Asteroid City (2023)

Jag har lite svårt att förstå mig på Wes Anderson med hans nya film Asteroid City. Det verkar nästan som att han gjort en film som ska visa oss Wes Anderson-fans hur det känns för dem som inte är fans. Eller så vill han bara ge oss alla fingret...

Asteroid City är en vimsig historia med en mycket fin och putsad ytan som skriker av pastellfärger. Berättelsen är svårpenetrerad och på ytan meningslös men å andra sidan bjuder Wes på en sagolik mängd kända skådespelare som kompensation.

Jag såg nyligen filmen och jag kan inte påstå att jag var speciellt road. Mycket lite i filmen betydde något och jag hade svårt att komma in på livet på karaktärerna. Det var nog bara Scarlett Johanssons karaktär som jag brydde mig om, den sorgsna filmstjärnan. Sen var det lustigt med de tre små systrarna, som spelas av trillingar varav två är enäggstvillingar i verkligheten.

Den smale rymdmannen var en kul uppenbarelse. Det var roligt när rymdmannen lämnade tillbaka asteroiden. Det var också roligt när morfadern spelad av Tom Hanks träffade dotterdöttrarna. Men resten var bara konstigt för konstigheternas skull, eller?

För mig kända skådespelare i filmen: Jason Schwartzman, Scarlett Johansson, Edward Norton, Bryan Cranston, Maya Hawke, Rupert Friend, Jeffrey Wright, Hope Davis, Liev Schreiber, Tom Hanks, Matt Dillon, Steve Carell, Tilda Swinton, Jeff Goldblum, Adrien Brody, Hong Chau, Willem Dafoe, Margot Robbie. En imponerande lång lista men för vad...?

Betyg: 2/5

Jurassic World Dominion (2022)

Haha, vilken skön rackarbajsare detta var! En dum-dum men underhållande äventyrsfilm som vagt påminner om "Jurassic Park". Ja så har vi då kommit till slutet på den nya trilogin... För det är väl slutet? Antagligen inte men vad vet jag.

Chris Pratt må inte ha en chans mot namnen Hemsworth men han är allt charmig på sitt eget sätt och jag måste säga att jag gillar Bryce Dallas Howard också. Såg några intervjuer med henne i samband med tv-serien "Mandalorian" och hon är bra!

Visst är handlingen galet ologisk men jag har ändå redan några dagar efter titten glömt den så det kan inte vara så viktigt. Filmen funkade perfekt en fredagskväll när man var trött i huvudet efter en stressig vecka på jobbet. Dessutom fick vi träffa de gamla karaktärerna från originaltrilogin. Jag gillar Jeff Goldblum och Sam Neill och gillade att hänga med dem igen. 

Filmen var så urvattnad att jag inte kommer på mer att tillägga. Men tusan den var underhållande! Tyvärr var den som så oftast nu för tiden rejält för lång. Hade den klippts ner med en 30-40 minuter hade den kanske till och med varit bra!

Nu får den en "helt ok"-betyg.

Betyg: 2/5

MCU rewatch: Thor: Ragnarok (2017)

I pulled 'em out of a place on Midgard called Texas. I even named them. Des and Troy. You see, when you put them together... they destroy.

Thor: Ragnarrok är förbaskat underhållande. Den är också helt hysterisk. En film som fullproppad med färgglad konfetti, som ett bad i rosafärgad champagne eller ett dyk ner i ett bollhav fyllt med filmiska karameller. Omtitten började dock inte bra då jag råkade slå på introduktionen till filmen av regissören Taika Waititi. Han verkar vara något av en idiot, lite som en byfåne. Men han har gjort en rolig film så vi ska inte låta det slå oss ner allt för mycket.

Det finns mycket att gilla med denna film. "The tradegy of Loki" i en av de inledande scenerna är en liten ljuvlig pjäs inom pjäsen så att säga. Cameos av Matt Damon, Luke Hemsworth och åldermannen Sam Neill. Damn, jag hade helt glömt den rackaren.

