James Cameron's Story of Science Fiction - Season 1 (2018)

 

Detta är en trevliga genomgång av science fiction på film och tv-serier för oss som gillar genren. James Cameron intervjuar crème de la crème av regissörer och skådespelare från genren. Dessutom diskuterar filmkritikers och författare ämnet med en stor portion allvar. 

Säsongen är uppdelad på sex avsnitt som alla har varsitt tema; Aliens, Att utforska rymden, Monster, Mörk framtid, Intelligenta maskiner samt Tidsresor.

Jag fann avsnitten om den dystopiska framtiden och AI de mest intressanta. Det jag gillar mest vid sidan av alla tunga namn från genren, är alla exempel med klipp från filmer och serier som de pratar om. En genretäckande dokumentär som denna hade varit tråkig om vi bara fick se talking heads.

De mest kända regissörer som intervjuas är Steven Spielberg, Ridley Scott, George Lucas, Christopher Nolan, Luc Besson och Paul Veerhoeven. Bland skådespelarna ser vi namn som Arnold Schwarzenegger, Sigourney Weaver, Keanu Reeves, Michael Biehn, Milla Jovovich, Christopher Lloyd, Jeff Goldblum och många fler. Bland övriga ser vi författarna Max Brooks och Andy Weir, producenterna Jane Espensen, Jonathan Nolan och Lisa Joy, samt kritikern Matt Singer.

Helt klart en trivsam liten serie att kolla in om man gillar sci-fi. Ligger på SVT Play under namnet "Mästarna av Sicence Fiction" fram till och med den 4:e januari 2021.

Betyg: 3/5

Raiders of the Lost Ark (1981)

Säsongspremiär på Cinemateket och Johan förslog en promenad längs nostalgins aveny istället för poddning. Sagt och gjort, poddningen sköts på en dag, och vi slöt leden med idel förväntansfulla medelålders dudes för ytterligare en titt på Jakten på den försvunna jakten.

Aj, vilken rush av minnen, en svunnen tid, en yngre version av mig själv satt sig på min axel och såg filmen med mig. Den inledande scenen  är fortfarande lika häftig och spännande och den innehåller så många löften, hela livet ligger framför mig.

När jag färdas hemåt i min droska as stål hade jag hela revyn klar för mig. Ett minne pockade på uppmärksamheten. Såg jag inte om filmen nyligen? Har jag inte just skrivit om den på bloggen till och med? Jovisst, jag skrev om den 2011. Damn, jag hade redan skrivit allt jag tänkte skriva nu. Ok, det betyder i alla fall att filmen inte har utvecklats i någon riktning de senaste sju-åtta åren. Den har stelnat i tiden. Den är Marillion. Den är Simple Minds. Frysta i tiden.

En ny tanke närmade sig lite trevande. Varför reagerar jag inte lika positivt på Indys coola one liners längre? Det känns som att den kvicka dialogen är som när jag var ung och far sa "coola saker" framför mig och mina kompisar. Det kändes mest pinsamt, inte alls lika coolt eller kvickt som det kanske var på pappret. Har Indiana Jones blivit som en gammal släkting ? Är jag så bekant med Indy att jag inte kan skilja på filmen och mina egna minnen längre? Lustiga saker händer med filmer som funnits i ens huvud i snart 40 år.

Filmen är en festlig söndagsmatiné som får ett rejält påslag på grund av nostalgin. Vid denna titt blev det tydligt att andra halvan inte alls är lika stark som första.

Jag ger den fortfarande tre starka ormar av fem.

Betyg: 3+/5 

Labyrinth (1986)

Tänk hur mycket fantasygenren har Sagan om ringen, Harry Potter och Game of Thrones att tacka för. När jag var ung hade det mesta inom fantasy en sunkig skrattretande kvalité. Det enda som helt kunde förflytta mig i tid och rum, till en galax långt långt borta var Star Wars. När Labyrinth kom ut 1986 gav jag den inte ens chansen. Det var och är en barnfilm och den har inte speciellt upphetsande specialeffekter. Vad den istället har är en stor portion charm och humor samt David Bowie. Jag valde att se filmen eftersom Bowie är med och han har en fyra-fem låtar med i filmen.



