Första säsongen av Ted Lasso var något av en kontrarevolution. Ut med cynism, övervåld och sarkastiska serier i superhjältemiljöer och in med en serie om en genuint snäll person. Serien levde mycket på Jason Sudeikis charm och värme men det mesta i serien var "top notch". Det är ju så det är med de allra bästa filmerna och serierna, allt måste sitta.
Hur skulle de då kunna vidareutveckla denna serie inför säsong 2? Grundkonceptet byggde ju på några reklamfilmer med karaktären Ted Lasso när någon tv-kanal i USA skulle börjas visa Permier League. Sannerligen inte det mest djupgående grundmaterialet. Men stället för stagnation valde teamet bakom serien; Jason Sudeikis, Bill Lawrence och manusförfattarna att utveckla karaktärerna organiskt. Det är lite som att följa kaninen ner i hålet och se var man hamnar…
S2 är lite mer dramatisk än första säsongen, och därmed inte lika fjäderlätt i sitt anslag. Humorn kändes lite stel inledningsvis men snart uppdagades att serien tagit sig an riktiga frågor som prestationsångest, psykisk ohälsa inom sporten och pressen att inte duga.
Nu låter det säkert som att säsongen var tråkig men det var den inte, de fann snart rätt tonalitet på humorn och mixen blev bra. Jag fann den varm och ljuvlig, men av lite andra orsaker än den första säsongen. Nu blev det de personliga relationerna som stack ut, framför allt den mellan Ted och lagets kvinnliga psykolog. Under den första säsongen slogs jag av att dialogen var så överraskande och uppfriskande.
Denna typ av serier behöver inte ha en speciell övergripande handling, men här i säsong 2 fick vi en smygande utveckling av en ”main villain”. Det kom för mig tämligen överraskande men i slutet kändes det som ganska organiskt, ja vi lät kaninen ta oss på en tur och det var här vi hamnade, med en allt mer gråhårig storskurk.
Säsongen avslutades med en rejäl ”cliff hanger” (klipphängare?). Väntar på S3.
Betyg: 3/5
