Inland Empire (2006)

Är David Lynchs Inland Empire pretentiöst dravel? Frågan känns berättigad. Visst, frågan får en negativ konnotation när jag la till ordet "dravel". Pretentiös behöver dock inte vara en negativ sak. Det finns ju flera betydelser av ordet pretentiös, exempelvis att göra någon form av anspråk på artistisk höjd. Det kan också handla om att ställa höga krav på sin egen skicklighet. Båda dessa saker kan säkert tillskrivas David Lynch. Han verkar inte vilja välja den enkla vägen eller ducka för utmanande eller krävande projekt.

Här har vi en film som är tre timmar med Laura Dern som huvudperson som är med i princip alla scener i hela filmen. Laura Dern har i intervju sagt att hon själv inte förstår vad filmen handlar om! Det gör mig förvånad men också lite imponerad av Lynch. Han spänner bågen även om resultaten inte alltid blir perfekta. Men det kan också kännas skönt för oss i publiken som inte heller förstår vad tusan filmen handlar om.

Du ska tydligen inte, enligt kända filmbloggare, försöka förstå handlingen i denna film utan bara uppleva den känslomässigt som om att filmen skulle tala direkt till ditt psyke och undermedvetna. Om man ändå försöker bryta ner filmen kan det vara så att den berättar tre eller fyra eller kanske fler berättelser samtidigt och att de alla är lagda ovanpå varandra, vilket också antyder en vis galenskap eller kanske så höga ambitioner att man kan kalla det pretentiöst?

För pretentiöst kan ju också ha en negativ klang. Det kan betyda stroppighet, överlägsenhet, arrogans, övermod, högfärdighet och förmätenhet också. Alla dessa ord kan kanske passa när man beskriver hur Lynch behandlar sin publik. Det kan verka som att han vill att filmen inte ska ska förstås av publiken för att det skulle ju betyda att han är så mycket smartare än dem?

Jag fann denna film spännande i ambition och omfång men rent ut sagt tråkig att sitta igenom. Det handlar inte om den helt obegripliga handlingen eller de totalt oklara bevekelsegrunderna för karaktärernas handlingar, det handlar om hur engagerad och underhållen jag blir. Vilket är minimalt, i alla fallen.

Fotot var undermåligt, denna film ser ut som en mycket billig amatörfilm eller någon sunkigare tv-serie då det kommer till "production value". Han kör som vanligt med mycket närbilder för att göra åskådaren obekväm och desorienterad. Till detta skjuter han in med upprivande "jump scares". Jag finner inte skrämseltekniken speciellt elegant, det är simpla lösningar som används. Skrämmande scener som byggs upp i handlingen och som jag kan förstå utifrån karaktärers utveckling är bättre. Nu hoppar man till bara för att det dyker upp oväntade saker i bilden helt random.

Filmen verkar handla och spelats in i Östeuropa, vad det nu ska vara bra för? Filmen glider in i en sunkig värld så att den känns mycket mer som något från Lars von Trier än Lynch egen Mulholland Dr.

Enda peppen jag kan komma på att skriva om detta var användandet av Nina Simones Sinnerman, en suverän låt som användes till fulländning i The Thomas Crown affair, och här fungerar den också ok.

Jag kan gilla Lynch skummare filmer, det är inte det som är problemet, det är alltså inte mysteriet jag vänder mig mot. Filmer som Mulholland Dr. och Lost highway har också mycket att fundera på, filmer man måste "lista ut" för att förstå. Det som gjorde Inland Empire så mycket svagare var att jag aldrig kände att dess mystik dolde något spännande, eller att filmen innehöll något av värde.

Kan det vara så att Lynch var trött på att göra film och bara gjorde denna film för att få fansen att sluta tjata om fler filmer?

Tyvärr gav filmen mig mer tristess än mental exercis. Däremot var det som alltid kul att diskutera filmen med kända filmbloggare och jag tackar Jojjenito och Carl för deras bidrag i diskussionen (och till denna text).

Inland Empire, efter första och kanske enda titten... Fail.

Betyg: 2/5

Escape from New York (1981)

Flykten från New York är kanske inte en så speciellt bra film? Jag har ingen aning då jag endast kan se med en femtonårig novis ögon. från eran när det var helt nytt med barnförbjuden film för unga jag. Nostalgins känslor för en film som denna är starka. Jag präglades tidigt på postapokalypsen och science fiction. Filmer från eran var vid sidan av denna filmer som The Road Warrior, Alien, The Warriors och The Thing. Kurt Russel var bad ass och filmerna fick fantasin att skena iväg. Nu för tiden visar jag dessa gamla actionfilmer hemma i min biolsalong för systersönerna David och Måns. Brädspel och actionklassikers, den perfekta helgen.

