Bone Tomahawk (2015)

Bone Tomahawk var Niklas val för gemensam film inför Specialens retrospektiv av filmåret 2015. Han tyckte det passade sig att vi alla skulle se S. Craig Zahlers westernskräckis! Och det gjorde han rätt i. 

Jag hade länge tänkt se filmen ändå men det hade helt enkelt inte blivit av än. Hans namn hade nämnts av filmentusiaster med något glittrande i ögonen när de snackat om hans våldsamma och "tuffa" filmer.

Nu fick jag till slut njuta av Kurt Russel med en mustig mustasch fajtas mot grottlevande kannibaler i den vilda vilda western. Kul variation jämför med John Ford kan man ju inte annat än säga! 

Filmen inleds med en våldsam scen där några mystiska demoner i bergen introduceras utan att vi riktigt får grepp på vad det var. Men resten är ett westerndrama med vetskapen om en skrämmande avslutning som retar och kittlar åskådarens medvetande. Klart effektivt, och mycket bra val att inte visa monstren allt för tydligt allt för tidigt (tänk Predator, Alien, Hajen).

Storyn är enkel som ofta funkar bäst i denna genre (tänk Predator, Alien, Hajen). Här har vi ett gäng vita som blir kidnappade från tryggheten i den lilla staden Bright Hope. Resten av filmen följer de fyra som rider ut i vildmarken för att rädda gisslan från monstren.

De fyra är sheriff Hunt (Kurt Russell), den gamle vicesheriffen Chicory (Richard Jenkins), Brooder den dödligt farlige gentlemannen (Matthew Fox) samt Arthur (Patrick Wilson) vars fru Samantha (Lili Simmons) är en som rövats bort.

Gruppen är kul att följa även om filmen sackar i tempo rejält. Det känns som att deras transportsträcka till bergen där grottfolket håller hus aldrig ska ta slut. Filmen är 132 minuter lång och det känns som att Zahler lätt hade kunnat skala av en halvtimme utan problem.

Men till sist kommer gruppen fram till skådeplatsen för ursinnigt våld. Och så serveras vi det. Ingen lär går oberörd från visningen av filmen. Även de mest perversa fetischer lär bli uppfyllda med råge.

Favoriten i filmen blev något överraskande Matthew Foxs karaktär med sin German, en dyrbar teleskopkikare konstruerad med de tyska ingenjörernas precision. Självklart var det himla kul att följa Kurt Russell också. Denna film spelades in parallellt med Tarantinos The Hateful Eight. Russells karaktärer i filmerna påminner mycket om varandra.

Mitt hjärta ömmade mest för Lili Simmons karaktär. Hon drog på många sätt nitlotten i denna film. Fanns andra som inte klarade sig speciellt bra också. Ibland blir jag mer känslosam över de som råkar illa ut men det tonas ner och underspelas jämfört de stackare som utsätts för de mest spektakulära våldshandlingar vilka ofta känns så överdrivet. Men självklart skulle man inte vara så pigg på den behandling de manliga fångarna råkade ut för heller...

Betyg: 3/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Burn After Reading (2008)

Här har vi en omtitt på en film som jag kommer ihåg som ett komiskt mästerverk. Inte nödvändigtvis att filmen var perfekt men att jag skrattade så att jag tappade andan under första titten. Denna gång föll den mig inte i smaken alls lika mycket. Det är sablans vad det svänger. Är det för att filmen åldrats dåligt? Eller är det för att jag åldrats dåligt snarare? Eller kan det vara så enkelt att det beror på dagshumör och state of minds?

Jag älskar fortfarande Brad Pitts och Frances McDormands korkade initiativtagare. Dessutom älskar jag J. K Simmonds som mellanchefen på CIA som försöker förstå vad som hänt.

Clooney är ju underhållande i sig men här spelar han en tråkig karaktär. Det enda roliga var sexstolen som han byggde ihop. Tyvärr föll jag inte för John Malkovich heller. Han är som vanligt lysande som skådespelare men hans karaktär var osannolikt enkelspårig där det enda roliga med honom var att han gick från noll till 100 km/h i ilska på två sekunder. Lite kul de första gångerna men snart uttjatat. Jag gillar honom mycket mer i det mesta annat han gjort, och mest lik denna karaktär minus ilskan är hans Marvin i RED.

