The Fabelmans (2022)

Mitzi: Guilt is a wasted emotion.

The Fabelmans är en film om film och det är en genre jag verkligen gillar. Men i första hand är den förstås en biografi över Steven Spielberg. Vi får följa honom som tonåring när han gör sina första filmer med syskon och vänner. Det är den åldern då vi vanliga dödliga bildar oss vår filmsmak. För Steven Spielberg, även om han heter Sammy Fabelman i denna film, blev filmskapandet ett sätt att "överleva" high school och att föräldrarna skiljde sig.

Om jag gillar film om film så är det oftast tvärtom med biografier, men denna gången vinner den första genren. Det är underbart att låta sig översköljas av berättelsen och inse gång efter annan var olika saker i Spielbergs filmografi kommer från. Till slut känner jag än mer vördnad över allt han gjort för filmhistorien.

Men oavsett hur fin beskrivningen om hans uppväxt, hans filmande och hans familj rent generellt sett är så är det Michelle Williams porträtt av han mamma Leah som sticker ut. Hon kallas Mitzi i filmen. Michelle är extraordinärt bra i denna film. Hon är alltid bra i och för sig. Hon är också nominerad till en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll. Jag hade kanske hellre sett henne nominerad som biroll som det kändes i filmen. Nu kommer hon antagligen besegras av Cate Blanchett dessutom.

Pappan Arnold som i filmen kallas Burt spelas av weirdon Paul Dano. Honom gillar vi icke. Jag upplever alltid en konstig energi från honom. Pappan presenteras som en kopia av George McFly när han är som töntigast. En toffel och hanrej.

Jag fattar inte alls varför Spielberg döpt om alla i filmen. Det blev kanske för personligt om karaktärerna hetat deras riktiga namn? Oklart. Diskutera i små grupper!

Filmen är kanske inte så spännande på pappret, men jag var fullt engagerad hela filmen igenom. Den är till bredden fylld av känslor, känslor som smyger sig på obemärkt och borrar sig djupt in i själen. Den är lyrisk över filmen som konst men också djupt sorglig under ytan. Leah som dansar i nattlinnet i strålkastarljuset, och Sammy som snabbt växer upp när kan klipper sin film från sommarens campingtur. Michelles Williams otroliga scen i garderoben. Hon är brutal.

När filmen tagit slut var jag varm i hela kroppen, och jag kände mig nostalgisk på det där sättet när man är både glad och ledsen samtidigt. Det var lite dammigt i rummet men tyst och stilla, inte skrik och hulkande.

Betyg: 4/5

Sammy: Unless I make a movie about it.

James Cameron's Story of Science Fiction - Season 1 (2018)

 

Detta är en trevliga genomgång av science fiction på film och tv-serier för oss som gillar genren. James Cameron intervjuar crème de la crème av regissörer och skådespelare från genren. Dessutom diskuterar filmkritikers och författare ämnet med en stor portion allvar. 

Säsongen är uppdelad på sex avsnitt som alla har varsitt tema; Aliens, Att utforska rymden, Monster, Mörk framtid, Intelligenta maskiner samt Tidsresor.

Jag fann avsnitten om den dystopiska framtiden och AI de mest intressanta. Det jag gillar mest vid sidan av alla tunga namn från genren, är alla exempel med klipp från filmer och serier som de pratar om. En genretäckande dokumentär som denna hade varit tråkig om vi bara fick se talking heads.

De mest kända regissörer som intervjuas är Steven Spielberg, Ridley Scott, George Lucas, Christopher Nolan, Luc Besson och Paul Veerhoeven. Bland skådespelarna ser vi namn som Arnold Schwarzenegger, Sigourney Weaver, Keanu Reeves, Michael Biehn, Milla Jovovich, Christopher Lloyd, Jeff Goldblum och många fler. Bland övriga ser vi författarna Max Brooks och Andy Weir, producenterna Jane Espensen, Jonathan Nolan och Lisa Joy, samt kritikern Matt Singer.

