Nosferatu (2024)

Jag såg Werner Herzogs Nosferatu: Phantom der Nacht från 1979 för en sådär åtta år sedan. Och inför titten av dagens film tänkte jag först se F.W Murnaus klassiska stumfilm Nosferatu: A Symphony of Horror från 1922 men jag hejdade mig. Det kunde lätt bli för mycket av Nosferatu eller Dracula som man också kan kalla honom. Och antagligen var ju ändå den bästa i temat första avsnittet av säsong fem!

Så jag gick in till Robert Eggers version med för höga förväntningar och enkom Werner och Buffy i ryggen. Oh my, vad lång den var. Den tog ju aldrig slut. För hur mycket Eggers och Lily-Rose Depp än försökte göra detta till en vass uppdatering av den kända historien var jag dödligt uttråkad från början till slutet. Ett slut som kunde blivit melankoliskt, romantiskt och nedtonat men som nu endast kom som en befrielse.

Det stod snart klart att den var klart sämre än Werners stilfulla och stämningsfulla film. Dessutom såg jag någon som hävdade att Werners version med knapp marginal slogs på fingrarna av Murnaus, så jag skulle väl antagligen lagt min tid på originalet istället...

Det finns väl egentligen inte mycket att klaga på i Eggers film förutom att hans försök att sticka ut känns utstuderat pretentiösa och att Lily-Rose ser så fruktansvärt ful ut. Hur mycket tid har de lagt ner på att få henne att se så ful ut kan jag bara spekulera om.

Tyvärr består Depps tolkning av rollen i att gå helt översyr och spela över så in i Norden. Det ska åmas och krälas, det ska vara nakenscener som känns help malplacé. Där regissörens och skådespelerskans talang tar slut åker kläderna av i rask takt? Men det är detta som kultursnobbarna tvingat fram från Hollywood. Den där extremt överskattade greken får bära ett stort ansvar här. För det var ju något liknande med Emma Stone i Poor Things. Eggers och Depp trodde sig funnit nykeln till framgång... Men att vara vulgär och äcklig är inte briljant skådespeleri i mina ögon, det liknar mer missfoster på cirkus för 100 år sedan. 

Trist film.

Betyg: 1/5

Poor Things (2023)

Ännu en av alla omtalade och älskade filmer från 2023 som jag inte alls uppfattade som "alla andra". 

Jag såg filmen med Måns och han var stormförtjust. Jag var dock inte alls med på noterna, jag kände mest en avsmak efter filmen och den kändes oäkta och spekulativ. Det kändes som en film från en filmmakare som inte är ärlig, äkta eller genuin. Välj epitet själva.

Filmen är uppenbarligen medvetet "over the top", men trots den insikten fann jag den närmast grotesk med sin "body horror". Jag var heller inte speciellt förtjust i Emma Stones skådespelarinsats. Hon vann en Oscar för sin insats, men den var på tok för överdriven för min smak. Helt onödigt med "full frontal nudity" också. Jag har inga problem med "adult themes" men föredrag att det görs med finess, eller uppenbarligen barnsligt för den delen. Att trycka in spektaklet i en finkulturell kostym gör det inte till fin kultur. För mig i alla fall. Jag fann hela filmen så överdriven att jag inte kunde ta den på allvar antar jag. 

Jag har länge misstänkt att jag och Yorgos Lanthimos inte går ihop. Det är så ibland med alla olika regissörer på banan. Jag gillade i och för sig hans The Favourite men jag har också hört att det är hans "mest normala" film. 

Jag har verkligen inte något emot en film som problematiserar kvinnans roll i samhället och orättvisor som finns, men jag gillar lite mer nedtonade filmer som arbetar mer på en intellektuell nivå. Detta blir som en "freak show" från 1800-talets cirkusar bredvid den skäggiga damen, världens starkaste man och kossan med tre huvuden.

Detta är en film som kan handla om kvinnans sexuella frigörelse, men det är också en film där ett antal män tar för sig å det grövsta och förlustar sig på en flicka som är liiiiite för ung, typ 4 år... Eller whatever hon är när hon och Ruffalo drar ut på tur.

Lanthimos är cyniskt hjärtlös och elak mot sina karaktärer, vilket jag avskyr. Precis som Willem Dafoes Godwin Baxter lekte gud är en films regissör som en gud... En liten kille i New York sa en gång: "With great power comes great responsibility". Inget för Yorgos tydligen. 