Bröderna Coen roar sig i denna film med att snart när alla karaktärer i filmen ska råka ut för äktenskapliga problem och det blir också enahanda och vansinnigt tråkigt i längden. Jag har inget emot en saftigt skilsmässa om det stöder en intressant handling men här är det nästan huvudpoängen av handlingen och det är det inte tillräckligt intressant, smart eller kul för att vara.

Tyvärr fick jag inte alls samma upplevelse av filmen vid denna titt. Bröderna Coen har dock snidat ihop filmen på ett som vanligt professionellt sätt så för de som gillar denna historia kan mycket väl få en trevlig stund i fåtöljen. För mig blir det en stark tvåa, kan inte rekommendera direkt som det känns nu.

Betyg: 2+/5

Ni finner detta avsnitt av Shinypodden där poddar finns, eller här.

Hoppa också över och läs vad Sofia tänker om filmen. 

Intolerable Cruelty (2003)

Ok, så detta är uppenbarligen "minor Coens". Det är en dum komedi som trot allt var mer underhållande än förväntat. Jag vet inte ens om jag har sett den tidigare eller om detta var första titten. 

Detta är en satir och komedi som är så överdriven av vi åskådare aldrig behöver bry oss om huruvida något är rimligt eller realistiskt. Det är som ett grekiskt drama för scenen. På så sätt påminner den lite, lite om den på alla sätt och vis bättre filmen The Thomas Crown Affair. 

Varför bröderna Coen valde denna film är oklart men de vill kanske helt enkelt hänga med George Clooney en runda till. Men de har oavsett material kunskaper och folk runt sig som gör att filmen blir bra. Den dryper av detaljer som den uppmärksamme kan sitta och njuta av. Och som satir över skilsmässoadvokater, kapitalismen i allmänhet och girighetens våta täcke är den lysande.

Clooney är som alltid härlig att se på film. Här bjuder han på sig likt han gör i Up In The Air där han spelar en snarlik karaktär, eller varför inte som han gör i The Descendants där hans karaktär tillåts vara töntig och lite bortkommen. Samma sak här.

Filmen lyfter lite när Billy Bob Thorntons karaktär kommer in. Jag ryggade först tillbaka om jag ska vara ärlig, men trygg i brödernas händer fick karaktären en förklaring lite senare. Men filmens starkaste biroll spelades av Paul Adelstein i rollen som assistenten till Clooneys Miles.

Jämfört med veckans companion film Heartbreakers var detta klart fånigare men också klart smartare. Bland Coens filmer skulle jag jämföra den närmast med The Hudsucker Proxy.

Betyg: 3/5 

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

The Man Who Wasn't There (2001)

Jag och Carl såg denna film i samband med Shinypodden säsong 13 Bröderna Coen. Det blev andra gången jag såg filmen. Första titten var kort tid efter den kom ut på dvd då jag skrev en recension på den sedan 2021 insomnade webbaffären Discshop. Jag har inte texten kvar så jag vet inte vad jag tänkte på efter den titten. Mitt minne sa mig att jag hade gillat filmen men jag kunde inte sätta fingret på vad som gjort den bra. Jag gick in till denna titt med inställningen att den nog skulle vara bra men troligast runt en trea i betyg. 

Döm om min förvåning när filmen visar sig vara ett mindre och underskattat mästerverk! Detta måste vara en av brödernas bästa filmer helt klart. Jag satt i alla fall som förhäxad under filmvisningen. Den har ett sävligt tempo men känslan i filmen är magnifik. Oavsett hur bra Coens filmer i slutändan blir är de alltid mycket väl producerade, regisserade och filmade. Så också denna i knivskarp svartvitt som en gång för alla förkunnar att det kanske är det bästa fotot. I alla fall för en stämningsfilm som denna.

Filmen är också en film noir. Här är det dock mer fokus på karaktärerna och deras inre våndor än brotten som begås. Skådespelarensemblen är superb med Billy Bob Thornton, James Gandolfini, Frances McDormand, Michael Badalucco, Scarlett Johansson och Tony Shalhoub i spetsen. Speciellt Billy Bobs porträtt av en man som i de flesta perspektiv inte var där är utsökt.

Filmens första tredjedel är dess starkaste. Speciellt Faances McDormand står ut med ett minspel och små detaljer i hennes förkroppsligande av den frustrerade makan till mannen som inte var där.

