Only Murders in the Building - Season 5 (2025)

Shown har nu kommit till femte säsongen och det innebär att mordeplottarna av naturliga skäl blivit mer och mer vrickade. Det är svårt att hålla nivån helt enkelt. Så på ett sätt suger showen, men å andra sidan är trion Steve Martin, Martin Short och Selena Gomez så charmiga att den ändå funkar. Det är en mysig häng-serie helt enkelt.

Denna säsong erbjuder mer av Olivers narcissism, Charles nyfunna kåthet och Mabels förföriska basröst. Mabel är för övrigt som vanligt trions enda vuxna i rummet. 

Till våra tre hjältar återkommer Michael Cyril Creighton som Howard, och Meryl Streep som Loretta. Howard är en favorit, även om hans romans med serviceroboten inte var det roligaste spåret man kunde tänka sig. Vad Meryl Streep gör i showen känns mer luddigt.

Säsongens kända gästskådespelare är Téa Leoni, Bobby Cannavale, Dianne Wiest, Keegan-Michael Key, Christoph Waltz och Renée Zellweger bland andra. Av dessa är det Bobby Cannavale som död mafioso och Christoph Waltz som den vrickade mångmiljadären med oklar ålder, en travesti på AI-gurus som Elon Musk klart mest underhållande. När det kommer till gästskådisar föredrar jag nog de överdrivet galna inslagen. Dianne Wiests deprimerade och arga änka var inte lika roande, to say the least. Seriens drama får trion stå för, det räcker så.

Mordmysteriet är inte det roligaste, det är onödigt rörigt och ger inget extra bling. Behållningen av säsongen är däremot charmen, humorn och trions varma hjärtan. Sammanfattningsvis säger jag: inte så bra, men mysigt!

Betyg: 2/5

Dead for a Dollar (2022)

Här har vi en western av den gamle hjälte-regissören Walter Hill. Wow, klart jag blir nyfiken. Lägg därtill skådespelarna Willem Dafoe och den enigmatiske Christoph Waltz och det fick bli en titt.

Jag kollar min Letterboxd och där har jag en tidig betygsättning, en stark tvåa, dvs en godkänd "helt ok"-film. Men tyvärr, detta är en "13 på dussinet"-western. 

Det gör ont som ett western-fan att tvingas konstatera att det var lättglömt till en sådan grad att jag var tvungen att konferera med Wikipedia för att minnas handlingen. Och sådant bådar ju inte gott. 

Well, partner... jag kan knappast öka på betyget nu inte... Jag kommer ju inte ens ihåg filmen! Det blir ingen fest, det får bli bönor och kaffe till middag ikväll också.

Vad handlar den om då? Well, partner... har det någon betydelse?

En western är alltid en western och för oss fans är det ofta tillräckligt, men man måste nog vara just ett fan av westerns för att det ska vara någon idé ta sig an denna. För resten är det bara... pass on through, partner.

Betyg: 2/5

The Three Musketeers (2011)

Blev sugen på fler musketörfilmer efter den mycket trevliga franska filmen från i år, Les trois mousquetaires: D'Artagnan. Efter några false starts med äldre varianter fastnade jag på Paul W.S. Andersons The Three Musketeers från 2011.

Detta är långt från en seriös adaption av Alexandre Dumas bok som den franska filmen var. Istället är detta ett "over the top"-äventyr med en stor portion "glimten i ögat".

Våra hjältar får fajtas mot en elak Kardinal R, en lustfyllt slaktad Lord Buckingham, flera flygande skepp (!) och en ljuvligt ondskefull Milady.

Teamet har inte sparat på krutet, pun intended, och öser på med frejdiga fajter medelst väörja, musköter och kanoner. Filmen är en explosion av färger och glassig yta. Men också fylld av kända skådespelare där kanske Milla Jojovich som Milady, Christoph Waltz som Kardinal Richelieu, Mads Mikkelsen som Rochefort och inte minst Orlando Bloom som Lord Buckingham sticker ut.

Unge D'Artagnan spelas av pojkvaskern Logan Lerman, inte dåligt men lite för sött för mig. De tre spelas mycket dugligt av Matthew Macfadyen som en seriös och sorgsen Athos, Luke Evans som en smart Aramis och Ray Stevenson som en burdus Porthos. Alla tre var mycket bra castade och passade perfekt in i sina respektive roller.