Poor Things får mig att tänka på Alien Resurrection och dess misslyckade kloningar av Ripley. Filmerna har båda spännande idéer och teman men också groteska genomföranden. I Alien var det dock endast en liten del av en större story vilket mildrar intrycket.

Betyg: 1/5

Måns gav filmen 4/5. Han har nog mer rätt än jag, han är mer i takt med tiden uppenbarligen i alla fall.

Filmen gullades med i Shinypodden Special om 2023 års bästa filmer. Den placerade sig högt upp! Lyssna på del 2 där poddar finns, eller här.

Dead for a Dollar (2022)

Här har vi en western av den gamle hjälte-regissören Walter Hill. Wow, klart jag blir nyfiken. Lägg därtill skådespelarna Willem Dafoe och den enigmatiske Christoph Waltz och det fick bli en titt.

Jag kollar min Letterboxd och där har jag en tidig betygsättning, en stark tvåa, dvs en godkänd "helt ok"-film. Men tyvärr, detta är en "13 på dussinet"-western. 

Det gör ont som ett western-fan att tvingas konstatera att det var lättglömt till en sådan grad att jag var tvungen att konferera med Wikipedia för att minnas handlingen. Och sådant bådar ju inte gott. 

Well, partner... jag kan knappast öka på betyget nu inte... Jag kommer ju inte ens ihåg filmen! Det blir ingen fest, det får bli bönor och kaffe till middag ikväll också.

Vad handlar den om då? Well, partner... har det någon betydelse?

En western är alltid en western och för oss fans är det ofta tillräckligt, men man måste nog vara just ett fan av westerns för att det ska vara någon idé ta sig an denna. För resten är det bara... pass on through, partner.

Betyg: 2/5

Asteroid City (2023)

Jag har lite svårt att förstå mig på Wes Anderson med hans nya film Asteroid City. Det verkar nästan som att han gjort en film som ska visa oss Wes Anderson-fans hur det känns för dem som inte är fans. Eller så vill han bara ge oss alla fingret...

Asteroid City är en vimsig historia med en mycket fin och putsad ytan som skriker av pastellfärger. Berättelsen är svårpenetrerad och på ytan meningslös men å andra sidan bjuder Wes på en sagolik mängd kända skådespelare som kompensation.

Jag såg nyligen filmen och jag kan inte påstå att jag var speciellt road. Mycket lite i filmen betydde något och jag hade svårt att komma in på livet på karaktärerna. Det var nog bara Scarlett Johanssons karaktär som jag brydde mig om, den sorgsna filmstjärnan. Sen var det lustigt med de tre små systrarna, som spelas av trillingar varav två är enäggstvillingar i verkligheten.

Den smale rymdmannen var en kul uppenbarelse. Det var roligt när rymdmannen lämnade tillbaka asteroiden. Det var också roligt när morfadern spelad av Tom Hanks träffade dotterdöttrarna. Men resten var bara konstigt för konstigheternas skull, eller?

För mig kända skådespelare i filmen: Jason Schwartzman, Scarlett Johansson, Edward Norton, Bryan Cranston, Maya Hawke, Rupert Friend, Jeffrey Wright, Hope Davis, Liev Schreiber, Tom Hanks, Matt Dillon, Steve Carell, Tilda Swinton, Jeff Goldblum, Adrien Brody, Hong Chau, Willem Dafoe, Margot Robbie. En imponerande lång lista men för vad...?

Betyg: 2/5

The Northman (2022)

Detta var en häftig filmupplevelse. Det är den säregna filmregissören Robert Eggers, som tidigare gjort de två uppmärksammade filmerna The Witch och The Lighthouse, som nu kommit ut med sin tredje film. Någonstans i mitt bakhuvud visste jag att det var Eggers film, men det hade jag helt glömt. Därför kom insikten till mig när jag såg Willem Dafoes ansikte i en scen tidigt i filmen. Jag tänkte direkt på The Lighthouse och då klickade det vem som gjort filmen. Därmed stod det också klart att detta inte skulle bli någon glassig actionfilm likt The 13th warrior, ni vet den gamla Antonio Banderas-rullen från 1999.

Vad jag också inte kände till när jag började kolla var handlingen. Det blev jag snart varse då huvudpersonen hette Amleth och med det öde som väntade honom i inledningen av filmen. Enligt internet har Eggers filmatiserat den gamla nordiska sagan/myten/sägnen som låg till grund för Shakespears pjäs Hamlet. Oavsett om detta är en re-make av Hamlet eller bygger på dess förlaga så är det alltså Hamlet!