En femtonårig Jennifer Connelly spelar Sarah, filmens antagonist. Hon råkar uttala de exakta orden i en besvärjelse som triggar goblins-kungen (Bowie) att stjäla hennes lillebror Toby. Sarah ger sig in i labyrinten, goblins-staden och till slut kungens slott för att rädda Toby. Likt en Alice i Underlandet, en Dorothy i OZ eller barnen Pevensie som går genom garderoben och finner Narnia utspelar sig Sarahs äventyr i en annan dimension, en parallell värld eller helt sonika i hennes eget huvud.



Specialeffekterna och hantering av animatroniska dockor i filmen är under all kritik. Ändå har filmen en hel del fans. För många innebär säkert filmen en nostalgisk tripp tillbaka till barndomen. Men det finns faktiskt en hel del humor om man ser på filmen med rätt humör. Den påminner mig en hel del om The princess bride i strukturen men också på grund av fantastiska namn på utmaningar likt "The bog of stench". Det finns en del från Willow med tanke på typen av äventyr och alla korta personer.

Många av figurerna spelas av animatroniska dockor och de påminner mig om mupparna och det är också Jim Henson som regisserat denna film. Jag slås av likheten med Guardians of the Galaxy på grund av den ettrige och snabbtjäftade gnagaren. Till sist påminner den mig om Bilbo-filmerna på grund av alla prutt- och dratta på ändan-skämt. Många av mina jämförelser kommer såklart från saker som kommit ut före Labyrinth, vad som influerat vad låter jag eftervärlden döma. Det är en salig fantasysörja i vilket fall.



Jag ville se filmen för att höra och se Bowie "in action". Han har inte en jättespännande roll att spela här. Goblin-kungen är en ganska grund och enkerlspårig karaktär. Bowie har dock en häftig frisyr, galna kläder och fantasieggande sminkning. Han är kanske inte väldens bästa skådespelare om man ska vara ärlig, men han passar in i denna film, den är så överdriven och "campy". Jag var vagt underhållen mest hela tiden, men jag kommer inte minnas den som en personlig favorit.

Jag ger Labyrinth två Hedwig-ugglor av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Trivia: Manus skrivet av Terry Jones och regissören Jim Henson samt Dennis Lee. George Lucas är producent.

Fripp funderar: har skaparna av Guardians of the Galaxy stulit karaktären Rocket rakt av från Didymus i Labyrinth?

Lyssna på oss i Shinypodden när vi pratar om skivan Tonight från 1984 där vi också pratar om denna film.

Star Wars: The Force Awakens (2015)

 

Vissa filmpremiärer är större än andra. Star Wars: The Force Awakens är en av de största sorterna. Oavsett hur mycket jag hatat på den nyare trilogin kunde jag inte än annat än känna en ovanligt stor förväntan inför denna film. Det var dock en kluven känsla. Jag trodde att filmen skulle vara ganska sval men jag var likväl förväntansfull. Det är så det är med Star Wars. Serien har en speciell plats i hjärtat hos oss.

Eftersom Lucas äntligen lämnat ifrån sig manusansvaret och dirigentpinnen trodde jag nog att filmen skulle bli vagt underhållande då filmens regissör J J Abrams brukar göra hyfsat dugliga filmer. Hans Star Trek-filmer var kul för stunden men de har sannerligen inte gjort något större intryck på mig. Jojje fick till och med påminna mig om att det fanns två av de re-bootade Star Trek-filmerna. De hade glömts av och blivit en enda i mitt huvud.

Det var svårt att få tag på biljetter till Star Wars på IMAX för premiärhelgen så det slutade med att jag, Jojjenito och Movies-Noir såg filmen i måndags. Vi hade bra platser i mitten-mitten. Klart bättre än när jag och Jojje så Spectre. Bioupplevelsen var (för en gång skull) näst intill perfekt, inga huvuden i vägen och inga störmoment som tog mig ur filmen. En annan sak som var av avgörande betydelse var att jag hade lyckats förbli helt ospoilad. Jag hade inte sett en enda bild, klipp eller trailer från filmen. När vi snackade om filmen över en burgare på Restaurang Egon, Mall of Scandinavia (bra burgare, rekommenderas) förstod jag att Jojje varit spoilad på flera av filmens twsitar/reveals. Det är mycket roligare att se en film som denna helt utan vetskap om vad som ska hända. Det blir mer som när man som liten pojk såg film. Filmen överfaller en på ett sätt som från en svunnen tid.