Men favoriten var ändå Freddie Fox i rollen som den franske kungen Louis samt hans drottning Anne, spelad av Ted Lasso-veteranen Juno Temple. Jag som råkar gilla James Corden roades lätt av hans version av betjänten Planchet.

Man ser inte denna film för att få bästa möjliga adaption av Dumas bok, den tar sig allt för stora friheter med både tonalitet och utsvävningar i form av de horribla flygande skeppen. Man ser filmen för ett härligt äventyr där filmen själv har vett nog att inte ta sig själv på för stort allvar.

Betyg: 2+/5 

Alita: Battle Angel (2019)

Alita: Battle Angel var en otroligt stor positiv överraskning. Jag älskade denna fantasy i sci-fi-miljö. Det är en avlägsen framtid på jorden, efter ett brutalt krig mot kolonierna på Mars. Sagan om krigsroboten Alita med ett mänskligt hjärta och en mänskliga själ drabbade mig mer än vad jag kunde ana. Jag älskar uppenbarligen typen av historier där huvudpersonen har glömt allt och måste upptäcka sig själv och vad de kan göra. Det återkommer här i massor och vi har sett det i sagor som Bourne identity och Long kiss goodnight. Jag fick bokstavligen gåshud när Alita automatiskt intog en stridsposition när hon blev överraskad av den stora klumpiga robotpolisen i inledningen av filmen. Då visste jag redan att vi var hemma... Jag älskar Alitas rena hjärta och obändiga vilja.

Filmen är regisserad av Roberto Rodriguez vilket överraskar mig lite. Det är en mix av live action och full animation av Alita. Då hon är en humanoid robot funkar det perfekt med animationen. Jag har inga problem med uncanny valley. Filmen är supersnygg och miljöerna, karaktärerna och historien i filmen funkar fullt ut. det är mindre överraskande att James Cameron är en av producenterna bakom filmen. Han verkar ju vara mycket intresserad av teknisk utveckling i sina alster och detta var nog den bästa filmen med mix av animation och live action jag sett. Cameron har varit med och skrivit manus också och det var ett orosmoment. Hans manus har ju inte varit hans forte i senare verks (tänker på dig avatar). Men filmen bygger ju på en manga med namnet Battle Angel Alita och det gick kanske inte att helt pajja den bra storyn.

Jag har inte läst mangan och jag var i övrigt ganska ospoilad när jag satt mig ner för att se filmen. Storyn leder upp mot en slutfajt mot en ond man i staden uppe i skyn. En bra bit in i filmen inser jag att de omöjligtvis kan hinna med all handling som förväntas. Hmmm, vid närmare efterforskning visar det sig att James Cameron hade (minst) en trilogi i tankarna. Det var därför han bytte ordningen på orden i titeln. Filmerna skulle heta Alita. Battle Angel, Alita: Fallen Angel och Alita: Avenging Angel. Efter denna första film hoppas jag verkligen att de två uppföljarna blir av. Vi fick ju också något av en cliff hanger i slutet där vi till slut fick se ansiktet av den onde mannen, nästan lika olycksbådande som Thanos i de tidiga Avengers-filmerna.

Jag gillade detta skarpt då det är en av de bättre jag sett i denna smala genre, godhjärtade fantasyäventyr i sci-fi-miljöer, och nu skulle jag gärna spendera mer tid med den lilla hårda Alita. Hon påminner mig så om Egwene. Alita skulle helt klart ha valt Green Ajah!

Betyg: 5/5 

Downsizing (2017)

Alexander Payne är en filmmakare som ibland verkar hata sina karaktärer. Det är min slutsats efter att jag sett ett antal av hans filmer och sett karaktärerna i dem. Ibland är de helt ok, men de kan lika gärna vara stora ass holes. I Downsizing är Payne elak mot Matt Damons karaktär. Han tvingar honom gå med på att genomgå en "downsizing", från normal människostorlek till en liten variant av sig själv på en sådär 12,5 cm hög.

I en alternativ värld har norska vetenskapsmän forskat fram hur man kan förminska levande varelser, människor och djur. Detta blir på modet, delvis för att spara på jordens resurser, men än mer för att ens pengar räcker 50 ggr längre i den lilla världen. Eller något sådant.



