Red Sparrow (2018)

"Red sparrow" är en riktigt välproducerad spionthriller. Det är som en modern mix av Luc Bessons "La femme Nikita" och något från mästaren av spionthrillers John Le Carré. 

Vi får följa en ung kvinna som mot sin vilja tvingas in i spionernas värld och därav kopplingen till "La femme Nikita". Historien är komplex med många twists and turns, den berättas i ett sävligt tempo men med en innerlig intensitet. Dessutom är hela filmen stöpt i ett tjockt lager vemod. Allt detta får mig att tänka på John Le Carré. 

Med anledning av att tankarna for till John Le Carré känns det naturligt att finna ut att filmen har en litterär förlaga. Boken med samma namn kom ut 2013 och är skriven av Jason Matthews som enligt the internets är en före detta fältagent från CIA. "Red sparrow" är första delen av en trilogi där uppföljarna heter "Palace of treason" och "The Kremlin's candidate". Jag har inte läst böckerna så jag kan inte avgöra om Matthews ens kommer i närheten av John Le Carré. Jag gissar att han inte gör det, men filmatiseringen av hans bok blev väldigt bra i vilket fall.

Regissören Francis heter Lawrence precis som vår huvudrollsinnehavare Jennifer, men de ska tydligen inte vara släkt med varandra. Däremot regisserade han henne i tre av uppföljarna till "The Hunger Games" så de har i alla fall arbetat ihop förr. 

Hur är då JLaw i denna roll? Jo, men hon är ganska bra. Men det är något i hennes uttryck eller kanske snarare i personregin som gör att jag inte riktigt tycker att hon kommer upp i samma nivå som Luc Bessons skådespelerskor. Bessons "leading ladies" Anne Parillaud, Scarlett Johansson och Sasha Luss är alla ännu bättre än JLaw i liknande filmer. Mina 2 cents i alla fall.

Trots detta var "Red sparrow" en mycket positiv överraskning som jag njöt av för fulla muggar. Jag hade ingen aning om hur det skulle sluta. Filmen kändes nymodig och inga vanliga "Hollywood"-regler gällde kändes det som. Filmen ska helst avnjutas ospoilad.

Betyg: 4/5

The Hunger Games: Mockingjay - Part 1 (2014)

Den tredje Hunger games-filmen är lik tvåan i det att den ger mig två intryck. Det som är bra är historien om distriktens revolution mot The Capitol med dess degenererade befolkning och genomruttna president. Jag gillar storyn och de lite högre stakes som detta ger filmserien. Men allt är inte bara bra, och det som inte är så bra handlar framför allt om Katniss som person och hennes kärlekstriangel. Jennifer Lawrence är lika odynamisk i denna film som hon var i tvåan. Det känns som att hon i varenda scen ser ut som om hon ska börja gråta för att avsluta scenen med ett hulkande eller ett hest brölande. Hon spelas som ett offer hela tiden, fortfarande. Samtidigt antyder övriga filmen att hon skulle vara en stark person, en lysande stjärna för revolutionen och kanske till och med en hjälte? Det är otroligt synd att hon inte tillåts spelas lite mer grumligt. Ett ansiktsuttryck här eller en blick där. Ett avvikande uttalande då och då. Allt för att ge oss åskådare något att tugga på. Jag hade velat se henne som en komplexare personlighet, en rollfigur att känna för, kunna älska och hejja på. Det är möjlig att hon har ett större djup i böckerna men jag ser intet av det i filmerna i alla fall. Ta vilken karaktär som helst från Game of Thrones och du har en mer dynamisk och intressant karaktär (ok, kanske inte Jon Snow då!).

Kärlekstriangels är helt patetisk. Peeta. Peeta! Peeeeeeta! Blä!

Kattscenen var gräslig.

Katniss ser ut som om hon skulle börja lipa hela filmen igenom. Tråkigt!

Men filmen är ändock bra också. Kluven, jag är! Filmens höjdpunkt för mig blir alla scener med den mycket lustiga Elizabethn Banks. Hennes rollfigur är helt underbar. Woody Harrelson är fortfarande underhållande om än gravt underutnyttjad i denna film. Philip Seymour Hoffman får lite mer speltid i denna film än i tvåan och det är bitterljuvt att se honom i hans sista filmroller, men hans rollfigur är inte så fasligt intressant. Ytterligare en karaktär som säkert gavs mer utrymme i böckerna.