Sen är filmen fylld med härliga karaktärer och snygga och bra skådespelare. Konfetti! Den bästa Chris är ljuvlig och hans supportas här av Dr Banner och Hulken och det är sannerligen en supermysig duo! Väldigt trevligt att få med en från The Avengers, tänk vilken lyx!

Nytillskotten är också bra. Jeff Goldblums Grandmaster är kanske filmens bästa sidofigur och en mycket stark villain (han kan hjälpa mig förtränga Ego lite snabbare). Regissör Waititi ger rösten åt stenbumlingen Korg och han är otroligt rolig. Synd att han inte var lite charmigare på introduktionen, för humor har han, karln.

Efter första titten var jag inte helt såld på Cate Blanchetts Hela men denna gång omfamnar jag henne med hull och hår. Hon är det facto mycket bra i rollen. Minspel och leverans av dialogen är perfekt. Tessa Thompson spelar Valkyrie som ska vara influerad av Sarah Connor i T2. Jag ser kanske inte riktigt de referenserna, men hon är hyfsat bra som en krigare på dekis. Nja, hon är kanske inte det starkaste kortet i filmen, men vi vet vad hon kan göra och jag ser fram emot att se henne i senare filmer i serien.

Till sist är ju Loki som alltid en favorit. Han höjer på egen hand alla tre Thor-filmerna för att inte tala om minst en Avenger-sfilm. Och detta är en karaktär som var tänkt som en bifigur i den första filmen. Tom Hiddleston gör honom till fulländning.

Jag gillar också att de blandat in Doctor Strange på ett litet hörn. Väven som vävs i MCU blir mer och mer intrikat. Det är det jag älskar så med hela filmserien, alla "cross overs" och korsbefruktningar.

Sen måste jag nämna Rachel House i rollen som Topaz (som taget ur en Bond-film). Hon är en av Waititis regulars och hon gör en bra sidekick till Grandmaster. Det blev ett lite snopet slut för ennes karaktär bara. Actionscenerna är inte filmens styrka, men de funkar för att driva filmens handling framåt i alla fall.

Vid denna omtitt gillade jag hela filmen rakt igenom, den har i princip inga svaga eller tråkiga partier. Jag älskar Thor, Loki, Hulk/Banner, Hela, Gandmaster och Korg. Det finns mycket gott i denna anrättning. Men visst, som den skojfriska underhållning den är saknar den lite av tyngden som en Captain America eller Avengers-film har.

Jag ger filmen en solklar fyra och en plats högt upp i listan över alla filmer i MCU.

Betyg: 4/5

Ranking av Thor-filmerna:
1. Thor: Ragnarok
2. Thor
3. Thor: The Dark World  

Jurassic World: Fallen Kingdom (2018)

Är det så viktigt att underhållningsfilm har något vettigt innehåll egentligen? Intressant fråga om man tänker till lite. Jag tänker att nej det är det antagligen inte, men det gör med stor sannolikhet att filmen blir bättre.

Science fictionfilmer som både är underhållande och innehåller tänkvärda funderingar om intressanta ämnen, som till exempel genmanipulation av djur och människor, är den bästa sorten. Tänk Ex machina om AI, Arrival om hur vi skulle hantera besök från andra världar eller varför inte den första Jurassic park där frågan om moral och etik åtminstone fick en liten plats.

Filmerna blir lite fylligare om de har några tankar i botten. Ett annat sätt att göra filmer likt Jurassic Work: Fallen Kingdom till något mer intressant vore att fylla filmen med välutvecklade karaktärer som man känner något för. Det var Steven Spielbergs signum förr i tiden, jag tänker på Jaws, E. T eller varför inte den där om Dr Jones? Nu verkar han helt tappat stinget. Vad är Jurassic World-filmerna för något förresten? Science fiction eller fantasy? Och är Spielberg ens med i processen? Han regisserar inte denna film, men han är producent och det är hans bolag Amblin Entertainment som gjort filmen.

