Nosferatu (2024)

Jag såg Werner Herzogs Nosferatu: Phantom der Nacht från 1979 för en sådär åtta år sedan. Och inför titten av dagens film tänkte jag först se F.W Murnaus klassiska stumfilm Nosferatu: A Symphony of Horror från 1922 men jag hejdade mig. Det kunde lätt bli för mycket av Nosferatu eller Dracula som man också kan kalla honom. Och antagligen var ju ändå den bästa i temat första avsnittet av säsong fem!

Så jag gick in till Robert Eggers version med för höga förväntningar och enkom Werner och Buffy i ryggen. Oh my, vad lång den var. Den tog ju aldrig slut. För hur mycket Eggers och Lily-Rose Depp än försökte göra detta till en vass uppdatering av den kända historien var jag dödligt uttråkad från början till slutet. Ett slut som kunde blivit melankoliskt, romantiskt och nedtonat men som nu endast kom som en befrielse.

Det stod snart klart att den var klart sämre än Werners stilfulla och stämningsfulla film. Dessutom såg jag någon som hävdade att Werners version med knapp marginal slogs på fingrarna av Murnaus, så jag skulle väl antagligen lagt min tid på originalet istället...

Det finns väl egentligen inte mycket att klaga på i Eggers film förutom att hans försök att sticka ut känns utstuderat pretentiösa och att Lily-Rose ser så fruktansvärt ful ut. Hur mycket tid har de lagt ner på att få henne att se så ful ut kan jag bara spekulera om.

Tyvärr består Depps tolkning av rollen i att gå helt översyr och spela över så in i Norden. Det ska åmas och krälas, det ska vara nakenscener som känns help malplacé. Där regissörens och skådespelerskans talang tar slut åker kläderna av i rask takt? Men det är detta som kultursnobbarna tvingat fram från Hollywood. Den där extremt överskattade greken får bära ett stort ansvar här. För det var ju något liknande med Emma Stone i Poor Things. Eggers och Depp trodde sig funnit nykeln till framgång... Men att vara vulgär och äcklig är inte briljant skådespeleri i mina ögon, det liknar mer missfoster på cirkus för 100 år sedan. 

Trist film.

Betyg: 1/5

The Order (2024)

Det är alltid trevligt med svensk anknytning i Hollywood-filmer... Eller?

The Order är en riktigt najs thiller i samma tonalitet som filmer som När Lammen Tystnar. Den har en rå ton och saknar glimten i ögat som vissa thillers har och som då blir något helt annat.

Skådespeleriet är briljant men en lite äldre Jude Law, Nicholas Hoult och Tye Sheridan i första rummet. Law den luttrade FBI-agenten, Sheridan den unge polisen och Hoult som ledaren av den nynazistiska organisationen The Order. Mycket bra insatser allihop. 

Filmen skrapar på ytan på flera intressanta teman. Jag hade gärna lärt mig mer om FBI-agentens liv i NY och problemen med frun. Också Hoult som ledare för The Order hade gärna fått utforskats mer, men filmen studsar på ytan lite för mycket, klarar inte av att penetrera frågorna på djupet.

Filmen bygger på verkliga händelser från nordvästra USA 1983-84, vilket skulle kunnat varit en styrka men istället blev något av ett sänke som filmen dras med. Filmen har en bra inledning och stämningen är ruggig men sedan växlar filmen aldrig upp och blir riktigt spännande eller fördjupar det ruggiga. Den maler på med en och annan stark scen mellan transportsträckor. Det känns som att BOATS aspekten begränsade manusförfattarnas handlingsutrymme lite för mycket.  

Personligen var jag mycket redo för en så välproducerad thriller som denna så jag var hyfsat nöjd med titten, även om den har långt upp till de bästa i genren.

Betyg: 3+/5

The Menu (2022)

The Menu är en skräckkomedi och satir om snobbiga restauranger och ännu snobbigare matkritikers. Det känns som att nördiga matentusiaster från hemmets trygga vrå också får sig en släng av sleven.

Med stjärnor som Anya Taylor-Joy, Ralph Fiennes, Nicholas Hoult och Hong Chau är underhållningsvärdet mer eller mindre garanterat. Filmen erbjuder höga “känslosmaker” och allt sitter i detaljerna. Hoult är träffsäker som matnörden, som ett malplacerat sjögrässkum. Fiennes är som alltid delikat, som en vass citronsorbet. Stjärnskottet Chau kompletterar Fiennes som ett väl gräddat surdegsbröd. Men det är filmens hjältinna Taylor-Joy som håller oss åskådare i handen. Hon är filmens outsider, som en klassisk cheeseburger.

