Superman (2025)

Jösses vilken gojja. Man kan sannerligen konstatera att "yours truly" inte synkar med James Gunns humor och blanding av tonaliteter, speciellt i hans senaste alster. 

Jag är oftast inte intresserad av den tråkige Stålmannen som är omöjlig att döda. Det enda som dödas i hans filmer är alla former av "stakes". Men med det sagt har jag ändå koll på vad han står för. Här har vi en film som på ytan är en film om "stålis", men som under ytan är något annat. Glöm hjärta, uppriktighet och patos.

Jag tog mig an filmen för jag ville se vad Gunn fått Nathan Fillion att gå med på den gång. Kunde vara kul tänkte jag, men Fillion är en av många otroligt tråkiga element i denna  film.

Nej! Jag ids inte skriva mer om denna skitfilm så jag citerar istället några recensenter jag följer. De sammanfattar vad jag kände i magen rörande filmen...

Sam Van Hallgren (Letterboxd):

"Zero stars, an abomination.

This was like watching that sadistic neighbor kid from Toy Story steal, dismember, and torture your most beloved childhood toy.

And not just dismember and torture, but make your toy behave in ways that were not only wrong and unsettlingly perverse, but in ways that felt counter to their very essence.

Placing Superman in a geopolitically complex world is probably a fool’s errand (in addition to being No Fun At All), but when doing so requires us to believe that Supes/Clark - whose most underrated superpower is his cleverness - is a political nitwit (and defensive and shouty to boot), well, you lost me in act one.

It’s also clear that James Gunn is not for me. His sense of humor is of the Nothing is Sacred kind. But, sorry, Superman is sacred. Gunn gestures at Superman’s iconographic power, but he lacks the reverence. 

Or, if I’m being generous, I’d say that I guess there can be all kinds of Superman movies and I just hated this one."

Josh Larsen (Larsen On Film):

"Superman, the character, is corny, earnest, and kind. Superman—as written and directed by James Gunn—is “cool,” callous, and cruel. It’s an irreconcilable difference the movie cannot overcome.

You may not notice this at first. In David Corenswet, the film has a likably handsome face in the traditional Superman mode, with a gee-whiz temperament to match. (Corenswet doesn’t use the word “swell,” as Christopher Reeve did in 1978’s Superman, but he does toss off a “golly” here and there.) And Gunn, veteran of all three Guardians of the Galaxy films, employs peppy punk songs and bright, primary colors (the latter likely to distinguish this installment from the grimly gray Man of Steel and Batman v Superman: Dawn of Justice). But this is also a Superman film that includes a lethally “comedic” game of Russian roulette; an alien baby held hostage in a black-site prison; a robot repeatedly stabbing itself in the head; and Krypto the Superdog forced to run endlessly on a treadmill in pursuit of digital squirrels. (After all the animal torture in Guardians of the Galaxy Vol. 3, I’m not sure what Gunn has against pets.)

Let’s consider one Superman sequence in particular. After Lex Luthor (Nicholas Hoult, sweating in an underwritten take on the villain) detains Superman and takes him to the aforementioned torture site, Lois Lane (Rachel Brosnahan) teams up with superhero Mr. Terrific (Edi Gathegi) to rescue him. Arriving to face a squadron of mercenaries, Mr. Terrific unleashes a protective “T-Sphere” around Lois while he uses a variety of proprietary projectiles to take out the bad guys. Gunn and cinematographer Henry Braham enclose us in the sphere with Lois, employing an extended, swerving, single take to match her perspective as the action swirls around her. Add Noah & The Whale’s bopping “5 Years Time” to the soundtrack (“Fun! Fun! Fun!”) and it’s almost as if Lois is having her own IMAX movie experience. When the carnage is over and the bubble pops, she—and we—are clearly meant to be wowed, only able to utter an admiring “Holy shit!” as we gaze upon the bodies (some dead?) strewn about. Killing is rarely as clever as it is in a James Gunn film.

Like Corenswet, Brosnahan seems fully capable of anchoring a decent Superman movie. But aside from an early, extended conversation sequence, which means to bring us up to speed on their entire relationship history and dynamics in one scene, they’re not onscreen together much. Gunn’s strategic decision to begin this Superman installment in media res is a smart one, given how many iterations we’ve already had, but the movie still lacks the emotional and character context necessary to make us feel as if any of this is worth our investment.

Indeed, Gunn’s Metropolis hardly seems worth saving, given the the jokey violence, petrified pets, bullied women (poor Sara Sampaio has to endure endless humiliations as Luthor’s girlfriend), and blowhard superheroes (Nathan Fillion also appears as a one-note Guy Gardner/Green Lantern). By the movie’s merciful end, you wonder what a nice guy like Superman is doing in a mean place like this."