Detta är en ganska tråkig underhållningsfilm som endast verkar har som ambition att locka så mycket publik som det går till biograferna under första helgen i USA. Filmen känns som ett kärl där häftiga scener till trailern kan skopas upp ur. Den verkar, ta mig tusan, inte ha några andra ambitioner över huvud taget.

Det vore mer ok om det var en uttalad b-film, men den har stor budget, rika filmstjärnor i casten och borde ha större ambitioner än en b-film. Tyvärr är karaktärerna tunna som asplöv och handlingen som skriven av en naiv nybörjare. Allt som planteras visas övertydligt och karaktärer är antingen helt goda eller helt onda och det finns aldrig någon som helst risk att man kan tveka om vilken sida de är på.

Handlingen är slapp på gränsen till plagiat. Är inte detta precis samma story som en tidigare film i serien? Att de onda männen fraktar hem dinosar till fastlandet för att de där ska säljas och bli utsatta för grymma vapenexperiment?



Naiviteten kombinerat med en ängslighet gör att filmen blir helt tandlös. Teamet bakom filmen har uppenbarligen tagit åt sig av kritiken att Bryce Dallas karaktär Claire trippade omkring i djungeln i högklackat i förra filmen. Undrar hur länge de funderade över hur de ska "besvara" den kritiken. "Vilken smart och cool grej kan vi göra åt det?" Nej, blev typ inget. Istället zoomar de in och nästan fryser bilden på hennes högklackade skor i stadsmiljö och zoomar in och nästan fryser bilden på hennes boots när hon åker till djungeln. Är ni sex år och vill ha en klapp på huvudet eller? 150 miljoner US dollars i budget! LOL.

Ibland kan dock humorn rädda denna typ av meningslösa filmer. Chris Pratt är ändå den tredje bästa Chris och han kan få till det ibland, det får man ge honom. Bryce Dallas Howard tycker jag inte heller kan klandras. Hon kämpar och klampar på vare sig det är i högklackat eller boots. Men deras jargong känns pinsamt krystad. Tyvärr.

Däremot var den nervöse datakillen Franklin i Justice Smiths skepnad vagt roande. Hans oro för T-Rex var bitvis kul. Han blev tyvärr dock bortplockad under stora delar av filmen. Isabella Sermon i rollen som den lilla flickan Maisie var nog filmens behållning. Den "fina" relationen mellan Owen och Blue var det sannerligen inte i alla fall. Den sagan förblev outvecklad, drunknad i de många revideringarna av manuset kan man tänka.

Jag såg filmen hemmavid och det är inte idealiskt då annat kan pocka på uppmärksamheten. Filmen var bitvis så tråkig att jag hade svårt att slutföra tittningen under en enda kväll.

Lite fundersam på betyget. Hantverket och specialeffekterna med dinosaurierna var ändock bra gjort. För det var väl specialeffekter? Det finns väl inga dinosaurier på riktigt?

Jag ger Jurassic World: Fallen Kingdom två svaga dussinfilmer av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Thor: Ragnarok (2017)

Efter vår poddning om Marvel Cinematic Universe känns det mer eller mindre som ett måste för mig att se alla nya MCU-filmer på bion. Sålunda begav jag mig till biografen i måndags tillsammans med en av de stående gästerna under MCU-podden. Det var Jojjenito som hörsammat min kallelse. Carl den fulingen hade annat för sig, någon aktivitet med jobbet tror jag.

