The Night Manager - Mini Series (2016)

The Night Manager är en miniserie som bygger på en känd spionroman av mästaren John Le Carré. Jag tänkte se den när den var ny men så blev det inte av och serien glömdes bort ett tag.

Det första jag slås av är att vinjettmusiken och dess design påminner om vinjetten för Westworld. Det är dock inte samma kompositör och jag har ingen aning om vilka som designat dem, så jag kan bara spekulerar. Man kan tänka sig att någon blivit influerad av någon annan. The Night Manager hade premiär före Westworld i vilket fall.

Serien blev en stor besvikelse. Trots överlag jättebra skådespelare med kända namn som Tom Hiddleston, Olivia Coleman, Hugh Laurie, Tom Hollander och Elizabeth Debicki lyfter aldrig serien. Den puttrar på men har ingen nerv. 

Storyn påminner om Le Carrés The little drummer girl där en kärleksrelation är motorn i spionhistorien. I det fallet funkar kärlekshistorien till perfektion men här känns den helt ointressant, ingen gnista, kemi eller glöd. Dessutom är resten av spionstoryn inte speciellt spännande heller. Det handlar om utredningen av en rik brittisk industriman misstänkt för illegala vapenförsäljningar till mindre nogräknade regimer i mellanöstern. Regin står danska Susanne Bier och det känns som att hon är ute på för djupt vatten.

Tom Hiddleston spelar huvudrollen som en nattportier som dras in i spionvärlden av den brittiska underrättelsetjänsten. Han är alltid kul att se så det går an att se serien, men den blir aldrig riktigt bra. Men hyfsat låg lägstanivå i alla fall. Däremot kan detta ses som en audition inför valet av nya James Bond istället. Han skulle funka!

Istället blir seriens bästa delar de om Olivia Colemans spionchef på mellannivå. Det är när vi får följa henne hemma i London som serien lever upp lite mer. Men det är alldeles för få scener med henne. Tala om "missed opportunity"! De delarna påminner oss om den nya serien Slow Horses (mer om den imorgon här på bloggen).

Det är lite oklart hur denna serie kunde bli så menlös. Enligt den store Frans, en konnässör av Le Carrés böcker, är spionromanen av yppersta klass. Jag har dock inte läst boken själv. 

Ok, inte så bra som hoppats och knappast en serie jag skulle rekommendera till någon förutom de som vill ha sett allt som görs på Le Carrés verk.

Till sist, är det inte härligt med våra brittiska vänner ändå? Vad gör de så fort de råkar ut för en upprörande situation eller det strular till sig? De sätter på en kanna te!

Betyg: 2/5

Murder on the Orient Express (2017)

Denna film blev inte speciellt hyllad när den kom ut så det blev aldrig av att jag såg den när det begav sig. Dessutom betar jag fortfarande i maklig tak av David Suchets tv-serie om Poirot och jag ville inte blanda tonaliteten mellan Branaghs och Suchets respektive versioner av den belgiske detektiven.

Men som en blixt från klar himmel nämnde Frans filmen i positiva ordalag när vi i podden diskuterade Hitchcocks Psycho. Och när så våra älskade lyssnare högg som kobror och en efter en obekymrat dissade filmen totalt blev jag nyfiken på vad som händer här. Vad var det Frans hade sett i filmen? Jag förslog för Joel att vi skulle se ikapp filmen så att vi kunde avhandla den med Frans i podden i ett senare avsnitt. Det blev ett uppvärmningssnack inför Torn curtain två veckor efter Psycho.

Jag har tidigare sett filmen från 1974 regisserad av Sidney Lumet och med Albert Finney som Poirot. I min revy kallar jag den ett kammarspel och det stämmer väl in med mitt minne av den. Ett kammarspel där regissören och skådespelarna tar kreativa beslut som kanske inte riktigt förvaltar Christies idé perfekt.

Jag måste direkt avslöja att jag gillade Branaghs version från 2017 mycket. Den har ett allvar och ett mörker som saknas i versionen från 1974. I Branaghs version spelas också alla roller med ett undantag ganska nedtonat. Till och med Johnny Depp gör sin Edward Ratchett på ett rimligt sätt. I den äldre filmen spelades det över från hart när varenda skådespelare. Då kan tilläggas att jag gillade den äldre filmen också, men den gav en annan vajb.