Det första som slår mig när vi satt oss ner och börjat titta på denna film är hur bra John Carpenters filmmusik är. Ibland känns det som att det är en av Carpenters största styrkor och här sätter den stämningen perfekt. Visst känns det lite som att filmen är en lågbudget b-film, men känsla slår ofta stor budget och "fernissad yta". Filmen triggar en massa nyfikenhet och fantasi om världen den beskriver.

Första halvan är väldigt bra men jag har alltid tyckt att den tredje akten är något svagare. Själva jakten över bron är helt ok, men Donald Pleasances insats som presidenten drar ner slutet lite. A number one! The Duke of New York! 

Men mycket är suveränt. Miljön som tagen från en science fictionbok med alla de olika gängen med de läskiga galningarna i tunnelbanan som pricken över i:et. Harry Dean Stanton som alltid är superb. Kurt Russels Plissken som måste vara en av de tuffaste som visats på stora duken! Filmen har en uppsjö av bra skådisar i andra biroller; Lee Van Cleef, Ernest Brognine och Isaac Hayes för att nämna några.

B-film eller inte så gillar jag fajtscenerna i filmen. De går inte överstyr och håller sig hela tiden inom vad som är rimligt. Filmen ansågs nog på åttiotalet som ganska brutal men jag tycker det bara är bra. En film som detta ska vara lite rå.

Flykten från New York är en gammal favoritfilm som länge låg på min topp 10 över alla filmer jag sett. Hey! När jag var ung!! Jag var mer eller mindre säker på att den skulle upplevas supertöntig nu men jag måste säga att den höll upp väldigt bra!

Jag ger den 4 lappar över ögat av fem möjliga, medveten om att ett betygsnäpp kommer av nostalgin.

Måns gav filmen 3/5 och David gav den 3.5/5. Bra killar det.

Kul trivia är att James Cameron var "director of photography: special visual effects". Han kom att göra några av åttiotalets bästa actionfilmer lite senare...

Betyg: 4/5

 

Seven Psychopaths (2012)

Såg Seven psychoåpaths när jag låg hemma i sjuksängen på grund av en manförkylning. Ni vet den värsta sorten. Filmen är ju helt utflippad, rolig och blodig i lika delar. Det är som en lekfull tidig Tarantino. Regissören Martin McDonagh har tidigare gjort In Bruges och mer nyligen Three billboards outside Ebbing, Missouri. Den första var helt ok men jag var nog inte lika impad som de flesta verkar ha varit. Jag har svårt att ta Colin Farrell på riktigt allvar vilket drar ner både In Bruges och dagens film Seven psychopaths. McDonaghs senaste film är dock ett mästerverk. Otroligt bra film. Colin är inte med i den.



Under hela titten på Seven psychopaths kändes det som att den var så bra att den var värd en fyra i betyg, men när det nu gått några dagar sedan jag såg filmen har den fallit undan tämligen snabbt i mitt huvud. Inte ett superbra tecken. Filmen kanske känns lite tunn med tanke på att den inte har någon speciellt djup eller tankeväckande handling. Den består av ett antal mycket löst sammanhängande scener. Filmen är befolkad av ett galleri av lustiga figurer, hämnaren, maffiabossen, den kärlekskranke psykopaten och så vidare. Men är det någon av dem jag egentligen bryr mig om? Jo, lite i alla fall.

Filmens bästa insatser får vi av Sam Rockwell och Woody Harrelson. Rockwell är otroligt bra som alltid. Hans Billy påminner mig lite om den vilda brodern Tanner i Hell or high water. Harrelson är en enigmatisk skådespelare som kanske påminner mer och mer om Nic Cage. Tom Waits var kul att se. Harry Dean Stanton likaså. Christopher Walken då? Jag gissar att många gillade hans insats här och den var ok. Det brände till i scenerna där på sjukhuset, helt klart. La ni märke till att Hans (Walken) fru Myra (Linda Bright Clay) provocerade mafioson Charlie (Harrelson) så att han sköt henne innan Hans kom fram till sjuksalen hon var i. Jag förstod först inte vad som hände, men hon gjorde det för att rädda livet på sin man. Mycket stark scen...



