bobby Cannavale som systerns pojkvän lyser extra starkt. Jag fann deras prestationer mycket bra. Peter Sarsgaard var också bra i en halvliten roll. Men vad konstig han såg ut, helt utmärglad. Knarket?

Sally Hawkins och Andrew Dice Clay

Vid sidan av skådespeleriet måste filmens struktur behandlas eftersom den inte funkar heller. Att det inte funkar beror inte på strukturen utan på att ena halvan av filmen känns tristare än andra halvan vilket inte alls är bra. Hälften av filmen består ju av tillbakablickar från Jasmines tidigare liv samtidigt som vi följer hennes öden i San Fransisco. Filmen hoppar fram och tillbaka i tidsrummet. I SF följer vi Jasmines försök att bygga upp sitt liv medan vi bit för bit får se hur hennes liv raserades i NY. Jasmines skurkaktiga man spelas av Alec Baldwin. Jag brukar gilla honom men här blir tillbakablickarna trist och de drar ner filmen. De få komiska scener som finns ligger i krocken mellan Jasmines gamla värld och hennes systers liv. Jasmine lever sitt liv i en absurd bubbla där hon delar in människor i "fint folk" respektive "slödder", och hon är långt ifrån utan skuld i sitt eget fall. Tillbakablickarna leder fram till förståelse i historien men de adderar väldigt lite i studien av Jasmine. De är mestadels trist.

Den närmaste Woody-film jag kan jämföra denna med är Match point. Den var en framgång och många gillar den men jag har aldrig tagit den till mig (trots en het Scarlett i filmen). Båda är försök att göra tyngre och mer djuplodande filmer och avsteg från hans mer lyckade relationskomedier. Det är kanske försök att återskapa magin från filmer som Crimes and misdemeanors och Husbands and wives? Både Blue Jasmine och Match point har skådespelare i huvudrollen som utstrålar en kyla och som gör att jag känner ointresse för karaktären istället för nyfikenhet, förståelse eller förundran.

Bobby Cannavale's Chili, burdus men en bra man. Trots att han är fattig...

Visningen gick bra. Pensionärerna framför oss pratade inte så mycket. Den roligaste incidenten var istället då en mobiltelefon började ringa i filmen och båda två framför oss febrilt började leta efter sina mobiler. Det tog ett bra tag innan de insåg att det ringde på filmen och inte i deras fickor.

Detta var tredje Woody-filmen i rad med Lars-Ola och det var som alltid mycket trevligt. Jag ser redan fram emot nästa års film från den gamle mästaren, och hoppas då att vi kan förlänga serien till fjärde året i rad. Tyvärr var denna film inte så bra som jag hoppats. Jag ger den minst godkänt, men är den verkligen värd ett positivt betyg? Jag är kluven. Vid en återtitt kan den kanske växa lite, men svagheterna överväger kraftigt just nu.

Jag ger Blue Jasmine två egocentriska kvinnor över gränsen till nervsammanbrott av fem.

Betyg: 2/5

Knight And Day (2010)

Nobody follow us or I kill myself and then her!

"Knight and Day" är en festlig actionkomedi med Tompa Cruise och Cameron Diaz. Det var lite svårt att greppa vad detta var för någon film först. I början verkar det som att det ska vara en ordinär modern action-film, sedan förstår man att det kanske letar in sig lite romantik. Efter ett tag verkar det som att filmen har glimten i ögat, med lättsamma komiska inslag. Till slut står det klart att detta är en ironisk action-komedi som skämtar med genren och sig själv. Detta är nästan en "spoof" på filmer som "Mission impossible" och "Bourne identity". Dessutom blinkar Tom Cruise till publiken flera gånger med poser och akter tagna från hans tidigare filmer, speciellt ser vi flera homager till "Risky Business" (sv. "Föräldrarfritt") som för övrigt är en alldeles förträfflig film.

Tom Cruise spelar Roy Miller en "rouge" CIA-agent jagad av sin tidigare partner (Peter Sarsgaard) och hela CIA. På sin väg råkar han plocka upp och utnyttja en helt oskyldig June Heavens (Cameron Diaz). Självfallet faller de i kärlek och slutet gott.

Tom Cruise's Roy Miller är en fantastisk agent. Han får Matt Damon's Jason Bourne att framstå som en kusin från landet. Roy Miller räddar sig själv och June ur ett stort antal omöjliga situationer. Oftast med ett svårtytt leende på läpparna, och allt som oftast efter att ha drogat June. Hon, och vi åskådare, ser genom sömndruckna ögon hur Roy fightas, skjuter, flyger helikopter och hoppar fallskärm. Allt detta får man alltså inte se! Roy klarar biffen medan June sover sött.

"Knight and Day" var en positiv överraskning. Den passar perfekt för en skön och slapp söndag, kanske bakfull efter en fest i goda vänners lag. Filmen är inget mästerverk, endast en kul liten detalj i floden av filmer. Med rätt inställning kan du få en helt ok filmupplevelse.

Betyg: 3/5