The Whale (2022)

The Whale är en av förra årets bästa filmer. Brendan Fraser gör något av en bejublad återkomst till "the limelight". Han spelar en groteskt överviktig lärare som leder sina undervisning via datorn från hemmet. Han jobbar remote permanent. Sanningen är att han aldrig lämnar sin lägenhet.

Fraser är otrolig i denna film. Hans skådespeleri sker via ögonen, rösten och hans fina själ som lyser igenom den gigantiska ”fat suit” han bär på. Den döljer allt annat av hans kroppsliga skådespeleri. 

Filmen är ett psykologiskt drama om en man som sörjer och om vad han gör mot sig själv. Begreppet att tröstäta får nya dimensioner i denna film. 

En stor del av filmen behandlar hur Charlie bemöter och behandlas av sin tonårsdotter Ellie. Hon bär på en stor ilska över pappans illojalitet mot henne. Charlie har dock en god vän i sjuksköterskan Liz som i princip håller honom vid liv. 

Jag vet fortfarande inte riktigt vad filmens budskap kan vara, men jag upplever den som djupt mänsklig helt enkelt. Skådespeleriet av Brendan Fraser och Hong Chau är bländande och de gör tillsammans att filmen inte känns så tung som den på pappret verkar vara. Filmen blir snarast en hyllning till livet trots dess svåra ämnen. 

Sadie Sink som Ellie är helt ok, men hon är inte en av mina favoritskådespelerskor. Men hon spelar arg och elak tonåring bra i vilket fall.

Det kan kännas utmanande att ta sig an en film som denna, men för de som besitter modet finns en guldklimp här att finna.

Betyg: 4/5

Lyssna på Shinypodden Special där vi pratar om de bästa filmerna från 2022! Del 1 och del 2.

Eller läs om mina filmfavoriter från 2022.

Asteroid City (2023)

Jag har lite svårt att förstå mig på Wes Anderson med hans nya film Asteroid City. Det verkar nästan som att han gjort en film som ska visa oss Wes Anderson-fans hur det känns för dem som inte är fans. Eller så vill han bara ge oss alla fingret...

Asteroid City är en vimsig historia med en mycket fin och putsad ytan som skriker av pastellfärger. Berättelsen är svårpenetrerad och på ytan meningslös men å andra sidan bjuder Wes på en sagolik mängd kända skådespelare som kompensation.

Jag såg nyligen filmen och jag kan inte påstå att jag var speciellt road. Mycket lite i filmen betydde något och jag hade svårt att komma in på livet på karaktärerna. Det var nog bara Scarlett Johanssons karaktär som jag brydde mig om, den sorgsna filmstjärnan. Sen var det lustigt med de tre små systrarna, som spelas av trillingar varav två är enäggstvillingar i verkligheten.

Den smale rymdmannen var en kul uppenbarelse. Det var roligt när rymdmannen lämnade tillbaka asteroiden. Det var också roligt när morfadern spelad av Tom Hanks träffade dotterdöttrarna. Men resten var bara konstigt för konstigheternas skull, eller?

För mig kända skådespelare i filmen: Jason Schwartzman, Scarlett Johansson, Edward Norton, Bryan Cranston, Maya Hawke, Rupert Friend, Jeffrey Wright, Hope Davis, Liev Schreiber, Tom Hanks, Matt Dillon, Steve Carell, Tilda Swinton, Jeff Goldblum, Adrien Brody, Hong Chau, Willem Dafoe, Margot Robbie. En imponerande lång lista men för vad...?

Betyg: 2/5

The Menu (2022)

The Menu är en skräckkomedi och satir om snobbiga restauranger och ännu snobbigare matkritikers. Det känns som att nördiga matentusiaster från hemmets trygga vrå också får sig en släng av sleven.

Med stjärnor som Anya Taylor-Joy, Ralph Fiennes, Nicholas Hoult och Hong Chau är underhållningsvärdet mer eller mindre garanterat. Filmen erbjuder höga “känslosmaker” och allt sitter i detaljerna. Hoult är träffsäker som matnörden, som ett malplacerat sjögrässkum. Fiennes är som alltid delikat, som en vass citronsorbet. Stjärnskottet Chau kompletterar Fiennes som ett väl gräddat surdegsbröd. Men det är filmens hjältinna Taylor-Joy som håller oss åskådare i handen. Hon är filmens outsider, som en klassisk cheeseburger.

The Menu består till lika delar rysligheter, humor och satir. Den påminner lite om Midsommar i feeling. Vad är det med sekter som är så obehagligt egentligen? Dessutom påminner den en hel del om den svenska satiren Triangle of Sadness. Filmerna är något av en ”systerfilmer” men denna film är mycket bättre då den lyckligtvis inte tar sig själv på så sablans stort allvar.

Det är underhållande och för mig tog filmen några vändningar som var oväntade. Jag satt på helspänn hela titten igenom. Filmen gör sig bäst om man inte är spoilad. En stark trea.

Betyg: 3/5