I USA lockar man med att den nya Thor-filmen är "a riot". Som om det epitetet vore att föredra? Filmen är mycket riktigt en "riot" då den efter första titten upplevs som lite kaotisk och fullproppad med innehåll. Filmen är till bredden matad med skämt, nya miljöer, karaktärer och actionscener. Mitt intryck av filmen var att den kan ses som en salig blandning av Guardians of the Galaxy, Dr Strange, Lego-filmerna, Battlestar Galactica, Wall-E och Star Wars: Episode II - Attack of the clones. Jag tror att jag kommer kunna roas kungligt av denna film när jag väl ser om den, men mitt första intryck är att den är "over loaded"... på ren svenska.



Betänk nu att jag älskar den första Thor-filmen mestadels för Chris Hemsworths härliga och varma personlighet och personkemin i det lilla gänget på Jorden med Kar Dennings i spetsen. Den filmen hade humor som fick andas och svälla i glesa långsamma scener. I denna tredje installation om åskguden Tor känner jag mig som en gås på gödningskur.

Tyvärr tyckte jag att den nye regissören Taika Waititi favoriserat sina egna skämt över de som hör till Thor som karaktär. Visst ska de nya regissörerna få bidra med sin egen stil och "röst", men det är en fin balansgång då han arbetar med en etablerad filmserie och dess ton. Nu känns det nästan som att Thor försvinner lite i sin egen film. I fallet med Iron Man vann den tredje filmen på regissörsbytet. I detta fall är jag inte riktigt säker om vi vann...

Så Chris var något av en besvikelse. Han är fortfarande väldigt bra men jag hade velat ha fler scener där han fick vara sig själv och inte tvingats till fånerierna som Waititi prioriterade. Den andra avengern som fick lite speltid var Hulken och Bruce Banner. Jag har aldrig varit speciellt förtjust i honom, även om Mark Ruffalo gör honom så bra som går. Vad kan man säga om att Hulken lärt sig att prata som en utvecklingsstörd 10-åring? Är det kul? Jag är tveksam.



Cate Blanchett är jag innerligt trött på. Finns det inga andra skådespelerskor i hennes ålder som kan ta denna typ av roller? Jag ledsnade på henne redan när hon massakrerade Galadriel i Sagan om ringen-filmerna.

Tessa Thompson spelade en av de nya ansiktena och hon var helt ok, mer bra än dålig. Men hon är inte en ny Gal Gadot, det är ett som är säkert.

Tom Hiddleston's Loki var bra i denna film. Han var en viktig del i tvåan och räddade den från total misär. Här är han bra i varje scen han är med i. Jag gillade också Jeff Goldblum faktiskt. Jag fick en chock när jag såg honom första gången och kände att jag famlade i mörkret efter skämskudden, men så snart jag hämtat mig från första intrycket så var han ju riktigt festlig.



Jo, men filmen flög fram och helt plötsligt var den slut. Jag hade inte tråkigt en enda sekund och tror till och med att jag inte ens kollade klockan. Detta var inte den bästa Thor-filmen, det är den första, men den är klart bättre än tvåan. Denna borde hamna någonstans i mitten av MCU-listan. Klart bättre än Guardians of the Galaxy-filmerna i alla fall. Filmen skulle nog hamna runt plats 8-10:e plats av 17 filmer.

Jag ger Thor: Ragnarok tre referensskämt av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Idag skriver Jojjenito också om filmen. Vi såg den ihop och han verkade tämligen nöjd när vi stapplade ut ur salongen. Vad tyckte han om alla referensskämt?

Death Wish (1974)

Jag hade faktiskt inte sett Death wish tidigare men nu var det dags. Var det en film för topplistan för 1974 månne tro? Den är i alla fall "Bronson approved" hos Movies-Noir!

Jag trodde att detta skulle vara en renodlad actionfilm med för tiden grovt våld (vilket antagligen skulle betyda milt våld med dagens mått mätt). Det var dock inte helt rätt. Filmen är snarare ett drama med vissa våldsinslag. Det är mer en psykologisk thriller än en actionstänkare.



