Golda (2023)

Morgonen den 6:e oktober 1973, på Yom Kippur som är den heligaste dagen i judendomen, anfölls Israel från söder och norr av flertalet arabiska stater under ledning av Egypten och Syrien. Målet var att förinta Israel. Yom Kippur-kriget pågick drygt 2 veckor, Israel vann och detta ledde indirekt till att Egypten skrev på ett fredsavtal med Israel på Camp David 1978.

Jag var mycket nyfiken på om filmen om Golda Meir kunde komma upp i samma nivå som Darkest hour om Winston Churchill under ett avgörande skeende under WWII. Svaret är tyvärr nej. Denna biografi är bra gjord och Helen Mirren i rollen som Golda är som förväntat delikat, men hon matchar förstås inte mästaren Gary Oldman. Filmerna är båda tajta och beskriver några nervpirrande dagar under ett intensivt skeende. De fokuserar dessutom mest på personerna bakom de kända namnen samt de interna samtalen i respektive ledningsgrupper.

Tyvärr når inte Golda upp till Darkest Hour och jag får fundera lite på varför den inte bli lika spännande även om den är engagerande nog. Jag tror att det handlar om filmhantverket och om filmernas "stakes". Insatserna var minst lika höga för Israel som det var för England när tyskarna pressade på. Klart högre till och med, men trots det kommer detta inte fram lika tydligt i filmen.

Ingen av filmerna visar något från striderna. I Darkest Hour behövdes det inte, men i Golda hade filmen antagligen höjts rejält om åskådaren hade fått klarhet i den taktiska situationen bättre. Här faller Golda på hantverket "tydlighet" i berättandet. Beskrivningen av inringandet av den egyptiska armén i Sinaiöknen fanns där men spänningen infann sig inte.

Tyvärr gör inte filmskaparna det tillräckligt tydligt vad som stod på spel heller för israelerna, total förintelse vid förlust. Tex tar de knappt upp hur nära Israel var att förlora mot syrierna i slaget om Golanhöjderna, Valley of Tears.

En annan sak som filmen inte löser lika bra som i Darkest Hour är tydligheten runt falanger och de olika åsikterna hos nyckelspelare i respektive War Room. I Darkest Hour har Churchill inte bara tyskarna att kämpa mot, han hade en intern fiende i Chamberlain och hans förslag att försöka få Hitler att sluta anfalla genom att lägga ner vapnen.

En sådan tydlig konflikt saknades i Golda. Jag kan tänka mig att det beror på att i verkligheten var det inte mycket att bråka om. Det fanns inga alternativ... Antingen vinna kriget, eller bli utplånade. En av filmens starkaste scener är när Golda ber sin assistent att skjuta henne om Tel Aviv faller, innan fienden kommer fram. Det nyktra och rättframma sättet hon ber om denna tjänst är allt annat än högtravande och pompöst, det är en enkel order baserad på mycket praktiska faktorer. Chilling... Det var en av få scener som de osade stakes om i filmen.

Jag hade också hoppats att filmen skulle handla lite mer om hjältarna som försvarade Golanhöjderna mot till synes orimliga odds. Men jag antar att det är en helt annan typ av film... Finns visst en israelisk tv-serie om detta som kom ut för några få år sedan.

Golda var ändå bra och den var intressant för dess historiska betydelse. Men inte så nervpirrande som en film om att balansera på knivens egg kunde ha varit.

Betyg: 3/5

Asteroid City (2023)

Jag har lite svårt att förstå mig på Wes Anderson med hans nya film Asteroid City. Det verkar nästan som att han gjort en film som ska visa oss Wes Anderson-fans hur det känns för dem som inte är fans. Eller så vill han bara ge oss alla fingret...

Asteroid City är en vimsig historia med en mycket fin och putsad ytan som skriker av pastellfärger. Berättelsen är svårpenetrerad och på ytan meningslös men å andra sidan bjuder Wes på en sagolik mängd kända skådespelare som kompensation.

Jag såg nyligen filmen och jag kan inte påstå att jag var speciellt road. Mycket lite i filmen betydde något och jag hade svårt att komma in på livet på karaktärerna. Det var nog bara Scarlett Johanssons karaktär som jag brydde mig om, den sorgsna filmstjärnan. Sen var det lustigt med de tre små systrarna, som spelas av trillingar varav två är enäggstvillingar i verkligheten.

