The Batman (2022)

På middagen före filmen frågade Markus hur peppade vi var. Jag svarade ärligt att jag hade ganska låga förväntningar och att jag mest så fram emot middag med kompisar och gå på bio ihop, sådant man gjorde "förr i tiden". Däremot var jag inte speciellt peppad på att se ytterligare en film om en dyster och "brooding" Bruce Wayne i ett mörkt och regnigt Gotham City.

Så man kan lugnt säga att jag inte tillhör den tilltänkta primära publiken. För en sådär 15 år sedan hade jag antagligen älskat denna film! Men nu kände jag mig tämligen oengagerad. Åren har gått och jag är inte lika sugen på filmer i superhjälte- och serietidningsgenrerna som är stiffa och allt för seriösa. Om de inte har glimten i ögat blir det lätt pompöst kan jag tycka. Det känns som att filmer i denna genre inte ska tas på så stort allvar av teamet bakom filmerna. 

Jag är heller inte specifikt intresserad av Bruce Wayne eller The Batman som figur. Som många av figurerna i DC tilltalar han mig inte. Men för dem av er som älskar Batman är denna film guld. Det är intressant att jämföra filmen med alla gamla versioner, där jämförelsen med Nolans trilogi från 2005-2012 känns mest relevant.

Denna gång är det Twilight-snubben Robert Pattison som iklär sig Läderlappens kläder och åker omkring med bilen och hojjen. Han gör det bra, men jag måste nog ändå tillstå att min favorit än så länge är Ben Affleck.

Vad som är intressant är att denna film nästan helt fokuserar på The Batman, inte Bruce Wayne. Det är som att han iklädd i sin dräkt är sig själv och som Bruce är han endast en spillra av vad han kan vara. För mig blir det en kittlande krydda men egentligen hade jag velat se mer av Bruce och mindre av en tystlåten Batman i mörkret och regnet. Några av de bästa partierna i Nolans filmer är just när vi får följa Bruce och hans göranden.

Övriga skådespelare står inte ut speciellt mycket. Zoë Kravitz spelar Catwoman och hon är ok men det saknas något för att jag skulle bli helt förtjust. Hon var inte lika intressant som Anne Hathaways version men givetvis bättre än Michelle Pfeiffers. Detta är en av många fantasivärldar där lojalitet är mer intressant än kärlek. Bruces "adoptivpappa" Alfred spelas lite absurt nog av Andy Serkis vilket inte var sådär jättelyckat. Han har inte en chans emot förebilden Michael Caine. Serkis dialekt är dock skönt brittisk. Även Jeffrey Wright i rollen som Lt Gordon lämnade mer att önska. Trots hans signatur-tick med att bita sig i underläppen bleknade han jämfört med Gary Oldmans Gordon. Här får man dock nämna att Wright inte fick mycket speltid i filmen.

Så kommer vi då till speltiden. Att denna film var tvungen att hålla på i 3 timmar finner jag lite överdrivet. Det var inga problem att se hela filmen och en av dess styrkor är ju världsbygget där NYC och Chicago blandats ihop till ett dystopiskt helvete. Men handlingen håller inte för speltiden. The Batman sysslar mest med att jaga seriemördaren The Riddler som lämnar efter sig ledtrådar och koder som polisen och Batman måste lösa. Det inleds bra men efter ett tag blir det så överdrivet då The Riddler kan förutspå allt för många steg i händelsekedjor. Manus blir slarvigt och allt eftersom filmen pågår blir det mindre och mindre intressant att följa jakten. Jag tycker att de antingen skulle gjort filmen mer realistisk, eller mindre dito och introducerat en glimten i ögat som passar in i seietidningsvärlden. 

Det finns en hel del bra scener, tänker speciellt på när The Batman möte The Riddler (Paul Dano) mot slutet av filmen. Det finns också en häftig scen när vi får möta The Batmobile för första gången, även om den efterföljande biljakten givetvis var ganska tråkig (som i princip alla biljakter är).

Som sammanfattning tror jag som sagt att man måste vara ett fan till Batman som figur för att till fullo uppskatta denna film. Jag som casual viewer kände mig mestadels ganska oengagerad. Jag saknade stakes som kändes i kroppen, man kan kanske sträcka sig till att kalla den "snygg men grund".

Betyget blir en stark tvåa.