Charles Bronson spelar en timid arkitekt vars fru och dotter blir brutalt överfallna i hemmet. Frun dödas och dottern blir galen av upplevelsen. Bronson blir riktigt arg på buset som gjorde detta. Han bor i New York City i en tid före de rensade upp bland buset med en strikt "nollvision" då det gäller brott på alla nivåer. Dagens NYC är som ni vet inte alls lika laglöst som det var på sjuttiotalet.

När Bronson besöker en affärspartner i Arizona ställs frågan om rätten att bära vapen och försvara sig själv och de sina i fokus. Med tanke på dagens vapendebatt är filmen riktigt intressant i detta avseende. Filmen håller helt klart på den sidan som propagerar för att man ska få försvara sig med våld. Och det är svårt att inte hålla med när filmen för fram sin ståndpunkt på ett engagerande sätt.

Vår hjälte får i alla fall en fin revolver i present. Pärlemohandtag och förkromning. Det tar ett bra tag innan Bronson bestämmer sig för att slå tillbaka, först med strumpan med mynt i (klassiker) och sedan med revolvern. Han blir en nattens riddare som utan kval (?) dödar buset som rånar och våldtar.



Filmen spenderar lite tid med att problematisera det faktum att allmänheten snart sätter större tilltro till nattens väktare än stadens poliskår. Till och med vissa polismän hejar på honom, men till slut blir den politiska pressen för stor och polisen måste jaga den massmedialt hyllade hämnaren.

Det är en bra film! Jag blev positivt överraskad. Jag ger Death wish tre Goldblums av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Independence Day: Resurgence (2016)

Tänk vilka under låga förväntningar tillsammans med en mysig biokväll i goda vänners lag kan göra! Joel, Johan, Markus, Johan och jag sammanstrålade på Saga för en värmande cappuccino och lite hjärnlös sci-fi pangpang. Detta är sannerligen inte en bra film mina kära vänner, men den kan ju vara underhållande för stunden ändå. Så snart vi gått ut från salongen hade jag i princip glömt filmen och det var inte lönt att fundera på logik eller struktur i filmen. Filmen existerade endast just när jag såg den.

Jag måste säga att jag nog, ta mig tusan, gillar uppföljaren bättre än originalfilmen från 1996. Vi slipper den så eländigt töntige och jobbige Will Smith men vi fick istället återse flera av de karaktärer som inte var lika irriterande från ettan. Annars är detta ett hopkok av en massa delar från kända filmer. Vi får lite Aliens då rasen vi kämpar mot är som ett myr- eller bisamhälle med en drottning. Markus påpekade att hela slutfajten påminde rejält mycket i upplägg och filmvinklar med slaget på isplaneten Hoth i The Empire strikes Back. Jag fick också lite vibbar från Starship Troopers och om de nu gör en ny Independence Day där människan tillsammans med en svävande bollen väljer att anfalla fienden på dess hemmaplan antar jag att det skulle kunna bli ännu mer likt Starship troopers. Gärna för mig.

Precis som i första filmen är den bästa delen uppbyggnaden. Dels bygger de spänning om vad som komma skall, dels får vi träffa gamla karaktärer igen. Jeff Goldblum är skön. Det yngre gardet består helt enligt spekulationen av barn till hjältarna från förra filmen.

Johan kommenterade att filmen var konstigt klippt och jag håller med. Under andra halvan med ett flertal actionscener klipps det till förbannelse. Ibland verkar de klippt för snabbt, tex när de spränger drottningens rymdskepp inne i kraftbubblan så hinner  man knappt se explosionen förrän de klippt vidare.

En annan sak som var problematiskt för mig var att Charlotte Gainsburg dök upp som en forskare. Jag kunde inte se hennes nya karaktär utan såg den galna kvinnan från Nymphomanic framför mig hela tiden. Det tog mig ur filmen var gång hon dök upp.