Betyg: 1/5

Guardians of the Galaxy Vol. 3 (2023)

Jag har funnit de tidigare Guardians-filmerna festliga men harmlösa. Långt från den dramatiska nivå som de bästa underserierna i MCU besitter. Guardians har varit de av MCU-filmerna som allra mest känns som filmad serietidning... Javisst, alla MCU är detta men de ligger trots allt på en skala.

Chris Pratts humor har alltid varit lite fånigare än humorn från de tunga huvudpersonerna i fas 1-3, och det kanske är den enkla anledningen till att jag hållit Guardians lite lägre på rankningen. Min Guardians-favorit är Karen Gillans Nebula och hon är den minst flamsiga av dem alla. 

Förväntningarna var trots allt ovan ganska högt ställda inför den avslutande delen i trilogin. Men tyvärr blev resultatet minst sagt problematiskt. Filmen levererade på allt jag förväntat mig och en hel del därtill, varav mycket till dess nackdel. Filmen lider bland annat av problem som vi såg i Thor: Love and Thunder och andra som sågs i Star Wars: Episode IX - The Rise of  Skywalker.

Precis som i fjärde Thor-filmen är denna film tondöv. Den blandar drama som sticker i ögonen med tortyr av djurbebisar med flamsigheter och banaliteter. Jag fann det absurt hur James Gunn blandat tonaliteten genom filmen. Det är än värre här än blandningen mellan dystert cancerdrama och skojjerierna i Thor 4. 

Det andra problemet är att den trots sina 150 minuter känns överfylld, likt SW 9. Den övergripande handlingen är enkel och rättfram, men varenda hjälte ska få sin tråd och till det försöker sig Gunn på något slags mäktigt slut som för att efterlikna Endgame. I mina ögon blev det en splittrad känsla som inte adderade till filmen. Dessutom måste man förtjäna starka känslor. Det Endgame lyckades med kom inte Guardians 3 i närhet av. Guardians är filmer på en mycket lägre dramatisk nivå helt enkelt.

Det var en bergochdalbana att se filmen, först uppåt, uppåt och sedan snabbt utförs. Jag skrattade, förfärades, ryste och grät innan jag hann registrera den osannolikt osmakliga blandningen. Sedan äcklades jag av alla onödiga "fake deaths" och till slut dränktes jag i sentimentalitet.

Ett tag i mitten trodde jag att Gunns skulle ha ballar nog att göra en mörk och dyster film av sin avslutningsfilm. Att han skulle våga ge oss en film med riktiga "stakes", det hade jag verkligen gillat. Men det var såklart att hoppas på för mycket.

Men nog med alla negativa grejer. De handlar trots allt om filmens tonalitet och övergripande struktur, men vi har ju en drös med härliga karaktärer också. Och det är de som står för värdena i filmen.

Mina favoriter var Nebula i första hand men också Rocket, Drax och Mantis. Som vanligt tycker jag att Groot är överskattad och att Gamora är extremt tråkig. Star Lord har jag svårt att ta på allvar och det blev inte lättare med Pratts lockiga hår... Ny frisör i produktionsteamet?

Skurkarna då? Där kan man finna roliga karaktärer, eller hur? Nja, huvudskurken var inte speciellt karismatisk eller skräckinjagande. Han var enerverande skrikig och jag önskade mest att någon skulle banka honom i huvudet. Det var kul att se Nathan Fillion igen, men han hade inte den roligaste karaktären att spela direkt.

Istället blir det med ett tungt hjärta jag lämnade biografen. Lylla, Teefs och Floor är dem jag kommer ihåg mest... 

Betyg: 2/5

 

The Guardians of the Galaxy Holiday Special (2022)

Plötsligt dök denna Holiday Special upp. Är det en hyllning till julen eller är det helt enkelt en ny typ av trailer eller promotional material för den nya Guardians-filmen som kommer våren 2023?

Det är lustigt hur mycket bättre Guardians är nu för tiden! Nu när vi inte längre har Tony, Steve, Nat och de övriga från Phase 1 som huvudpersoner. Thor kvarstår ju men hans, och Waititis, stjärnor har sannerligen falnat efter den tråkiga fjärde Thor-filmen. Spindelmannen har jag hela tiden varit lite sval för så nu är det alltså bara Guardians som inte är pretentiöst, fullständigt underkastat av Disneys kvalitetsmanual och tight assed som en sträng lärarinna i grundskolan. Det är lustigt hur perspektiven har ändrats.

Chris Pratt är långt från den bästa av Chris men han är charmig. Favoriten i gänget är dock sedan länge den Karen Gillian. Hennes Nebula är nervig och asocial på ett skönt sätt. Asociala är ju i princip alla utom Peter på hela båten men det är en del av charmen.

Här i denna julspecial får vi hänga med när Mantis och Drax åker till Jorden för att kidnappa Kevin Bacon som överraskning åt Peter. Han blir överraskad. Peter också. Filmen är kort, endast drygt 40 minuter men de hinner få in en massa kul skämt. Det är en kul stund och Kevin Bacon bjuder på sig själv.