Före visningen kommenterade Jojje att han lagt märke till att jag hade en "hang up" på att de nyare filmerna inte fokuserar på karaktärerna utan mer på institutionerna. Efter ett pliktskyldigast framtvingat leende tänkte jag att den kritik jag framfört mot den nya trilogin är grundstenar i filmskapande, "film making 101" så att säga. Att ha en "hang up" är för mig att beskriva att man irriterar sig på en detalj, till och med en petitess. Men min "hang up" upplever jag som fundamental och själva orsaken till att alla de tre filmerna inte fungerar i mina ögon.

I denna film har Abrams och hans team helt återgått till grunderna. De har en historia som fokuserar på karaktärerna. Man har gått från cgi-helvetet och de jobbar med modeller och analoga effekter (mer i alla fall). Historien är överraskande fräsch även om de gör call backs och blinkningar till de gamla Star wars-filmerna i massor. Men jag tycker det utförs på ett snyggt och respektfullt sätt.

Star Wars: The Force Awakens överraskade mig totalt med att vara så förbaskat bra! Yipeee. Han lyckades! Den är spännande, det finns "stakes", de vågar göra det otänkbara, den är underhållande, den är lång, den är kort! Damn, it's a great movie!

Beware, SPOILERS below. Nu till några tankar som måste spoilersmarkeras. Nedan kommer jag skriva om detaljer från filmen och jag uppmanar alla som inte sett den än att vänta med att läsa denna del tills ni sett filmen.

Damn, vilken schysste film detta va! Jag återupprepar mig medvetet. Det var en av de bästa stunderna jag haft på en biograf på många år. Den var så bra att jag satt med ett stort fånigt leende mest hela tiden. Inledningen med stjärnorna och rymden, den lustiga texten som glider in i duken, musiken och kameraåkningen nedåt tills ett stort rymdskepp kommer i fokus. Det känns som att komma hem lite. Små, små rysningar. Men den första scenen då jag rös över hela kroppen var när vi mött Rey första gången och kameran zoomade ut och vi såg att hon klättrat inuti en motor till en kraschad Star Destroyer. Bad ass! Vilken grymt snygg bild det är med skeppet i sanden!

Jag gillade de nya karaktärerna. Bäst bland de nya karaktärerna var huvudpersonen Rey. Ett helt nytt ansikte för mig och hon gjorde det bra. Framför allt spelade hon inte över. Bästa icke-människa var helt klart den nya droiden BB-8. Jag älskade den lilla krabaten. Han påminde mig lite om Wall-E. Nästa sak jag älskade, bland många, var när vi fick återse Millenium Falcon. Gammal, dammig och som vanligt halvt om halvt söndrig blev hon nästan lika påtaglig som Serenity är i Firefly. Det är som att skeppet är en av karaktärerna.

Star Wars: The Force Awakens sneglar bakåt på de gamla filmerna en hel del. Är detta något problem? Nej, jag ser det inte som ängsligt eller tråkigt. Jag gillar det eftersom det gjordes bra och med lätta penseldrag. Vi har en blinkning till the canteen i rymdhamnen i Mos Eisley, vi har scenen där Rey likt Luke får möta sin egen skräck och ser saker i historien, just nu och in i framtiden, vi har den obligatoriska fel-designen av dödsstjärnan - det vill säga den där rännan som X-fighters alltid använder i sin approach i sista anfallet. Sen har vi också mer påtagliga återbesök från de gamla filmerna med Han Solo, Leia, Chewbacca, Millenium Falcon, R2-D2 och den vänlige gentlemannen C-3PO.

På väg in till bion berättade Jojjenito att han var trött på 3PO. Abrams måste ju känt till att många fans tycker att 3PO är jobbig för han gav den guldfärgade en kul intro då han dök upp "right in your face", i närbild. Det var som att Abrams sa: "No no, you will not get away from some 3PO love." Sen var 3PO's replik av de klassiska slaget när han kommenterade att Han Solo kanske inte kände igen honom på grund av hans röda arm!