Precis som i första filmen misslyckas Emmerich totalt med att bygga upp äkta känslor och "stakes". Inget som händer verkar påverka någon av karaktärerna nämnvärt. Äkta känslor av sorg, rädsla eller bestörtning får helt stå tillbaka för "one liners" och "gags". Vad som lyckas bättre i denna film är dock att hjältarna spelas lite mer med glimten i ögat. Vi slipper se Will Smith försöka se stenhård ut. Det känns nästan som att Emmerich och hans team förstod att de inte skulle komma undan med sådana fasoner i en film till.

Det är en liten egen subgenre detta med katastroffilmer som bygger på att aliens invaderar jorden. Allt startade med War of the Worlds. Denna film påminner inte lika mycket om ursprungsfilmen som första Independence Day i alla fall. Den bästa filmen i subgenren är kanske Battle Los Angelse med Aaron Eckharts helt enkelt.

Ok, detta var inte en bra film, MEN jag hade en helt ok stund på bion med vännerna och jag gillade den mer än föregångaren (efter veckans omtitt).

Jag ger Independence Day: Resurgence två döda presidenter av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Jojjenito har också skrivit om filmen.

Independence Day (1996)

Joel kallade till biobesök av den nya Independence Day-filmen och jag blev sugen på att fräscha upp mitt minne på den "gamla" filmen. Gammal? Ja, det var ju faktiskt 20 år sedan den var ny. Jag kommer ihåg den som underhållande på det lite mer bombastiska sättet om än lite överskattad då det begav sig. Jag trodde nog ändå att jag skulle kunna gilla den ganska mycket vid en omtitt men där bedrog jag mig. Jag måste tillstå att den är bra mycket svagare än vad jag kom ihåg den.

Jag har inga nostalgiska känslor knutna till filmen då detta var första gången jag såg om filmen. Och även om jag skrattade åt dess banalitet vid flera tillfällen hade jag mestadels svårt att roas av alla ostiga scener och överdrivna gester. Då de uppenbarligen gjort filmen på största allvar kunde jag inte ens se den som en spoof på en bombastisk sci-fi-katastroffilm.

Jag kunde heller inte låta mig dras med i actionspektaklet denna gång. Javisst är flera av scenerna väl ihopsatta rent effektmässigt och visst är det en tuggummifilm i bästa slag. Men den är också smärtsamt töntig. Will Smith måste axla en stor del av skulden här. Han och hans röda tråd i filmen är filmens största svaghet. Jag hoppas under hela filmen att han spelar sin karaktär ironiskt, men ack, allt talar för att han spelar honom som om han vore den tuffaste marinkårsflygaren på jorden. Det blir väldigt tydligt att Will Smith tycker att han är cool och han var väl en ganska stor stjärna under andra halvan av 90-talet. Personligen tycker jag att han är allt annat än cool, snarare patetisk i denna film.

För även en film som denna som lever på sina stora actionscener måste ha karaktärer som går att relatera till och därmed hejja på. Trots att hela mänsklighetens framtid står på spel har denna film inga "stakes". Inga av de saker som händer har betydelse verkar det som. Presidentens fru dör men senare samma dag verkar han och dottern vara hur glada som helst. Will Smiths bästa vän blir nerskjuten och dödad men ändå sprider han one liners och verkar hur glad som helst. Och så vidare. Detta är cheesy smörja som långt värre än andra katastroffilmer. Jämför till exempel med den så bespottade filmen Armageddon. I den har åtminstone dödsfall betydelse för karaktärerna.

Men allt var inte dåligt med Independence Day. Jag gillar inledningen med uppbyggnaden av hotet. Hur många science fiction-filmer som inletts bra för att sedan ändå falla på magen? De bästa karaktärerna var Jeff Goldblums och hans pappa samt överraskande nog Randy Quaids. Jag hade för mig att han var fånigare i denna film. Dessutom får vi se Adam Baldwin pre-Firefly. Han spelar sin roll utan glimten i ögat men kul att se honom i alla fall.