Colin Farrell gav mig inte mycket. Det finns många liknande skådisar som är klart bättre, inte minst en bunt Chris:ar.

Tack syster för ett bra filmtips! Det var sannerligen en galen film.

Under titten en solklar fyra men nu i efterhand en stark trea. Vad ska det bli? Jag ger Seven psychopaths tre starka och lojala fruar av fem möjliga.

Betyg: 3+/5

Twin Peaks: Fire Walk with Me (1992)

 

Jag såg om Twin Peaks för två år sedan och tänkte se den efterföljande filmen också, men det blev aldrig av. När jag nu hörde från David och Joanna i deras podacst Peaks TV att Twin Peaks: Fire walk with me var "necessary viewing" inför säsong 3 fick jag ta och slå till. Sagt och gjort, jag har nu sett den 129 minuter långa versionen som fanns på min svenska dvd där hemma i hyllan. Det finns tydligen minst några andra versioner. En är 91 minuer och en annan är 134 minuter "David Lynch approved" eller liknande. Jag hoppas jag fick se det mesta av värde i alla fall.

Detta är en mycket skum film som verkligen är utmanande för mig som tittare. Å ena sidan är den en hyperintressant del av historien med många kopplingar bakåt till S1 och S2 samt enligt podden till S3 också. Men å andra sidan gillar jag inte att den var så hysteriskt deprimerande och mörk. Lauras skrik la en sordin på titten. Serien var som bäst under första säsongen och i inledningen av andra säsongen. När den var som bäst var den cool och "sexig". Filmen har inte alls den stämningen. Det är mer en thriller/drama/skräckis, men inte en cool sådan utan en tämligen dyster historia. Jag antar att David Lynch ville utforksa det monster som kanske lever i amerikanska fädrer i småstäder runt omkring på landsbygden. Ja kanske i andra ställen också för den delen.

Å ena sidan var det otroligt intressant att få lära känna Laura och förstå varför hon var en så splittrad person, allt från Homecoming queen och Meals on wheels till kokain och prostitution. Men å andra sidan var en av de viktigaste elementen i tidiga Twin Peaks mysteriet om vem Laura Palmer var och mystiken förloras lite när vi lär känna Laura i detalj.



Å ena sidan var jag förjust över alla kända ansikten som dök upp i små roller; David Bowie, Harry Dean Stanton, Chris Isaac, Heather Graham, Keifer Sutherland med flera. Men å andra sidan kändes en del av de återkommande ansiktena lite malplacerade som om Lynch tagit med dem enkom som "fan service". Även om jag älskar agent Cooper kändes hans deltagande lite random. Donna som har en viktig roll i filmen och serien spelas nu av en annan skådespelerska. Moira Kelly, känd från tv-serien The West Wing. När hon dök upp med sitt mörka lockiga hår blev jag lite flabebrgasted först men hon funkade helt ok. Undrar om hon dyker upp i S3. Lara Flynn Boyle lär ju inte dyka upp i alla fall. Tyvärr var inte favoriten från S1 Audrey Horne med i filmen. Det var attans!

Som helhet var filmen alldeles för ojämn för att jag skulle bli helt övertygad. Den blev inte en framgång på bio, utbuad i Cannes och allt. Men tydligen anses den på senare tid som ett mästerverk. Jag ser inte det senare i filmen. Den var bra i delar men lämnade mig med en sorgsen och uppriven känsla inombords så jag ger den blygsamma två Bob eller boobs av fem möjliga efter första titten.

Betyg: 2/5 

The Missouri Breaks (1976)

 

Det är lustigt hur bra Jack Nicholson är i äldre filmer. När jag ser en film som dagens film The Missouri breaks förstår jag till fullo hans stjärnstatus. Det är senare filmer där han spelar över och gör en karikatyr av sig själv jag inte gillar. Eller senare och senare, det är ju vid det här laget tämligen gamla filmer. Tre filmer där Jack är "karikatyr-Jack" är The shining (1980), Tim Burton's Batman (1989) samt Häxorna i Eastwick (1987). Tre filmer där Jack är "bra skådespelare-Jack" är The Shooting (1966), Five easy pieces (1970) och The Missouri Breaks (1976).

