onsdag 25 juni 2014

Betrayed (1988)


Betrayed eller Förrådd på svenska dök upp på Fiffis topplista från superåret 1988. Jag hade inte sett den och gav den en chans på flyget hem från Grekland.

Debra Winger brukar vara ljuvlig att se på film. Det är inte var dag man får se henne. Här spelar hon Cathy Weaver, en FBI-agent som går under cover för att spana på en grupp högerextrema red necks i amerikanska södern. Fiffis ögonsten Tom Berenger spelar den karismatiske ledaren av gänget, Gary. Eller är han det? Karismatisk? Jag fann honom ganska enerverande om jag ska vara helt ärlig. Jag hade hellre sett att han var lite mindre osympatisk för att filmens slut skulle bli riktigt spännande eller brännande.

Tom B är väl egentligen helt ok i rollen, istället finner jag manus vara den stora skurken som gjorde att jag inte blev engagerad i filmen. Red neck-tjommarnas aktiviteter föreföll mig tämligen absurda, på gränsen till orealistiska. Skulle en ledarfigur likt Gary ta med sig en tjej han dejtar på den "nattliga jakten"? Knappast. Filmen har en intressant grundidé, men ologiska saker som detta drar ner filmen. Den blir inte speciellt spännande tyvärr.

Jag har svårt att finna filmens bra saker. Men de som finns kommer från Debra Winger. I vissa scener är hon vinglig i sitt skådespeleri, men oftast är hon mycket bra och genuin. Jag känner hennes rädsla och nervighet. Det är bra. Nu kom jag att tänka på hela filmens bästa del och det är inledningssekvensen med radioprataren Sam Kraus (Richard Libertini). Det är en underbar sekvens som gav mig höga förhoppningar om filmen, förhoppningar som glömdes bort när vi lämnade Chicago och anlände den amerikanska södern.

För det finns tyvärr desto fler svagheter än styrkor i denna film. Barnskådespelarna är för risiga, speciellt den för handlingen så viktiga lilla dottern är under all kritik. Det blev också den enda filmen den skådespelerskan har gjort.

Filmens största strukturproblem är att FBI framställs som idioter. Det förtar spänningen och reducerar filmens trovärdighet. Allt blir mer fånigt än spännande. Det är mycket intressantare att se en thriller där båda sidor är kompetenta inom sina områden. Jag kräver inte något utöver rimliga nivåer. I filmer som Seven, När lammen tystnar eller Heat får man en känsla av att poliserna har en liten aning om vad de gör i alla fall. Kan man gissa att teamet bakom filmen med regissören Costa-Gavras i spetsen hatade FBI?

Slutet på filmen är pretto och onödigt högtravande. Orealistiskt och falskt. Trist.

Eftersom jag vet hur mycket Fiffi älskar denna film hoppas jag nu innerligt att hon inte känner sig allt för förrådd av min slakt av filmen. Vi lär bli varse i kommentarsfältet nedan inom kort...

Jag ger Betrayed två förstörda liv av fem möjliga.

Betyg: 2/5


13 kommentarer:

  1. En tvåa är ändå ett bra betyg av dig. Trodde efter din text att det skulle bli en större sågning ;)

    Det man bör veta om Costa-Gavras är ju att han gjorde en rad politiska filmer (främst vänstervänliga), så din spaning om att han och filmmakarna nog inte ville framställa FBI som något positivt är vettig. Och jag håller med dig, sånt drar absolut ner helheten. Likt dig vill jag också se intelligens från båda sidorna i en thriller där du räknat upp tre bra exempel på mycket bra och intelligenta filmer. Så här skrev jag om filmen som fick en trea av mig.

    Costa-Gavras tidigare politiska filmer är dock bättre, förmodligen för att de låg honom närmare hjärtat. Sen vill jag även tipsa om en av hans nyare filmer som du borde se - Le couperet från 2005.

    SvaraRadera
    Svar
    1. En tvåa är ett "okey". Filmen hade sina poänger men den levererar inte trots att den har en bra grundstory. En etta viks åt filmer som inte ens har något att erbjuda.

      Läste din text nu och vi verkar ha mycket liknande synpunkter, även om du var snällare med betyget.