Mina ärade filmspanarkompisar Magnus, Sofia och Jojjenito har också skrivit om filmen i fråga. De var betydligt mer förlåtande och underhållna än vad jag var. Hoppa över och läs deras texter vetja.

Jag ger Independence Day två svaga krig mellan världar.

Betyg: 2/5

PS, imorgon skriver jag om den nya filmen. Håll ut!

Topp 100: The Player (1992)

Top 100
Placering: 4
Genre: Drama, comedy, satire, mystery

Woman: What took you so long?
Man: Traffic was a bitch.


Griffin Mill beskriver vad en film behöver innehålla för att den ska kunna bli framgångsrikt marknadsförd; "Suspense, laughter, violence... hope, heart... nudity, sex... happy endings. Mainly happy endings." The player har allt det där, och det är bra, men den främsta anledningen jag gillar filmen är dess manus, dess briljanta manus.

Det är ett smart manus, ett manus som gör att jag som tittare känner mig smart när jag ser filmen. Givetvis måste allt annat också vara rätt för att en film ska bli så bra som denna. Filmen är regisserad av mästaren Robert Altman under hans kreativa höjdpunkt (tidigt 90-tal). Skådespelarna måste också göra sitt och här får vi en radda med lysande skådespelarinsatser med Tim Robbins och Greta Scacchi i huvudrollerna. Dessutom passerar ett hundratal filmstjärnor och branschfolk revy i cameos, allt från John Cusack till Jeff Goldblum, från Angelica Huston till Andie McDowell.

Med filmer som Desperado och Fletch på min topplista över bästa filmer kan jag inte anklagas för att bara gilla pratiga och "smarta" filmer, men detta är helt klart en sådan film. Det är en vass och mörk satir över filmindustrin i Hollywood. Och precis som en film som The wolf of Wall Street har den en distans från ämnet och en lekfullhet som jag älskar. Filmen inleds med en nästan åtta minuter lång obruten scen vilken innehåller en dialog om klassiska långa obrutna inledningsscener från filmhistorien. Redan här inser jag att detta är en film för mig. Sedan spelas ett mysterium upp. En arg manusförfattare hotar Griffin Mill (Tim Robbins). Samtidigt pågår ett maktspel i toppen av bolaget. Jag får känslan av att detta maktspel aldrig tar slut. Vem är på väg in, vem är på väg ut? Sen adderas lager på lager av handling. Filmen har ett flow där scener och handling glider in i varandra och överlappar varandra. Det är ett under av filmiskt koordination, helt enkelt bra regisserad och producerat.

The Player är absolut inte en komedi. Men den har flera underfundigt roliga scener. Där finns också en del konstiga och förvirrande scener. Jag tänker i första hand på scenen när Griffin besöker polisen och de börjar skratta som om de vore crazy (Whoopie Goldberg med flera). Den scenen skaver rejält och samtidigt känns den drömlik. Antagligen ska den reflektera Griffins state of mind.

Greta Scacchi i rollen som June Gudmundsdottir var en upptäckt för mig. Hon är superläcker i sina vita kläder. Bland birollerna finner man som vanligt en del guldkorn. Peter Gallagher, Brion James (Leon i Blade runner) och Sydney Pollack är alla bra men allra bäst är Richard E. Grant som den innerlige manusförfattaren som pitchar sin film Habeas Corpus. Han stjäl varje scen han är med i.

Jag älskar alla filmreferenser, alla cameos, mysteriefeelingen, alla sorters vatten på flaska som Griffin beställer, isdrottningen, scenen när Griffin dumpar Bonnie och framför allt det ironiska lyckliga slutet. En perfekt film.

Filmens styrkor
Smart manus
Skön stämning
Perfekt regi

Filmen förblir en favorit och dess plats på topp 10 känns ohotad.

Betyg: 5/5



Intressant artikel om filmens manus finner du här.

Nashville (1975)

Opal: I'm Opal, from the BBC!