Till skillnad av de gamla filmerna har Abrams tagit med något fler kvinnliga karaktärer. Det gillar jag skarpt. Jag kan bara applådera valet av kvinnlig huvudrollsinnehavare i Rey. Och visst ska man förstå det som att hon är Lukes dotter... Det ska bli kul att se i nästa film hur de förklarar det. Varför lämnade han henne? Till vilka? Och hur blev hon sen lämnad ensam? Hon är riktigt bad ass och med tanken på hur snabbt hon lärde sig bemästra "the force" måste hon vara något av ett underbarn. Hon hade en stor portion tur att Kylo Ren (hennes kusin!) inte var färdiglärd för annars hade hon knappast kunnat besegra honom (i denna första gång de möts).

På tal om Kylo Ren eller Ben Solo som han måste hetat. Jag visste inte vem som spelade honom. Första gången han tog av sig masken väntade jag mig ett ärrat och groteskt ansikte, men där framträdde en emo-glåmig ung snygging med långt böljande svart hår. Som en ung Severus Snape nästan. Efter min initiala överraskning måste jag säga att jag gillade Adam Drivers skådespeleri i denna film. Hans scen med Harrison Ford på bron är redan en klassiker. Damn, bra scen. Jag hann tänka när Han Solo gick ut på bron att jag hoppades att... men de vågar väl inte... men det vore ju så coolt... Och de gjorde det! Det otänkbara.

Wow, jag bugar och bockar mot J J Abrams och hans team. A job very well done. Detta var mer likt den suveräna MI: 3 än de lättglömda Star Trek-filmerna... Just nu tycker jag att det är synd att Abrams inte får göra all tre i den nya trilogin. Men nästa film ska göras av Rian Johnson. Hoppas han lyckas lika bra som den gode Abrams.

Jag ger Star Wars: The Force Awakens fyra superstarka jedis av fem möjlig.

Betyg: 4+/5

Jag åkte på denna ride med mina goda vänner och bisittare Jojjenito och Movies-Noir. Blev de lika hänförda som jag eller har de gått över till den mörka sidan? Låt oss utforska:
Jojjenito
Movies-Noir

Star Wars: Episode VI - Return Of The Jedi (1983)

Star Wars: Episode VI - Return of the Jedi är nog den film av de tre gamla som jag sett minst antal gånger. När jag nu såg om filmen var det en massa scener som jag inte riktigt kom ihåg. Det var nästan som att se filmen för första gången i vissa partier. Jag la märke till att filmen i princip består av tre delar. Vad det betyder vet jag inte. Slött manus? Slut på idéer? Eller att karaktärerna ges tid att andas och utvecklas. Jag vill hävda det senare. Historien berättas på ett långsamt sätt mer typiskt för filmer från 70- och 80-talen. Där har dagens filmer ofta något att lära.

Filmen inleds med en lång scen med hur de räddar Han Solo ur Jabba the Huts klor. Det är helt klart en av favoriterna för mig. Lukes plan, hans Jedi mind tricks, the Rancor, och slutfajten ovanför the pit of doom. Han är cool, Leia är stark och 3PO är lustig som vanligt.

Sen får vi se Luke återvända till Yoda på the Dagobah System. Den lille gröna figuren dör. Snyft... Eller, vadå snyft? Inte speciellt känslosamt alls. Mark Hamill är ändå ganska bra i de scenerna så de funkar ok.

Filmens tredje och längsta del är händelserna på skogsmånen Endor. Det är här de problematiska nallebjörnarna dyker upp. Scenerna med ewokerna blir extremt fåniga. Filmen antar en barnslig ton och jag kan knappt sitta still av obehaget. Samtidigt växlar filmen mellan Endor och den nybyggda dödsstjärnan ute i rymden. Där har vi The Emperor och Darth Vader och den biten är fortfarande bra. Klart jag vill se hur triangeldramat mellan de två och Luke ska sluta.

The Emperor har flera njutningsfullt elaka repliker som alla är favoriter. The Emperor: Oh, I'm afraid the deflector shield will be quite operational when your friends arrive.