Helt klart en trivsam liten serie att kolla in om man gillar sci-fi. Ligger på SVT Play under namnet "Mästarna av Sicence Fiction" fram till och med den 4:e januari 2021.

Betyg: 3/5

The Post (2017)

The Post är en murvelfilm som jag missade att se när den var ny häromåret. Jag hade vissa förhoppningar på filmen. Nej, jag trodde inte att den skulle komma upp i den "master class"-nivå som Spotlight från 2015 är i. Spotlight som förövrigt kom med på min lista över de tio bästa filmerna från 10-talet.

Men precis som i Spotligt är The Post en BOATS, en film som baseras på historiska skeenden. Denna gång handlar det om kampen mellan regeringen och den fria pressen över hemlisar om Vietnam-kriget.

Washington Post tog en ledande roll i att behålla pressen fri. I Amerika är ju pressen den fjärde statsmakten (i Sverige kallas den för den tredje statsmakten). Pressen är fri i USA, inte som i Sverige där Public Service är finansierad av staten och därmed finns risken att de är i händerna på politikerna. En komplex historia detta med vad som är "fri" press.

I vilket fall får vi följa hur den kvinnliga ägarinnan med spirande mod och den envise chefredaktören står upp mot en regering som försöker tysta pressen genom hot och bufflande. Nixon och anhang vill inte att det publiceras om de oegentligheter som skett under fyra regeringar i rad under Vietnamnkriget.

Meryl Streep och Tom Hanks spelar huvudrollerna och Steven Spielberg regisserar. Allt detta talar för att filmen är kompetent men väldigt "osexig" i mina ögon. Och det är exakt så det blir också. Ganska bra, till och med väldigt bra i sina stunder, men tyvärr lättglömt också.

Alison Brie gör en halvstor roll och jag kände inte ens igen henne. Hon var sig inte lik. Inte alls.

Bradley Whitford, känd från The West Wing, var dock igenkännbar. Han verkar ha levt gott sedan glansdagarna i Vita Huset. Kommer ni ihåg honom i Get out?

Helt ok film om ett mycket intressant skeende i historien. Kul slut på filmen också för övrigt. Den insatte kunde spana på det slutet tidigt i filmen.

Betyg: 3/5

52 Directors: Steven Spielberg

Steven Spielberg är en ikonisk regissör, en regissör "alla" känner till och en regissör som jag tänker på som en av de största. Men trots tyngden av hans namn har han gjort flera filmer som jag inte varit intresserad av, sugen på eller, efter jag sett dem, tyckt är superbra. Men det är ändock inga problem att hitta filmer för en topp 5 såklart.

Min rädsla för skräckfilmer startade kanske när jag var ung, allt för ung, och såg Hajen på skolbio. Vi hade film efter skolan en gång i månaden eller något sådant. Alla barnen hjälptes åt att ställa fram pinnstolarna i skolans aula och sedan visades film på det gamla sättet med projektor och dess karaktäristiska smattrande ljud. Det var härliga tider, men ibland var filmerna för vuxna för oss och det satte sina spår ibland...



Without further ado...

Steven Spielberg topp 5

5. E. T. The Extra-Terrestrial (1982)

En barnfilm, javisst, men fylld av ikoniska scener och den är så fin. Dammigt i rummet flera gånger om!

4. Saving private Ryan (1998)

En av filmhistoriens mäktigaste inledningsscener! Därefter har filmen såklart lite svårt att hålla samma nervighet, men en förbaskat bra krigsfilm ändå när allt kommer till kritan.

3. Jurrasic Park (1993)

Makalöst filmisk bedrift tidigt i eran av fantastiska specialeffekter framtagna i datorn. Vem kunde anat att dinosaurier existerar? Jeff Goldblum är ju aldrig heller fel i en film.

2. Indiana Jones and the Last Crusade (1989) 

Denna får representera hela trilogin och den får en liten extra skjuts av nostalgin jag känner inför filmerna.

1. Jaws (1975)

Suggestivt uppbyggd spänning i världsklass med fantastiska karaktärer och lysande skådespelare. Och de behöver sannerligen en större båt!