Ok, så detta är en komedi som blandar ett allvarligt ämne (jordens undergång) med en massa eskalerande fånerier. Det är ju en riktigt kul idé. Problemet är bara att genomförandet är under all kritik. Istället för att ta fasta på alla dråpliga situationer och utforska människors förutfattade meningar, begränsningar eller fördomar i en värld där normalstora samexisterar med de ny-små, tar han historien in i bubblan och sedan vidare till utsidan av bubblan och till sist till ett läger för en galen dödssekt inne i en fjord i Norge.

Filmen inleddes ganska frejdigt, men den dog i princip när Kristen Wiigs karaktär försvann ut ur handlingen. Sedan blev filmen bara sämre och sämre och jag led mer och mer i den till slut hårda stolen på Skandia. Precis som inför The shape of water förkunnade festivalchefen Git att detta var... "the best!!". Precis som förra gången var det ljug, denna gången grovt. Sällan har jag skådat något sämre än sista akten i denna utförsbacke. Den halkade utförs hela vägen mot friheten utanför portarna. Trots novemberregn i Stockholm var det en frihetskänsla att komma ut i kylan.



Matt Damon är för bra för denna typ av dritt. Wiig var bara med en kort tid och fick inget att göra. Christoph Waltz har blivit en travesti på sig själv. Nu kan man knappt se honom utan att han gör till sig i ett desperat försök att kunna återskapa magin från Hans Landa. Han har blivit som Jack Nicholson som fastnat i sin joker och Sir Anthony Hopkins som fastnat i något gammalt geggigt.

Kan detta verkligen vara samma regissör som för The Descendants. Den var ju bra. Denna film är helt värdelös. Jag ger Downsizing en Rolf av fem möjliga.

Betyg: 1+/5

Om visningen: Filmen skulle bli kronan på verket på filmspanardagen. Jag hade valt filmerna och hade förhoppningar att mina bloggande vänner skulle få se en intressant film. Och visst, den var ju intressant på många sätt och vis, men kanske inte på det sätt jag hade hoppats.

Hoppa över och kolla vad de andra tyckte om den vetja:
Sofia
Johan
Fiffi

Spectre (2015)

Som jag har väntat på Spectre. Den hade ju premiär för flera veckor sedan, men jag ville se den i IMAX och valde att vänta. Och vänta gjorde jag. Jag lyckades dessutom att förbli ospoilad till den grad att jag inte ens visste om filmen fått höga eller låga betyg av filmbloggare och recensenter. Mina förväntningar var dock högt ställda efter regissören Sam Mendes förra Bond-installation Skyfall som var svinbra.

Ok, det var givetvis omöjligt att filmen skulle motsvara förväntningarna. Min känsla direkt efter filmen var den av en stor besvikelse. Samtidigt har Daniel Craigs Bond-filmer en otroligt hög lägstanivå och denna film slår det mesta som är ute på biograferna ändå. Dessutom vet jag att filmen kommer växa vid en omtitt. Halo som redan sett den tre gånger på bion kan intyga om det.

Det bästa med filmen var att den är snygg och otroligt snyggt fotad. Jag gillar fler scener, även om filmen som helhet har ett svagt manus men mer om det nedan. Mina favoritscener är de två i Rom, villan och mötet (Monica Bellucci oh la la), Mr White's stuga i alperna samt the Bond villains lair (fram till stol-scenen, men mer om det nedan). Så totalt sett finns det en hel del att gilla i denna film. Den är dock den svagaste av Craigs fyra filmer, även om denna kanske kan sega upp sig förbi Quantum efter några omtittar.

Vad är det då som inte är så bra med denna film? Det mesta faktiskt... Bonds karaktär, svagt manus, fel ton i filmen, att den inte är tillräckligt "Bondaktig" i vissa scener. Var ska vi börja? Låt oss starta med första scenen före titelsekvensen. För övrigt var Bondlåten usel.

Har Bond blivit en usel skytt hel plötsligt? Det börjar med att Bond har lasersikte på sitt vapen. What? Det har han aldrig behövt förut. Det var ett spännings-device för att skurken genom cigarröken skulle se strålen och hinna ducka. Slappt manus.