Filmen inleds som tecknad film och jag var nära på att stänga av. Lyckligtvis var det bara en flash back till Peters barndom och snart blev det riktig film av det hela. Men de fick mig att bli orolig där ett tag.

Japp, jag ser nu fram emot Guardians Vol 3 mer än vad jag gjorde tidigare. Då lyckades Disney med det knepet också!

Betyg: 3/5

Licorice Pizza (2021)

Denna vecka blir det tre filmer från 2021 som alla är gjorda av noterbara regissörer. Jag inleder med den svagaste av de tre, Licorice pizza från alla filmnördars älskling Paul Thomas Anderson. Jag har lite svårt för PTA och hans pretentiösa anslag till sina filmer. Jag saknar värmen och humorn, eller så finns den där men den går mig förbi. De senaste filmerna som jag känner positivt för är nog Magnolia och Punch-drunk love. 

När jag tittar över hans verk känner jag att PTA är något av en "Robert Altman"-wannabe. Eller hur va? Är Magnolia PTAs Short cuts? I vilket fall som helst gillar jag Altman bra mycket mer än PTA.

Här har vi då en semibiografisk dramakomedi om några ungdomars uppväxt i The Valley på sjuttiotalet. Det är en typisk "slice of life"-film.  Det händer inte så värst mycket som leder någonstans. Istället bygger filmen till stor del på känslan i filmen och att du som åskådare gillar karaktärerna och deras relationer. Tyvärr fallerar filmen för mig på alla de tre områdena. Jag finner mig helt ointresserad av huvudpersonerna och fann dem snarast lite "annoying", alltså vagt irriterande. Stämningen i filmen är... okeyish. Jag tycker att Tarantino gör det så mycket bättre i "Once upon a time in... Hollywood" så denna känns bara futtig.

Istället är det några biroller spelade av kändisar som piggar upp stämningen litet. Tänker på Bradley Cooper, Sean Penn och Tom Waits (kopplingen till Altman!). Vill också hylla några riktigt najsa låtval från eran; Paul McCartneys Let me roll it och Bowies Life on Mars? poppar upp i minnet.

Filmens huvudperson, och PTAs alter ego får man väl anta, spelas av Cooper Hoffman som är son till den briljante men allt för tidigt döde Philip Seymour Hoffman. Jag förstår att folk vill att Cooper ska vara lika bra som sin far, men det var sannerligen inget jag såg i denna film i alla fall. Grabben kommer säkert få fler chanser då Hollywood premierar denna typ av "connections" men han måste visa mer nästa gång. Den kvinnliga huvudrollen spelades av Alana Haim och hon var supertrist. Det var tråkigt.

Med nöd och näppe en tvåa, men svag sådan!

Betyg: 2-/5

Nightmare Alley (2021)

Jag får nog helt enkelt acceptera att regissören Guillermo del Toro inte är min favorit. Jag var nyfiken på Nightmare Alley och trodde mycket på den, men jag fann den ack så tråkig, välgjord men tråkig och lång! Otroligt egentligen med så bra skådespelare i en så snygg film.

Detta är en film noir med de mest klassiska ingredienser, den olycklige som blir förd bakom ljuset av en femme fatale. Genren tilltalar mig rent intellektuellt men det brukar vara "hit or miss" för mig. Det är en genre där många filmer är tekniska under men så kalla att de lämnar mig tom inombords, och denna gång blev jag som så ofta inte förförd.

Huvudrollen spelas av den förträfflige Bradley Cooper som det visar sig passa utmärkt i fedorahatten. Det är enkom på grund av honom som jag hålls intresserad under filmens inledning. Det är lite spännande när han anländer till cirkusen, men sedan blir det en lång nedförsbacke ända in i slutet.

Andra notabla skådespelare är Cate Blanchett, Toni Collette, Willem Dafoe, Richard Jenkins, Rooney Mara och David Strathairn. De gör alla bra roller. Nej, det är inte skådespeleriet som stryker mig mothårs.

Filmen är snygg som attans också, den utspelas på fyrtiotalet och dess "look and feel" får mig att tänka på Scorseses Shutter Island och del Toros Crimson Peak och The shape of water. De senare två filmerna är exempel på filmer från del Toro som jag inte gillat speciellt mycket. Och historien upprepas alltså nu.

Denna gång var det något med handlingen som inte tilltalade mig, eller rättare sagt del Toros sätt att berätta den. Jag tror att det är något med tonaliteten i filmen som inte funkar. Allt finns där på pappret men slutresultatet känns själlöst ändå. Jag vet egentligen inte varför det känns så här och man skulle säkert kunna problematisera och analysera detta till förbannelse, men jag går istället helt enkelt på magkänslan. Det är vad det är och jag får bara ta detta som ett av livets mysterier.