Alla filmer jag sett 19 av Steven Spielbergs 33 filmer:

1. Duel (1971)
2. Jaws (1975)
3. Close encounters of the third kind (1977)
4. Raiders of the lost ark (1981)
5. E. T. The Extra-terrestrial (1982)
6. Indiana Jones and the temple of Doom (1984)
7. Indiana Jones and the Last Crusade (1989)
8. Jurrasic Park (1993)
9. The Lost World: Jurrasic park (1997)
10. Saving private Ryan (1998)
11. A. I. Artificial intelligence (2001)
12. Minority report (2002)
13. War of the worlds (2005)
14. Munich (2005)
15. Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull (2008)
16. The adventures of Tintin (2011)
17. Lincoln (2012)
18. Bridge of spies (2015)
19. Ready player one (2018)

Hoppa nu över och kolla in vad Mr Christian tycker om Steven Spielberg.

Bridge of Spies (2015)

Inspirerad av att jag läser John Le Carrés böcker om George Smiley valde jag häromkvällen att se en film som gick mig förbi för några år sedan. Det är spionthrillern Bridge of spies, regisserad av Steven Spielberg på ett manus som bröderna Coen varit med och skrivit. Mark Rylance som vi senare såg i Dunkirk vann till och med en oscar för bästa manlige biroll i Bridge of spies. Jag hade vissa förväntningar på filmen, men var framför allt sugen på storyn från kalla kriget med hemliga agenter och sådant skoj. Filmen bygger löst på verkliga personer så det kunde ju vara en fördel. Eller nackdel.

Först och främst måste man behandla Tom Hanks i huvudrollen. Visst är han stabil som skådespelare och jag har förstått det som att han är en riktigt trevlig person privat, men han är förbaskat tråkig som skådespelare. Det är ett tryggt men ack så "osexigt" val av skådis. Det är inte det nya ansiktet som får en att vilja se mer av skådespelaren, eller som öppnar nya dörrar in till saker man inte sett förut. Problemet med denna film är att Steven Spielberg också har blivit sådan, fast som regissör. När blev Spielberg en ny Ron Howard egentligen? Det är lika kapabelt utfört som ospännande. Som läsare av denna blogg känner till var jag inte speciellt road av vad Ron Howard gjorde med Star Wars-filmen Solo. Det var kapabelt men ospännande. Samma sak här med Bridge of spies.

Känslan var att jag var intresserad hela vägen i mål men aldrig riktigt engagerad. Ämnet är det inget fel på men genomförandet är lite sövande på något sätt. Om jag jämför med First man är det slående hur olika de känns i maggropen på mig. Båda berör intressanta ämnen, men den senare är också vass, personlig och exceptionell på sätt som kanske är svårt att sätta fingret på mer än att det känns i maggropen.

Handlingen är också långt från lika svart och bister som en Le Carré-handling alltid är. Detta är en snällisfilm helt enkelt. Inget farligt och det slutar hyfsat lyckligt för alla inblandade. Så det kan gå när Spielberg är i farten nu för tiden. Ingen we're gonna need a bigger boat här inte...

Den enda scenen i hela filmen som det brände till lite från var när Donovan åkte tåg tillbaka till Västberlin och såg en hel familj bli nermejjade av de östtyska vakterna när de försökte fly till väst. De dog i en skur av kulor på och nedanför muren. Scenen påminde mig om Le Carrés The spy who came in from the cold. Muren var faktiskt kanske den viktigaste karaktären i hela filmen och det är i alla fall något man kan ta med sig. Tyvärr tror jag att människor nu för tiden redan börja glömma vilka horribla brott mot mänskligheten kommunisterna begick under nästan 50 år efter WWII.

Jag ger Bridge of spies tre välgjorda filmer av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Raiders of the Lost Ark (1981)

Säsongspremiär på Cinemateket och Johan förslog en promenad längs nostalgins aveny istället för poddning. Sagt och gjort, poddningen sköts på en dag, och vi slöt leden med idel förväntansfulla medelålders dudes för ytterligare en titt på Jakten på den försvunna jakten.