Betyg: 2+/5

Läs mer om filmen hos Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord

Tenet (2020)

Va fan det går inte att säga mycket om denna film utan att spoila skiten ur den så jag slänger upp en stor spoiler-varning här.

SPOILERS BEWARE!

Men först och främst vill jag nämna att detta var den första filmen jag sett på bio sedan apokalypsen startade! Jag, Markus och Johan såg filmen i den stora IMAX-salongen på MoS och det var en ypperlig föreställning. Eftersom det bara får vistas 50 personer på varje visning satt alla extremt glest. Markus hade införskaffat de bästa biljetterna. Vi satt på bakersta raden som användes vilket betydde att det inte fanns några bakom oss som satt och pustade ut virus! Och ingen publik på raden framför heller, varannan rad var avstängd. På raden vi satt på var det mycket glest med en 4-5 lediga säten mellan sällskapen. Perfekta förhållanden, yay för pandemin! Det kändes till och med som att ljudet var extra högt, kanske för att det inte dämpades av en salong fylld med publik...

Ok, vad är Tenet nu då? Först och främst är titeln tematiskt lämpligt nog ett palindrom. I övrigt är filmen en otroligt välproducerad och utomordentlig sci-fi då det gäller allt filmtekniskt, ljud, bild, klippning, otroliga specialeffekter osv. Allt detta är väntat av Nolan och hans team nu för tiden.

Tenet är som en blandning av en bondfilm, Inception och Primer.

Handlingen är klar och tydlig men samtidigt "mind blowing". Man har i framtiden uppfunnit en maskin som kan byta entropin på saker inklusive människor så att de färdas bakåt i tiden istället för framåt.

Det är en spektakulär resa vi tas på under filmens gång då vi lär oss mer och mer om fenomenet. Allt kulminerar i den stora slutfajten med attacken på en rysk stad. Hälften av gänget är inverterade så att de gör allt baklänges, hälften är inte inverterade och de gör vad de gör framåt i tiden. Detta leder till en scen som lyckas vara både fantastisk och fantastiskt frustrerande. Det är otroligt svårt att hänga med på vad som händer, vem som gör vad och när. För mig tappade scenen lite i styrka just för att jag inte fick grepp på vad som egentligen hände (vet det fortfarande inte).

De parallella scenerna från Sators yacht var dock mycket bra.

Rent generellt sett saknar jag rejäla "stakes" i filmen, som är fallet i de flesta filmer där man i någon form kan manipulera tiden. Jag inser att jag inte bryr mig speciellt mycket om någon i filmen förutom vår huvudperson, "The Protagonist". Alla andra är skumma, icke älskvärda eller helt enkelt förväntade offerlamm.

Detta gör att filmen bara är otroligt snygg att se på och man kan absolut sjunka in i dess värld och bara låta bilderna och ljuden flöda över en. Men om man vill förstå vad som händer eller känna för karaktärerna i storyn saknar filmen en del.

Huvudpersonen spelas av John David Washington som jag sett i Blackkklansman. Han är riktigt bra och egentligen den enda karaktären i hela filmen jag känner för. Robert Pattison har en stor roll, han är vrång och besvärlig, det känns som att han är ett asshole utanför filmen lustigt nog. Han har sannerligen växt upp sedan Twilight.

Tyvärr är jag inte speciellt såld på Elizabeth Debicki som spelar Kat, en av filmens viktigaste figurer. Det är något i hennes uttryck som jag aldrig gillat och i denna film känner jag inte en sekund för hennes karaktärs mycket svåra och pressade läge. Jag köpte heller aldrig känslomässigt varför "The Protagonist" kämpade så för hennes skull. Rent intellektuellt och "på pappret" förstod jag att han kände sig skyldig henne något, eller att han helt enkelt var en empatisk människa, men det hade funkat bättre om Nolan valt någon annan att spela den rollen tror jag.

Aaron Taylor-Johnson spelade en hyfsat stor roll men som vanligt nu för tiden kände jag inte igenom honom. Han är en kameleont! Kul att set Wes Chatham i en liten roll, ni vet Amos från "The Expanse"! Till sist får vi givetvis en scen med Michael Caine också, det är ju trots allt Christopher Nolan...

Allt är extremt med denna film rent tekniskt, men den är också ganska kall som Nolans filmer ibland tenderar att vara (tex Dunkirk). Idén om att vissa saker kan gå bakåt i tiden är spektakulär men tyvärr gjorde filmen mig väldigt förvirrad i vissa scener. Handling som sådan var dock inga problem, den är jättehäftig och hade kanske funkat ännu bättre i bokform.