Den smale rymdmannen var en kul uppenbarelse. Det var roligt när rymdmannen lämnade tillbaka asteroiden. Det var också roligt när morfadern spelad av Tom Hanks träffade dotterdöttrarna. Men resten var bara konstigt för konstigheternas skull, eller?

För mig kända skådespelare i filmen: Jason Schwartzman, Scarlett Johansson, Edward Norton, Bryan Cranston, Maya Hawke, Rupert Friend, Jeffrey Wright, Hope Davis, Liev Schreiber, Tom Hanks, Matt Dillon, Steve Carell, Tilda Swinton, Jeff Goldblum, Adrien Brody, Hong Chau, Willem Dafoe, Margot Robbie. En imponerande lång lista men för vad...?

Betyg: 2/5

Sphere (1998)

 

Detta är en gammal sci-fi från 90-talet som tidigare svävat just utanför sfären av filmer jag velat se. 

Triggern som pushade mig in i klotet var när Joel nämnde att filmen var stabil och då slog jag till. Nu bör vi vara tydliga med att Joel är ett egenutnämnt fan av film från 90-talet. 

Men kolla! Dustin Hoffman, Sharon Stone, Samuel L Jackson och Liev Schreiber är ändå en lovande skara skådisar. Filmen är regisserad av Barry Levinson som regisserat både Good morning, Vietnam och Rain Man. Bra filmer som jag kommer ihåg det.

Människan hittar ett gammalt rymdskepp på havsbotten, bygger vattenstation längst ner i djupet och skickar ner ett team för att ta kontakt med utomjordingarna. Äh va fan, om ni är sugna på denna film ta och se Arrival från 2016 istället. Men om ni ändå måste se den, ta och se Solaris istället, eller ännu bättre läs Stanislaw Lems bok istället. Ja, egentligen är detta en misch-mash av dessa filmer med en stor portion The Abyss på toppen. Men stopp och belägg, nu har jag nog spoilat klart filmen!

Allvarligt talat. Sphere är helt ok. Den är solid, men den saknar ett eget id som skulle gjort att den stack ut bland många liknande filmer, inklusive de jag listat ovan. Jag kände mig inte totalt uttråkad när jag såg filmen, men jag blev heller inte speciellt exalterad av den. Den bara malde på, och ganska länge dessutom. Det kändes lite onödigt. Egentligen tror jag kanske inte att den är värd att tipsa om. Se de tre filmerna jag nämnde istället. 

Och om ni nu vill ta mina råd, erbjuder jag här ännu fler sådana. Av Solaris är nog den äldre ryska bättre, men Clooneys är mer lättsmält. Ska man se The Abyss ska man absolut välja The Special Edition som kom ut 1992. Om ni är sugna på Arrival så kan jag bara nämna att den är ännu bättre andra gången ni ser den. Ni som sett, och förstått hela filmen, förstår vad jag menar.

Sphere förbleknar i jämförelse med dessa tematiskt närbesläktade filmer. Dustin, Sharon, Sam och Liev är alla ok men det är som hela bunten halvsov sig igenom inspelningen. De vaknade säkert inte till liv förrän lönechecken kom på posten.

Betyg: 2/5

Extranummer: Bra artikel från The Dissolve som reder ut varför The Abyss the Special Edition är överlägsen The Abyss the Theatrical Cut. OBS, artikeln spoilar skiten ur filmerna inklusive deras respektive slut.

Spider-Man: Into the Spider-Verse (2018)

Årets animerade film på Oscarsgalan var också hyllad på nätet och poddar. Mina förväntningar var ganska högt ställda, även om jag aldrig varit en fan av Spider-man i serietidningarna. Denna film är inte riktad till mig alls. Jag har aldrig läst Spider-Man serietidningen, jag har inte varit extra förtjust i karaktären och jag är heller inget animations-freak. Däremot gillar jag ju Marvels figurer och universum via deras filmer i MCU. Detta är dock inte MCU, utan denna film kommer från Sony som innehar rättigheterna för Spider-Man. Filmer som Logan, Deadpool, Venom och de äldsta Spider-Man med Tobey Maguire är andra exempel på filmer om Marvel-figurer som inte är med i MCU.