Jag har haft lite svårt att hitta rätt med betyget för denna film. Den har ett mycket tydligt unikt id. Samtidigt är den inte speciellt engagerande. Jag jämför den med The Green Knight, som Carl och Niklas effektivt pratade upp på vår Shinypodden special om de bästa filmerna från 2021. The Northman skulle gå en jämn match mot den gröne riddaren i en envig...

Alexander Skarsgård spelar huvudrollen Amleth. Han gör ett artistiskt val och går filmen igenom med huvudet sänkt och musklerna i överkroppen smärtsamt spända. Det är som att han är reda att kasta sig över oskyldiga bybor i nästa bärsärk-attack när som helst. Han spänner nackmusklerna så mycket att han verkar helt slut när filmen kulmineras med holmgången mot hans farbror.

Istället är det Anya Taylor-Joy i rollen som Olga från Björkskogen som är mest intressant. Ganska självklart nu när jag sätter orden på pränt. Hon är överlägsen all konkurrens i denna film. 

Jag inledde min mentala resa med en fyra men känner nu att denna inte når upp till den nivån. Självklart är det kul att se nordisk mytologi filmad så här. Men för mig blir filmen mer intressant än upphöjt bra. Det får bli en stark trea.

Eftersom filmen angränsar och kanske till och med överlappar fantasy kan jag inte hålla mig från att fantisera om  hur The Wheel of Time-serien hade blivit om den filmats av Robert Eggers... Wow, det hade varit något speciellt!

Betyg: 3+/5

The Card Counter (2021)

 

The card counter är en bra men mycket svårmodig film från Paul Schrader. Oscar Isaac gör ett starkt porträtt av en före detta fängelsevakt från det ökända Abu Ghraib-fängelset. Hans samvete tyngs som under vikten av ett berg av hemska minnen och ångest över vad han gjort.

Filmen är inte en muntergök direkt, men ändock bra på ett fängslande sätt och jag satt som fastspänd i fåtöljen under hela titten. Jag kunde helt enkelt inte slita min blick från skärmen...

Detta är en typ av film som jag ser en gång men inte mer. Den är bra, tänkvärd och givande men den blir knappast en favoritfilm. För det är den allt för eländig. Och trots att den lyfter viktiga och sanna problem från vår samtid adderar den inte supermycket till frågan. Det är lite som att sparka in redan öppna dörrar.

Däremot vill jag lyfta filmens stil och ton. Den berättas i ett sävligt tempo där focus ligger nästan enkom på Oscar Isaac. Isaac bär filmen bokstavligen på sina axlar. Tye Sheridan och Tiffany Haddish supporterar kapabelt i biroller. Willem Dafoe gör en liten roll som filmens villain. Hans inhopp kändes ganska tafatt, oklart om han är trött eller vad det kan vara.

Filmens titel och mycket av handlingen kretsar runt gambling framför allt Texas hold em och Blackjack, men om man tar sig an filmen på grund av de elementen riskerar man att bli rejält besviken. Tråden om den udda "USA, USA"-killen lämnas helt oförlöst bland annat. Det var lite synd kan jag tycka. 

Jag gissar att Schraders ide, han skrev manus och regisserade, var att hålla filmen lika avskalad som Williams fängelsecell. Filmens struktur blev ganska effektiv med kontraster i tempo, ljud och bild. En av filmens mer bisarra detaljer, vid sidan av några flash backs och filmens klimax utanför bild, var hur William gjorde sina motellrum helt opersonliga och anonyma genom att ta bort all dekorationer och klä möblerna med vita lakan. Jag tolkade det som att han inte kunde slappna av förrän hela rummet var tömt på innehåll och strukturer som kunde ge intryck. Bräckligheten hos en PST-drabbad hjärna. Det känns som att han redan sonade för sina brott resten av sitt liv. Misären...

Betyg: 3+/5

Nightmare Alley (2021)

Jag får nog helt enkelt acceptera att regissören Guillermo del Toro inte är min favorit. Jag var nyfiken på Nightmare Alley och trodde mycket på den, men jag fann den ack så tråkig, välgjord men tråkig och lång! Otroligt egentligen med så bra skådespelare i en så snygg film.

Detta är en film noir med de mest klassiska ingredienser, den olycklige som blir förd bakom ljuset av en femme fatale. Genren tilltalar mig rent intellektuellt men det brukar vara "hit or miss" för mig. Det är en genre där många filmer är tekniska under men så kalla att de lämnar mig tom inombords, och denna gång blev jag som så ofta inte förförd.