The Menu består till lika delar rysligheter, humor och satir. Den påminner lite om Midsommar i feeling. Vad är det med sekter som är så obehagligt egentligen? Dessutom påminner den en hel del om den svenska satiren Triangle of Sadness. Filmerna är något av en ”systerfilmer” men denna film är mycket bättre då den lyckligtvis inte tar sig själv på så sablans stort allvar.

Det är underhållande och för mig tog filmen några vändningar som var oväntade. Jag satt på helspänn hela titten igenom. Filmen gör sig bäst om man inte är spoilad. En stark trea.

Betyg: 3/5

The Favourite (2018)

The favourite är den första film av grekiske regissören Yorgos Lanthimos jag sett. Han har ett rykte om sig att göra lite annorlunda filmer, många anses lite besvärliga men intressanta. Därför var det en liten överraskning att The favourite är ett ganska ordinärt kostymdrama. Dialogen känns mycket modern och jag undrar om den är anakronistisk, något som vi diskuterade utan entydig slutsats efter filmen. Annars är filmen som jag väntade mig. Det som sticker ut är det gedigna hantverket och att filmen har full fokus på de tre stora kvinnliga karaktärerna.

Filmen är ett historiskt drama. Hur nära sanningen den är är oklart men som en studie i palatspolitik och en mestadels verbal duell om drottningens gunst är den förträfflig. Lady Sarah (Rachel Weisz) har Drottning Anne (Olivia Colman) i ett järngrepp genom sexuell utpressning. Allt ställs på sin ända när Abigail (Emma Stone) anländer till slottet. Hon är en släkting till Lady Sarah vars familj fallit i onåd. Istället för att hjälpa sin kusin (!) kastas Abigail åt vargarna och enda sättet för henne är att slå sig fram med näbbar och klor. Med en drottning som gillar ung len hud ges möjligheter för den yngre att aspirera på plats snett bakom den upphöjda. Låt spelet starta!

Filmen är en som en pralin fylld av allt gott man kan tänka sig. Den är fyllig, söt, salt, klibbig, mättande och ibland sliskig. Men man vill ha mer och mer och mer. Det är en riktigt häftig film och alla tre skådespelerskorna i huvudrollerna gör bra ifrån sig. Weisz är majestätisk, Colman grotesk och Stone gör sin sak som vi har sett henne göra flera gånger om nu... Rachel Weisz har de mest fantastiska kläderna på sig.

Av männen gör Nichola Hoult en höjdarinsats. Han är mycket lustig som ledare av oppositionen i Parlamentet.

Jag ger The favourite fyra lönngångar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

X-Men: Apocalypse (2016)

Den andra filmen i uppsamlingsheatet av superhjältarfilmer var X-Men: Apocalypse. Jag har aldrig varit helt såld på denna filmserie. Bloggarkompisen Johan till exempel har denna serie högre än Marvels Cinematic Universe. Det är helt tvärt om för mig. Jag ser nog hellre vilken Thor-film som helst över en random X-Men film varje dag i veckan. Men det är ju tur att man får tycka olika.

Jag hade därmed inte jättehöga förhoppningar på denna film. När den dessutom inleddes med en scen som tagen från golvet i klipprummet från The Mummy började jag ångra mitt filmval. Men se där, det blev ju ganska bra. Detta är antagligen en av de två bästa filmerna i serien som jag ser det. Jag har sett alla utom den andra Wolverine-filmen tror jag. Denna film var helt perfekt för en stunds verklighetsflykt. Jag gillade den enkla och tydliga handlingen där vi faktiskt får följa några utvalda karaktärer lite mer nära.

Sophie Turner, kära Sansa från Game of Thrones, dyker upp här som en ung Jean Grey och jag gillar henne jättemycket i denna film. Den andra filmen ur serien som jag gillade en hel del var den tredje delen där Jean Grey också hade en viktig roll som kraftfull... typ "häxa". Här får vi se henne när hon fortfarande utforskar sina krafter. Hejja starka häxor. Jean är som en annan Willow eller varför inte Egwene (en stark Aes Sedai) från The Wheel of Time?

Sen måste jag lyfta delen från Polen med Michael Fassbender i rollen som Erik/Magneto. Scenen i skogen med Erik, dottern, de rädda poliserna och frun var riktigt fin. En stark och betydande scen. Efter Jean och Erik gillade jag Quicksilver också. Han var det bästa i den första av de nya filmerna och han var bra här också.

Skurken i denna film hette lämpligt nog Apocalypse och han var sannerligen uppskruvad till "over 9000". På gränsen till tråkig då han nästan var allsmäktig, men de fick ner honom till slut. Det var ju Star Wars-hjälten Oscar Isaac som spelade honom men han påminde mig också en hel del om Clancy Brown från Highlander, The Kurgan ni vet...? "There can be only one!".

Jag var vagt underhållen under hela filmens gång. Jag kollade inte på klockan mer än några få gånger!