Under andra halvan träder en 17 år ung Scarlett Johansson fram i en roll som kan upplevas problematisk. Som åskådare förväntar vi oss att Billy Bobs vuxne karl ska missbruka tonåringens intresse men filmen går inte den förväntade vägen. Istället får hennes Birdy en central roll i upplösningen av mordmysterierna. Är det hon som är filmens femme fatale? Oklart!

Bröderna Coen har här en film som inleds med en hel del komiska undertoner, men som senare under andra halvan blir allvarligare, mörkare och mystisk. Det gick så långt att någon scen mot slutet påminde mig starlt om något från David Lynch, tex i Lost Highway. 

Coens sprider flertalet referenser till utomjordingar, aliens. Någon pratar om en alien abduction, vi ser skyltar med antydningar, en dagstidning syns i bild med stor nyhet om aliens och så vidare. Aliens ligger nära det begreppet "alienation" och det är det som filmens huvudperson personifierar. Är han en alienerad alien, är det så vi ska tolka filmen? Mycket möjligt. Hur annars förklara filmens slut och hur Billy Bobs karaktär helt lugnt går sitt öde till mötes och till och med kommenterar vad han ska göra efteråt?

Filmen är långsam, otydlig och den kräver en hel del av sin åskådare. Sådana filmer kan sannerligen bli vattendelare. Just denna gång, vid just denna titt, blev jag mer eller mindre blown away. Jag ger den en stark fyra!

Betyg: 4+/5

Lyssna på när jag och Carl pratar om filmen i Shinypodden, där poddar finns, eller här.

Nightmare Alley (2021)

Jag får nog helt enkelt acceptera att regissören Guillermo del Toro inte är min favorit. Jag var nyfiken på Nightmare Alley och trodde mycket på den, men jag fann den ack så tråkig, välgjord men tråkig och lång! Otroligt egentligen med så bra skådespelare i en så snygg film.

Detta är en film noir med de mest klassiska ingredienser, den olycklige som blir förd bakom ljuset av en femme fatale. Genren tilltalar mig rent intellektuellt men det brukar vara "hit or miss" för mig. Det är en genre där många filmer är tekniska under men så kalla att de lämnar mig tom inombords, och denna gång blev jag som så ofta inte förförd.

Huvudrollen spelas av den förträfflige Bradley Cooper som det visar sig passa utmärkt i fedorahatten. Det är enkom på grund av honom som jag hålls intresserad under filmens inledning. Det är lite spännande när han anländer till cirkusen, men sedan blir det en lång nedförsbacke ända in i slutet.

Andra notabla skådespelare är Cate Blanchett, Toni Collette, Willem Dafoe, Richard Jenkins, Rooney Mara och David Strathairn. De gör alla bra roller. Nej, det är inte skådespeleriet som stryker mig mothårs.

Filmen är snygg som attans också, den utspelas på fyrtiotalet och dess "look and feel" får mig att tänka på Scorseses Shutter Island och del Toros Crimson Peak och The shape of water. De senare två filmerna är exempel på filmer från del Toro som jag inte gillat speciellt mycket. Och historien upprepas alltså nu.

Denna gång var det något med handlingen som inte tilltalade mig, eller rättare sagt del Toros sätt att berätta den. Jag tror att det är något med tonaliteten i filmen som inte funkar. Allt finns där på pappret men slutresultatet känns själlöst ändå. Jag vet egentligen inte varför det känns så här och man skulle säkert kunna problematisera och analysera detta till förbannelse, men jag går istället helt enkelt på magkänslan. Det är vad det är och jag får bara ta detta som ett av livets mysterier.

Filmen är tekniskt briljant, men den saknar något ändå. Det räcker till ett ointresserat "jaha, sisådär"-betyg.

Betyg: 2/5

Lyssna på Jojjenito och kompis diskutera filmen i deras podd Nätrullarna. Jag har inte lyssnat på deras konversation om filmen än, men den är säkert briljant. Undrar bara nu vad en nätrullare är...?

The Shape of Water (2017)

Ok, så det verkar som att jag inte gillar Guillermo del Toros filmer speciellt mycket. The shape of water är snyggt filmad och den har läckra miljöer i en historia som utspelas under något som upplevs som tidigt sextiotal. Verkligheten är dock något tillskruvad och lite skev, ungefär som i Dark City (1998) fast lite mindre mörkt. Det räcker dock oftast inte med en skön miljö, jag vill gärna ha karaktärer att bry mig om och en handling som är intressant. Och det är där denna film är obegripligt tunn. Det är trots allt en romantisk fantasyfilm och jag borde varit i himmelriket, men så blev det inte.

