Puzzle (2018)

Puzzle är en mysig och varm dramakomedi som passar alla i familjen. Men trots bra intentioner når den inte ända fram. Filmen är en re-make på den argentinska förlagan Rompecabezas. Det är möjligt att originalfilmen var bättre. I fokus står i vilket fall den uttråkade och desillusionerade hemmafrun Agnes (Kelly Macdonald). Hon är gift med en bufflig men snäll bilmekaniker som driver en egen bilverkstad. De har två tonåriga söner som snart kommer flyga ut ur boet. Agnes är något av en slav i hemmet, som om hon vore fasthållen av osynliga kedjor. Det kan förefalla som att hon lever ett patetiskt liv, men jag skulle ändå inte drista mig att anklaga någon för den situation hon befinner sig i. Vems felet är grundas inte i filmen fullt ut, det är väl som med livet mest överallt. Det bara blev så.



En dag upptäcker hon tjusningen med pussel av en slump. En väninna har givit henne ett avancerat pussel i födelsedagspresent. Vilken fantastisk present för Agnes! Som handen i handsken. Agnes  har ju talang! I pusselbutiken inne i New York City ser hon en annons där en man söker efter en partner för pusseltävlingar. Hon svarar som på en impuls annonsen och träffar därmed den exotiske uppfinnaren Robert (Irrfan Khan). I Roberts värld väcks Agnes åter till livet. Hon lever upp med sitt nyfunna och helt egna intresse. Hon blomstrar efter att ha funnit en sak hon är bra på. Hennes personliga sfär får växa och trycka undan sfären som mamma och hemmafru.

Det som för mig var lite förbryllande var att Agnes uppenbarligen var den smartaste i familjen. I normala fall hade jag gissat att hon istället för att självutplåna sig hade dominerat sin man och därmed sin familj. Genom att tvinga in karaktären i denna konstiga och nedbrytande position skapas konflikten som filmen bygger på. Tyvärr känner jag inte riktigt att karaktärerna underbygger och därmed förtjänar sin lott i livet, både det bra eller det dåliga. Filmens scenario känns lite för mycket konstruerat av en manusförfattare. På ytan är Agnes situation helt ordinär men när man har lärt känna karaktärerna känns det ”off”.

Men trots denna fundamentala svaghet var filmen småmysig. Det där med pussel är en trevlig grej. Den puttrade på i maklig takt och framåt slutet var det faktiskt lite spännande att få se vad som skulle hända. Den väg filmen tog var kanske en av de minst anade av minst fyra möjliga alternativ.

Jag ger Puzzle två livsdrömmar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Fler tankar om filmen:
Jojjenito