Aj, vilken rush av minnen, en svunnen tid, en yngre version av mig själv satt sig på min axel och såg filmen med mig. Den inledande scenen  är fortfarande lika häftig och spännande och den innehåller så många löften, hela livet ligger framför mig.

När jag färdas hemåt i min droska as stål hade jag hela revyn klar för mig. Ett minne pockade på uppmärksamheten. Såg jag inte om filmen nyligen? Har jag inte just skrivit om den på bloggen till och med? Jovisst, jag skrev om den 2011. Damn, jag hade redan skrivit allt jag tänkte skriva nu. Ok, det betyder i alla fall att filmen inte har utvecklats i någon riktning de senaste sju-åtta åren. Den har stelnat i tiden. Den är Marillion. Den är Simple Minds. Frysta i tiden.

En ny tanke närmade sig lite trevande. Varför reagerar jag inte lika positivt på Indys coola one liners längre? Det känns som att den kvicka dialogen är som när jag var ung och far sa "coola saker" framför mig och mina kompisar. Det kändes mest pinsamt, inte alls lika coolt eller kvickt som det kanske var på pappret. Har Indiana Jones blivit som en gammal släkting ? Är jag så bekant med Indy att jag inte kan skilja på filmen och mina egna minnen längre? Lustiga saker händer med filmer som funnits i ens huvud i snart 40 år.

Filmen är en festlig söndagsmatiné som får ett rejält påslag på grund av nostalgin. Vid denna titt blev det tydligt att andra halvan inte alls är lika stark som första.

Jag ger den fortfarande tre starka ormar av fem.

Betyg: 3+/5 

Jurassic World: Fallen Kingdom (2018)

Är det så viktigt att underhållningsfilm har något vettigt innehåll egentligen? Intressant fråga om man tänker till lite. Jag tänker att nej det är det antagligen inte, men det gör med stor sannolikhet att filmen blir bättre.

Science fictionfilmer som både är underhållande och innehåller tänkvärda funderingar om intressanta ämnen, som till exempel genmanipulation av djur och människor, är den bästa sorten. Tänk Ex machina om AI, Arrival om hur vi skulle hantera besök från andra världar eller varför inte den första Jurassic park där frågan om moral och etik åtminstone fick en liten plats.

Filmerna blir lite fylligare om de har några tankar i botten. Ett annat sätt att göra filmer likt Jurassic Work: Fallen Kingdom till något mer intressant vore att fylla filmen med välutvecklade karaktärer som man känner något för. Det var Steven Spielbergs signum förr i tiden, jag tänker på Jaws, E. T eller varför inte den där om Dr Jones? Nu verkar han helt tappat stinget. Vad är Jurassic World-filmerna för något förresten? Science fiction eller fantasy? Och är Spielberg ens med i processen? Han regisserar inte denna film, men han är producent och det är hans bolag Amblin Entertainment som gjort filmen.

Detta är en ganska tråkig underhållningsfilm som endast verkar har som ambition att locka så mycket publik som det går till biograferna under första helgen i USA. Filmen känns som ett kärl där häftiga scener till trailern kan skopas upp ur. Den verkar, ta mig tusan, inte ha några andra ambitioner över huvud taget.

Det vore mer ok om det var en uttalad b-film, men den har stor budget, rika filmstjärnor i casten och borde ha större ambitioner än en b-film. Tyvärr är karaktärerna tunna som asplöv och handlingen som skriven av en naiv nybörjare. Allt som planteras visas övertydligt och karaktärer är antingen helt goda eller helt onda och det finns aldrig någon som helst risk att man kan tveka om vilken sida de är på.

Handlingen är slapp på gränsen till plagiat. Är inte detta precis samma story som en tidigare film i serien? Att de onda männen fraktar hem dinosar till fastlandet för att de där ska säljas och bli utsatta för grymma vapenexperiment?