Huvudrollen spelas av den förträfflige Bradley Cooper som det visar sig passa utmärkt i fedorahatten. Det är enkom på grund av honom som jag hålls intresserad under filmens inledning. Det är lite spännande när han anländer till cirkusen, men sedan blir det en lång nedförsbacke ända in i slutet.

Andra notabla skådespelare är Cate Blanchett, Toni Collette, Willem Dafoe, Richard Jenkins, Rooney Mara och David Strathairn. De gör alla bra roller. Nej, det är inte skådespeleriet som stryker mig mothårs.

Filmen är snygg som attans också, den utspelas på fyrtiotalet och dess "look and feel" får mig att tänka på Scorseses Shutter Island och del Toros Crimson Peak och The shape of water. De senare två filmerna är exempel på filmer från del Toro som jag inte gillat speciellt mycket. Och historien upprepas alltså nu.

Denna gång var det något med handlingen som inte tilltalade mig, eller rättare sagt del Toros sätt att berätta den. Jag tror att det är något med tonaliteten i filmen som inte funkar. Allt finns där på pappret men slutresultatet känns själlöst ändå. Jag vet egentligen inte varför det känns så här och man skulle säkert kunna problematisera och analysera detta till förbannelse, men jag går istället helt enkelt på magkänslan. Det är vad det är och jag får bara ta detta som ett av livets mysterier.

Filmen är tekniskt briljant, men den saknar något ändå. Det räcker till ett ointresserat "jaha, sisådär"-betyg.

Betyg: 2/5

Lyssna på Jojjenito och kompis diskutera filmen i deras podd Nätrullarna. Jag har inte lyssnat på deras konversation om filmen än, men den är säkert briljant. Undrar bara nu vad en nätrullare är...?

The French Dispatch (2021)

Om någon annan regissör hade gjort denna film hade man kunnat anklaga regissören för plagiat av Wes. För detta mina damer och herrar är den mest "Wes Anderson"-iga film jag någonsin sett. Wes Anderson har "out Wes Anderson" himself, om jag får uttrycka mig på utländska.

Hans nya film "The French Dispatch" är som ett kärleksbarn mellan "The Grand Budapest Hotel", Tage Danielssons "Picassos äventyr" och  Davide Manulis "The Legend of Kaspar Hauser".

Filmen är sanslöst lös i hullet. Det känns som att jag inte riktigt förstår vad filmen handlar om... Ständige samarbetspartnern Bill Murray spelar en snubbe som driver en fysisk tidning, någon form av magasin. Filmen består av ett antal löst sammanhållna delar som i bild och ljud beskriver artiklar i de olika sektionerna av blaskan. 

Jag älskar anslaget, tonaliteten, skådespelarna (det finns en massa kändisar här!), humorn och den allmänna galenskapen. Samtidigt somnar jag hela tiden framför filmen. Den är så flyktig att jag inte riktigt kan greppa den och jag blir dåsig. Detta är den andra filmen från Wes Andersson som jag oundvikligen somnar till. Första var "The Grand Budapest Hotel". Jag såg den på bio men trots det kunde jag inte hålla mig vaken. Jag trodde att det  var mitt fel på grund av extrem tröttma, men efter att ha sett den en andra gång på bio (!!) kunder jag konstatera att exakt samma sak hände igen. Och nu sker det med "The French Dispatch" också. 

Två av filmens kapitel stod ut. Jag älskade Tilda Swintons J.K.L Berendsen och hennes föreläsning om den galne konstnären (Benicio del Toro) och hans musa (Léa Seydoux). Det är galet på det där underbart oväntade sättet. Det är bisarrt till och med och jag älskar humorn. 

Det andra kapitlet som jag vaknade till under var den om studentupproret med unge vackre studenten (Timothée Chalamet) och journalisten (Frances McDormand). Jag har länge varit lite osäker på vad jag tycker om Chamalet egentligen. Han känns så stiff då han ofta spelar trista och pretentiöst seriösa roller, på gränsen till pompösa. Ett exempel är hans tråkmåns  i "Dune", om det nu är det han är, tråkig alltså? Men här tyckte jag att han var ganska rolig. Frances kan humor såklart, finns det något hon inte kan?

Allt som allt var detta obegripligt och hysteriskt men också frustrerande oengagerade och ibland sövande. Men det är helt klart att de roligaste delarna i filmen är bland det roligaste jag sett i filmer från 2021. Det måste vara värt något i alla fall?

