Nosferatu (2024)

Jag såg Werner Herzogs Nosferatu: Phantom der Nacht från 1979 för en sådär åtta år sedan. Och inför titten av dagens film tänkte jag först se F.W Murnaus klassiska stumfilm Nosferatu: A Symphony of Horror från 1922 men jag hejdade mig. Det kunde lätt bli för mycket av Nosferatu eller Dracula som man också kan kalla honom. Och antagligen var ju ändå den bästa i temat första avsnittet av säsong fem!

Så jag gick in till Robert Eggers version med för höga förväntningar och enkom Werner och Buffy i ryggen. Oh my, vad lång den var. Den tog ju aldrig slut. För hur mycket Eggers och Lily-Rose Depp än försökte göra detta till en vass uppdatering av den kända historien var jag dödligt uttråkad från början till slutet. Ett slut som kunde blivit melankoliskt, romantiskt och nedtonat men som nu endast kom som en befrielse.

Det stod snart klart att den var klart sämre än Werners stilfulla och stämningsfulla film. Dessutom såg jag någon som hävdade att Werners version med knapp marginal slogs på fingrarna av Murnaus, så jag skulle väl antagligen lagt min tid på originalet istället...

Det finns väl egentligen inte mycket att klaga på i Eggers film förutom att hans försök att sticka ut känns utstuderat pretentiösa och att Lily-Rose ser så fruktansvärt ful ut. Hur mycket tid har de lagt ner på att få henne att se så ful ut kan jag bara spekulera om.

Tyvärr består Depps tolkning av rollen i att gå helt översyr och spela över så in i Norden. Det ska åmas och krälas, det ska vara nakenscener som känns help malplacé. Där regissörens och skådespelerskans talang tar slut åker kläderna av i rask takt? Men det är detta som kultursnobbarna tvingat fram från Hollywood. Den där extremt överskattade greken får bära ett stort ansvar här. För det var ju något liknande med Emma Stone i Poor Things. Eggers och Depp trodde sig funnit nykeln till framgång... Men att vara vulgär och äcklig är inte briljant skådespeleri i mina ögon, det liknar mer missfoster på cirkus för 100 år sedan. 

Trist film.

Betyg: 1/5

Bullet Train (2022)

Bullet Train är en mycket underhållande actionkomedi med Brad Pitt i spetsen som en lönnmördare med en massa otur. David Leitch har regisserat på japansk förlaga.

Herr Pitt är ganska ljuvlig i denna film. Han har "true star quality" och han är inte oäven i komedisituationer. Men egentligen är filmens behållning mestadels karaktärerna runt omkring honom. Mest gillar jag duon Aaron Taylor-Johnson och Brian Tyree Henry som tvillingar och smått psykopatiska mördare. Övriga njutbara skådespelare är Joey King, Michael Shannon och Sandra Bullock. Nya ansikten är Andrew Koji och Hiroyuki Sanada.

Filmen var tänkt som en hårdkokt actionfilm men under processen förvandlades filmen till en actionkomedi. Det är lockande att fantisera om hur den hade kunnat bli utan komedielementen, antagligen liknat en Tarantino-film eller kanske något av bröderna Russo. Men nu blev det bra också. Den går inte till historien som en ”tung” film som man måste återbesöka flera gånger i framtiden, men underhållning för stunden och ett gott skratt ska man inte fnysa åt. Den förlängde mitt liv några gånger. En trea!

Betyg: 3/5

The King's Man (2021)

Men för helvete! Välj en tonalitet och håll dig till den, Matt. 

Matthew Vaughn blandar flera filmer i en och det blir till en salig röra som skär sig å det grövsta. Stora delar av filmen är en actionkomedi i samma slag som de två tidigare Kingsman-filmerna. Men nästan lika stora delar är seriösa inslag som vill påvisa hur hemskt krig är. Det finns sannerligen filmer som behandlar den frågan både bättre och med den seriositet ämnet i sig berättigar. 

Vaughn och hans team kommenterar också monarkin, patriarkatet och imperialismen. "Fina" tankar som tyvärr levereras övertydligt och helt utan finess. Intressanta frågor som gärna får behandlas i film, men var sak på sin plats. Det är som att göra gräddtårta med falukorv i, det smakar inte bra i kombination.