Denna revy kommer innehålla vissa spoilers, som de allra flesta revyer här på bloggen.

Jag gillade filmen en hel del. Dialogen är fyndig och rapp. Det är nästan så att filmens dialog är så "over the top" att jag skulle vilja se om filmen för att kunna insupa allt och till fullo njuta av den. Men det som jag gillade mest med filmen är att vi får möta en massa spindelmän och spindelkvinnor från olika dimensioner och att de samarbetar som en riktig liten ”Avengers”-grupp. Det är superhäftigt och andra delen av filmen är den klart bästa i mina ögon. De jag gillade mest var den fräcka tjejen Gwen och Spider-Man Noir i svartvitt. Blandningen av typer och stilar var en fröjd att se. Berättarglädjen lyser igenom i filmen. Det får mig att referera till Scott Pilgrim vs. The World i känsla.

Som helhet lider dock filmen av samma problem som The Lego Movie led av. Det blir för mycket meta- och referenshumor, för mycket "goodness", att jag inte hinner processa och reagera. Speciellt eftersom jag inte kan min Spider-Man utan och innan. Jag är övertygad av att denna film skulle vinna på att ses om. Dessutom ska en film som denna helst ses med kompisar som gillar Spider-Man då stämningen i rummet är extra viktig för en specifik genrefilm som denna.

Jag väntar på att bli lika hänförd av filmen som vissa recensenter blivit tills andra gången jag ser den. Nu får den en stark trea!

Betyg: 3+/5

X-Men Origins: Wolverine (2009) Re-watch

Inför den nya X-Men filmen Logan ville jag se ikapp på de två första Wolverine-filmerna. Den första heter X-Men Origins: Wolverine och kom 2009. Jag kom inte ihåg ett jota av filmen men eftersom jag skrev om den på bloggen redan 2011 måste jag ha sett den alltså. Filmen har inte vuxit vid denna omtitt. Den är helt enkelt både dålig och tråkig och kan inte ens med nöd och näppe anses som ok underhållning för stunden. Fokus läggs på action och på Wolverines buttra "brooding". Den är kliniskt ren från humor. Det måste funnits några komiska "one liners" men jag kan inte erinra mig någon enda.

Vid första titten gillade jag tydligen Liev Schreibers karaktär men han var mest jobbig tyckte jag denna gång. Egentligen var jag inte imponerad av någon av filmens skådespelare. Noterade dock en kul detalj att Daniel Negreanu gjorde en cameo och spelade en pokerspelare utan namn i en scen. Hugh Jackman drar ett tungt lass som filmens huvudperson. Han är stabil utan att glänsa. Han är en helt ok skådespelare men jag kan inte komma ihåg att jag blivit positivt överraskad av honom någon enda gång. Trist.

Precis som vid första titten blir det väldigt ospännande när oförstörbara gubbar slåss mot varandra. Kul att inse att det är Deadpool han slåss mot i slutet. Lite konstigt är det dock att han är ond i denna film. Häromåret dök han upp i sin egen film och då hade de hittat på en annan "origins story" för honom. Och då är han på den goda sidan. Kanske inte har så stor betydelse, men om inte ens de som äger X-Men filmserien bryr sig om sådana saker kan man stilla undra varför vi i publiken ska bry oss... Tydligen har till och med regissören Gavin Hood fattat att det blev fel.

Jaja, nu har jag i alla fall hyfsad koll på Wolveriens bakgrund och jag ska nu ge mig i kast att se uppföljaren The Wolverine från 2013.

Jag ger X-Men Origins: Wolverine en silverräv av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Spotlight (2015)

Jag hade extremt höga förväntningar på Spotlight. Och alla dessa förväntningar uppfylldes med råge. Damn, vilken bra film detta är. Filmen är helt klart den bästa journalistfilmen sedan All the president's från 70-talet. Och precis som sin föregångare är det en BOATS, based on a true story. Spotlight är namnet på den del av stortidningen The Boston Globe där ett litet team av grävande journalister gör längre och mer djuplodande reportage. Vintern 2001-202 publicerade den en lång rad artiklar om pedofilskandalen inom den katolska kyrkan i Boston med omnejd. Detta blev snöbollen som kom i rullning och växte som en löpeld genom USA och övriga världen. En massa liknande härvor började nystas upp "all over the place" som man säger.