Filmen är tekniskt briljant, men den saknar något ändå. Det räcker till ett ointresserat "jaha, sisådär"-betyg.

Betyg: 2/5

Lyssna på Jojjenito och kompis diskutera filmen i deras podd Nätrullarna. Jag har inte lyssnat på deras konversation om filmen än, men den är säkert briljant. Undrar bara nu vad en nätrullare är...?

MCU rewatch: Guardians of the Galaxy Vol. 2 (2017)

Det är nedräkning av dagar tills Avengers: Endgame har premiär. Min pepp slår i taket. Det är ändå årets mest emotsedda film! Episode IX får allt maka på sig.

Jag firar med att se om alla MCU-filmer som kommit ut efter vår poddning om de 14 första filmerna. Jag började därmed med Guardians vol 2. Jag var inte jätteförtjust i någondera av de två Guardians-filmerna när de sågs på bio. Men med stöd av Thor i Avengers: Infinity War fick jag en mycket bättre känsla för gamängerna i Guardians. Den tredje bästa Chris behövde tydligen lite draghjälp från den bästa Chris för att det skulle landa hos mig...

Jag gillade i alla fall Guardians 2 mycket mer vid denna titt än när jag såg den 2017. Denna gång brydde jag mig inte så mycket om handling och lyckades ignorera den svaga skurken Ego (Kurt Russell), mannen som är en planet. Det kanske funkade bättre i serieböckerna men jag finner honom urbota dum som koncept. Kurt Russel kan vara bra men han var inte tillräckligt charmig för att rädda Ego. Dessutom är hans föryngrade själv en pina att titta på. Urk. Dessa problem kvarstår men lyxen med att se om en film som denna är att man nu kan lägga dessa petitesser åt sidan och njuta av filmens kvaliteter.

Filmens styrka är dess charm och dess humoristiska inslag. Den är inte lika stark inom drama eller karaktärsdrivna känslomässiga scener. Därför är det lite apart att min favoritkaraktär är den enda karaktär i filmen som inte används för humor, Nebula (Karen Gillan). Hennes historia är stark och hon är den enda som skapar riktigt engagemang hos mig. Scener med systern är väldigt bra.

Jag gillar också "den fula" Mantis (Pom Klementieff) och hennes relation med Drax (Dave Bautista). Hennes förmåga är av den klassiska sorten som skapar en herrans massa intressanta situationer. Drax är dock lite för överdriven som karaktär för att funka helt och hållet för mig. Om de bara hade skalat av lite av hans autistiska drag hade han kanske blivit en än starkare karaktär. Hans sorg över sin förlorade familj måste balanseras med den humoristiska typ han är, nu blir han lite för mycket som Långben i Musse Pigg.

Relationen mellan Peter (Chris den tredje) och Gamora (Zoe Saldana) är direkt svag och där har jag samma känsla kvar som efter första titten. Visst, det bränner till lite i A:IW rörande deras relation, men det hela känns påklistrat. Jag känner inget för deras spirande "will they or won't they"-relation.

Rocket (Bradley Cooper) börjar jag dock bli mer och mer förtjust i, trots att han egentligen borde diskvalificeras på grund av fåneri. Till sista har vi väl Baby Groot (Vin Diesel) som såklart kan vara lite lustig här och där, men han är lite lätt överskattad.

Yondu (Michael Rooker) och hans "merry men" är MCU's version av Priates of the Carribean. Lite oklart dock hur mysigt det egentligen är att filmen gör Yondus massmord på sin egen besättning som en skojfrisk scen.

Jag har inget övers för Ego. Det var en osedvanligt trist fiende. Däremot gillar jag de guldfärgade Sovereign med Ayesha (Elizabeth Debicki) i spetsen. Mycket lustiga figurer. Lättkränkta!

Stan Lees cameo var sisådär. Men klart att det hugger till lite i hjärtat när han i en av alla "post-credits" scener utropar "I have so many stories to tell." R.I.P. Stan.

Jag jackar upp filmen från en tvåa till en stabil trea!

Betyg: 3/5

A Star Is Born (2018)

A star is born är en av många filmer från 2018 med musiktema och jag har upptäckt att jag älskar denna genre. Har i och för sig gillat den typen av filmer förr i tiden också, jag kommer osökt att tänka på filmer som Almost famous (2000), Singles (1992), High fidelity (2000), Amadeus (1984), Whiplash (2014) och Crazy heart (2009).

Detta är ju inte den första utan den fjärde versionen av A star is born men jag har inte sett en enda av de tre tidigare. Så för mig var storyn inte känd, jag var helt ospoilad och hade därmed ingen aning om vilken riktning handlingen skulle ta efter halva filmen. Lady Gaga och Bradley Cooper är fantastiska i denna film. Coopers Jack är en kopia av Eddie Vedder och Lady Gaga har jag nog aldrig sett så osminkad som hennes Ally är i denna film. De har båda otrolig närvaro och deras personkemi är supernajs. Första halvan av filmen är fantastisk och jag slukar filmen med hull och hår. Musiken är helt perfekt, precis den typ av musik jag gillar. Mer om det nedan.