Filmen slår också ett slag för hur överlägsna kvinnor är männen med en besserwissig Gemma Artherton. Det blir smärtsamt att se henne leverera den ena cringiga repliken efter den andra. Jag som trodde att Matt Vaughn var en bra regissör, men han visar här att det var helt fel. Kan vara så att han skrivit för mycket på manus denna gång och att han kanske är bättre med någon annans manus? Vem vet?

Gemma Arthertons skicklighet som skådis döljs under den dynga manus och regi står för. Samma gäller Ralph Fiennes och Djimon Hounsou. Deras fina skådespelarinsatser dränks i gödsel. Jag har dock svårt att bedöma Harris Dickinson i rollen som sonen Conrad då hans karaktär är så ofantligt dåligt skriven, övertydlig och imbecill. En av filmens få riktigt roliga scener var när Conrad överraskande sköts i huvudet på en meters håll av en av hans soldatkompisar. Good riddance. Skönt att bli av med den jäveln.

Rhys Ifans spelar Rasputin och han verkar ha fått en viss uppskattning på the internets. Jag tycker dock att karaktären är så överdriven att det bara blir fånigt. Hans "dans" i den stora fajtscenen var inte ens underhållande. Jag trodde först att det var vår egen Peter Stormare som spelade Rasputin men så såg jag att han var för smal...

Detta är en prequel till de tidigare två filmerna i franchisen. Som sådan var den vek. Det stora internationella "Spectre"-liknande nätverket de fajtades emot sattes inte upp speciellt bra. De lekte med kända namn ur historien som i "Forrest Gump", men i denna film ledde detta grepp snarare till en överkryddad soppa. De kastar in historiska med namn som Princip, Rasputin, Mata Hari, Lenin, Hitler, Erik Jan Hanussen och Franz Ferdinand utan att bry sig om historien. Det blir fattigt och skrattretande istället för kittlande och spännande. 

Skurkarnas chef , "The Shepherd", var som förväntat helt underväldigande. När den "unikt karismatiske" ledaren föll av berget, hoppade titeln utan kommentar vidare till nästa skurk i ledet. Kändes fattigt och inte speciellt väl förankrat. Lazy writing.

Tåget de åkte med några gånger såg fint ut. Det drar upp betyget lite...

Nä, detta var för svagt. Varken kul, spännande, engagerande eller tänkvärt. Om den bara varit mer underhållande hade den röriga tonaliteten inte betytt så mycket. Nu lämnades jag med en känsla av waste av resurser och tid.

Betyg: 1/5

Tenet (2020)

Va fan det går inte att säga mycket om denna film utan att spoila skiten ur den så jag slänger upp en stor spoiler-varning här.

SPOILERS BEWARE!

Men först och främst vill jag nämna att detta var den första filmen jag sett på bio sedan apokalypsen startade! Jag, Markus och Johan såg filmen i den stora IMAX-salongen på MoS och det var en ypperlig föreställning. Eftersom det bara får vistas 50 personer på varje visning satt alla extremt glest. Markus hade införskaffat de bästa biljetterna. Vi satt på bakersta raden som användes vilket betydde att det inte fanns några bakom oss som satt och pustade ut virus! Och ingen publik på raden framför heller, varannan rad var avstängd. På raden vi satt på var det mycket glest med en 4-5 lediga säten mellan sällskapen. Perfekta förhållanden, yay för pandemin! Det kändes till och med som att ljudet var extra högt, kanske för att det inte dämpades av en salong fylld med publik...

Ok, vad är Tenet nu då? Först och främst är titeln tematiskt lämpligt nog ett palindrom. I övrigt är filmen en otroligt välproducerad och utomordentlig sci-fi då det gäller allt filmtekniskt, ljud, bild, klippning, otroliga specialeffekter osv. Allt detta är väntat av Nolan och hans team nu för tiden.

Tenet är som en blandning av en bondfilm, Inception och Primer.