Nåväl i denna film är som sagt Jack bra. Han spelar Tom Logan, ledaren i ett inte allt för elakt gäng med hästtjuvar uppe i norra USA under mitten av 1800-talet. Hans närmaste kompis spelas av den som alltid solide Harry Dean Stanton. Deras relation är djup och intressant att se. De gnabbas och skämtar med varandra men har också allvarliga stunder. Både Harry Dean och Jack spelar rollerna med totalt  allvar vilket gör deras relation så trovärdig. De tar fullt ansvar för sina rollkaraktärer.

När ranchägaren Mr Braxton som också ser sig som den som bestämmer hänger en av gängets yngre medlemmar bestämmer sig Tom och Calvin att rånar honom på hans hästar. En kamp mellan de två parterna startar. Tom råkar i all hast också kära ner sig i Braxtons dotter Jane. Det bubblar av konflikt och potentiellt elände och det blir inte bättre för Tom och hans gäng när Braxton tar in en renodlad mördare för att jaga och förinta hästtjuvarna. Han anställer den beryktade Lee Clayton. Hua, nu blir det åka av!

Clayton spelas av Marlon Brando. Det är inte så ofta man ser filmer med Brando som inte heter något med Gudfadern eller Apocalypse... Här spelar han över något otroligt men samtidigt passar det in i rollen. Han spelar sin dödligt farlige revolverman vars signum är att skjuta sina offer med ett avancerat gevär från långt håll med en liderlig inlevelse. Hans Clayton är underbar att se med manér som nästa är obeskrivliga. Han kör med en ljus feminin stämma, höjer inte rösten en enda gång och han beter sig helt dödsföraktande. Det är väl det oberäkneliga i hans beteende som gör att han uppfattas som farlig. Han roar oss också med en massa olika förklädnader, ibland klädd helt i vitt, ibland som en mexikanare, ibland som kvinna.

Filmen är hyfsat långsam, det är ett drama med inslag av våldsscener. Våldet är tämligen grovt men som med lite äldre filmer är det inte speciellt grafiskt. Jag engagerades en hel del under filmens gång och som helhet var jag mycket nöjd med filmen. Klart bra western helt enkelt.

Jag ger The Missouri breaks fyra ohyggliga uppvaknanden av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Marlon och Jack, kompisar ändå.

Specialvisning av Alien (1979) och Aliens (1986)

Fredagen den 28:e oktober hölls en specialvisning av Alien och Aliens på Bio Rio i Stockholm och flera anda biografer runt omkring i Sverige. eftersom jag redan skrivit om filmerna här på bloggen kommer här endast en kort rapport från föreställningen.

När jag hörde om denna visning skyndade jag mig att köpa biljetter då jag inte ville missa chansen att se Alien på riktig bio. Självklart var det intressant att se Aliens också men den såg jag på bio redan 1986.

Jag tycker det är extremt trevligt med denna typ av specialvisningar. Biografen fylls till bredden av riktiga fans. Bion var full med folk med "Weyland Corp." t-shirts. Bio Rio är mycket mysig och efter renoveringen har de otroligt sköna stolar. Det måste framhållas. Vestibulen är liten men charmig. Hallonläsk såldes i kiosken.

Festiviteterna inleddes något försenat med Alien. Men inte riktigt ändå, först kom kvällens maskinist in med mikrofon och allt och körde någon form av absurd stand up comedy. Jag var inte imponerad. Det stående skämtet var att filmen skulle bli ännu mer försenad och pausen mellan filmerna skulle bli ännu kortare desto längre han malde på. Publiken skrattade inte. Tonen blev helt fel. salongen var fylld med fans och då var det tråkigt att Bio Rio tyckte att det var rimligt att ha en pajas som hälsade välkomna. Det var lite synd att de skulle inleda kvällen med jönserier då all form av stämning och förväntan som vi byggt upp skingrades av hans långrandiga jidder framme vid scenen. Det är alltid trevligt med en presentation av filmen på bio, men vid en specialvisning som denna passar det kanske bättre med att låta ett nördigt fan presentera filmen.

Sen drog de i alla fall igång Alien. Filmen visades utan textning och det fungerade jättebra. På bio är oftast ljudet så högt att man uppfattar vad de säger ändå. Filmen är otroligt stämningsfull och spännande. Samtidigt har jag nu sett filmen så många gånger att det är lätt att glida in i ett vaket transliknande tillstånd när jag ser den. Det var kanske fredagskoman slog till? Men annars var det en bra visning. Det var till och med ett gäng yngre tjejer som antagligen såg filmen för första gången som skrek till några gånger, en extra krydda som höjer en skräckis som denna. Jag tycker fortfarande att filmen är spännande men framför allt blir jag fascinerad över det tajta manuset och hur bra skådespelarinsatserna är. Jag tror dock att en del av mystiken runt filmen har falnat lite efter att jag skrivit om filmen på bloggen. Själva processen att skriva om en film innebär att man analyserar den i detalj och monterar ner den. Detta leder kanske ofrånkomligen till att mystiken runt filmen vittrar bort.