Filmen påminner vagt om E.T., med "a creature" som hotas av elaka vetenskapsmän och räddas av en "liten" person i sammanhanget. Han kan till och med hela sjukdomar inklusive tunnhårighet (!) samt lyser av sig själv. Det enda varelsen inte gör är att "ringa hem".



Filmens idé är spännande och jag hade gärna sett att del Toro spenderat mer tid på Sally Hawkins karaktär Elisa än micklat med designen av varelsen. Elisa är stum och det var rörande hur hon levde sitt liv, hur ensam hon var, hennes relation med den homosexuelle grannen Mr. Giles (underbart spelad av Richard Jenkins) och hennes fina relation med kollegan Zelda Delilah (Octavia Spencer). Däremot tyckte jag inte att Elizas kärlekshistoria med varelsen var speciellt upphetsande. Och jag gissar att om man inte till fullo köper denna relation faller filmen platt.

Michael Shannon spelar en mycket elak man, så elak att han blev endimensionell. Det lustigaste med honom var hans två fingrar. Ni som sett filmen vet vad jag menar. Den bättre Michael i denna film var istället Stuhlbarg som spelade Dr Hoffstetler, rysk spion och empatisk människa.



Tyvärr var detta inte den hit som jag förväntat mig och som festivalchefen Git utlovade i invigningstalet.

Jag ger The shape of water två ruttnande fingrar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Om visningen onsdagen den 8:e november: Det var pompa och ståt, röda mattan, whiskeydrink, proteinbarer och gästande av filmens danske fotograf. Jag hookade upp med Niklas och Johan S. Filmfestivalen hade tydligen sålt för många biljetter och några betalande gäster fick sitta på golvet. Vi såg i och för sig några som såg ut att vara volontärer bland den sittande publiken så det var kanske där det felade?

White House Down (2013)

President Sawyer: Get your hands off my Jordans!

De gör inte actionfilmer som förr. White house down bygger precis som den andra filmen med samma manus från detta år Olympus has fallen på samma idé som Die hard fast nu är det the White House som ockuperas istället för en skyskrapa.

Båda filmerna från i år är ljusår sämre än Die hard. De saknar den actiondrivna nerven i en film som blandar humor i lika delar med ett allvar och en känsla av att det är på riktigt. Efter 80-talets actionkomedier banade Die hard vägen för 90-talets actionfilm. Lite allvarligare men med en charmerande huvudperson, både med avseende på karaktären och huvudrollsinnehavaren.

White house down försöker vara som Die hard men lyckas inte alls. Den är inte ens halvspännande då filmen följer ett formulär som sedan länge är etablerat och genomskådat. Helt enkelt, absolut inga överraskningar erbjuds i denna film. Vad hjälper då några coola repliker från Jamie Fox som presidenten eller Channing Tatum i Bruce Willis roll då det inte betyder något? Då the stakes är så låga att de inte syns till?

Men ack trots att denna film på sin höjd kan kallas mellanmjölk är den klart bättre än sin tvilling Olympus has fallen. Nu har vi klart bättre skådespelare till och börja med. En hel hög med bra skådespelare dyker här upp i biroller. Det ger filmen en köttigare kropp, mer att tugga på. White house down är inte en dålig film, den ger bra underhållning för stunden, men den ger inget tillbaka. Den har blivit svagare och svagare ju längre tiden gåyy. Den åldras inte väl i huvudet på mig.

Channing Tatum's dotter spelas av den unga Joey King och jag tycker att hon var något av filmens behållning. Hoppas vi får se mer av henne. Filmens enda riktigt nerviga scen var när hon sittandes stod upp mot hårdingen Jason Clarke (som för övrigt som alltid gjorde ett bra jobb). Tänkte ni på hur lik hon var kvinnan som spelade hennes mamma? Jag var helt säker på att det måste varit mor och dotter som spelade de två men efter en slagning på imdb verkar det som att det inte är fallet, de har i alla fall inte samma efternamn.

Mitt betyg 2 är det bredaste betyget med allt från riktigt svaga filmer som ändå är värda mer än en etta till helt ok och underhållande för stunden-filmer som nästan är värda trean som betyder mycket bra. Olympus fick en svag tvåa denna får en stark dito.

