fredag 6 mars 2015

Slacker (1991)



Richard Linklater har gjort några fantastiska filmer och här har vi ännu en speciell film. Favoriter från Linklater's katalog är Before-trilogin samt förra årets "Boyhood". Om man ska nämna ett tema som Linklater verkar vara fascinerad av så är det tiden. Before-trilogin spelades in med samma skådespelare i huvudrollerna med nio års mellanrum. Både filmens karaktärer och skådespelarna har blivit nio år äldre mellan varje film. Ethan Hawke och Julie Delpy har dessutom bidragit i manusarbetet vilket gör att filmerna och skådespelarnas verkliga liv sammanflätas. För "Boyhood" togs ett annat grepp och filmen spelades in under 12 år då vi får följa en imaginär familjs liv. Filmen spelades in en skvätt per år med samma skådespelare som åldrades i takt med sina karaktärer. Ett makalöst filmprojekt.


Men redan i "Slacker" från 1991 leker Linklater alltså med tiden som viktig komponent. Hela filmen är som en enda tagning. På riktigt. Släng dig i väggen Iñárritu. "Slacker" går i realtid, som i en lång stafett följer kameran karaktär efter karaktär. Vi följer en man som anländer till Austin, Texas, med en långfärdsbuss. Han hoppar in i en taxi och åker till en adress. Väl framme där byter kameran fokus från person till person. När två möts på gatan byter kameran person, när någon ser någon på ett kafé byter kameran person. Kameran är som en ande som hoppar över till en ny värld och åker med några minuter för att sedan hoppa vidare.


Det finns ingen handling och ändå är var och varannan miniepisod mer fascinerande, intressant eller rolig än den förra. Många favoriter passerar revy som tjejen (för det var väl en tjej?) som vill sälja ett av Madonnas pubishår, eller den nervösa kvinnan på en bar, eller utbytesstudenten från Europa eller killen som samlar på tv-apparater, tjockis-tv såklart... 1991! Och så vidare. Allez, allez.


Detta var en mäktig filmupplevelse. Jag vet inte riktigt vad den är, vet inte ens om den är bra (men det är den!!!). Det enda jag vet är att jag absolut vill se den igen. En trea är för svagt för en så säregen film som denna.

Jag ger "Slacker" fyra möten i Austin av fem möjliga.

Betyg: 4/5


Gemensam film!! Kolla in vad Christian och Johan tyckte om detta filmiska experiment:


13 kommentarer:

  1. Kan inte låta bli -- Sophie heter väl egentligen Julie? ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. But of course, missy. :-)

      Radera
  2. Det är helt klart en något egen film. Gillar hur man hoppar från karaktär till karaktär. Själva idén är inte dum, men jag tycker ändå man saknar en handling. Det blir lite för mycket skolprojekt över det hela för min smak.

    Lite intressant att dina bilder är i widescreen format. Var det så du såg filmen? Själv såg jag den i 4:3 format, vilket väl är originalformatet? Nåja, inte så viktigt men ändå ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag älskade denna film just för att den är så annorlunda. den bjuder mig på något helt nytt.

      Jag förstår inte riktig din tanke där... Idén är att inte ha en handling. Så vad i idén gillade du? Jag hängde inte riktigt med där...

      Jag kommer inte ihåg i vilket format jag såg filmen. Jag kollade på min Criterion Colelction dvd (som äntligen blivit sedd nu!).

      Jag kollar upp fakta på deras sajt: det står ratio 1.33:1 vilket väl är 4:3 om jag inte är helt ute ocj cyklar. Konstigt nog är till och med deras bild på sidan i widescreen...
      http://www.criterion.com/films/408-slacker

      Radera
    2. Annorlunda ja, men annorlunda är inte alltid bra ;) We agree to disagree, haha.

      Jo, vad jag menade var att idén med att hoppa från karaktär till karaktär gillade jag. Det var ju trots allt idén/tanken med filmen. Men själva handlingen, dialogen var för svag.

      Enligt IMDb är formatet 1:37:1 vilket är lika med 4:3. 1:33:1 är widescreen. Criterion har nog fixat till det till snygg widescreen och allt ;) Iofs har jag för mig att det också var Criterion jag såg, hmm. Förmodligen en gammal utgåva.

      Radera
    3. Ok, jag förstår. Du hade velat se en film där handlingen förs fram med hoppande från person till person men att den också skulle ha en handling med ett innehåll värt namnet? För så var denna ju inte.

      Criterion brukar ju ge ut "Director approved versions" så jag antar att Linklater varit med och valt.

      Radera
    4. Ja, det blev en "show about nothing" och jag tyckte helt enkelt inte det blev så kul i längden. Men upplägget var det alltså absolut inget fel på.

      Radera
    5. Ok, jag hör dig! Man kan inte få allt! Både stil och handling... ;-)

      Radera
  3. Ja, Linklater är verkligen up your alley. Jag kan även rekommendera Waking Life som i mångt och mycket är samma film, fast rotoscope-animerad då. Kanske nåt för decennier och 00-talet.

    Min favorit var den nervösa kvinnan på baren, om du syftar hon som upprepade "You should quit, you should, you should, you should quit traumatizing women".

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, med tanke på att du är så mycket svalare inför både Before-trilogin och Boyhood så var det kanske inte så konstigt att denna inte föll dig på läppen.

      Jag gillade den scenen också. en av många galna scener. Kvinnan där var "far out"...

      Radera
  4. Och, ja, det var en tjej. Madonna-tjejen alltså. Men jag har alltid trott att det var en kille när jag Slacker-omslaget tidigare.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Samma här, trodde också det var en kille när jag sett omslaget. Inte helt lätt att veta om det var en kille eller tjej i början när hon dyker upp. Inte minst då man alltså förväntade sig en kille ;)

      Radera
    2. Jag fattar också att det var en tjej, men det tog ett tag. Hon var androgyn i högsta grad. Galna scener! I like it!

      Radera