Efter första filmen var det en kortare paus då publiken kunde köpa på sig mer öl, läsk, popcorn och godis. Tyvärr visade de sedan specialversionen av Aliens, den som ni alla vet är sämre än originalet. Filmen drog igång en kvart försenad en sådär kvart över tio på kvällen. På grund av dess ståtliga längd kom vi inte ut i natten förrän kvart i ett.

Aliens är en perfekt kvällsfilm. All såsighet var som bortblåst, kanske hallonläskens sockerinnehåll gjorde susen, och det vara bara att åka med på turen. Absurt nog sänkte de tyvärr ljudet avsevärt mot slutet. Under drygt första halvan var ljudet jättehögt och det var bra.Var det för att klockan passerade midnatt och de inte fick spela högt längre? Jag spekulerar. I slutet av filmen hörde vi knappt vad vissa av karaktärerna sa för att ljudet var så lågt. Extremt dåligt av Bio Rio och synd på en i övrigt mycket trivsam kväll.

Läs mina revyer på filmerna här: Alien och Aliens.

Jag såg filmerna tillsammans med Jojjenito. Hans lilla text om visningen kommer upp på bloggen imorgon fredag.

Ride in the Whirlwind (1966)

Förra veckan skrev jag om det mycket intressanta westernfilmen The shooting från 1966. I samma veva gjorde regissören Monte Hellman och många ur teamet ännu en liten westernfilm. De går hand i hand kan man säga. Den unge Jack Nicholson var med och gjorde denna film också. Han både skrev manus och spelade en av huvudrollerna. Den så gåtfulla Mille Perkins från The shooting är också med vilket jag jublade lite för. Ett namn som tillkommit enkom för denna film är Harry Dean Stanton som på den tiden kallades sig Dean Stanton.

Båda filmerna hade premiär på San Francisco Film Festival i oktober 1966 men de hade inte premiär i USA förrän flera år senare. Som ni ser lockar postern med antydningar om Nicholsons välkända film Easy rider som hade premiär sommaren 1969.

Om The shooting är en liten film skulle jag säga att detta är en ännu mindre och i alla fall enklare film. Det är independent så det förslår och kan nästan bita mig i tungan för att jag jämförde med Wendy and Lucy i förra revyn. Denna film är ju ännu mer lik den !

Nicholson har författat en rak och enkel historia, inte alls så beslöjad och drömlik som den i The shooting. Han spelar tillsammans med Cameron Mitchell och Tom Filer tre oanandes kofösare på väg mot ett nytt jobb som blir sammanblandande med en lokalt rövarband. Det dröjer inte länge förrän de omringats av ett posse av vigilanter och de tvingas fly hals över huvudet för att försöka undgå att bli hängda i närmaste träd. Det är raviner med branta väggar, öknen och hetta, törst på vatten och ångest över döden.

Filmen lever, precis som The shooting, mycket på sin stämning, skådespeleri och Hellmans delikata regi. Nicholson spelar inte alls en lika extrem roll som i förra filmen och jag välkomnar omväxlingen. Tyvärr blev jag lite besviken över att Millie Perkins inte fått en mer intressant roll. Hon är knappt med i denna film, mer än mot slutet och då i en roll som skulle kunnat spelas av vem som helst. Jag hade förväntningar på ytterligare en rolltolkning från henne som fått mig att undra och ställa frågor. Istället lyser Cameron Mitchell i rollen som den milde Vern. Harry Dean Stanton var såklart bra också.

Ride in the whirlwind är inte alls en lika fascinerande film som The shooting enligt mig, men den har ändå något härligt över sig. Som "companion" till The shooting är den mycket bra. Criterion Collection har givit ut filmen (nr 735) och båda filmerna finns i ett "Collector's Set".

Se gärna båda filmerna, men om bara en hinns med i livet skulle jag rekommendera The shooting.

Jag ger Ride in the whirlwind tre stulna hästar av fem.

Betyg: 3/5