Naiviteten kombinerat med en ängslighet gör att filmen blir helt tandlös. Teamet bakom filmen har uppenbarligen tagit åt sig av kritiken att Bryce Dallas karaktär Claire trippade omkring i djungeln i högklackat i förra filmen. Undrar hur länge de funderade över hur de ska "besvara" den kritiken. "Vilken smart och cool grej kan vi göra åt det?" Nej, blev typ inget. Istället zoomar de in och nästan fryser bilden på hennes högklackade skor i stadsmiljö och zoomar in och nästan fryser bilden på hennes boots när hon åker till djungeln. Är ni sex år och vill ha en klapp på huvudet eller? 150 miljoner US dollars i budget! LOL.

Ibland kan dock humorn rädda denna typ av meningslösa filmer. Chris Pratt är ändå den tredje bästa Chris och han kan få till det ibland, det får man ge honom. Bryce Dallas Howard tycker jag inte heller kan klandras. Hon kämpar och klampar på vare sig det är i högklackat eller boots. Men deras jargong känns pinsamt krystad. Tyvärr.

Däremot var den nervöse datakillen Franklin i Justice Smiths skepnad vagt roande. Hans oro för T-Rex var bitvis kul. Han blev tyvärr dock bortplockad under stora delar av filmen. Isabella Sermon i rollen som den lilla flickan Maisie var nog filmens behållning. Den "fina" relationen mellan Owen och Blue var det sannerligen inte i alla fall. Den sagan förblev outvecklad, drunknad i de många revideringarna av manuset kan man tänka.

Jag såg filmen hemmavid och det är inte idealiskt då annat kan pocka på uppmärksamheten. Filmen var bitvis så tråkig att jag hade svårt att slutföra tittningen under en enda kväll.

Lite fundersam på betyget. Hantverket och specialeffekterna med dinosaurierna var ändock bra gjort. För det var väl specialeffekter? Det finns väl inga dinosaurier på riktigt?

Jag ger Jurassic World: Fallen Kingdom två svaga dussinfilmer av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Ready Player One (2018)

Var nyfiken på filmen då jag hört både positiv och negativ kritik om den. V gillade den mycket men D stängde av efter en kort stund då den gjorde för mycket våld på boken som enligt D ska vara bra. P har också läst boken men han såg i alla fall hela filmen, på bio inte mindre om jag inte helt misstar mig.

Men jag var nyfiken. En omtalad sci-fi-film från Steven Spielberg blir man ju såklart lite sugen på. Men jag hade ganska tempererade förväntningar på den trots allt. Och det blev ljummet men inte uselt. Det är en underhållande och välproducerad äventyrsfilm. Tyvärr känns allt plastigt och jag blir aldrig riktigt engagerad av filmen. Jag bryr mig inte speciellt mycket om karaktärerna helt enkelt.

Det hjälper inte att alla karaktärer är animerade avatarer i mer än halva filmen. Kul att tekniken finns men blev resultatet verkligen så bra? Under andra halvan av filmen påminde den mig om den gamla Total Recall, ni vet den med Arnold? Den har ganska sunkiga specialeffekter om man jämför med moderna filmer, men den har en själ och hjärta som jag saknade i Ready Player One. Så för mig ligger det inte i hur tekniskt fulländat det är utan hur historien berättas och hur mycket själ en film har.



Det jag gillar mest med Ready Player One är alla underbara popkulturella referenser, det är som ett varmt sommarhav omsluter en med åttiotalsnostalgi. Favoritscenen är den oväntat långa sekvensen från the Overlook Hotel. Vilken tur att jag tog mod till mig och såg den filmen för inte så länge sedan. Den var inte ens speciellt läskig för övrigt! Snopenheten. Fler helt uppenbara gäster från popkulturen var the Iron Giant, dinosaurien, en DeLorean DMC-12 och mycket mer. Jag skulle kunna tänka mig att se om filmen med någon form av läsanvisning till filmens alla referenser, tja varför inte en bild-i-bild på blu ray till exempel?

Jag ger i alla fall Ready Player One en svag trea. Låt oss säga tre superhjältenamn av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Hey, det är ju hon! Ghost, från Ant-Man!