      Sen tyckte jag nog att Debra Winger gjorde mer intressant med sin karaktär än vad Tom Bergenger gjorde med sin. Du skrev att Tom tyckte att detta var hans bästa insats? Bara för att han är ond? Nej, då är han väl bra mycket bättre i Plutonen?!

      Radera
  2. Usch alltså, nu känner jag mig förrådd ända in i benmärgen. ;)

    Jag är fullt medveten om att Förrådd är kryddad av värsta OCH bästa sortens nostalgiskimmer för mig men den var verkligen precis lika bra vid en omtitt och hur många filmer är det? Som kärlekspar är Debra Winger och Tom Berenger hundraprocentigt trovärdiga och om den känslan inte når fram så förstår jag att filmen faller platt. Att FBI-agenterna framställdes som pajasar tänkte jag inte så mycket på, det var ett par högt uppdragna jeans i vägen ;)

    http://www.fiffisfilmtajm.se/forradd/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Aha, jag läste inte alls in kärleksrelationen på det sättet. Redan tidigt i filmen etableras ju att Cathy är under cover, och jag tyckte det verkade som att hon endast spelade kär i Tom Berenger. Efter han tagit med henne på nattlig jakt, var det på andra eller tredje dejten, var hon väl helt kallsinnig mot honom resten av filmen. Men jag kanske läste allt fel?

      Däremot var det lite hjärtskärande med hennes relation med flickan och att hon, Cathy, var tvungen att överge henne, förråda henne... Flickan lämnades i händerna på ett gäng puckon.

      Radera
    2. Som jag ser det är själva kärnan i filmen att hon faktiskt blir kär i honom, att hon ÄR kär och ändå tvingas (måste!) göra sitt jobb. Svårigheterna med att styra känslor och acceptera det logiska, att det aldrig kan bli dom två. Bitterljuvt så det förslår, det borde ju passa dig som handen i handsken. ;) Det är därför jag tror att OM du känt av det passionerande sprakandet mellan Winger och Berenger så hade filmen funkat bättre för dig, tror du inte?

      Radera
    3. Det hade den säkert gjort. Synd bara att det inte var den filmen du beskriver som de spelade in...

      Radera
    4. Det var ju preciiiiiis den filmen. :)

      Radera
    5. Njae, då prata vi förbi varandra lite ändå.

      Tom B's karaktär var ett osympatiskt svin, och både vi åskådare och Cathy visste detta i ett tidigt skede.

      Sprakande? När då? I deras första möte kanske? Trots att hennes jobb var att komma honom nära...

      Cathy å sin sida ville inte ens gå tillbaka till uppdraget när hon var "ute" och hade möten med sina chefer. Flera gånger i rad bad hon om att få sluta uppdraget (det är här det är så trist att filmen behandlar FBI som idioter).

      Den enda som kunde bli överraskad över Cathys beteende borde varit Tom B's karaktär. Är det honom du identifierade dig med?

      Man behöver nog ett "rött skynke" framför ögonen för att se en bitterljuv kärlekshistoria i denna soppa...

      Radera
    6. Då kanske jag hade det, ett rött skynke alltså men jag tror ändå inte det. Jag tycker det sprakade en hel del mellan dom och jag tycker alla skådespelarna kändes väldigt mycket "på riktigt", som i karusellscenen till exempel. Jädrans fin scen det där.

      Om jag identifierar mig med någon i filmen så är det med Cathy men jag upplever det inte som att jag identifierar mig med någon alls egentligen. Det är bara en väldigt bra film helt enkelt. En god mustig och rykande varm soppa ;)

      Radera
    7. Vi får köra en klassiker: We'll have to agree to disagree! :-D

      Radera
  3. Jag tycker filmen är grym - men jag har oerhört svårt för Berenger. Tycker han är en kass skådis som bara kan visa upp en enda sida; den tuffa. Och även som tuffing gör han sig så där... Som om han har fastnat i att kopiera någon Rambo-stil.

    SvaraRadera
    Svar
    1. @Magnus: Haha, om det stämmer så vet jag varför jag gillar honom så mycket ;)

      Radera
    2. Välkommen till bloggen, Magnus!

      Fast Rambo är väl ändå bättre som Rambo än Tom Berenger?! ;-)

      Om du har svårt för Tom B, vad var det då som gjorde att du tycker att filmen är grym? Thrillern? Romantiken? Politiken? :-)

      Radera