Finding Dory (2016)

Förra året visades Inside out på Malmö filmdagar. Jag var superexalterad tills filmen startade och det visade sig att de visade filmen för en fullsatt salong med vuxna människor med dubbade röster. Jag blev minst sagt förvånad och inte så lite förgrymmad. Det är en otroligt stor skillnad att se Pixar-filmer med originalrösterna istället för svenska skådespelare som uttalar mer eller mindre dåligt översatta skämt och meningar. Dagen efter hade filmbolaget fått höra feedback från besökarna och snabbt skakat fram en kopia med originalrösterna men då var det liksom för sent kunde jag tycka. I år hade de lärt sig och gav publiken chansen att välja själv och Finding Dory visades i båda versionerna. Jag valde att se den med svenska röster... Nej, inte riktigt.

Förväntningarna på en uppföljare, speciellt en Pixar-film, är att få ungefär samma sak som erbjöds i första bjudningen och det är precis vad vi får med Finding Dory. Går det ens att skilja den åt från Finding Nemo? Knappast. Jo kanske lite då. Denna gång är det Dorys mamma och pappa som tappats bort. Filmen har också Sigourney Weaver vilket är ett fall framåt. Men den största skillnaden är att detta är mer en "fängelsefilm" än en "road movie". Det vinner den på.

Det är svårt att skilja Finding Dory från Nemo, jag blandar ihop scenerna. Det har ju gått hela fyra dagar sedan jag såg filmen. Men jag gillade den nya huvudpersonen Hank den agile bläckfisken. Äventyret är mer frejdigt i Dory jämfört med Nemo. Filmen är tajtare känns det som. Den är dock precis som sin föregångare mer riktad till en yngre publik skulle jag säga. Den är för mig lite intetsägande om än overklig. Skämtet om att Dory har dåligt närminne börjar också att falna.

Sen fanns ju den där scenen i slutet med skalen också. Fin scen, dammigt i salongen.

Summa summarum blir att Finding Dory är ett fall framåt, den är starkare än Finding Nemo, men den är ändock endast "helt ok" med ett plus i min bok. Jag ger den två snäckskal som leder dig hem av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Fler texter från filmspanare som var med i Malmö:

Sofia

Fiffi

Johan

Finding Nemo (2003)

Jag vet att jag hade sett Hitta Nemo tidigare men jag kom inte ihåg speciellt mycket från filmen. Hade jag sett den under dåliga förhållanden som på en nattflygning mellan kontinenterna eller var den helt enkelt så blek att jag glömt den? Eftersom uppföljaren Finding Dory skulle visas på Malmö Filmdagar ville jag i alla fall se om föregångaren och då givetvis med originalrösterna. Alla talar amerikanska! Jag hade för mig att Finding Nemo var riktigt bra. Jag tror i alla fall att den är en av de mest älskade av filmerna från Pixar.

Men ack, nu när jag såg om den upptäckte jag att den faktiskt är ganska trist. Detta är uppenbarligen en film som riktar sig till de yngre i publiken. Visst, den har som alla Pixarfilmer massor med popkulturella referenser men de är grunda och inte speciellt inspirerande. De har tex en "Psycho"-scen. Men det enda de gör är att spela Psycho-musiken, ni vet i-i-i, i bakgrunden. Det räcker inte... För att ett sådant skämt ska bli ännu bättre borde de haft skämtet i en scen där referensen hade större tyngd, i en scen som på något mer sätt än den pålagda musiken anknyter till originalet.

Men det börjar bli tydligt för mig att Pixars filmografi kan delas upp i två högar, dels de som mer riktar sig till de yngre människorna, ofta med talande djur eller bilar, dels de filmer som riktar sig till alla åldrar. För mig är grupperna en lika tydlig uppdelning i kvalité. De bra Pixarfilmerna är Toy Story-filmerna, Monsters, Inc., Wall-E och Inside out. De svagare är Finding Nemo, A bug's life och framför allt Cars. Mellanskiktet som jag nog måste se om för att kunna placera är The incredibles, Ratatouille och Brave. Övriga har jag inte sett än (Up, Monsters University, The good dinosaur).

Så, Finding Nemo då. Ok... Nej, men jag var lite lätt uttråkad. Trots det förlåtande draget av "road movie" lättade den aldrig. Jag tror inte att det är att djuren pratar och har mänskliga egenskaper och karaktärsdrag, det köper jag i andra filmer (tex Shrek som exempel). Jag tyckte att Nemo är ganska tråkig figur och relativt lite humor byggdes runt honom. Dory var snäppet roligare men inte mycket mer. När de dude-iga sköldpaddorna kom flygande var måttet rågat och jag insåg att humorn gick mig förbi i denna film.

Det enda som man kan höja ögonbrynen inför är den mörka inledningen av filmen, ett drag som jag kan känna mig glad för att killarna på Pixar väljer att göra... Filmens bästa parti var annars sekvenserna från akvariet. Där fann jag mina favoritkaraktärer i filmen och den bästa handlingen. Den elaka flickan, den luttrade veteranen, de lustiga typerna. Nästan lite Toy Story-vibb där. Dessutom gillade jag låten Beyond the sea som är La Mer med engelsk text. La mer, ni vet som var med i L.A. story.

Vid sidan av allt detta hade jag också en obehaglig tanke i huvudet mest under hela filmen. Tydligen har filmens framgång gjort att folk runt omkring köper clownfiskar i massor. Vet inte om arten är hotad direkt men det är helt bisarrt då budskapet i filmen är att fisken vill undfly fängelset och återvända till sitt hem. Den är oskyldig med domarrösterna 3-2, jag fattade aldrig ens vad dess brott var. Jag vet att det inte är filmmakarnas budskap eller intentioner, lugna ner sig nu Sofia, men jag äcklas av fenomenet och kunde inte undgå att tänka på de oönskade konsekvenserna av filmen.

Finding Nemo är en av de svagare Pixar-filmerna i min bok, men den är långt från dålig-dålig. De har en hög lägstanivå, Pixar. Filmen är helt ok, en film som för övrigt skulle passa bra på en nattlig flygning mellan kontinenterna. Jag kommer fortfarande inte ihåg var jag såg filmen första gången.

Jag ger Finding Nemo två "Mine" av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Rolig detalj från eftertexterna