Betyg: 3/5

Murder on the Orient Express (2017)

Denna film blev inte speciellt hyllad när den kom ut så det blev aldrig av att jag såg den när det begav sig. Dessutom betar jag fortfarande i maklig tak av David Suchets tv-serie om Poirot och jag ville inte blanda tonaliteten mellan Branaghs och Suchets respektive versioner av den belgiske detektiven.

Men som en blixt från klar himmel nämnde Frans filmen i positiva ordalag när vi i podden diskuterade Hitchcocks Psycho. Och när så våra älskade lyssnare högg som kobror och en efter en obekymrat dissade filmen totalt blev jag nyfiken på vad som händer här. Vad var det Frans hade sett i filmen? Jag förslog för Joel att vi skulle se ikapp filmen så att vi kunde avhandla den med Frans i podden i ett senare avsnitt. Det blev ett uppvärmningssnack inför Torn curtain två veckor efter Psycho.

Jag har tidigare sett filmen från 1974 regisserad av Sidney Lumet och med Albert Finney som Poirot. I min revy kallar jag den ett kammarspel och det stämmer väl in med mitt minne av den. Ett kammarspel där regissören och skådespelarna tar kreativa beslut som kanske inte riktigt förvaltar Christies idé perfekt.

Jag måste direkt avslöja att jag gillade Branaghs version från 2017 mycket. Den har ett allvar och ett mörker som saknas i versionen från 1974. I Branaghs version spelas också alla roller med ett undantag ganska nedtonat. Till och med Johnny Depp gör sin Edward Ratchett på ett rimligt sätt. I den äldre filmen spelades det över från hart när varenda skådespelare. Då kan tilläggas att jag gillade den äldre filmen också, men den gav en annan vajb.

I denna film är det Branagh själv som med den absurda mustaschen förlöjligar Poirot. Han spelar honom ganska bra men det går inte att komma förbi att valet av mustasch var uselt. Däremot förtar det yviga ansiktshåret inte min upplevelse av filmen nämnvärt. Ibland kan en detalj som denna dra ner en film, ibland tillåts en sådan passera nästan obemärkt förbi.

Även Branaghs addition av en prolog och några malplacerade actionscener får passera utan närmare inspektion. Det är inte de droiderna jag letar efter helt enkelt. Det är känslorna filmen ger mig, nyanser i skådespeleriet och dramats slut som drar in mig och omfamnar mig.

Det Branagh fångar bra, trots att ytan kanske inte signalerar det, är Agatha Christies mörka historia och realiteten i det brott som skurken begått. Konsekvenserna av brottet framhävs i denna film bra mycket bättre än i den äldre lite mer skojfriska filmen, vilken mer är som en äldre kusin till Rian Johnsons Knives out, medan Branaghs nyare version spelar med samma känsloregister som David Suchets briljanta tolkningar av Christies texter brukar erbjuda. Även i Suchets serie lyfts sorgliga och mörka historier fram utan silkesvantar, krusiduller eller kammarspelets överspel.

Jag gillade som sagt trots allt versionen från '74 men jag kan ändå inte förneka att den också känns som att det är ett gäng kända skådespelare som har kul ihop och nästan tävlar om att göra sina karaktärer så överdrivna som möjligt. Suchets serie är mer förankrad i en verklighet, och Branaghs film känns också så, hur orimligt det än må låta.

Jag har inte sett Suchets version än, den ligger i en av de sista säsongerna, men nu är jag ännu mer nyfiken på vad hans version kommer bidra med i jämförelse med dessa två biofilmer.

Betyg: 4/5

The Lighthouse (2019)

The Lighthouse är en rejält hajpad art-film från Robert Eggers som tidigare gjort den mysiga skräckisen The witch. Mycket av det stilistiska från den filmen återkommer i The Lighthouse men detta är ett ångestladdat drama mer än skräckis. Filmen handlar om två snubbar som ska sköta en fyr ute på en klippa utanför New Englands kust under 1890-talet. Filmen är i svart-vitt och den visas i en nästan kvadratisk form, 1.19:1 ska det tydligen vara. Det är instinktivt lätt att tro att Eggers gör dessa saker för att filmen ska bli mer konstnärlig och creddig, men man måste hålla alla sinnen öppna och inte klanka ner på någon som försöker.