Jag ger White house down två hjältar som räddar dagen av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Intolerable Cruelty (2003)

Rex: My wife has me between a rock and a hard place.
Miles Massey: That's her job. You should respect that.

Clooney. Zeta-Jones. Det måste väl vara bra?

När den store Frans var på besök tog vi oss an denna tio år gamla film. Det är en av få filmer från bröderna Coen som jag inte sett. Frans hade sett den tidigare och han utlovade en rolig och skön romantisk komedi. Jag visste sedan tidigare att Frans har en mjuk punkt för både Zeta-Joens och Clooney och jag var nyfiken om Frans skulle träffa mer rätt än alla de som säger att detta är en av Coens svagare filmer.

Ok, redan några dagar efter vi såg filmen är den nästan som bortblåst ur mitt sinne. Vad handlade den om? Clooney hade stora vita tänder. Han log mycket. Falskt. Det var något om skilsmässor och kvinnliga gold diggers. Falska de också.

Nej tyvärr Frans, jag föll inte för denna film. Den är ojämn och hackig. Jag gillar satiren om amerikanarnas förkärlek för ekonomiska uppgörelser vid skilsmässor. Hur många scener från rummet där en make och hans advokat och en maka och hennes advokat ska dela upp ägodelarna har man inte sett från film och tv-serievärldarna? Ett stort antal.

Clooney är hysterisk rolig i några scener, men sedan spelar han sin stjärnadvokat helt fel i andra scener. Som om de försöker pressa absurditeten in i karaktären mot dess vilja. Resultatet har blivit en helt orealistisk karaktär i en inte helt orealistisk miljö. Jag försöker här beskriva vad som är galet med karaktären som jag i magkänslan bara känner är fel.

Catherine Zeta-Jones spelar den kvinnliga huvudrollen. Oh my god, vad hon är vacker. Jag får kortslutning. Vacker. Ja, men bra i rollen? Vacker. Ok, men är hon bra undrar jag? Vacker. Nu får du ge dig, var hon bra eller inte? Vacker. Okey.

Detta var minor-minor Coen Brothers. En underhållande petitess för stunden som lämnade minnet snabbare än vad Clooney kunde fyra av ännu ett leende. Men kul ändå att sett denna Bröderna Coen-film då jag har varit nyfiken på den en längre tid.

Jag ger Intolerable cruelty två vackra skådespelare av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Jack Reacher (2012)

Jack: I was born in October; when I get to my birthday I'm going to pull the trigger. First, second, third...

Tom Cruise är en riktig stjärna. Jag kan inte komma på en enda gång han inte har levererat på den vita duken. Jag pratar då om honom som yrkesman, han verkar vara helt koko i det privata. Men som skådespelare är han av den yppersta eliten. Alla hans filmer är givetvis inte tipp-topp, men Tompa är crème de la crème.

I filmen Jack Reacher spelat Tom Jack Reacher (duh!), hjälten från Lee Child's bokserie. Vår tystlåtne men karismatiske huvudperson är en förde detta militärpolis som driver omkring i USA som en annan David Banner utan bindning till samhället och helt "off the grid" som en annan Harry Caul.

Filmen inleds med att en krigsveteran blir anhållen för ett massmord på öppen gata. Filmen utspelas i Pittsburgh tror jag. Gärningsmannens advokat Helen, fylligt spelad av den före detta bondbruden Rosamund Pike, tar hjälp av Jack Reacher som passande nog är en mästerlig utredare. Jag var först lite undrande över handlingen i filmen för visst var det så att vi tydligt såg att den misstänkte mördaren inte utförde morden utan blev ditsatt? Denna förvirring gjorde att jag satt och funderade i onödan över vem som gjort vad i filmen. Men i övrigt är detta en ganska tät action-thriller-drama. Tom Cruise och Rosamund Pike har en skön personkemi ihop. Hon är behaglig i denna film, men jag måste nog erkänna att jag inte är helt betuttad i henne. Jack Reacher har i Tompas skepnad ett moraliskt patos som går rakt igenom duken. Det är lätt att gilla filmens hjälte.

Trots att detta är en film som touchar thrillerns marker bjuder den inte riktigt på några större överraskningar. Den tar inga risker, det känns aldrig som att filmmakarna valt spännande alternativ. Det mest udda i filmen är nog skådespelaren i rollen som storskurk. Vi får ingen mindre än mannen med den knarrande engelskan med tysk brytning, Mr. Werner Herzog som the baddie. Mycket lustigt. Robert Duvall är också med på ett hörn, Tompas kompis från den där racer-filmen. Älskvärt men inte alarmerande.