Handlingen är klar och tydlig men samtidigt "mind blowing". Man har i framtiden uppfunnit en maskin som kan byta entropin på saker inklusive människor så att de färdas bakåt i tiden istället för framåt.

Det är en spektakulär resa vi tas på under filmens gång då vi lär oss mer och mer om fenomenet. Allt kulminerar i den stora slutfajten med attacken på en rysk stad. Hälften av gänget är inverterade så att de gör allt baklänges, hälften är inte inverterade och de gör vad de gör framåt i tiden. Detta leder till en scen som lyckas vara både fantastisk och fantastiskt frustrerande. Det är otroligt svårt att hänga med på vad som händer, vem som gör vad och när. För mig tappade scenen lite i styrka just för att jag inte fick grepp på vad som egentligen hände (vet det fortfarande inte).

De parallella scenerna från Sators yacht var dock mycket bra.

Rent generellt sett saknar jag rejäla "stakes" i filmen, som är fallet i de flesta filmer där man i någon form kan manipulera tiden. Jag inser att jag inte bryr mig speciellt mycket om någon i filmen förutom vår huvudperson, "The Protagonist". Alla andra är skumma, icke älskvärda eller helt enkelt förväntade offerlamm.

Detta gör att filmen bara är otroligt snygg att se på och man kan absolut sjunka in i dess värld och bara låta bilderna och ljuden flöda över en. Men om man vill förstå vad som händer eller känna för karaktärerna i storyn saknar filmen en del.

Huvudpersonen spelas av John David Washington som jag sett i Blackkklansman. Han är riktigt bra och egentligen den enda karaktären i hela filmen jag känner för. Robert Pattison har en stor roll, han är vrång och besvärlig, det känns som att han är ett asshole utanför filmen lustigt nog. Han har sannerligen växt upp sedan Twilight.

Tyvärr är jag inte speciellt såld på Elizabeth Debicki som spelar Kat, en av filmens viktigaste figurer. Det är något i hennes uttryck som jag aldrig gillat och i denna film känner jag inte en sekund för hennes karaktärs mycket svåra och pressade läge. Jag köpte heller aldrig känslomässigt varför "The Protagonist" kämpade så för hennes skull. Rent intellektuellt och "på pappret" förstod jag att han kände sig skyldig henne något, eller att han helt enkelt var en empatisk människa, men det hade funkat bättre om Nolan valt någon annan att spela den rollen tror jag.

Aaron Taylor-Johnson spelade en hyfsat stor roll men som vanligt nu för tiden kände jag inte igenom honom. Han är en kameleont! Kul att set Wes Chatham i en liten roll, ni vet Amos från "The Expanse"! Till sist får vi givetvis en scen med Michael Caine också, det är ju trots allt Christopher Nolan...

Allt är extremt med denna film rent tekniskt, men den är också ganska kall som Nolans filmer ibland tenderar att vara (tex Dunkirk). Idén om att vissa saker kan gå bakåt i tiden är spektakulär men tyvärr gjorde filmen mig väldigt förvirrad i vissa scener. Handling som sådan var dock inga problem, den är jättehäftig och hade kanske funkat ännu bättre i bokform.

Hade jag bara känt mer i hjärtat (känt för karaktärerna) och i magen (känt stakes och spänning tydligare) hade detta blivit en 5/5. Nu nöjer jag mig med en fyra mestadels för att premiera grundidén och hela spektaklet.

Betyg: 4/5

Nocturnal Animals (2016)

Nocturnal animals är den andra filmen från Tom Ford. Amy Adams och Jake Gyllenhaal spelar huvudrollerna. En massa bra skådisar i biroller. Så snygg att man kan skära sig på den. Briljant skådespeleri. En högtid för filmälskare.

Susan (Amy Adams) är en extremt framgångsrik kvinna inom konstvärlden i Los Angeles. En dag får hon ett paket skickat till sig från hennes exmake Edward (Jake Gyllenhaal). Han har skrivit en roman som han dedikerat till henne och han vill att hon ska läsa den. Susan läser boken med stigande bestörtning då den på ett otäckt sätt påminner henne om sin tid med Edward och deras break up.