Hade jag bara känt mer i hjärtat (känt för karaktärerna) och i magen (känt stakes och spänning tydligare) hade detta blivit en 5/5. Nu nöjer jag mig med en fyra mestadels för att premiera grundidén och hela spektaklet.

Betyg: 4/5

The Lighthouse (2019)

The Lighthouse är en rejält hajpad art-film från Robert Eggers som tidigare gjort den mysiga skräckisen The witch. Mycket av det stilistiska från den filmen återkommer i The Lighthouse men detta är ett ångestladdat drama mer än skräckis. Filmen handlar om två snubbar som ska sköta en fyr ute på en klippa utanför New Englands kust under 1890-talet. Filmen är i svart-vitt och den visas i en nästan kvadratisk form, 1.19:1 ska det tydligen vara. Det är instinktivt lätt att tro att Eggers gör dessa saker för att filmen ska bli mer konstnärlig och creddig, men man måste hålla alla sinnen öppna och inte klanka ner på någon som försöker.

Filmen har många saker den gör bra. Jag älskar ljuddesignen, speciellt det råmande dimhornet som ljuder över böljorna. Jag gillar också det svart-vita fotot i vissa delar speciellt då det visar det starka ljuset från fyren. Ibland blir dock bilden bara mörk, svart och skitig. Helt enligt regissörens önskan tror jag, men det är inte speciellt snyggt.

Handlingen är en djuping, super-duper sådan. Denna film är så djup att alla och ingen tolkning av filmen är rätt. Den kan vara vad du än vill. Det borde passa stiffa gamlingar som Martin Scorsese perfekt. Mr Scorsese är ju så duktig att han till och med tror sig få bestämma vad som är "riktig" film. Tydligen.

Det jag måste fråga mig är om jag var engagerad under filmen. Och efter herr Scorseses arroganta utskällning av Marvel Cinematic Universe vågar jag knappt skriva det, var jag underhållen av filmen? Svaret på båda frågorna är nej. Trots den täta stämningen och de ibland lite chockerande scenerna tror jag att jag nickade till några gånger under filmen. Det gör jag aldrig under de fasansfullt usla MCU-filmerna. Men samtidigt var det kul att ha sett The Lighthouse på bion. Det är en snackis och jag vill ju hänga med...

I efterhand har jag därmed också försökt vaska fram vad som var bra med filmen. Den hade ett antal starka scener! Fyren var vacker. Ljuddesignen var grymt häftig. Sa jag det? Dialogen var orimligt högtravande och språket tidstroget så jag skulle inte ha förstått mycket utan svensk textning. Och den hade svensk textning! Det måste ligga på plussidan i alla fall. Textad.

Filmen visar något form av helvetet. Kanske. Eller är det en allegori över någon som kämpar mot alkoholismen? Den har i vilket fall en grymt tät stämning i stora delar. Överdrivet snälla kritikers har jämfört med stämningen i Twin Peaks och The Shining. Det är lustigt på ett högtravande vis. Jag förstår dock var jämförelserna kommer från, men tycker samtidigt att de är helt malplacerade. I båda de förlagorna hade vi klart bättre presenterade och utmejslade karaktärer och de har en handling. Bara en sådan liten detalj.

Jag är övertygad om att denna film kommer dyka upp högt på många årsbästalistor från filmkritikers som vill känna sig sofistikerade och "Scorsese-kompatibla". Det är en film som kan få filmkritiker med "rätta" åsikter att känna sig nöjda med sig själva. Den vanliga publiken kan man skita i. Tydligen.

Betyg: 3/5

Såg filmen med flertalet kompisar och idag sampostar jag med Johan.
Mr Christian har också skrivit om filmen.

New Moon (2009)

It's my birthday, can I ask for something? Kiss me.

Jag var inte direkt sugen att se denna film tills helt nyligen, men nu har jag sett hela "New Moon". Jag hade faktiskt redan försökt se den en gång, men stängde då av efter en halvtimme. Anledningen till mitt nyfunna intresse var artikeln om "Twilight"-fenomenet i senaste numret av Vanity Fair. Den tredje filmen har ju snart premiär och filmserien och dess fanatiska fans behandlades i artikeln. Jag ser med viss fascination på denna kult och hur starkt fansen känner för serien. Det påminner mig lite vagt om något helt annat, men min stolthet förhindrar mig att tänka tanken fullt ut.