Var detta Craig's Bond? Senare i samma scen när huset rämnar under Bond faller han ner i ett hål och räddas av att han hamna i en soffa! WTF? Jag som trodde att vi hade en tyst överenskommelse om att Craig's Bond bygger på realistiska actionscener i samma tradition som Matt Damon's Bourne-filmer. Var detta helt plötsligt Brosnan's Bond med jönsiga skämtscener (genomskinliga bilar etc)? Slappt manus.

Har Bond blivit dum i huvudet? Senare i samma scen hoppar Bond in i helikoptern (över torget i Mexico City). Han slåss då inte bara mot sin motståndare utan börjar genast angripa piloten också. Ok, de får en "häftig" scen med Bond mot två motståndare samtidigt. Igen, det är inte den kalle effektive Bond vi förväntar oss. Slappt manus.

Är detta en Bond-film? Senare i samma scen sparkar Bond ut skurken ur helikoptern... Och vad händer med skurken? Vi får inte se. Jag satt i salongen och hann tänka hur han landat. På något vasst, i en skorsten eller vad? De brukar alltid visa resultatet, men inte denna gång. Rädd för vilken åldersgräns filmen skulle få?

Jo, så detta var bara den första scenen. Så många saker som inte kändes rätt. Är detta en revisionistisk Bond? En del tyder på det. Som flera gånger tidigare får vi ett stort slagsmål på ett tåg, men denna gång förlorar Bond. Som många gånger tidigare kör Bond en tuff sportbil med en massa vapen och andra extratillbehör men denna gång är det en prototyp och allt fungerar inte som det ska och ammunitionen är slut. Jag skulle älska en bra revisionistisk Bond-film men då vill jag ha ett smart manus!

Sen måste jag undra hur de tänkte med Madeleine Swann? Bond blir över huvudet förälskad i Mr Whites dotter på en gång? För att de åker tåg tillsammans och hon har på sig en silkig klänning? Jag tyckte inte att Léa Seydoux var speciellt bra och jag köpte inte för en sekund deras kärlekshistoria. Vilken historia förresten, deras relation var så kort att den knappt kan kallas historia...

Hoppas nu bara inte att M Swann kommer bli den nya Tracy och att hon och Bond kommer gifta sig. Då vet vi ju för övrigt vad Blofeld kommer göra...

Blofeld i Christophe Waltz's händer då? Nja, jag hade trott att han skulle kunnat bli nåt extraordinärt men jag fick aldrig någon feeling för honom. Bondskurkarna brukar kunna vara bra även om de bara är med i några få scener. Waltz fick flera scener och flertalet monologer men känslan infann sig inte. Hans bästa scen var den första vi mötte honom i, det hemliga mötet i Rom.

Jag älskade miljön och designen på villains lair ute i öknen, men jag gillade inte alls scenen med stolen och borren. Dels misslyckades båda borrningarna. Bond tappade varken balansen eller glömde alla han kände, men det lämnades helt okommenterat. Slappt manus. Sen hatade jag att stolen öppnade sig helt plötsligt. På grund av explosionen får man anta men hur tusan fick de ihop det? Slappt manus.

Vad mer? Dåligt underbyggd brygga mellan Skyfall och denna. Vad hände där? Bond var ute i kylan? Ännu sämre genomtänkt brygga mellan de tidigare tre filmerna och denna. Senare i filmen är Bond utlämnad till sig själv. Detta pratar M, Q och Miss Moneypenny om, men filmen underbygger inte att han är avskuren från MI6 på ett effektivt sätt. En massa händelser och spänning sker genom dialog i denna film. Det kallas Exposition och är ett slappt sätt att föra en films handling framåt eller skapa påklistrad spänning. Show, don't tell! 

Hur tänkte de med castingen av C? Direkt när jag ser en orakad Professor Moriarty dyka upp som en chef inom brittiska underrättelsetjänsten förstår jag att "he's up to no good".

... lustmordet på originalböckerna när Bond blir en adoptivbror till Blofeld... Totalt onödigt och långt från den smarta twist man hade kunnat hoppas på... Slappt!

Hur många gånger i en film kan de låta Daniel Craig ställa sig i sin "tuffa Bond pose"??

Jaja, men den var ganska bra ändå!

Jag ger Spectre tre rätten att INTE döda av fem möjliga. Men den kommer säkert kunna stärkas lite vid nästa omtitt (då jag är förberedd på alla svagheter).