Man ska gå in och se denna film utan att veta allt för mycket om handlingen och därför väljer jag att inte skriva mer om den här. Man kan varken diskutera filmens struktur eller dess slut utan att spoila skiten ur filmen så jag håller på mig. Men det är lugnt att nämna att filmen utspelas i tre dimensioner; dels nutid, dels för länge sedan när Susan och Edward var ett par och till sist har vi romanens handling som vi ser utspelas allt eftersom Susan läser boken.

Wow, vilken rysligt häftig film! Den är supersnygg såklart men framför allt imponerar Tom Ford med ett otroligt tajt regisserande. Filmen håller mig i ett järngrepp i princip hela filmen igenom. Och en scen på en ödslig landsväg om natten var en av de mest nervpirrande och tajta scener jag sett på bio på länge. Helt klart en kandidat till bästa scen under festivalen för mig...

Filmen är en blandning av relationsdrama och hämdthriller. Finns det till och med en aningens lite psykologisk horror däri tro? Jo, jag tror bestämt det. Amy Adams briljerar i huvudrollen. Jag känner hennes ångest som om den vore min egen. Det är en roll som inte har fasligt mycket repliker men allt sägs i ansiktet på ett sätt som bara kan göras av skådespelare som har full koll på läget. Rollen är mer besläktad med hennes Peggy Dodd från The Master än Giselle från Enchanted. Jag la märke till en lite detalj som jag är säker på att Tom Ford noggrant planerat och skapat. I en scen från förr säger Edward att Susan har ledsna ögon. Då när hon var yngre syns det inte speciellt tydligt, men i alla nutidsscener ser det verkligen ut som att hon har ledsna ögon. På något sätt har de lyckats få hennes ögon att ständigt se nygråtna och tåriga ut.

Jake Gyllenhaal är mycket bra i en roll som kräver en hel del range. Han grundar sin Edward bra. Biroller som jag la märke till spelades av Michael Shannon, Isla Fisher (hon är så lik Amy Adams!), Ellie Bamber, Aaron Taylor-Johnson (fast jag kände inte igen honom!), Jena Malone, Michael Sheen (underbar i liten roll), Laura Linney (rätt ålder)... Alla givetvis top notch. Vilken cast!

Nocturnal animals följer trenden under årets festival att handla om brutna familjerelationer. Den är snygg som attans (har jag sagt det redan?) och spännande i sina thrillermoment och obehaglig i sitt ångestmoment. Det är en film som kommer stanna i mitt huvud en längre tid och jag misstänker att den kommer låta höra av sig när det närmar sig oscarstider. Tom Ford är en rackare på det här med film alltså! Festivalens bästa film (vid tiden för denna visning...)

Jag ger Nocturnal animals fem metaforer av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Godzilla (2014)

Ichiro Serizawa: The arrogance of man is thinking nature is in our control... and not the other way around.

Även om jag ser en hel del tv-serier och film hemma blir det ju inte så jätteofta man kommer ut på bio och ännu mer sällan på premiärkvällen för nya storfilmer. Men nu var det dags igen då Godzilla hade premiär igår. En liten filmspanargrupp strålade samman från norr och söder mot Rigoletto och rad 9. Det skulle bli spekatkelfilm i 3D. Glasögonen var med och humör och förväntningar på topp.

Jag är långt från ett Godzilla-fan. Den enda film i genren jag sett var 90-talfilmen med Matthew Broderick. Den var helt ok som förströelse men inte speciellt minnesvärd. Nu hade jag större förhoppningar. När en film som Captain America: The winter soldier kunde överraska så positivt kunde man kanske hoppas på att även denna mastodontfilm skulle vara magnifique. Dessutom hoppades jag, och jag hoppas fortfarande, att Gravity och dess fantastiska 3D skulle sätta ribban för användningen av 3D mycket högre för Hollywood.

Nu visade det sig tyvärr att jag blev lika besviken på Godzilla som jag blev bedårad av Captain America 2, och att 3D var lika meningslöst i Godzilla som det var makalöst i Gravity.