Tyvärr tappar filmen betänkligt under andra halvan då filmen fokuserar mer på Jacks problem och bara antydningsvis problematiserar Allys karriär. Jag hann under titten "känna" att filmen skulle ta en helt annan väg, men det var ett falsarium. Jag trodde att det stora dramat skulle handla om Allys artistiska integritet, dvs en kamp mot managern och bolagets vilja att göra henne till en massproducerad och syntetisk popprinsessa. Under första halvan av filmen kändes Ally så otroligt verklig. Kudos till Lady Gaga för hennes skådespelarinsats. Under andra halvan kändes Ally mer och mer konstgjord. Det hade varit mer intressant om filmen handlat om hennes framtid som artist, och om kampen för att hon skulle kunna bli en unik egensinnig artist. Det finns gott om dem i verkligheten men tyvärr tror jag att det finns än fler som blir manglade av "systemet" och förbrukade spottas ut för att kastas på tippen.

Med nuvarande story fick vi en redan berättad historia om alkoholism. Visst, det blev en stark sista scen med Lady Gagas ansikte i tårar vilken såklart var jättefin. Hon spelad in scenen precis efter hon besökt, men inte hunnit till, en nära väns dödsbädd. Men jag hade heller valt "min" andra halva av filmen.

Åter till musiken. Det var så lustigt för när jag såg Jacks band tyckte jag att jag kände igen killarna. Allra först tänkte jag att sådana där countryrock-snubbar ser väl likadana ut allihopa, men sedan la jag ihop ett och ett. Det var ju för tusan Lukas Nelson & Promise of the Real! Jag har sett dem live i Dalhalla och då som kompbandet bakom Neil Young. Neil har spelat med dem på några studioplattor och flera turnéer. Promise of the Real. Damn! De unga killarna i bandet har med stor tydlighet vitaliserat Neil och jag är den förste att applådera deras samarbete. Nu till sommaren ska jag och Sir Per åka till London och se Neil Young med Promise of the Real spela i den stora konserten i Hype Park.

Bradley Cooper har dessutom sagt att han baserade Jacks gitarrspel och "tone" på Neil Youngs spelstil. Nu är han ju ingen Neil Young på gitarren, haha, men ta mig tusan om jag inte kan höra vissa likheter ändå. Inte undra på att jag fann mig som fisken i vatten när jag såg denna film! Jag älskar den, mesta av den, en del av den, äh, jag älskar den helt enkelt!

Jag ger den en solid fyra.

Betyg: 4/5

The Mule (2018)

Stockholms Filmdagar gick av stapeln förra veckan och där visades idel förhandsvisningar på kommande biofilmer. Clint Eastwoods crime-drama The Mule har premiär idag. det var den film jag på förhand var mest säker på att jag skulle välja. det betyder inte att jag trodde att den skulle vara allra bäst, och så blev fallet också, men det var den jag helst inte missade.

Clintan regisserar och spelar huvudrollen Earl Stone, en jättegammal man som smugglar knark mellan städer i USA för någon av de mexikanska kartellerna. Tydligen är denna film baserad på en sann historia, ett faktum jag inte visste om när jag såg filmen. Filmen kan ses oavsett.

Detta är en riktigt fin och trevlig film. Det är en slow burner som hänger sig kvar i huvudet lång tid efter jag såg den. Filmen är inte superspännande, men den håller mitt intresse hela vägen igenom. Jag älskar att se Clintan agera, speciellt nu på gamla dagar. Han är väldigt bra i denna film. I övrigt är skådespeleriet gediget, kompetent. Bradley Cooper, Michael Pena, Andy Garcis och Dianne Wiest gör alla bra rolltolkningar.

Framför allt två scener sticker ut, och båda är aktuella anno 2018. Den ena är en kort scen när Earl stannar vid vägkanten ute i öknen och hjälper en familj byta däck. De har fått punktering. Familjen är svarta och den gamle Earl kallar dem vid en benämning som kanske var gällande när han var ung. Scenen är sublim, den påvisar ett problem som finns men den gör inte en stor sak av det. Mycket fint spelad. earl var den enda som stannat för att hjälpa dem. Hade du stannat där ute i ingenmansland?

Den andra scenen som bara flöt förbi i handlingen utan större betydelse (för Earl) men som dröjde sig kvar hos mig som åskådare. En ensam man i en svart pickup blir stoppad av polisen. Mannen blir extremt orolig och förkunnar om och om igen att detta är den farligaste situation han någonsin varit i, att bli stoppad av polisen. Han vill inte bli skjuten av polisen men är orolig att han inte kan hävda sin oskyldighet.