Som en klassisk journalistfilm är Spotlight en pratig och intellektuell film. Jag älskar miljöerna; samarbete, gräl eller firande på redaktionen, två luttrade journalister på baren efter en lång arbetsdag, de hårt arbetsbelastade journalisterna hemma med familjen när de mentalt är kvar på jobbet. Bilden av grävande journalister har sällan varit så romantiserat i mina ögon som i de bästa filmerna i denna genre, och Spotlight likaså.

Skådespeleriet är ypperligt. Jag älskar Liev Schreiber, Rachel McAdams, Michael Keaton, Mark Ruffalo och Stanley Tucci. Tala om en pretty fucking awesome ensemble cast. Rachel McAdams går från klarhet till klarhet. "The Station Agent"-regissören Tom McCarthy har regisserat filmen och jag tycker han lyckats suveränt. Jag var helt inne i filmen från första bildrutan.

Jag brukar inte prioritera filmer bara för att de är "viktiga" filmer. Ofta kan jag känna mig skriven på näsan när en filmmakare ska trycka ner sin politiska åsikt på mig. Detta problem uppstår dock inte för mig med Spotlight. Dels för att historien berättas så neutralt den kan berättas givet det underliggande ämnet. I mina ögon fick vi väldigt få pekpinnar från regissören och teamet bakom filmen. Jag skulle om något kunnat önska mig fler pekpinnar i detta fall. För att om någon film känns "viktig" så är det denna. Den visar hur ett genomruttet system tillät genomonda handlingar ske och ske om igen.

Som någon säger i filmen "If it takes a village to raise a child, it takes a village to abuse them. That's the truth of it."

Detta är en film som är bra både som film, en suverän film dessutom, och för att den har en viktig historia som den berättar.

Det intressanta är hur motarbetade journalisterna blev av alla delar av samhället, inte bara av dem som utfört de vidriga brotten. Det framkommer att i princip alla institutioner i samhället; polisen, politiker och rättsväsen visste om vad som hände, men man vände ryggen till. Någon motiverar detta med att kyrkan gör ju så mycket nytta för folk att ingen vill att kyrkan ska skadas. Dessutom gav sig prästerna oftast på barn ur fattiga familjer, oftast med en ensamstående mamma, oftast djupt troende. Som att plocka godis ur barns händer. Fast något annat och inte lika mysigt...

Sedan den katolska kyrkans hantering av alla pedofiler bland prästerskapet blivit känt efter artiklarna startades flera utredningar startats överallt i världen. I slutet av film listas fler städer där liknande härvor uppdagats. Hela  filmduken fylldes med en lista med städer skriven i liten font i fyra eller fem kolumner. Det var så många ställen att jag hajjade till, och en person i publiken bakom mig flämtade till ljudligt av chocken av hur lång listan var. Sedan byttes bilden till ännu en lika lång lista till. Och sedan byttes det till ännu en lika lång lista. Och till sist en fjärde sida helt fylld med ställen där pedofiler inom kyrkan kommit i dagen. Fyra fyllda sidor med liten font, städer över hela världen, inte bara i USA.

Skandalen i Boston visade att kyrkan hade hållit ett 70-tal pedofiler bakom ryggen bara i Boston med omnejd. I eftertexterna kunde vi läsa vilket "straff" den högsta ansvarige i Boston, kardinal Bernard Law, fick efter skandalen. Han var tvungen att sluta sin tjänst i Boston, men han fick snabbt en ny tjänst i Rom, utsedd av påven själv.

Nähä, det var kanske inte så farligt ändå då?

Betyg: 5/5 



Andra bloggar som sätter ljuset på denna film:
Jojjenito - om film
Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den?
Movies-Noir
Fiffis filmtajm
The Nerd Bird

Clear History (2013)

Med start idag och sex inlägg framåt med ett mellanspel för månadens Filmspanartema kommer jag skriva om filmer som jag blivit tipsad om av vänner och bekanta.