Godzilla anno 2014 är inte speciellt bra, men den innehöll några underhållande moment. Den påminner mig av och till om filmer som Battle Los Angeles, Jurrasic Park, Aliens och Starship Troopers. Detta är en ganska ordinär katastrofactionfilm där man får följa en liten familj där mannen är hjälten som hur han än beter sig hamnar exakt i händelsernas centrum hela tiden. Frun är orolig, tittar med tefatsstora blanka ögon på förstörelsen runt omkring sig och så sonen, en extremt trist liten brunögd pojke som aldrig i helvetet kommer dö.

Detta är inte en typ av film där handling eller logik kommer i första rummet. Nej, det är en film som visar några big ass monsters som förstör diverse städer. Men oavsett filmgenre anser jag å det bestämdaste att alla filmer måste följa den logik som etableras i den värld de beskriver. Denna film är övermättad av dumma och ologiska handlingar av våra "hjältar". Det gör att storyn på det mänskliga planet blir under all kritik.

Tyvärr påminde Godzilla mig väldigt lite om Game of Thrones eller Cloverfield...

Man kunde ju hoppats att en serie som GoT skulle lära filmmakarna att en film blir mer spännande om det finns "stakes", om det finns viss risk att någon av hjältarna faktiskt kan stryka med. Detta var inte en sådan film. Inte en sekund under hela visningen kände jag anspänning, inte en enda fjäril i magen. Det var bara rörelse på duken, ibland snygga bilder, ibland inte ens det, men aldrig nerv.

Cloverfield? Jo, det är en monsterfilm som i all sin enkelhet lyckades skapa en spänning, stämning och framför allt en mystik runt monstret. Jag hade önskat att man helt skippat de eländigt skrivna mänskliga hjältarna i Godzilla och fokuserat på monstren och mystiken runt dem. Tänk om de vågat göra filmen helt utan hjältar, en film där människan spelade andrafiolen som de kryp vi är (ur Godzilla och hans kamraters perspektiv).

Men det fanns lite ögongodis också! Efter första halvan av filmen som var svintråkig började det hända kul saker. Jag tänker på det häftiga fallskärmshoppet som militärerna gjorde, kallas det halo jump? Varför Ford var med i den scenen var en av många frustrerande ologiska saker. Men mycket snygga bilder, speciellt scenen när solen bryter igenom molnen och killarna faller mot San Fransisco med röd rök från fotlederna. Slutet av scenen när Ford faller förbi Godzilla var djäkligt coolt.

Filmens häftigaste scen är dock när jaktflygplanen börjar fall ur skyn (pga en EMP blast). Först ser vår hjälte en fallskärm komma singlande ner genom mörkret och dammet, sen ser vi plan efter plan störta. Awesome scen.

Tredje scenen som jag höjde mina ögonbryn för, vilket också var den enda scen då ett litet skratt undflydde mina läppar, var när den stora ödlan gick förbi över kameran och det såg ut som att den hade en stor pung full med lysande bollar. Senare visade det sig att ödlan var den stora honan (drottning, a la Aliens) och att säcken med bollarna nog var hennes korg med ägg.

Vad mer? Tyvärr måste jag lyfta några fler negativa saker om filmen, sorry Fiffi. Ingen skådespelare stack ut positivt och allra sämst var Bryan Cranston (extremt dålig!), Aaron Taylor- Johnson (helt felcastad), Elizabeth Olsen (dålig regi?) och David Strahairn (felcastad, var inte Sam Elliot tillgänglig?). Vid sidan av dåligt skådespeleri var ljuddesignen i filmen under all kritik. I en film som denna, när hela San Fransisco blir demolerad borde ljudmattan vara imponerande, men icke. När monstren slog sönder hela skyskrapor hördes ljud som om två-tre glasrutor gick sönder. Jag hade hoppats och förväntat mig ett mycket mer mäktigt ljud. Ok, det finns några fler saker som var svaga men jag känner att jag "gnällt" tillräckligt mycket nu.

Allt som allt var det en jättetrevlig filmkväll med några sköna filmspanare och kul att få spaning på Vrångmannen i publiken. Men som film är Godzilla antagligen lättglömd.

Jag ger Godzilla två atombomber av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Fler revyer på filmen (uppdateras allt eftersom): Fiffi, Movies-Noir, Filmitch, Joel, Jojjenito, Vrångmannen.