The Mule är en film man självklart ska se om man gillar Clintan.

Jag ger The mule tre och en halv kilo kokain av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Filmen sågs på Stockholm Filmdagar tillsammans med:
Jojjenito
Movies-Noir

Wet Hot American Summer: First Day of Camp - Season 1 (2015)

Nyligen sedda Wet hot American summer från 2001 var en härligt knasig komedi. Jag fann den ojämn men tillräcklig underhållande för att ge den en god trea. 14 år efter filmens premiär kom så samma gäng ut med en uppföljande tv-serie som fick namnet Wet hot American summer: First day of camp.

Åter igen är det Michael Showalter och David Wain som ligger bakom och de hr fått med sig i princip alla kändisar som var med i den ursprungliga filmen. Många av dem har numera vuxit upp och blivit stora filmstjärnor. Tänker på Bradley Cooper med flera. Dessutom har en drös nya kändisar adderats i stora, små eller cameo-roller.

Serien bygger på två skämt. det ena är att trots att alla skådespelare som redan 2001 var för gamla för att spela 16-år nu är 14 år äldre men de spelar fortfarande 16-åringar. Detta görs med en lätthet och ett leende på läpparna som är uppfriskande. I en lustig scen går en liten rödhårig flicka in på toaletten och upptäcker att hon fått sin första mens och ut från båset skrider en rödhårig vuxen skådespelerska. Kul detalj.

Det andra skämtet är att i princip hela tv-seriesäsongen utspelas under en enda dag. En dag som är lång, lång. Det är inte ett skämt som man skrattar läppen av sig åt men det roar lite i bakgrunden.

Showen har flera riktigt roliga scener där regissören David Wains Yaron kanske är den allra roligaste. Trion David Wain, Michael Showalter och nytillskottet Lake Bell är kanske serien roligaste trio.

Tyvärr är showen minst lika ojämn som filmen var och showen gör dessutom samma misstag som gjordes med Seinfelds avslutningsavsnitt. Den har en handling. Visst det är en meningslös och galen handling, men precis som med Seinfeld blir det inte lika roligt när man försöker hänga upp skämten runt en handling. Här är det en story om hur myndigheterna med president Reagan i spetsen håller på med miljöförstöring som hotar sommarlägret. en andra handling är om Elizabeth Banks Lindsay som deltar i lägret som ungdomsledare men egentligen är en undersökande journalist som letar efter en förlorad musiklegend som för övrigt spelas av Chris Pine.

Njae, detta var inte så värst kul. Jag tror bestämt att jag kommer avvakta med att se andra säsongen Wet hot American summer: Ten years after.

Betyg: 2/5

Trivia: Regissören till Get out Jordan Peele har en liten roll i serien.

Wedding Crashers (2005)

"We lost a lot of really good men out there."

Wedding crasher är en personlig favorit och en film jag sett flera gånger redan. Det var hög tid för mig att skriva om filmen här på bloggen. Jag älskar denna film på samma sätt som jag har kommit att älska filmer som The Thomas Crown affair och America's sweethearts. Det är filmer som kanske inte allmänt sett hyllas som klassikers, men det är mina personliga favoriter som jag håller nära mitt hjärta.

Filmen har en suverän casting, både i huvudrollerna och birollerna. Manus är glimrande, ämnet traditionellt men behandlingen av detsamma mycket frejdigt och så sitter den komiska tajmingen perfekt i de flesta av filmens scener. En film som man kan se om och om igen. En film som man alltid fastnar framför om man råkar surfa förbi den på tv'n en sen kväll.

Typ av humor? 

Visst är detta en romantisk komedi, det handlar trots allt om hur den och den blir ihop och sånt, men den är till minst 80% en komedi i mina ögon. Den är långt från den bästa romantiska filmen jag vet men den är banne mig en av de allra bästa komedierna.

Filmkvalité vs. humorkvalité

HUmorn är det verkligen inget fel på och jag skrattade högt fler gånger jag kan komma ihåg. En stor anledning till att humorn funkar så bra är att hela filmen är riktigt bra gjord där framför allt redan nämnda manus samt rollbesättningen har varit nycklar till framgången. Foto, musik och scenografi kommer inte i första rummet som i en film från Nolan, Malick eller P T. Miljöerna är dock underbara. Jag gillar den härliga segelbåten även om man ser att den ligger stilla i vattnet under flera scener när de låtsas segla. Liten detalj.

Manus vs. skådespelare

Båda är i toppen och de hjälper varandra. Owen Wilson och Vince Vaughn är helt perfekta i rollerna som John och Jeremy. Wilson är min favorit, fasen vad han är bra.