Vi startar med Clear history från 2013. Filmen dök upp på fjärde plats på filmspanarkompisens Plox's årsbästalista över 2013. Jag kommenterade hans frejdiga listval och blev sugen att se filmen. Även Flmr och Addepladde stämde in i hyllningarna till filmen men framför all Larry David, mannen bakom filmen.

David skapade serien Seinfeld tillsammans med Jerry och han gick senare vidare och gjorde den egna serien Curb your enthusiasm (Simma lugnt, Larry på svenska). Där spelar han en mer eller mindre realistisk version av sig själv. Serien "simmar" runt i ett grumligt vatten där man inte vet vad som är fakta och vad som är fiction. De flesta gäster i serien spelar sig själv, Larry likaså, men hans fru är fiction och spelas av en skådespelerska (Cheryl Hines).

Huvudpersonen i Clear history heter "Nathan" och han är inte samma karaktär som "Larry" som i tv-serien men de är ändå helt lika. Man kan se serien som ett förlängt tv-serieavsnitt. Nathan är precis som Larry odiplomatisk, vresig, okänslig och framför allt intill besinningslöshet principfast. Han hamnar om och om igen i problem för att han inte kan rubba på sina förutfattade meningar. Och trots att situationer blir mer och mer awkward kör han lomhört på i samma spår.

Karaktären är inte direkt inbjudande. En film/serie som bygger runt en sådan karaktär är som en lindanserska som går på en mycket lös lina. Skillnaden mellan lyckad humor och pinsamt magplask är minimal. Det är lätt att man bara känner ogillande inför karaktären. Det måste finnas ett hjärta på rätt ställe eller åtminstone en anledning för oss i publiken att känna för honom. Det kan ske genom igenkänning eller för att han hanterar universella frågor som vi kan knyta an till.

Under seriens första säsong tyckte jag att de inte lyckades med denna balansgång och avsnitten blev oftare jobbiga än lyckade. Senare säsonger blev mycket bättre tycker jag. Clear history som för övrigt är en tv-film gjord av HBO har lite samma problem. Samtidigt som filmen har ett antal mycket roliga scener och situationer känner jag att jag inte till fullo omfamnar Nathan. Han är inte speciellt trevlig. Hans beteende är inte trevligt. Och ändå är han filmens nav som allt kretsar kring. "Lindansösen" klarar vissa partier bra, men ibland ramlar hon av linan, om jag förlänger liknelsen.

Filmen har ett antal roliga birollsfigurer spelade av Michael Keaton, Bill Hader, Kate Hudson, Eva Mendes, Danny McBride, John Hamm, Liev Schreiber och Amy Ryan. Filmen är regisserad av Greg Mottola som också gjort Superbad, Adventureland och Paul.

Clear history? Rolig film, men inte för alla. Den kanske bäst avnjutes som något av ett "extramaterial" för de av oss som gillar serien Curb your enthusiasm. Jag ger Clear history tre bombplaner av fem möjliga. Filmen komer i vilket fall inte upp på min topplista över filmer från 2013.

Betyg: 3/5

Scream 2 (1997)

"Scream 2" kom ut året efter "Scream". Lika bra att skrika på när järnet var varmt så att säga. Neve Campbell återkommer här som den härjade Sidney Prescott. Även i denna slasherfilm är Buffy med och även här möter hon sitt öde på den spetsiga änden av en stor kniv. Det blir mer och mer uppenbart att det är farligt för henne att lämna Joss Whedon. Aja baja, SMG...

Manusförfattaren Kevin Williamson och regissören Wes Craven har här lyckats med en perfekt blandning av skräck, humor och självironi. Allt indränkt i en flod av popkulturella referenser. Precis som i första filmen lever ungdomarna i denna film i vår verklighet. De känner till slasherfilmer och refererar till dem (medan de ändå går i alla fällor de egentligen känner till). Här i uppföljaren får vi en radda med riktigt fyndiga skämt om sequels och att de "alltid" är sämre. Våra huvudkaraktärer försöker under filmens gång övertrumfa varandra med att namnge den mest lyckade uppföljaren... Nej, det är inte "The Empire strikes back", för det var ju andra delen i en planerad trilogi!