Filmen är en trea men Tom Cruise är minst en fyra, men nu är det ju filmen jag bedömer så jag ger Jack Reacher tre slutscener som man skulle velat se lite mer av av fem möjliga.

Betyg: 3/5


Vill du läsa mer? Följande excellenta bloggare har också sett filmen:

Fiffis filmtajm
Movies-Noir
Vrångmannens och Surskäggets filmblogg
Addepladdes filmblogg
Steffo på Filmr

Killing Them Softly (2012)

Jackie: They cry, they plead, they beg, they piss themselves, they cry for their mothers. It gets embarrassing. I like to kill 'em softly. From a distance.

Lördagen avslutades med den förväntade storfilmen Killing them softly. Det blev den tjugotredje filmen (!!!) på festen för mig. Jag såg den ihop med Markus och Erik samt Johan och Marie R. Killing them softly är regissör Andrew Dominik's tredje film. Jag såg hans förra film med det anmärkningsvärda namnet The assassination of Jesse James by the coward Robert Ford på filmfesten 2007. Jag gillade den filmen en hel del, men den var olidligt långsam. En western som var allt annat än actionfylld och som utsatte åskådaren för prövningar inom koncentration och fokus.

I Killing them softly spelar Brad Pitt Jackie, en maffiasnubbe som kallas in när några småskurkar rånat en av maffians illegal spelklubbar. Richard Jenkins spelar en kostymklädd maffiarådgivare, ungefär samma roll som Duvall hade i Gudfadern. James Gandolfini spelar den andra lönnmördaren som tas in som hjälp åt Jackie. Till sist ser vi en lysande Ray Liotta som den olycklige spelklubbsägaren.

Småskurkar

Filmen börjar starkt. Handlingen sätts upp bra och det inledande rånet är bra gjort. Filmen har märkbar fart framåt. Jag började hoppas på att regissören lämnat kvar sin dragning mot det långsamma dramat hemma denna gång. Allt eftersom fler karaktärer introduceras sänks dock tempot. I mitten av filmen får vi några bra scener i olika konstellationer med de fyra kända skådespelarna. Jag tyckte att Ray Liotta stod ut i denna film, men även en sorgsen Richard Jenkins och en sexmissbrukande och alkoholisrad Gandolfini var mycket bra. Brad Pitt då, undrar du kanske? Jo, han är ganska bra, men karln kan ju inte prata rent!

Allt eftersom filmen skred fram blev det mer och mer dialog och mer och mer mumlande, om det så var i bilar, på barer eller i hotellrum. Jag hörde helt enkelt inte var Pitt och de övriga sa. Det var säkert djupsinniga och tänkvärda ord, men om man inte hör vad de säger hjälper det ju inte. Jag hade just sett Knife fight där dialogen for fram som ur en kulspruta men där var det inga problem att hänga med för att ljudbilden i filmen gjorde att du kunde höra vad de sa. Men icke här.

Storskurk

Andra halvan av Killing them softly var långsammare och långsammare, som om det vore ett självändamål. Inte bra. Det är synd helt enkelt på en så lovande inledning. Tror Dominik att det endast kan bli djupt och "bra" om filmen går långsamt? Är han så pretentiös?

Filmen är inte överdrivet våldsam, men de våldsscener som finns var hårda. Är detta en ny trend? Att ha med ubervåld i filmer som till stor del inte är våldsamma i övrigt? Jag har nu tre "bevis" på denna spaning; Drive, Lawless och Killing them softly.

Jag har lite svårt att bedöma denna film rättvist, men idag får den tre misslyckade småskurkar av fem.

Betyg: 3/5

Friends With Benefits (2011)

Bläh!

Detta är ännu en film som jag inte förstår mig på. Grundstenarna för något speciellt finns där, men de lyckas fumbla bollen. De kunde ha scorat stort, men istället blev det stolpe ut.