Oki, så hur är då "New Moon"? En del, den större första delen, är otroligt dålig, medan den avslutande delen är helt ok. Filmens största problem är att huvudpersonerna både är trista och att de spelas av väldigt svaga skådespelare. Speciellt Kristen Steward i rollen som Bella är så dålig att det isar i tänderna på mig. Även hennes stora kärlek Edward är högst ointressant. Han spelas av Robert Pattinson och han kan se väldigt beklämd ut.

Filmen består som sagt av två delar. Dels en oändligt lång trist ineldning och sedan en ganska intressant avslutning. Det som lockar mig lite är den värld som filmen utspelas i, där vampyrerna är aristokratin. De har olika förmågor, någon kan se in i framtiden, någon kan läsa andras tankar och den högintressanta nykomlingen Jane kan framkalla fysik smärta hos någon genom att bara titta på personen. Vi får i denna film lära känna "the Volturi", seriens "bad asses". Det är dessa figurer som är intressantare och därom skulle mycket bättre material kunna hämtas. Kanske i tredje filmen som enligt massmedierna ska vara mycket mer action-inriktad än de första två.

Tyvärr är den bra delen bara en kort, kort del av den långa filmen. Fram till filmens urvattande klimax fick vi genomlida Bellas kärleksproblem. Den så fansansfullt stora sorgen över att Edward inte fanns kvar i hennes liv. Jag tror att filmernas fans i första hand är unga tjejer och då kan man kanske förstå. Nästan hela "New Moon" är en bitterljuv romantisk saga perfekt för prepubertala romantiska flickor. Bellas bedrövade ansiktsuttryck gjorde mig nästan galen av leda, men hon passar antagligen väl in i tonårsflicksrummets estetik över omöjlig kärlek. Hur ljuv kan den inte vara?

Det är intressant att se trailern som jag byggt in nedan. Som vanligt visar trailern det mesta av intresse från filmen, vilket normalt sett är otroligt kasst, men eftersom denna trailer nästan uteslutande visar scener från filmens sista halvtimme, bevisar den också min tes om att de tre första halvtimmarna är en enda lång inledning och inte så viktiga för handlingen... Filmen pendlar mellan en etta och en tvåa, och även om den sista halvtimmen med Aro Volturi och hans lustiga gäng var helt ok, landar jag ändå i ett nesligt betyg.

Betyg: 1/5

Twilight (2008)

I'd rather die than to stay away from you.

Jag såg "Twilight" som surprise-filmen på Stockholms Filmfestival hösten 2008. Det var en positiv överraskning, en ny vampyr-film. Jag var och är fortfarande inte en läsare av bokserien som är så populär. Jag antar att jag inte var eller är en för-pubertal flicka heller. Målgruppen alltså. "Twilight" var i alla fall en hyfsat lovande start på filmserien. Den utspelar sig i en liten håla i nordvästra USA, antagligen i Washington state och miljön är läcker. Den påminner mig faktiskt om miljön från tv-serien "Twin Peaks". Dit kommer filmens hjältinna, Bella, spelad av Kristen Stewart. Hon är ung, blek och uppenbarligen redo för romantik och förälskelse. I skolan (high school) träffar hon Edward, en stilig, ung och sur kille. Platonisk kärlek uppstår. Han visar sig vara vampyr. Mera platonisk kärlek. Lyckligtvis kommer Edward från en familj som bestämt sig att det inte är bra att döda och äta människor. Filmen spenderar en del tid att sätta upp världen och dess regler. Det är ganska intressant. Sedan kommer det fler vampyrer och hälsar på och då blir det lite mer spännande. De struntar i vad som är dåligt och de vill ät sin mat "rare", så att säga. Till sist åker alla iväg ner till solen! I denna värld klarar tydligen vampyrer solen, vilket alla vet att de inte gör i verkligheten. Filmen slutar med en stor fajt mellan de goda onda och de onda onda. Här är tyvärr filmen inte helt konsekvent och de onda som varit så otroligt starka och farliga fajtas ner alldeles för lätt. Jaja, man kan inte få allt.

Ingen av karaktärerna, skådespelarna eller problemen i denna film var speciellt speciella. Jag står inte i kö för att köpa biobiljetter till nästa film i serien... Filmen får två djupa vampyrbett av fem.

Betyg 2/5