Systrarna Claire och Gloria spelas lika förträffligt av Rachel McAdams och Isla Fisher. De bjuder på olika saker och kompletterar varandra bra. Fisher är helt hysterisk och mycket underhållande. McAdams har väl aldrig varit mer charmig och hon är helt otroligt snygg. I en film som handlar om kärlek och sexuella eskapader skadar det inte att ha snygga skådespelare. Fysisk attraktion ingår i filmen handling.



Bradley Cooper är helt suverän som Sack Lodge. Hela scenen när de spelar flag footboll från hans uppvärmning till hans våldsamma tacklingar är underbar. Filmen har helt klart en svacka en bit in i andra halvan, men filmen avslutas med ett fyrverkeri. Will Ferrell gör entré som den mytomspunne Chazz Reingold och han är en succé. Säga vad man vill om hans lite svagare komedier, men här är han i sitt esse.

Till sist vill jag nämna Jane Seymour och Christopher Walken som Mrs och Mr Cleary. Helt perfekta i rollerna. Det var extra roligt att se Seymour ta ut svängarna.

Av någon konstig anledning fann jag mig jämföra denna film med Meet the parents när jag satt och funderade på vad jag skulle skriva. Den stora skillnaden mellan dessa två komedier kan mycket väl vara att skådepslereriet på alla poster är starkare i Wedding crashers än i Meet the parents. Kärleksparen, föräldrarna (Walken utklassar DeNiro) och birollsfigurer kan ställas mot varandra. Den enda kategorin som är jämn är Owen Wilson i bbirollen i Meet the parent mot Bradley Cooper i Weding Crashers. Oavgjort. Resten är enkla matcher.

SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensmoral är att Claire inte ska gifta sig med the asshole utan välja sin själsfrände istället. Att Gloria och Jeremy passar ihop undgår ingen.

Två stereotyper: Bradley Coopers alfahanne som bara ser sin tjej som en trofé och knullar runt med var och varannan kvinnlig bartender med stora bröst. Den stereotypiska skitstöveln. Han får vad han förtjänar!
Vad har vi mer? Den något överdrivne yngre brodern Todd. Självmordsbenägen, homosexuell konstnär i revolt mot sin rike och konservative fader. Han är en överdriven figur men rollen är så liten att den bara blir som en kul parentes som inte drar ner filmen.

Tre troper:
a. är det en underförstådd "hemlis" att Kathleen Cleary varit otrogen sin man flera gånger? Tre döttrar, en blond, en rödhårig, en brunett. LOL.

b. komisk effekt av ett missförstånd: Jeremy vill fria till Gloria men hon tror att den viktiga sak som han vill prata om är att föreslå en orgie med de brasilianska systrarna.

c. Mrs. Robinson! Kathleen Cleary får snabbt upp ögonen på John och vi får en scen som tagen ur Mandomsprovet.

Favoritkarakärer?

Jag älskar många karaktärer i denna film. Alla! John, Gloria, Jeremy, Claire, Sack, Chazz, Chazz's mother, Kathleen, Todd, The Secretary Cleary, prällen i celibat, den elaka farmodern, den sarkastiske betjänten...

Trivia

Alla 110 "Rules of Wedding Crashing by Chazz Reingold" finns med listade som extramaterial på dvd'n.

Omtittningspotential?

Jamenvisst filmen tål många fler tittningar än. Ska bli kul. När ska vi se den igen?

Slutomdöme

Precis som när Jeremy säger "Wow" när han inser att Gloria lurat honom minst lika mycket som han henne, säger jag "Wow"  när jag inser att detta är den bästa komedin i hela världen. Otroligt stark första halva, en liten svacka och sedan ett bra slut. Ett objektivt subjektivt betyg hade kanske blivit en stark fyra, men mitt subjektiva känslomässiga betyg med tanke på att McAdams är så djävulskt snygg blir en klockren femma! Där satt den!

Betyg: 5/5

Wet Hot American Summer (2001)

Beth: The following campers need to put their trunks out so the early bus to Boston can pick them up at 7:30 AM: Amanda Klein, Jessica Azaria, Ira... Stevenberg, Sol Zimmer... stein..., David Ben Gurion... Rabbi Menachem Schneerson.

Här har vi en kultfilm från 2001 som jag inte sett tidigare. Det är en renodlad komedi med en radda av numera kända skådespelare. Tidiga filmiska insatser från bland andra Bradley Cooper, Amy Poehler, Ken Marino, Elizabeth Banks och Paul Rudd. I huvudrollerna syns Janeane Garolfo och David Hyde Pierce. Filmen är skriven och regisserad av David Wain som bland annat gjort den underbara Role models. Filmen har också följts av två tv-serier via Netflix; Wet Hot American Summer: First Day of Camp (2015) samt Wet Hot American Summer: Ten Years Later (2017). I serierna återkommer de flesta av de numera tämligen stora stjärnorna vilket känns lite kul.

