Denna film blev inte speciellt hyllad när den kom ut så det blev aldrig av att jag såg den när det begav sig. Dessutom betar jag fortfarande i maklig tak av David Suchets tv-serie om Poirot och jag ville inte blanda tonaliteten mellan Branaghs och Suchets respektive versioner av den belgiske detektiven.
Men som en blixt från klar himmel nämnde Frans filmen i positiva ordalag när vi i podden diskuterade Hitchcocks Psycho. Och när så våra älskade lyssnare högg som kobror och en efter en obekymrat dissade filmen totalt blev jag nyfiken på vad som händer här. Vad var det Frans hade sett i filmen? Jag förslog för Joel att vi skulle se ikapp filmen så att vi kunde avhandla den med Frans i podden i ett senare avsnitt. Det blev ett uppvärmningssnack inför Torn curtain två veckor efter Psycho.
Jag har tidigare sett filmen från 1974 regisserad av Sidney Lumet och med Albert Finney som Poirot. I min revy kallar jag den ett kammarspel och det stämmer väl in med mitt minne av den. Ett kammarspel där regissören och skådespelarna tar kreativa beslut som kanske inte riktigt förvaltar Christies idé perfekt.
Jag måste direkt avslöja att jag gillade Branaghs version från 2017 mycket. Den har ett allvar och ett mörker som saknas i versionen från 1974. I Branaghs version spelas också alla roller med ett undantag ganska nedtonat. Till och med Johnny Depp gör sin Edward Ratchett på ett rimligt sätt. I den äldre filmen spelades det över från hart när varenda skådespelare. Då kan tilläggas att jag gillade den äldre filmen också, men den gav en annan vajb.
I denna film är det Branagh själv som med den absurda mustaschen förlöjligar Poirot. Han spelar honom ganska bra men det går inte att komma förbi att valet av mustasch var uselt. Däremot förtar det yviga ansiktshåret inte min upplevelse av filmen nämnvärt. Ibland kan en detalj som denna dra ner en film, ibland tillåts en sådan passera nästan obemärkt förbi.
Även Branaghs addition av en prolog och några malplacerade actionscener får passera utan närmare inspektion. Det är inte de droiderna jag letar efter helt enkelt. Det är känslorna filmen ger mig, nyanser i skådespeleriet och dramats slut som drar in mig och omfamnar mig.
Det Branagh fångar bra, trots att ytan kanske inte signalerar det, är Agatha Christies mörka historia och realiteten i det brott som skurken begått. Konsekvenserna av brottet framhävs i denna film bra mycket bättre än i den äldre lite mer skojfriska filmen, vilken mer är som en äldre kusin till Rian Johnsons Knives out, medan Branaghs nyare version spelar med samma känsloregister som David Suchets briljanta tolkningar av Christies texter brukar erbjuda. Även i Suchets serie lyfts sorgliga och mörka historier fram utan silkesvantar, krusiduller eller kammarspelets överspel.
Jag gillade som sagt trots allt versionen från '74 men jag kan ändå inte förneka att den också känns som att det är ett gäng kända skådespelare som har kul ihop och nästan tävlar om att göra sina karaktärer så överdrivna som möjligt. Suchets serie är mer förankrad i en verklighet, och Branaghs film känns också så, hur orimligt det än må låta.
Jag har inte sett Suchets version än, den ligger i en av de sista säsongerna, men nu är jag ännu mer nyfiken på vad hans version kommer bidra med i jämförelse med dessa två biofilmer.
Betyg: 4/5