Filmens actionscener var helt ok, de höll mitt intresse uppe för stunden i alla fall. Jag antar att det blir mer åka av i fjärde och sista filmen.

Under hela filmens gång besöktes jag om och om igen av bilder från klassikers i genren. Det blev som ett galleri av referenser; Aliens i form av soldater med kameror på huvudet som går intrång i okända byggnadskomplex, Star Wars Episode V The Empire strikes back i form av rebeller som grävt ner sig och blir attackerade av de onda, The Matrix 2 och 3 i form av rebeller som bor under marken och utvecklat en stamliknande kultur och så vidare. Det fanns fler som jag kommer inte ihåg just nu...

Detta är långt från en favoritserie, men jag är en sucker för fantasy och sci-fi och serier dessutom så det är klart att jag roas ganska mycket ändå av filmen. Den är inte tråkig om än inte revolutionerande heller.

Jag ger The hunger games: The mockinjay - part 1 tre svaga symboler av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Mina tankar om ettan. Om tvåan.

Vi var ett litet men naggande gott gäng som såg filmen ihop. Kolla in vad de övriga tyckte. Sympatiserar de med President Snow eller orkar de med Katniss?

Har du inte sett den? (blogg)

Jojjenito

The nerd bird

Rörliga bilder och tryckta ord

Fiffis Filmtajm

The Hunger Games: Catching Fire (2013)

Vi såg första filmen i serien om The Hunger Games på en filmspanarträff för cirka två och ett halvt år sedan. Spänningen var hög då filmen var omtalad och allmänt emotsedd. Filmen visade sig vara ganska underhållande men också lättglömd. Den vände sig till en ung publik och jag kände inget större sug efter fler filmer i serien. Men nu på lördag ska filmspanarna se tredje filmen i serien, The Hunger Games: Mockingjay - Part 1. Därför föll det sig naturligt att jag tog tag i saken och kikade lite på seriens andra film i helgen som gick.

The Hunger Games: Catching fire heter den. Mina förväntningar var extremt lågt ställda. Men döm av min förvåning när det visade sig att den var riktigt underhållande. Döm av min förvåning gånger två när det visade sig att uppföljaren var bättre än första filmen. Det är ju inte helt vanligt.

Catching fire är allvarligare och mindre "barnslig". Lyckligtvis fokuserar den på distriktens spirande revolution mer och mindre på själva hungerspelen. Spelen tar ändå en försvarlig del av andra halvan av filmen men vi kan väl nu konstatera att de inte är speciellt spännande? Rip-offen av Battle Royale är fortfarande något av en nagel i ögat.

Eftersom jag inte har en aning om vad som ska hända i filmerna framöver tyckte jag att det var spännande att se hur spelet mellan Katniss och presidenten skulle falla ut. Eller spännande och spännande, jag ska kanske uttrycka min känsla som nyfikenhet istället. I övrigt var filmens styrkor flera av skådespelarna med Woody Harrelson i spetsen. Elizabeth Banks imponerar och det var jätte, jättekul att se Philip Seymour Hoffman i sin lilla roll. Tiden börjar rinna ut för mig att se PSH i nyare filmer. Snart är de slut...

Kärlekshistorian i filmen är kass, men motståndsrörelsen och allt runt det är intressant. Filmens svaghet visar sig till slut vara ganska chockerande för mig som hyllar Winter's bone till skyarna. Svagheten är filmens stjärna, Jennifer Lawrence. Hon är inte bra i rollen som Katniss. Hon spelar rollen med för stort allvar och för lite dynamik. Hon har bara ett enda känsloläge i hela filmen och det tenderar bli ointressant och tråkigt. Tyvärr påminner hon mig allt för mycket om den där otroligt trista figuren i filmserien Twilight.

Catching fire är i alla fall ett steg i rätt riktning. Jag är därmed uppdaterad på handlingen och nu ser jag fram emot lördagens film med stor belåtenhet.

Jag ger The Hunger Games: Catching Fire tre fingrar i luften av fem möjliga.

Betyg: 3/5