Spänningsscenerna i filmen är precis på rätt nivå. Det är lite ledsamt när vissa karaktärer blir dödade, speciellt tjejerna, men trots genretillhörigheten går Craven inte över gränsen till gore (dvs slafsande med kopiösa mängder blod och kroppsdelar). Jag gillade filmen som en spänningsfilm. Men dess styrka ligger i karaktärernas agerande och framför allt filmens dialog. Jag satt och småskrockade för mig själv då skämten och referenserna stod som spön i backen.

Heather Graham som "Stab"-Casey! Kul, och inte allt för olikt Drew Barrymore. Jag gillade också de korta inhoppen i filmen Stab från Luke Wilson och Tori Spelling. Filmen har i övrigt många lustiga karaktärer och skådisar; David Arquette (underskattad), the sorority party girls Rebecka Gayheart och Portia de Rossi , Jerry O'Connell (påminde mig om Riley Finn) samt Liev Schreiber (creepy).

Filmens största roller innehavs ändå av Neve Campbell och Courtney Cox. Campbell är fortfarande en nykomling när denna film kom ut har jag för mig. Cox spelade dock in dessa filmer parallellt med att hon spelade Monica i "Friends" vilket ger en skön kontrast eftersom hennes bitchiga reporter Gale Weathers är långt från tönt-Monica. Det är kul med sådana krockar.

Jag håller nog "Scream 2" i samma klass som första filmen. Tvåan är lite roligare men kanske lite mindre spännande, kanske delvis pga av att man nu känner igen sig lite i typen. Jag ger i alla fall "Scream 2" fyra skrik av fem möjliga.

Betyg: 4/5 

PS, varför slet inte Sidney av mördaren masken när han satt avsvimmad i bilen?? Encroyable!

Tävling!
Senare under mars månad har den omtalade amerikanska skräckisen "It follows" premiär här i Sverige. Distributören NonStop Entertainment har varit gulliga nog att dela med sig av ett gäng biljetter till filmen. Det enda du behöver göra för att delta i tävlingen är att skicka in ett mail till frippsfilmrevyer@gmail.com med ditt namn och postadress. De glada vinnarna kommer få två fribiljetter var hemskickade på posten. Sista dagen att delta i tävlingen är lördagen den 21:a mars. "It follows" har premiär fredagen den 27:e mars. För trailer till filmen klicka här.

Scream (1996)

Phone Voice: Do you like scary movies?
Sidney Prescott: What's the point? They're all the same. Some stupid killer stalking some big-breasted girl who can't act who is always running up the stairs when she should be running out the front door. It's insulting.

#24hfilm nr 4 (tredje filmen var The hounds of Baskerville). Scream var en film som jag faktiskt inte sett tidigare. Men jag hade länge gått och tänkt att jag borde se den någon gång. Vad passade bättre än att se den på nyårskvällen efter en fantastiskt god nyårsmiddag med ett av de finaste vinerna jag någonsin druckit?

Filmen är inte speciellt kort men tiden flög iväg då vi såg den och helt plötsligt var det dags för slutscenen. För mig kändes det som att de bara introducerat karaktärerna och att inledningsscenerna var över. Det måste vara ett bra betyg att man är så inne i filmen, och blir så härligt underhållen att man knappt märker att det gått mer än 90 minuter av filmen redan!

Jag är ingen storkonsument av skräckisar så jag missade säkert en otal referenser i filmen, men samtidigt har man ju koll på det mest basala från genren och jag såg nog allt en hel del referenser jag med. Filmen är underhållande och nostalgisk över sina föregångare i genren på ett kärleksfullt vis och jag förstår de som säger att Scream var den första Cabin in the woods! Den tidigare filmen skulle vara mer spännande men jag tyckte de var ungefär lika. Väldigt mycket var faktiskt lika mellan de två filmerna, men där Scream fokuserade på individuella scener och situationer tar Cabin tag i hela skräckisgenren en gång för alla.

Vad som måste var en nyhet i och med Scream-filmerna är att karaktärerna i filmen är medvetna om populärkulturen och de har sett de skräckfilmer den hyllar. Det är meta så att det räcker. Jag gilla sådant och njöt av de finurliga scenerna i filmen, skräckfilmsgissningslek osv.