Filmen har många saker den gör bra. Jag älskar ljuddesignen, speciellt det råmande dimhornet som ljuder över böljorna. Jag gillar också det svart-vita fotot i vissa delar speciellt då det visar det starka ljuset från fyren. Ibland blir dock bilden bara mörk, svart och skitig. Helt enligt regissörens önskan tror jag, men det är inte speciellt snyggt.

Handlingen är en djuping, super-duper sådan. Denna film är så djup att alla och ingen tolkning av filmen är rätt. Den kan vara vad du än vill. Det borde passa stiffa gamlingar som Martin Scorsese perfekt. Mr Scorsese är ju så duktig att han till och med tror sig få bestämma vad som är "riktig" film. Tydligen.

Det jag måste fråga mig är om jag var engagerad under filmen. Och efter herr Scorseses arroganta utskällning av Marvel Cinematic Universe vågar jag knappt skriva det, var jag underhållen av filmen? Svaret på båda frågorna är nej. Trots den täta stämningen och de ibland lite chockerande scenerna tror jag att jag nickade till några gånger under filmen. Det gör jag aldrig under de fasansfullt usla MCU-filmerna. Men samtidigt var det kul att ha sett The Lighthouse på bion. Det är en snackis och jag vill ju hänga med...

I efterhand har jag därmed också försökt vaska fram vad som var bra med filmen. Den hade ett antal starka scener! Fyren var vacker. Ljuddesignen var grymt häftig. Sa jag det? Dialogen var orimligt högtravande och språket tidstroget så jag skulle inte ha förstått mycket utan svensk textning. Och den hade svensk textning! Det måste ligga på plussidan i alla fall. Textad.

Filmen visar något form av helvetet. Kanske. Eller är det en allegori över någon som kämpar mot alkoholismen? Den har i vilket fall en grymt tät stämning i stora delar. Överdrivet snälla kritikers har jämfört med stämningen i Twin Peaks och The Shining. Det är lustigt på ett högtravande vis. Jag förstår dock var jämförelserna kommer från, men tycker samtidigt att de är helt malplacerade. I båda de förlagorna hade vi klart bättre presenterade och utmejslade karaktärer och de har en handling. Bara en sådan liten detalj.

Jag är övertygad om att denna film kommer dyka upp högt på många årsbästalistor från filmkritikers som vill känna sig sofistikerade och "Scorsese-kompatibla". Det är en film som kan få filmkritiker med "rätta" åsikter att känna sig nöjda med sig själva. Den vanliga publiken kan man skita i. Tydligen.

Betyg: 3/5

Såg filmen med flertalet kompisar och idag sampostar jag med Johan.
Mr Christian har också skrivit om filmen.

The Florida Project (2017)

Sean Bakers nya film heter The Florida Project. Här får vi följa några barn ur socialgrupp 5 som lever utan fast punkt, i detta fall semipermanent på ett sunkigt motell i utkanten, men inom synhåll från Disney World i Orlando, Florida. Huvudpersonen är lilla Moonee sex år som bor med sin ensamstående och smått labila mamma Halley. Fullproppad med tatueringar och spinkig som en heroinist och totalt vårdslös med sitt och dotterns liv är Halley inte idealbilden av en mamma direkt. Moonee tar efter med kaxig attityd, hård yta och en stor portion "street smartness". Hon har sitt kompisgäng med Scooty och Jancey i spetsen. Det lilla gänget springer vart de än ska... Till glasskiosken för att tigga pengar av rika turister som sedan går till glassinköp, till det misslyckade radhusprojektet med en massa tomma hus, eller mellan de sunkiga motellen där de bor. Mestadels går tiden åt till att reta vuxna så mycket som möjligt. Det är sommarlov och vad annat kan man göra?

Filmen har ingen speciell handling. Vi får följa Monnee under några dagar och lära känna hennes närmiljö. Mamman Halley är en viktig figur, kompisarna likaså. En annan är motellets manager, Bobby. Tillika den enda fadersgestalt Moonee har och som lyckligtvis har ett bra hjärta, men han kan bara görs så mycket. Stilen i The Florida Project påminner mycket om den i Bakers förra film Tangerine. Filmerna är färgkodade och det verkar som att han gärna filmar skymningen i motljus. Handhållen kamera verkar vara preferensen och man känner sig som åskådare som att man befinner sig mitt bland karaktärerna. Det ger en speciell närvarokänsla som jag älskar. Tangerine var helt inspelad på en iPhone med vissa extratillbehör. Denna film är inspelad på 35 mm, riktig film. Endast sista scenen när flickorna springer in i Disney World är filmad på en iPhone "guerilla style" utan tillstånd från den stora nöjesparken.