Jag ger X-Men: Apocalypse tre helveten på Jorden av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Mad Max: Fury Road (2015)

Alltså. Vilket ös! Högoktanig renodlad action. "Action utan slut". Förväntningarna var höga inför lördagens titt på den nya Mad Max-filmen. Trots att jag hade försökt undvika att läsa om filmen eller titta på trailers hade det nått fram till mig att filmen fick bra betyg lite överallt. Jag var förvirrad. Hur kunde detta ske? En actionfilm som får högsta betyget av gammelmedia? George Miller har väntat länge på att göra en uppföljare till sina säregna Mad Max-filmer från tidigt åttiotal. Nu har han tagit de ösigaste scenerna från The road warrior och givit dem en rejäl adrenalinkick och dragit iväg i tangentens riktning. Han har skalat bort allt "överflöd"... Här har vi en film som bara innehåller actionscener. Karaktärer? Intet. Handling? Intet. Skön dialog? Intet.

Jag var underhållen en lång stund. Men efter ett tag började den ena actionsekvensen flyta in i den andra. Det är bara samma sak om och om igen. Det är som John Cameron Mitchells omtalade sexfilm "Shortbus" där de har sex på riktigt om och om igen. Efter ett tag ser man förbi allt sexet och börjar se karaktärerna och filmens kärna. På samma sätt ser man till slut genom all action i Mad Max: Fury Road och börjar leta efter karaktärer och kärnan. Man finner intet.

Trots att filmen heter som den heter är detta Imperator Furiosas film. Hon är filmens protagonist. Charlize Theron gör henne riktigt bra och om den nu ofrånkomliga filmserien skulle välja att handla om henne istället för Max vore det kanske lika bra. Max försvann nästan helt för mig. Mel Gibson har bytts ut till Tom Hardy. Tyvärr får man inte se Tom Hardy skådespela speciellt mycket. Han gavs liksom aldrig chansen att göra Max till sin egen figur. Han är bara en blek kopia av Mel Gibsons version. Första halvtimmen var Hardy dessutom beklädd med en mask över ansiktet. Det har vi aldrig sett förut... (obs sarkasm). Det funkade inte ens i den andra filmen. Enough with the mask already! Sen kan man ju bara garva åt hur de löste problemet med att få av sig masken... En metallfil. Really? REALLY? Det hade varit coolare om någon av tjejerna hade fått klippa upp masken med avbitartången under vild färd eller något sådant.

Och då kommer vi in på tjejerna. Gillade inte hela filmens fokus på missbildade människor kontra de friska. Det är exakt sådana saker som passar bäst som en del av världen som presenteras, som en fond vilken filmens verkliga handling utspelas framför. Men som huvudsaklig konflikt blev det fånigt till slut. Men i övrigt gillade jag världen en hel del. Den post-akopalytiska världen. Någon spekulerade i att denna skulle vara en prequel till The road warrior men det var den uppenbarligen inte. Den måste utspelas efter den gamla klassikern.

Filmen var ösig och den var en häftig filmupplevelse, men den hade en hel del svagheter också. Så här kommer mina issues med filmen. Det blir nit pickande som jag vet att fler av mina filmspanarkompisar älskar så...

1. Filmen etablerar mycket dåligt hur elaka de onda är. Eftersom ingen tid alls läggs åt någon av karaktärerna i filmen, varken goda eller onda, får vi aldrig se varför vi bör frukta någon av de tre war lords som vi strider mot. Filmen saknar det så viktiga "stakes". Bryr jag mig om någon av de goda går åt? Intet.

2. Filmen är dålig på synka med åskådarens mentala "resa" under filmen. Saker händer som jag satt och väntade på att få se en upplösning av. Men de kom aldrig. Intet. I en scen klättrar Nux obemärkt upp på tankern och jag tror då att han ska skapa oreda eller dyka upp vid ett olämpligt tillfälle. Men inget händer. När han till slut dyker upp ligger han och gråter och har helt plötsligt bytt sida till de goda. WTF? En annan liten mini-tråd som bara pyste ut som luften i ett skadat cykeldäck var krigarkillen som pratade med Furiosa genom att klättra fram och tillbaka på förarhytten. Det var lite pirrigt hur han skulle reagera och agera så fort han förstod att hon hade lurat alla. Men det gjorde de heller inte något större av. Nu några dagar efter filmen kommer jag inte ens ihåg hur han blev "avpoletterad".

3. Anfallen mot tankern var kaotiska och dåligt koreograferade. Det är svårt att förstå var alla krigare och bilar befinner sig i relation till de övriga. Onda krigare hoppar över till tankern stup i kvarten men det verkar inte vara speciellt svårt att putta bort dem. Till slut blir spänningen lättviktig. Om de goda inte har svårt att värja sig (egentligen) varför då hetsa upp sig i biostolen...