I denna film är det Branagh själv som med den absurda mustaschen förlöjligar Poirot. Han spelar honom ganska bra men det går inte att komma förbi att valet av mustasch var uselt. Däremot förtar det yviga ansiktshåret inte min upplevelse av filmen nämnvärt. Ibland kan en detalj som denna dra ner en film, ibland tillåts en sådan passera nästan obemärkt förbi.

Även Branaghs addition av en prolog och några malplacerade actionscener får passera utan närmare inspektion. Det är inte de droiderna jag letar efter helt enkelt. Det är känslorna filmen ger mig, nyanser i skådespeleriet och dramats slut som drar in mig och omfamnar mig.

Det Branagh fångar bra, trots att ytan kanske inte signalerar det, är Agatha Christies mörka historia och realiteten i det brott som skurken begått. Konsekvenserna av brottet framhävs i denna film bra mycket bättre än i den äldre lite mer skojfriska filmen, vilken mer är som en äldre kusin till Rian Johnsons Knives out, medan Branaghs nyare version spelar med samma känsloregister som David Suchets briljanta tolkningar av Christies texter brukar erbjuda. Även i Suchets serie lyfts sorgliga och mörka historier fram utan silkesvantar, krusiduller eller kammarspelets överspel.

Jag gillade som sagt trots allt versionen från '74 men jag kan ändå inte förneka att den också känns som att det är ett gäng kända skådespelare som har kul ihop och nästan tävlar om att göra sina karaktärer så överdrivna som möjligt. Suchets serie är mer förankrad i en verklighet, och Branaghs film känns också så, hur orimligt det än må låta.

Jag har inte sett Suchets version än, den ligger i en av de sista säsongerna, men nu är jag ännu mer nyfiken på vad hans version kommer bidra med i jämförelse med dessa två biofilmer.

Betyg: 4/5

The Favourite (2018)

The favourite är den första film av grekiske regissören Yorgos Lanthimos jag sett. Han har ett rykte om sig att göra lite annorlunda filmer, många anses lite besvärliga men intressanta. Därför var det en liten överraskning att The favourite är ett ganska ordinärt kostymdrama. Dialogen känns mycket modern och jag undrar om den är anakronistisk, något som vi diskuterade utan entydig slutsats efter filmen. Annars är filmen som jag väntade mig. Det som sticker ut är det gedigna hantverket och att filmen har full fokus på de tre stora kvinnliga karaktärerna.

Filmen är ett historiskt drama. Hur nära sanningen den är är oklart men som en studie i palatspolitik och en mestadels verbal duell om drottningens gunst är den förträfflig. Lady Sarah (Rachel Weisz) har Drottning Anne (Olivia Colman) i ett järngrepp genom sexuell utpressning. Allt ställs på sin ända när Abigail (Emma Stone) anländer till slottet. Hon är en släkting till Lady Sarah vars familj fallit i onåd. Istället för att hjälpa sin kusin (!) kastas Abigail åt vargarna och enda sättet för henne är att slå sig fram med näbbar och klor. Med en drottning som gillar ung len hud ges möjligheter för den yngre att aspirera på plats snett bakom den upphöjda. Låt spelet starta!

Filmen är en som en pralin fylld av allt gott man kan tänka sig. Den är fyllig, söt, salt, klibbig, mättande och ibland sliskig. Men man vill ha mer och mer och mer. Det är en riktigt häftig film och alla tre skådespelerskorna i huvudrollerna gör bra ifrån sig. Weisz är majestätisk, Colman grotesk och Stone gör sin sak som vi har sett henne göra flera gånger om nu... Rachel Weisz har de mest fantastiska kläderna på sig.

Av männen gör Nichola Hoult en höjdarinsats. Han är mycket lustig som ledare av oppositionen i Parlamentet.

Jag ger The favourite fyra lönngångar av fem möjliga.

Betyg: 4/5