Skådespelarna är otroligt bra. Enda kända namnet är Willem Dafoe i rollen som Bobby. Kan det vankas Oscarsnominering för bästa manlige biroll tro? Moonee spelas av Brooklynn Prince som var sex år när filmen spelades. Hon är faktiskt sensationellt bra. Mamman Halley spelas av tjugotreåriga Bria Vinaite och hon gör sin roll bra men det är svårt att tycka om hennes karaktär fullt ut. Självklart känner jag empati med henne och hennes situation. Det verkar som att ansvaret för barnet är betungande för henne. Trots det misslyckas hon undvika att bli gravid igen under filmens gång. Ytterligare ett barn utan fader som ska växa upp hos denna utflippade unga kvinna. Det är som en ändlös rundgång.

Vi ser filmen genom Moonees ögon och de sociala myndigheterna målas upp som fienden såklart. Man kan stilla undra om detta ändå inte var ett fall där de kanske hade en poäng med sitt ingripande...



Filmen är stark och det säger jag trots att jag såg filmen på festivalen där den visades utan textning. Hade gärna sett att de slagit på engelsk textning för mycket av dialogen skedde i miljöer där ljudbilden dränkte dialogen. VI hade alla som såg filmen svårt att höra vad de sa på grund av den röriga ljudbilden och en av oss har amerikanska som modersmål. Till viss del fungerade dock filmen nästan som en stumfilm. Som åskådare följe man lätt med i alla mer eller mindre dramatiska händelser utan att uppfatta all dialog. Men det var såklart en del av finliret som gick förlorat. Jag och Carl messade varandra under kvällen efter visningen med tolkningar och synpunkter på filmen. Den har ett djup och mening som jag saknade i Bakers förra film Tangerine. Jag hoppas kunna se filmen med engelsk textning vid tillfälle så kan kanske några av mina och Carls funderingar få sina förklaringar.

Disney World hette under utvecklingsstadiet "The Florida Project".

Jag ger The Florida Project fyra sätt att tjäna pengar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Finding Nemo (2003)

Jag vet att jag hade sett Hitta Nemo tidigare men jag kom inte ihåg speciellt mycket från filmen. Hade jag sett den under dåliga förhållanden som på en nattflygning mellan kontinenterna eller var den helt enkelt så blek att jag glömt den? Eftersom uppföljaren Finding Dory skulle visas på Malmö Filmdagar ville jag i alla fall se om föregångaren och då givetvis med originalrösterna. Alla talar amerikanska! Jag hade för mig att Finding Nemo var riktigt bra. Jag tror i alla fall att den är en av de mest älskade av filmerna från Pixar.

Men ack, nu när jag såg om den upptäckte jag att den faktiskt är ganska trist. Detta är uppenbarligen en film som riktar sig till de yngre i publiken. Visst, den har som alla Pixarfilmer massor med popkulturella referenser men de är grunda och inte speciellt inspirerande. De har tex en "Psycho"-scen. Men det enda de gör är att spela Psycho-musiken, ni vet i-i-i, i bakgrunden. Det räcker inte... För att ett sådant skämt ska bli ännu bättre borde de haft skämtet i en scen där referensen hade större tyngd, i en scen som på något mer sätt än den pålagda musiken anknyter till originalet.

Men det börjar bli tydligt för mig att Pixars filmografi kan delas upp i två högar, dels de som mer riktar sig till de yngre människorna, ofta med talande djur eller bilar, dels de filmer som riktar sig till alla åldrar. För mig är grupperna en lika tydlig uppdelning i kvalité. De bra Pixarfilmerna är Toy Story-filmerna, Monsters, Inc., Wall-E och Inside out. De svagare är Finding Nemo, A bug's life och framför allt Cars. Mellanskiktet som jag nog måste se om för att kunna placera är The incredibles, Ratatouille och Brave. Övriga har jag inte sett än (Up, Monsters University, The good dinosaur).

Så, Finding Nemo då. Ok... Nej, men jag var lite lätt uttråkad. Trots det förlåtande draget av "road movie" lättade den aldrig. Jag tror inte att det är att djuren pratar och har mänskliga egenskaper och karaktärsdrag, det köper jag i andra filmer (tex Shrek som exempel). Jag tyckte att Nemo är ganska tråkig figur och relativt lite humor byggdes runt honom. Dory var snäppet roligare men inte mycket mer. När de dude-iga sköldpaddorna kom flygande var måttet rågat och jag insåg att humorn gick mig förbi i denna film.