4. Snygg cgi, men för mycket explosioner som visar hur människor flyger iväg. Dessa supersnygga scener ser helt overkliga ut. Det känns inte på riktigt då det inte är på riktigt.

Men till syvende och sist är detta en supersnygg actionfilm. Om man glömmer logik, krav på karaktärer eller behov av spänning så är detta en riktigt najs popcornrulle. Filmen står sig inte alls mot The road warrior men så är den inte tänkt att göra det heller. Tom Hardy är inte speciellt bra, ges inte heller chansen. Som Max är han otroligt mycket svagare än Mel Gibson. Handlingen är i nivå med Mad Max Beyond Thunderdome. Humorn är det glest emellan och när den väl dyker upp känns den mest krystad.

Avslutar på en positivare not. Fyra saker jag gillade med filmen:

• Miljön är skön, den post-apokalyptiska världen
• Nux var kul
• Kyskhetsbältena var bad-ass
• Scenen när de slet ut masken ur Immortal Joes ansikte var en bra scen. Vem var det som stod för slitandet? Max? Furiosa?

Vill jag se om filmen? Javisst för tusan. Den var så fullmatad av information att jag absolut vill se om den. Jag ger filmen tre ansiktsmasker av fem möjliga efter första titten.

Betyg: 3+/5

Fler som skrivit om filmen:
Jojjenito
Fiffis Filmtajm
Vrångmannen
Filmitch
Rörliga bilder och tryckta ord
Den perfekta filmen
Plox (bästa revyn hittills)
Steffo
The nerd bird

Warm Bodies (2013)

R: This girl's dead. That guy's dead... That guy in the corner is definitely dead.

Som innehavare av medlemskap hos Stockholms Filmfestival får man inte bara billigare biljetter på festivalen, man blir också inviterad till medlemsvisningar under de efterföljande tolv månaderna. På så sätt kom det sig att jag och Jojjenito gick och såg filmen Warm bodies i måndags.

Filmen är regissören Jonathan Levine's fjärde fullängdare. Jag hade sett hans förra film 50/50 på 2011 års festival och den älskade jag fullt ut, en helt suverän film. Därmed var jag mycket nyfiken på vad han kunde tänkas komma upp med som nästa projekt. En zombiefilm? Förvirring. En romantisk komedi och zombiefilm? Förvirring! Nåväl, vem är jag att döma på förhand?

Warm bodies utspelas i Los Angeles i en inte allt för avlägsen framtid efter någon odefinierad apokalyps, där stora delar av befolkningen förvandlats till "the undead", zombies. Vi får följa "R" en depprockartyp som går omkring och filosoferar. Som zombie har man tydligen inte någon som helst intellektuell kapacitet kvar, förutom om man smaskar i sig något stackars offers hjärna då man för en kortare stund får uppleva offrets minnen och känslor.

Resten av filmen är ett mish-mash av komedi, romantik och zombies. Säga vad man vill om idén. Den verkade inte helt solid, men om det hade funkat fullt ut hade filmen kunnat blir en oslipad diamant. Men tyvärr fick jag inte se en diamant slipas framför ögonen på mig. Det blir inte skarpt nog. Anrättningen blir lika sölig som hjärnan av Julies pojkvän som R mumsar i sig.

Filmen hade behövt bli mer goofy, eller mindre. Den hade behövt bli en spoof på zombiegenren fullt ut, eller inte alls. Eller så hade den behövt bli roligare, eller allvarligare. Eller så kunde den varit mycket mer romantisk.

Filmens huvudpersoner var för mig helt okända. R var utmärglad och hårt sminkad. Julie spelas av en australiensiska som säkert kan komma att dyka upp i fler filmer från Hollywood. Jag trodde mig känna igen henne som spelade Julies väninna, men jag misstog mig. Det var inte hon från The darkest hour, men jag hade faktiskt sett henne i Damsels in distress och Crazy, Stupid, Love. Däremot kände jag igen Rob Corddry från både Hot tub time machine och Cedar Rapids. Filmens dragplåster och kändis var John Malkovich som aldrig gör bort sig, men som samtidigt inte gjorde hem sig denna gång.

Jag anade flera gånger en mycket bättre film precis utom räckhåll. Den fanns där rent konceptuellt, men den realiserades inte. Nej tyvärr, oavsett om zommbiesarna sprang snabbt eller hasade sig fram i ett sömngångartempo, och ja de gjorde båda i denna film (oskärpa!), så var det varken spännande, roligt eller romantiskt nog. Däremot lyfter jag på hatten för det frejdiga försöket till något nytt.

Jag ger Warm bodies två dunkanden hjärtan av fem.

Betyg: 2/5


Kolla in vad zombieälskaren Jojjenito tyckte om filmen här.