The Mandalorian - Season 2 (2020)

 

Varning för spoilers! You have been warned!

Mando och Baby Yoda tillbaka. Vad härligt! Den andra säsongen känns också som ett stort steg framåt. Första säsongen var underhållande men kanske mer mysig än jättebra. Den var lite ojämn och jag fann den övergripande story arcen om Baby Yoda den mest intressanta.

Säsong 2 är tajtare och mer fokuserad. Även om man inte inser det direkt, har nästan alla avsnitt moment som leder upp till hur säsongen avslutas. Mando skaffar bundsförvanter och verktyg som behövs i det sista avsnittet. På minussidan kan man kanske sätta upp att serien känns lite som ett tv-spel där man utför ett antal utmaningar för att samla på sig styrka och prylar för att klara sista "banan".

Ett stort plus för mig var att jag fick en större känsla av ett litet team då flera karaktärer deltog och samarbetade med Mando. Så kändes det för mig i alla fall. Karaktärer och relationer över action och explosioner. Det var också det bästa i första säsongen, de avslutande avsnitten när Mando samarbetade med Cara Dune, Greef Karga, Kuiil och IG-11.

Jag gillar jag hela teamet vi får följa i denna säsong; Mando, Cara Dune, Mayfeld, Boba Fett, Fennec Shand, Bo-Katan Kryze och Koska Reeves. Det är dock tre figurer vilka alla kan använda kraften som står för säsongens höjdpunkter. 

De bästa avsnitten är Chapter 13: The Jedi när vi i ett samurajavsnitt får möte Ashoka Tano, Chapter 14: The Tragedy när vi får möta Boba Fett och där Baby Yoda gör en "ET phone home", samt såklart sista avsnittet Chapter 16: The Rescue när vi får möta The jedi, Luke Skywalker himself.

Jag såg avsnitten när de kom ut, en gång i veckan, och det gav en tid att vänta på vilken jedi som skulle besvara Baby Yodas signal. Under stora delar av sista avsnittet funderade jag förväntansfullt på om Jon Favreau skulle ha the balls att ha med Luke. Sen när man ser Baby Yoda börja vifta med öronen och titta sig omkring förstod man att nu var det nära. Vem är det som kommer?

Sista sekvensen av avsnittet är helt enkelt magnifik. Mystiken, klippningen, musiken, the build up, Grogu som känner att han närmar sig, en ensam X-Wing, bilderna på övervakningskskärmen i svart-vitt, sen i bländande färg en grön lightsaber, handsken...

Luke stiger ut ur dimman som en annan Darth Vader och lyfter på sin huva. Jag jublade inombords. Där står en ung Luke Skywalker som tagen från Jedi. Borde inte kännas så stort, men när The Skywalker theme startar ryser jag över hela kroppen och ögonen tåras. Star Wars är ändå en fantastisk grej. Och jag rörs av att showen behandlar karaktären på ett så kärleksfullt och respektfullt sätt. För att det känns rätt, helt enkelt, och för alla fansens skull. Luke kommer till oss i sina bästa år, som en räddande ängel, till en värld som lidit nog nu...

I efterhand känns det som det bara kunde vara Luke, alla andra alternativ hade känts fel tror jag. Och personligen hade jag inga problem alls med cgi'n och de-aging.

Actionsekvenserna har ofta varit bra i serien med en tidig höjdpunkt när vi fick se Ashoka in action. Men scenerna när Luke besegrar mördarrobotarna var ännu bättre. Helt fantastiska till och med, tycker jag. Snabbt men tydligt, effektivt och brutalt. Det var vackert, nästan som en dans, precis som det skulle vara. Showen hade tidigare i avsnittet etablerat hur svåra dessa robotar är då Mando hade stora problem att besegra en enda. Nu får vi se vad en jedi med full styrka klarar av. Jag kunde inte undvika att längta efter WoT en liten skvätt. Till. Samma typ av stegring av "power" kommer visas där.

Jag tycker denna säsong snäppade upp nivån rejält, dels hade den en intressantare röd tråd och framför allt bättre toppar. Hela säsongen kryllar av easter eggs och referenser till Star Wars lore. Men också en hel del andra referenser. Var det någon mer än jag som tänkte på Private Vasquez och Private Drake i Aliens när Cara Dune tog täten med sitt bad ass vapen när den lilla gruppen av kvinnor fajtade sig fram till kommandobryggan?

Ni missade väl inte post-credit scenen, stingern för The Book of Boba Fett. Mycket snyggt gjort.

Jäkligt bra detta. Det känns som att Jon Favreau och Dave Filoni har något bra på g. De kan förhoppningsvis trycka bort idioterna uppe på management level som så gravt misshanterade den tredje trilogin. Jag tror det vore bra om Favreau och Filoni får värna, vårda och vidareutveckla Star Wars-universat. De förstår bevisligen denna värld och de tar rätt beslut helt enkelt. 

Nu ser jag fram emot säsong 3, oavsett om den kommer handla om en bok eller om hur de nu ska lösa frågan med the dark saber och vidare äventyr med att återerövra Mandalore... Maclunkey!

Betyg: 4/5

Battlestar Galactica - Mini series (2003)

Sådär ja. Nu har jag sett miniserien från 2003 som startade om Battlestar Galactica för andra gången. Jag hade lust att se den omtalade sci-fi serien och behövde friska upp minnet.

Miniserien är 3 timmar lång, uppdelad på två långfilmer eller fyra "entimmes"-avsnitt om 45 minuter vardera, hur man nu vill se det. Men precis som vid förra gången jag såg miniserien var jag mestadels lite lätt uttråkad. Problemet är inte tekniken, storyn eller konceptet, även om vissa krigsscener i rymden var mer skrattretande än spännande.

Nej, problemet är att jag bara är helt ointresserad av både huvudpersonerna och birollsfigurerna. Det finns ingen som jag gillar över mängden, varken på den goda sidan eller bland de onda. Och det känns mycket trist.

Värst är de två kvinnliga huvudpersonerna, politikern som spelas av Mary McDonnell och den arroganta piloten som spelas av Katee Sackhoff. Den ena är en pk-karaktär som känns gammal och förlegad, den andra är en misslyckad switch av könen för att vara "edgy". Starka kvinnliga karaktärer betyder inte att skriva en karaktär som en man och sedan låta en kvinna spela den karaktären. Det blir fel och känns plastigt och konstruerat. Man behöver bara titta på Buffy, Willow, Zoe, River och Saffron för att se starka kvinnliga karaktärer som också känns äkta och "som på riktigt".

Rymdskeppets kapten, spelad av Edward James Olmos, är vrång och totalt ointressant. Men kanske de två "motståndarna", Gaius och Number Six då? Tyvärr lika trista. Jag gillar konceptet med fienden mitt bland oss och hur ska man egentligen hantera den situationen, men det är något med dem som gör dem helt ointressanta. Manus, skådespelare eller genomförande i övrigt är kanske ok, jag vet inte, men jag blir inte speciellt sugen på att se vidare.

Vi får se om jag trots allt ger säsong 1 en chans. Det måste ju finns något bra med serien eftersom så många har sett den och gillat den, eller hur va? Och dessutom har jag ju en Blu-Ray-box med hela serien stående på hyllan där hemma. Ska den förbli osedd?

Betyg: svag 2/5