Den bedårande Mila Kunis spelar Jamie en framgångsrik head hunter i New York. Justin Timberlake spelar Dylan en framgångsrik art director från Los Angeles. De två möts då Dylan är en kandidat till ett jobb som Jamie hanterar. Båda har nyligen blivit dumpade och bestämt sig för att inte försätta sig i något smärtsamt förhållande på ett tag. Men ack, detta är en romantisk komedi så vi förstår ju alla varthän det barkar. Men först ska de unga tu ha lite kompis-sex, bli förtjusta i varandra, bryta upp för att sedan i det sokcersöta slutet bli ihop igen.

Filmen har resurser med inte mindre än tre fantastiska birollskaraktärer. Vi har independent-dottningen Patricia Clakson som Jamies hippie-mamma, Ricchard Jenkins från filmer som The cabin in the woods och Let me in i rollen Dylans alzheimersjuke far och så Woody Harrelson som en hysteriskt rolig homosexuell sportredaktör.

Men filmen fokusera med stor intresse på de två huvudrollerna. Justin Timberlake gör sin roll helt ok. Han är faktiskt adekvat i rollen som Dylan. En pretty boy, som hjälper till att ställa in fokus på den fantastiskt vackra Mila Kunis. Man har försökt att göra henne till en typisk manic pixie dream girl, men i denna film blir hon bara stressig. Hon pratar för fort, hon gör för många hysteriska saker, hon hastar igenom hela filmen. Det känns påklistrat, inte naturligt så långt ögat når. Attans, det kunde blivit en ny favorit, men bläh.

Filmens höjdpunkt är faktiskt den underbara Milas lustiga sätt att säga bläh. Jag kan inte göra hennes uttryck rättvisa i text, och jag vet inte om det är skrivet i manus eller om det är hennes egen tolkning av karaktären. Jag skulle tro att det är det senare och det är charmigt och lustigt. Ett så enkelt litet uttryck fick mig att se glimtar av en mycket bättre karaktär. Om de bara låtit Jamie och Dylan luftas lite så att de och deras relation kunde utvecklats bättre, som ett vin på dekantering!

Som film i Sommarklubben var detta en "perfekt" film. Ungefär så dålig som jag trodde, vilket var synd. Jag hoppas ju alltid att jag ska finna de gömda och glömda juvelerna i högen av filmer i klubben. Men sökandet går vidare.

Jag måste erkänna att inledningsscenen är briljant. Mycket underhållande, fast det verkar först som att det är världens sämst skriva scen...

Jag ger Friends with benefits två nakna rumpor av fem möjliga.

Betyg: 2/5 

The Cabin In The Woods (2012)

If we all stick together we're gonna be fine... Let's split up.

Det är minst sagt lite svårt att skriva en revy om The cabin in the woods. Som så många andra vill jag inte spoila upplevelsen för de av er som ännu inte sett filmen. Detta är en film som jag starkt rekommenderar till alla som är tillräckligt intresserad av film för att läsa min blogg. Och speciellt om du är intresserad av skräckfilm, Joss Whedon eller filmhistoria kommer denna film falla dig på läppen. Jag kommer skriva en kort spoilerfri del och sedan efter ett gäng lustiga posters kommer min spoileraktiga text. Läs INTE den andra delen om du inte har sett filmen.

A cabin in the woods

Filmen handlar till synes om fem collegestudenter som ska åka till en stuga i skogen över helgen för lite R&R, komma bort från stan, partajja lite och vem vet kanske få lite sex. Gänget är det "vanliga"; den atletiske alfahannen Curt (Chris Hemsworth), den dumma blondinen Jules (Anna Hutchinson), den sköne bohemen, "the stoner" Marty (Fran Kranz), den oerfarna oskulden Dana (Kristen Connolly) samt den gode bror Duktig som fyller minoritetskvoten Holden (Jesse Williams). På väg till stugan blir de varnade av en sliskig gubbe på en bensinmack. "Åk inte vidare." "Folk kommer inte tillbaka om de åker dit..." Självklart åker ungdomarna vidare. Och sedan börjar det...

Så, visst låter det som en helt vanlig "cabin in the woods"-skräckis. Men i detta fall är filmens tag line:

"You think you know the story."

Mer kan jag inte skriva utan att spoila. För JAPP, detta är inte den "vanliga" tretton på dussinet-slasherfilmen. Gå nu och se filmen och kom sedan tillbaka, torka det stora leendet från ditt ansikte, och läs resten av min revy...

SPOILER ALERT. SPOILER ALERT. SPOILER ALERT. SPOILER ALERT.