Kick-Ass 2 (2013)

Chris D'Amico: Henceforth I'll be known as The Motherfucker.

Den första Kick-Ass kom ut 2010 och jag blev positivt överraskad. Det var en skön antisuperhjältefilm som vände på begreppen och hade en allmänt uppnosig attityd. Det var också första filmen vi såg Chloë Grace Moretz. Hon är inte lika ovanlig i rollistorna längre.

I vilket fall, nu när Kick-Ass 2 skulle komma ut var jag lite förväntansfull. Jag hade till och med tänkt gå och se den på bio. Men precis innan det blev aktuellt att gå iväg på sagda bio hörde jag brottstycken här och där. Var inte filmen så lyckad kanske? Levde den inte upp till ettan? Jämmer och elände. Trots att jag inte direkt läste revyer, lyssnade på poddarna eller tittade på trailarna fick jag skärvor av information som gjorde mig avtänd. Det fick bli att se filmen hemma istället. Vilket jag nu gjort.

Aj då. Asch, vad fel det kan bli. Detta var ju inget kul alls. All charm från ettan är som bortblåst. Egentligen finns inget kvar att hänga upp den på. Var Nic Cage så viktig för första filmen? Ja kanske, för Big Daddy och Hit Girl var den filmens behållning. Då de var bifigurer som kom in och räddade dagen. Nu är Big Daddy borta och Hit Girl ska bära hela filmen på sin axlar och det klarar hon sannerligen inte. Inte ens en Jim Carrey hjälper upp sörjan.

Tonen har ändrats i denna film. Nu är den mörkare på ett trist sätt och humorn är krystad de få gånger den syns till. Total förändring. Jag känner mig lite överraskad. Varken Aaron Taylor-Johnson eller Chloë Grace Moretz är speciellt bra i filmen och allt blir pannkaka. Dessutom, vad handlade filmen om egentligen? Oklart. De kunde ju gjort den till en fish out of water-komedi med Hit Girl på high school, men det ämnet skrapar de bara på ytan. Jag fasade nästan för att just det skulle vara storyn i den nya filmen, men det hade varit bättre än det vi nu fick i alla fall. Och vad var den där spy-och-diarré-scenen bra för? Ett försök att göra absurda scener i samma andra som i ettan? Då lyckades de inte speciellt bra.

Trist, hade hoppats på något bättre. Ingen spänning, inga skämt, inga bra karaktärer...

Jag ger Kick-Ass 2 en endaste låtsassuperhjälte av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Kick-ass (2010)

So, you wanna play?

Som balsam för själen. Lyckan att gå och se en film man inte har någon som helst aning om - och den visar sig vara en perfekt avkopplande verklighetsflykt. Hur kul som helst! Jag har nu sett den hysteriskt skojiga action-komedin "Kick-ass". Detta är ännu en adaption av en serietidning, nu med superhjältar som inte ens är superhjältar. Några i alla fall. Här får vi action över toppen blandad med galen humor och en hel del kul vändningar. Ibland blir filmer genomskinliga, men icke denna.

Som hjältar ser vi Big Daddy spelad av Nick Cage och Hit Girl spelade av den mycket unga damen Chloe Moretz. Mr Cage spelar behärskat sin roll och han är därmed uthärdlig. Nej då Nicholas Cage är faktiskt helt ok, men jag är inte en stor beundrare av hans arbete. Lilla Hit Girl är ung. Mycket ung. Hon var bara tolv när filmen spelades in. Sa någon, "jailbait"? Hon är dock extremt cool och hon hanterar både knivar och handeldvapnen som en fullvuxen John Rambo...


Fröken Moretz ser vi snart som vampyr-flickan i "Let me in", dvs den amerikanska versionen av "Låt den rätte komma in". I en annan viktig roll får vi ett kärt återseende av McLovin' från "Superbad". Han spelar "Red Mist" med den äran.

Detta var kul underhållning med stort K och U. En popcornsfilm av bästa sorten. Se den! Den får fyra välförtjänta butterfly-knivar av fem.

Betyg 4/5