Jag gillar stämningen i Episode VI och  filmen har ett antal enskild bra scener. Tyvärr går det inte att komma ifrån att filmen blir för barnslig i vissa farsartade scener, framför allt med ewokerna. I några av scenerna med de små björnarna väntade jag mig nästan en uttjatad Captain Jack Sparrow komma galopperande med håret flaxande. Utan nostalgibonusen hade denna film haft problem tror jag.

Humorn är hyfsat under kontroll i filmen. Min "upptäckt" under denna senaste titt av originaltrilogin är hur skön C-3PO är. Han har blivit något av en favorit. Han ser ut som the thin man men beter sig som the lion.

Jag ger Star Wars: Episode VI - Return of the Jedi tre återföreningar av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

Star Wars: Episode V - The Empire Strikes Back (1980)

Detta var en intressant känsla. The Empire Strikes Back har jag alltid hållit som den starkaste av de tre gamla Star Wars-filmerna. Men nu vet jag inte längre. När jag nu såg om filmen för femtioelfte gången kände jag igen varenda scen som om de vore baksidan av min hand, och även om det i sig är ett faktum som måste vägas in i betyget så kan jag inte undgå att konstatera att jag zoonade ut lite under filmen. Den kändes inte lika fräsch längre helt enkelt. Har jag kanske försett mig på denna film?

Annars fortsätter de i denna film med rätta att fokusera på de tre huvudpersonerna Luke, Leia och Han Solo. Och däri ligger de äldre filmernas styrka i mina ögon. I denna film framträder Han Solo lite mer och han är en riktigt trevlig filmhjälte. Vi får också en fördjupad relation mellan honom och Leia. De är för gulliga när de gnabbas och dansar som katten kring het gröt. Get a room, already!

Luke är dock sagans centralfigur och det är i denna film han åker till The Dagobah System för att söka upp Yoda. Denna sekvensen är delvis rolig, delvis dramatisk men framför allt viktig för sagans handling. Men jag har alltid tyckt att tempot dras ner under den sekvensen för mycket. Är det inte lite som när Michael åker till Florida i The Godfather, part 2? Att tempot sackar och det känns som en parallell historia...

Denna gång fascinerades jag av hur stollig och knasig Yoda framställs. Med de nya, vedervärdiga, filmerna färskt i minnet (the horror!) blir kontrasten med avseende på Yoda som karaktär stor. Här verkar han närmast senil när han slår på R2-D2 med sin stav. Eller är allt ett skådespeleri för att lura Luke? Men generellt sett är filmen nästan fri från farsartad humor. Scenerna med Yoda är ett exempel då de går över gränsen. Även några scener mot slutet med 3PO blir lite väl fåniga. Mestadels är 3PO nästan lika underhållande som han var i Episode 4, men jag tror nog att man börjar märka redan här att den tilltänkta publiken är tonåringar och yngre.

Höjdpunkterna i denna film är dock inte på den barnsliga humorn utan mörkret och triangeldramat mellan Darth Vader, Luke och The Emperor. Darth Vader är en fantastisk filmskurk och han får mer utrymme i denna film än förra filmen. Filmen har en klassisk "big reveal" som måste kommit som en överraskning första gången jag såg filmen. Det är en upplevelse jag inte kommer ihåg. Såg jag filmen på bio eller på vhs? Oklart. Men scenerna med Darth Vader är i alla fall fortfarande denna films styrka.
Darth Vader: Impressive. Most impressive.

Harrison Ford står ut bland skådespelarna men jag gillar Carrie Fishers jobb också. Mark Hamill har jag alltid haft lite svårt för. Ser han inte lite stel ut mest hela tiden? Regin släppte Lucas ifrån sig och jag kan bara ge mitt bifall. Precis som med Lucas andra storvinst Raiders of the lost ark blir det bäst när Lucas står för story men andra skriver manus och regi (Spielberg i det fallet).

Detta är fortfarande en stark film men den lever en hel del på sina nostalgipoäng. Jag blir helt enkelt inte lika hänförd av sagans mäktighet längre. Betyget blir därför något lägre än vad jag kom ihåg den som men den traktar fortfarande ett högt betyg.

Jag ger Star Wars: Episode V - The Empire Strikes Back fyra dåliga odds av fem möjliga.

Betyg: 4/5