Det enda jag sett från Scream-serien är delar av tvåan och jag hade fått för mig att jag visste vem mördaren var i första filmen, men där hade jag förstått fel så för mig blev det svårt att förstå vem mördaren var före allt avslöjas i slutet (jag trodde mig veta men icke).

Humor, popkulturella referenser, lite spänning och Drew Barrymore's toppiga bröst. Vad mer kan man begära?

Jag ger Scream fyra döda tonåringar av fem.

Betyg: 4/5

Fiffi såg också filmen. Länk kommer så fort hon skrikigt klart. Här är Fiffis text.

Movie 43 (2013)

Robert: It's very important to us that Kevin has a normal and complete high school experience.

Movie 43 är en film som jag aldrig hade hört om tills den dök upp med betyg 5/5 på Fiffis Filmtajm. Det är inte så vanligt att okända nya filmer poppar upp på det viset. Och det var en komedi också. Jag blev givetvis jättenyfiken.

Nu har jag sett denna film, det är en löst sammanhållen samling av scener av olika regissörer. Hela filmen har en osannolik mängd riktigt kända skådespelare. Filmen hålls ihop av en tunn historia om tre ungdomar som söker efter "Movie 43" på internet. Det enda lustiga med dem tre är att en av dem ser ut som en ung Carl-Einar Häckner.

Den första scenen spelas av Kate Winslet och Hugh Jackman och regisseras av en av bröderna Farrelly. Detta är komiskt guld och filmens överlägset roligaste scen. Jag skrattade så att tårarna rann ner för mina kinder. Mina förväntningar inför resten av filmen exploderade. Kunde detta var Graal?

Tyvärr startar filmen med sin höjdpunkt och de efterföljande scenerna pendlar mellan bra till inte fullt så bra. Som ofta med episodiska filmer saknas en övergripande känsla av att det är en riktig eller "hel" film. Filmens styrka och något som alltid är kul är kända skådespelare som spelar roller som går emot vad de vanligen gör eller emot deras publika "image". Jag älskar delar av denna komedi, men när det blir för osammanhängande blir jag mer road för stunden än fullt ut begeistrad.

Den näst roligaste scenen var den med fejk Robin och fejk Supergirl och de andra.

Jag tackar Fiffi för ett bra tips men för mig blev det för ojämnt för ett högre betyg. Men den första scenen med Winslet är bland det roligaste jag sett. Jag måste efter denna scen omvärdera Kate, jag har inte sett henne som en comedienne förut.

Jag ger Movie 43 tre pungkulor av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Tack Fiffi för inspirationen att se denna film. Läs Fiffis revy här. Filmitch har också sett filmen, se här.

Läs om bakgrunden till filmen och en massa annat, inklusive om de två versionerna av filmen, här.

Segmenten:

The catch 5/5

Homeschooled 3/5

The proposition 1/5

Veronica 1/5

iBabe 4/5

Supehero speed dating 4/5

Machine kids (reklamfilm) 4/5

Middleschool date 3/5

Tampax (reklamfilm) 2/5

Happy birthday 3/5

Truth or dare 2/5

Victory's glory 1/5

Beezel 2/5

Salt (2010)

I'm not a goddamn Russian spy.

Jag hade inte sett trailern på "Salt" eller hört speciellt mycket om filmen. Jag visste dock att det skulle vara en actionfilm med spiontema. Var inte kalla kriget slut? Kan man ju undra. Nåväl. "Salt" är just detta en actionrulle om en exceptionell spion, mångfacetterade Evelyn Salt. Angelina Jolie i sin fulla prakt som en annan Jason Bourne. Där! Detta är en billig rip-off av Bourne-filmerna. Allt är lite, lite sämre! Småsaker som skådespeleri, handling, logik och actionscener - allt är något sämre än förlagan och då blir summan mycket, mycket sämre.

Filmens liten lustig detalj var den övertydliga produktplaceringen från Sony och SonyEricsson. I en kort men ack så festlig scen fick vi se två av de produkter som jag var i allra högsta grad inblandad i utvecklingsprojekten för: musikmobilen W950 och den excellenta P1.

Som du säkert redan har listat ut får "Salt" inte ett så bra betyg, det blir två svullna ögon av fem.

Betyg: 2/5