Betyg: 3/5

Gick på filmen med Johan. Tror han diggade den lite mer än jag. Läs hans ord här.

IMAX? Jo det var väl bra. Ett stort ljud. Bilden var ok.

Django Unchained (2012)

Sorry, I couldn't resist

Hell yeah! En ny film från Quentin Tarantino! Man behöver inte vara filmälskare och filmbloggare för att bli förväntansfull inför ett filmsläpp från mästaren. Japp, jag sa det, Mästaren. Jag ser Tarantino som en av de bästa och viktigaste filmsmakarna just nu. Han har en egen oefterträfflig stil i en tid då alla unika röster bör vårdas ömt.

Detta är Tarantinos sjunde långfilmsprojekt. Hans tre första filmer är hans bästa, filmer som utspelas i en realistisk värld där hans dialogdrivna actiondramer kommer till sin full rätt. De efterföljande tre projekten, Kill Bill, Death proof och Inglorious basterds har inte riktigt nått upp till ribban som sattes av hans tidigare verk. Quentin har gått från det som gjorde hans tidigare filmer så bra och istället "lånat" och därefter  annekterat välkända sub-genrer och gjort dem på eget sätt. Han har skapat något nytt inom asiatisk kampsport, grindhousens b-filmer samt WWII krigsfilmen. De nya filmerna är långt ifrån realistiska, de är mer som filmatiserade serietidningar. Han har utvecklats till en filmmakare som till viss del sätter stil över innehåll. Men som alltid har han sin lysande dialog som sin center piece.

Det visade sig snart att Django unchained mer liknar hans tre senaste projekt än hans äldre filmer. Denna gång är det två genrer som tas i anspråk, Western och Blaxploitation. Detta är en mustig hämndfilm med alla Tarantinos vanliga kännetecken i full dager. Vänta er inte en realistisk film, låt er bara dras med i flödet.

Django unchained är svettigt bra. Dialogen är som vanligt på topp. Jag kan knappt bärga mig tills jag får se om filmen och kan låta mig bara flyta med i dialogen. Det är uppenbart att Quentin är mycket arg över slaveriet. Han tar inga risker om att publiken inte ska förstå hur fel och vidrig behandlingen av slavarna var. Han gör det bra tycker jag, då han också visar förnedringen slavarna fick utstå, inte bara den fysiska tortyren. 

Om du gillade scenen när Butch plockar ned samurajsvärdet och går tillbaka ner i källaren har du kommit rätt. Detta är en renodlad hämndfilm. Och filmen har hjältar som utmanar de överdjävligt elaka skurkarna. Allra bäst är Christoph Waltz i rollen som Dr. King (!) Schultz. Han är helt enkelt suverän. Jag hoppas på en liten guldstatyett för den gode österrikaren. Sen har vi förstås Jamie Foxx som Django, en fri man, en slav som lär sig att skjuta gevär och pistol väldigt snabbt. Jag gillar Jamie Foxx som vanligt, och han är bra som Django. Han är tuff som få i sina solglasögon och en hjälte lätt att heja på.

Filmens inledning är makalöst bra. Det kändes ett tag som att detta kunde bli filmen som överträffar Pulp fiction. Tyvärr tappar den dock mot slutet. Är den för lång? Tappar den tempot? Sista tredjedelen var i alla fall ett klart steg ner. Jag tycker nog att de kunde klippt bort hela sidohistorien med stengruvan. Sen tyckte jag att filmen tappade den extra gnistan när "det bästa" försvann.

Quentin matade och jag svalde hämndtemat utan motstånd. Men en stor anledningen till att filmen inte når ända fram är att Tarantino kryddat med för lite hämnd i hämndsoppan, så att säga. Han kanske gjorde ett aktivt val, men jag tycker att alla de onda kom undan för lätt. Nu tänker jag inte nödvändigtvis på mer våld. Jag skulle dock vilja ha mer av konfrontation och dynamik mellan Django och hans plågoandar. Alla utom den ondaste av dem alla dödas nu bara med ett enda skott, många utan dialog ens. En av de värsta blir tex skjuten på långt håll då han rider över ett fält. Förstod han ens vad som hände där? 

Men man ska inte klaga. Django unchained är en av årets häftigaste filmupplevelser. Och den var dessutom bra. Jag ger Django fyra malplacerade hip hop-låtar av fem.

Betyg: 4/5