Det enda som man kan höja ögonbrynen inför är den mörka inledningen av filmen, ett drag som jag kan känna mig glad för att killarna på Pixar väljer att göra... Filmens bästa parti var annars sekvenserna från akvariet. Där fann jag mina favoritkaraktärer i filmen och den bästa handlingen. Den elaka flickan, den luttrade veteranen, de lustiga typerna. Nästan lite Toy Story-vibb där. Dessutom gillade jag låten Beyond the sea som är La Mer med engelsk text. La mer, ni vet som var med i L.A. story.

Vid sidan av allt detta hade jag också en obehaglig tanke i huvudet mest under hela filmen. Tydligen har filmens framgång gjort att folk runt omkring köper clownfiskar i massor. Vet inte om arten är hotad direkt men det är helt bisarrt då budskapet i filmen är att fisken vill undfly fängelset och återvända till sitt hem. Den är oskyldig med domarrösterna 3-2, jag fattade aldrig ens vad dess brott var. Jag vet att det inte är filmmakarnas budskap eller intentioner, lugna ner sig nu Sofia, men jag äcklas av fenomenet och kunde inte undgå att tänka på de oönskade konsekvenserna av filmen.

Finding Nemo är en av de svagare Pixar-filmerna i min bok, men den är långt från dålig-dålig. De har en hög lägstanivå, Pixar. Filmen är helt ok, en film som för övrigt skulle passa bra på en nattlig flygning mellan kontinenterna. Jag kommer fortfarande inte ihåg var jag såg filmen första gången.

Jag ger Finding Nemo två "Mine" av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Rolig detalj från eftertexterna

Wild At Heart (1990)

David Lynch har en förvirrande ojämn kvalité på sina filmer. Fullpoängare som "Mulholland drive", "The straight story" och "Lost highway" blandas med filmer som "Eraserhead" och nu denna "Wild at heart". Han kör på med sin absurda cinema och det funkar bra när det finns något spännande i botten, men när grundstoryn inte är så värst intressant blir det mest filmiskt poserande.

"Wild at heart" påminner mig om "True romance" (1993) skriven av Quentin Tarantino och regisserad av Tony Scott. "True romance" är en klockren femma för mig, "Wild at heart" not so much.

Båda filmerna handlar om ett ungt förälskat par som åker på road trip med våld som slutdestination. Skillnaderna mellan filmerna är dock många... "True romance" är bättre inom allt;
Karaktärer: Clarence och Alabama över Sailor och Lula
Skådespelare: Christian Slater och Patricia Arquette över Nicholas Cage och Laura Dern
Våldet, feelingen och stämningen är bättre i "True romance"
Romansen: Clarence och Alabama 4 ever!
Biroller; Dennis Hopper, Brad Pitt, Christopher Walken, Val Kilmer och James Gandolfini  över Harry Dean Statnton, Willem Dafoe, Diane Ladd och Isabella Rossellini.
Framför allt är de karaktärer som birollsinnehavarna spelar i "True romance" klart mer underhållande än de i "Wild at heart".

Jag har svårt att falla för Sailor och Lula's romans och om man inte köper den tror jag att denna film faller platt till marken. I alla fall för mig.

En av filmens starka karaktärer är Lula's mamma Marietta Fortune (coolt namn). Hon spelar över något enormt. Hur mycket jag än skulle vilja älska karaktären funkar det inte för mig. Hon driver ju hela filmens handling framåt och är därmed en av filmens viktigaste figurer. Men det är för absurt för mig. Det känns som att varken hon eller Lynch haft en regissör i rummet som kunnat kontrollera galenskapen. För mig blir det överspel och i detta fall så oäkta att jag inte kan ta karaktären på allvar.

Laura Dern som Lula... Vad är hennes agenda egentligen? Hur har Lynch regisserat henne? Hon är inte bra här. Nicholas Cage gör bättre ifrån sig, men det är kanske givet med den snygga ormskinnsjackan. samt att han får citera och imitera E lite titt som tätt.

OK, det fanns ju någon anledning att jag inte sett denna film tidigare. Jag hade aldrig en bra vibb inför filmen och nu kan jag konstatera att min magkänsla var korrekt.

Jag ger "Wild at heart" två Audreys av fem möjliga.

Betyg: 2/5