Jag startar denna spoiler-avdelning med några retoriska frågor... Varför beter sig ungdomar i skräckfilmer som det gör? Är de dumma i huvudet eller? Varför går publiken på dessa filmer? Vill de se ungdomarna dödas på de mest hemska sätt, eller är de där för att heja på dem? Vad förväntar sig publiken från en slasher-film? Frågor som dessa måste ha rumlat runt i huvudet på Joss. Nu var det dags att göra upp med en hel filmgenre...

Direkt i filmens inledning möter vi tre tjänstemän som är på väg in på jobbet inför en helgs övertidsarbete. De prata om ditt och datt, gnabbas lite och har en allmänt skön jargong. Det är Hadley och Sitterson, spelade av favoriten Bradley Whitford (Josh i The West Wing) och Richard Jenkings, samt Lin spelad av Whedon-skådisen Amy Acker (Angel, Dollhouse). Whitford och Jenkins är sanslöst roliga hela filmen igenom och en stor behållning. De spelar karaktärerna helt perfekt.

Sitterson, Lin och Hadley

Men vänta nu, läser du detta innan du sett filmen? Spring iväg och se filmen först. Dummer!

Det etableras med en gång att ungdomarna i stugan är övervakade och till och med till viss del styrda av folket i kontrollrummet. Varför visar det sig under filmens avslutande tredjedel, men det kommer jag inte avslöja här.

I en annan scen tidigt i filmen arrangerar Hadley vadslagning om hur ungdomarna ska gå sitt grymma öde till mötes. Alla som tjänstgör bakom kulisserna skämtar och skojar om det hemska. De är alla förväntansfulla inför blodbadet som ska ske. I en annan scen när Curt och Jules ska ha sex undrar killarna som stirrar på skärmarna i kontrollrummet om kameravinklarna blir rätt - så att de kan få se Jules blottade bröst (ja!).

Först känner vi avsky för Hadley och Sittersons hjärtlösa övervakande...

Men sedan börjar satiren gå upp för biobesökarna. Det är nu Joss Whedon och Drew Goddards briljans börjar skönjas. Folket i kontrollrummet är vi, biobesökarna. Vi sitter och slår vad med oss själva om vilka hemskheter som kommer drabba ungdomarna. Vi sitter och hoppas att kameravinklarna ska tillåta oss se bara bröst.

Joss och Drew har gjort en film som dryper av referenser till en genre som de uppenbarligen kan utan och innan, som de måste älska, men som de också måste vara innerligt trötta på. Varför är det alltid på samma sätt? Varför är den grundläggande strukturen nästan alltid lik? Den dumma blondinen dör först, sen alfahannen, sen the stoner, sen den gode minoritetspersonen. Sist kvar är oskulden och ibland överlever hon, ibland inte...

Förklaringen till allt detta ges i denna film vilket sätter alla andra slasherfilmer i ett helt nytt perspektiv. Wow, tala om meta-diskussion. Whedon och Goddard är trötta på både "lazy storytelling" och publikens misslyckande att kräva originalitet.

Ploten i "The cabin in the woods" är enkel och förutsägbar därför att allt är ett spel, styrt av "the puppeteers", med samma script som alltid. Det lustiga är att våra fem ungdomar inte alls stämmer in på stereotyperna men via droger och kemikalier omformas de. Jules är inte en dum blondin, Curt är ett läshuvud och Dana är inte en oskuld (affär med sin "professor").

Marty

Jag såg filmen med min kompis Robert och vi var lite förvirrade när vi kom ut. Det är en sådan over load av intryck att det tog mig några dagar att smälta filmen och reda ut vad jag tyckte. Tredje akten av filmen är som den största bergochdalbana du kan tänka dig. 

Filmen stannar i huvudet och blir bättre ju mer jag tänker på den. Den har en mycket underhållande dialog och filmen är riktigt komisk. Den bygger på en gigantisk plot-twist som givetvis inte blir samma överraskning vid en omtitt, men jag kommer helt säkert se om den för dess humor, satir och nutidskommentarer.

Skådespelarinsatserna är väldigt bra. Det är en bra castad film. Bradley Whitford och Richard Jenkins står ut. De är sensationellt underhållande. Fran Kranz som Marty kan konkurrerar om titeln en av de bästa stoners i filmhistorien. Chris Hemsworth och Kristen Connolly är jättebra.

Jag ger The cabin in the woods fyra Joss av fem möjliga.

Betyg: 4/5