Här i källan till allt får vi följa folket på ett sommarläger under lägrets sista dag. Det är några vuxna som ansvariga, en drös tonåriga aktivitetsledare och så alla barnen som går på lägret. Nu är det sista dagen, sista chansen att göra det som ska göras på lägret. Getting laid och sånt.

Typ av humor?
Detta är en ren komedi utan tillstymmelse av någon sekundär genre. Vi får följa ett antal parallella trådar och den känns lite episodisk till sin struktur men den lider inte speciellt mycket av det.

Handlingen utspelas sommaren 1981 och tidsmarkörer från kläder och teknik är underbar. Gamla hederliga telefoner med sladd! Filmen kom samtidigt som American pie och andra filmer i denna subgenre - tonåringar löper amok på sommaren. Wet hot American summer låter som om den kunde vara en spoof på sommarkomedierna, men det är det inte. Den har för mycket hjärta och känsla för det. Precis som Role models för övrigt.


Filmkvalité vs. humorkvalité
Humorn är långsam, bygger på att man lär känna karaktärerna. Filmen skulle antagligen vinna mycket på flertalet omtittar. Som film betraktat är den lite svagare, inte minst på grund av dess episodiska struktur och att man spenderar lite för lite tid med karaktärerna. Jag önskade få spendera mer tid med några av favoriterna.

Manus vs. skådespelare
Manus är mycket lustigt men filmen bygger än mer på skådespelarnas insatser. Det är härligt att se Bradley Cooper excellera i hans allra första film. Han spelar den känsliga gay-mannen som är med och sätter upp sommarlägrets avslutande talang-show. Filmens centralfigur skådespelarmässigt är dock Janeane Garolfo i rollen som lägerchefen Beth. Hon grundar filmen i verkligheten och ger den en varm medmänsklighet som en film fylld av skämt annars kan sakna. Andra notabla skådespelarinsatser görs av Amy Poehler, Ken Marino och Christopher Meloni.


SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensmoral: måste vara förkroppsligad av Christopher Melonis vietnam-veteran Gene som förstår att man ska vara sig själv och vara stolt över vem man är, även om man pratar med en konservburk, gillar att gulla med sina tröjor eller torrjucka med ett kylskåp!

Två stereotyper? What? Hela filmen är ju fylld av stereotyper. Det är ju det som är filmens grej. Vi har den promiskuösa tonårstjejen, den tuffe killen som visar sig vara oskuld, den nonchalante killen som inte bryr sig och får alla flickor i säng och många fler.

Tre tropes

a. Geeks saves the day. Klart att nördarna räddar dagen. Notabelt många år före nördar blivit häftigt via serier som The big bang theory. Eller förresten, var det korrekt? När blev nördarna coola?

b. Filmtiteln. Är detta en sunkig porris från nittiotalet? Nej en komedi med en medvetet "awkward" titel.

c1. Tjejer som klär av sig nere vid sjön. Elizabeth Banks bikiniklädda rumpa trycks upp i ansiktet på oss tittare...

c2. ... för att sedan klippas till en het kärleksakt mellan två män. Fullt fräs, full påsättning, vita tubsockar och allt! LOL. Hysterik scen!



Favoritkarakärer?
Jag gillar Beth (Janeane Garolfo) som chefen för lägret. Hon spelar rollen straight vilket är ett jättebra beslut. Självklart är Henry (David Hyde Pierce) allt för skön. Scenen när han kommer in i bamba och frågar efter tekniknördarna utan att uttala orden nörd eller teknik är en höjdpunkt. Mycket roligt. Av birollerna gillar jag Christopher Melonis vietnman-veteran Gene, Ken Marinos Victor, Amy Poehlers superintensiva Susie, Molly Shannons "offer som reser sig på nio" Gail. Japp måste också nämna Coop spelad av Michael Showalter, en av manusförfattarna.

Den enda som spelar över för mycket är Paul Rudd som den nonchalanta tonårskillen. Han som alla tjejer vill ha. Rudd spelar dock säkert rollen exakt som regissören vill ha det. Hans tolkning är så högljudd att den kan inte ha flugit under radarn för regissören, eller någon annan i inspelningsteamet heller för den delen.


Trivia
Musik som används på bästa möjliga sätt att man kommer i filmisk himmel. När Beth blir kysst av Henry spelas en akustisk version av KISS låt Beth i bakgrunden. Framförandet är mjukt och försiktigt men det är så bra!

Från imdb trivia: The owners of Camp Towanda (where the movie was filmed) were told that this was going to be a family comedy. They were mortified when they saw the final cut of the film.




Omtittningspotential?
Detta tror jag bör ses om. Jag kommer med all säkerhet kolla in tv-serierna också. Mer tid med favoritkaraktärerna!


Slutomdöme
Mycket lustigt i partier och en film som säkert kommer ligga kvar i huvudet ganska länge, men den har några fler omtittar kvar för att bli en stor personlig favorit.


Betyg: 3/5


Antal tittar tidigare: detta var första titten.