Ojojoj oj. Vilken mäktig film. Robert Altman levererar igen! Nashville är ett två timmar och fyrtio minuter långt epos. Man få följa ett tjugotal huvudkaraktärer under några dagar före ett stort valmöte i "the primaries" i Tennessee. Med tanke på att vi alla är ute och röstar idag hemma i Sverige tyckte jag att denna film kunde passa idag. Läs först min revy och gå sen ut och rösta för bövelen!

En av de största filmupplevelser jag haft var när jag såg Robert Altmans Short Cuts på bio i Uppsala 1994. Nashville är till min stora förvåning lik i struktur och längd. Den handlar om en massa människor vars livsöden på olika sätt sammanflätas. I Nashville känner fler av karaktärerna varandra än de i Short Cuts. Jag tycker att Nashville kan ses som ett provskott och träning inför mästerverket som kom arton år senare. På ett sätt känns det också som att Altmans filmer banade vägen för Paul Thomas Andersons filmer, speciellt hans Magnolia.

När jag startade Nashville visste jag förstås att den var lång. Under inledningen sökte jag efter den röda tråden. Sökte men fann inte. Jag blev mer och mer uttråkad. Men då jag känner en stor tillit till Altmans hantverk var jag tålmodig. Efter ungefär en timme av filmen började det hända saker. Inte i handlingen men med mig som åskådare. Jag sögs sakta men säkert in i filmen och den blev bättre och bättre. Den spirande känslan som Altman är så bra på tittade fram. Välkommen!

Flmen är befolkad med en massa skådespelare som man känner igen från Altmans tidigare, och senare, filmer. Jag har läst någonstans att Altman såg sina skådespelare och medarbetare som en stor familj. Vi har Keith Carradine (McCabe & Mrs. Miller), Henry Gibson (The long goodbye), Elliott Gould (The Long goodbye), Lily Tomlin (Short Cuts), Shelley Duvall (3 women), Julie Christie (McCabe & Mrs. Miller) och Geraldine Chaplin (A wedding) för att nämna några. Manus tog Altman fram med Joan Tewkesbury, hans "script supervisor" från filmen McCabe & Mrs. Miller. Dialogen improviserades till stor del fram. Det är också en kul trivia att alla countrylåtar som framförs i filmen, alla är live, är skrivna och framförda av skådespelarna. Keith Carradine vann en oscars för bästa låt det året med den riktigt fina biten I'm easy. Låtarna i filmen är inte oumbärliga men inom filmen passar de väldigt bra.

Till slut blev jag mäkta imponerad av spektaklet och hur gigantisk filmen är. Den ger föraningar om det som komma skall med Short Cuts. Jag fann denna lite seg i inledningen, ja till och med tråkig, men den tog sig rejält och jag fick återbäring på mitt tålamod. Tack!

Favoriter från filmen är Jeff Goldblum, Elliott Gould och Gwen Welles som spelar en av de karaktärer jag kände mest för under filmen, Sueleen Gay, hon som inte kunde sjunga. Keith Carradine är cool, och han ser så ung ut. Geraldine Chaplin är mycket underhållande som en BBC-reporter, eller vad hon nu är... Lily Tomlin är en mycket bra skådespelare! Barbara Harris sista låt ger filmen ett rusigt och suveränt slut. Dammig i rummet, javisst!

Detta är en given film för alla Altman-älskare. Annars behöver man kanske vara lite country-tokig för att gilla miljön och karaktärerna? Eller inte. Jag besökte Nashville två dagar under den stora road trippen i USA sommaren 2000 och det korta besöket fick mig att vilja återvända dit. Det är en underbar musikstad.

De politiska slagorden som ropas ut ur valbilarna skulle kunna återanvändas än idag. Historien är inte linjär, den är en cirkel. Jag ger Nashville fyra politiska kampanjer av fem.

Betyg: 4/5