Nosferatu (2024)

Jag såg Werner Herzogs Nosferatu: Phantom der Nacht från 1979 för en sådär åtta år sedan. Och inför titten av dagens film tänkte jag först se F.W Murnaus klassiska stumfilm Nosferatu: A Symphony of Horror från 1922 men jag hejdade mig. Det kunde lätt bli för mycket av Nosferatu eller Dracula som man också kan kalla honom. Och antagligen var ju ändå den bästa i temat första avsnittet av säsong fem!

Så jag gick in till Robert Eggers version med för höga förväntningar och enkom Werner och Buffy i ryggen. Oh my, vad lång den var. Den tog ju aldrig slut. För hur mycket Eggers och Lily-Rose Depp än försökte göra detta till en vass uppdatering av den kända historien var jag dödligt uttråkad från början till slutet. Ett slut som kunde blivit melankoliskt, romantiskt och nedtonat men som nu endast kom som en befrielse.

Det stod snart klart att den var klart sämre än Werners stilfulla och stämningsfulla film. Dessutom såg jag någon som hävdade att Werners version med knapp marginal slogs på fingrarna av Murnaus, så jag skulle väl antagligen lagt min tid på originalet istället...

Det finns väl egentligen inte mycket att klaga på i Eggers film förutom att hans försök att sticka ut känns utstuderat pretentiösa och att Lily-Rose ser så fruktansvärt ful ut. Hur mycket tid har de lagt ner på att få henne att se så ful ut kan jag bara spekulera om.

Tyvärr består Depps tolkning av rollen i att gå helt översyr och spela över så in i Norden. Det ska åmas och krälas, det ska vara nakenscener som känns help malplacé. Där regissörens och skådespelerskans talang tar slut åker kläderna av i rask takt? Men det är detta som kultursnobbarna tvingat fram från Hollywood. Den där extremt överskattade greken får bära ett stort ansvar här. För det var ju något liknande med Emma Stone i Poor Things. Eggers och Depp trodde sig funnit nykeln till framgång... Men att vara vulgär och äcklig är inte briljant skådespeleri i mina ögon, det liknar mer missfoster på cirkus för 100 år sedan. 

Trist film.

Betyg: 1/5

John Wick: Chapter 4 (2023)

Igår skrev jag om den  finska filmen Sisu. Idag handlar det om John Wick 4. Filmerna har vissa likheter om man bortser från kända stjärnor, budget, filmserie och allt sådant. Men de är liknande då det i princip är "action utan slut" "pang på rödbetan" från filmens start till det bittra slutet. Men det som skiljer mer är dess längd. Sisu är rimliga 90 minuter medan John Wick 4 är 169 minuter. Suck. This is madness. 

Filmen är förbaskat lång. Varje enskild del är bra i sig, det finns flera intressanta och häftiga actionsekvenser men som helhet blir det på tok för mycket och jag började tröttna på filmens malande actionscener långt innan halva filmen hade passerat revy.

Action utan stakes blir inte speciellt spännande och John Wick 4 känns som befriad från stakes, trots allt. Dessutom gillar jag när karaktärer i filmer har lojalitetsband och här skaver det också. Förutom Winston, Charon och The King är alla karaktärer i filmen nya bekantskaper. Vi träffar till och med två viktiga figurer, Caine och Shimazu, som verkar vara gamla vänner till John men det är inget som jag känner i magen, det vet jag endast för att det sägs i dialogen. En massa actionsekvenser mellan John Wick och folk jag inte bryr mig om. Till slut bryr jag mig inte om John Wick heller.

Filmens "big bad" Marquis är också en ny bekantskap. Han spelas av Bill Skarsgård och han är mer creepy och ser vek ut än förlamande farlig. Lite oklart hur de tänkte där. Harbiner är desto mer imponerande, spelad av Highlanders gamle nemesis Clancy Brown.

Det jag gillar med denna film och de övriga John Wick är Johns sorg och minnen av frun och hunden samt den mystiska organisationen "The Table". Hela mytologin om alla maffiaorganisationers överordnade organ är spännande. Vi får en hel del insyn i gamla rutiner och regler från den världen men vi får aldrig riktigt se innanför dörrarna. Det är säkert bra, av samma anledning som att det är bra att vänta att visa monstren i monsterfilmer och då blir monstren otäckare. Denna organisation som vi lockas med men aldrig riktig får insikter i påminner lite om S.P.E.C.T.R.E. i Bond-filmerna.

Mina absoluta favoritscener är filmens homage till Walter Hills The Warriors från 1979. Det är den kvinnliga radiotjejen där filmen zoomar in på munnen och de spelar "Nowhere to run". Snyggt och härligt.

Mina absoluta icke-favoriter är alla scener med de tråkiga skottsäkra kostymerna vilket gör att varenda bov måste dödas tio gånger om för att de ska dö. Det blir tjatigt och enformigt.

Jag skulle kunna tänka mig att alla filmer i denna serie skulle vinna på att ses om i rask takt, och då kan jag kanske plocka russinen ur dem alla inklusive från detta fjärde kapitel. Men nu efter första titten blev jag mest uttröttad av det monotona fajtandet och ganska så rejält uttråkad. Slutet var dock bra. Landar på ett "helt ok"-betyg.

Betyg: 2/5 

Atomic Blonde (2017)

Atomic blonde är en spionthriller, en actionrökare och en film med en kvinnlig bad ass som huvudperson. Det är en fartfylld film som är kul underhållning för stunden. Men den kunde varit så mycket bättre...

Här har vi Charlize Theron i en roll som kan jämföras med Keanu i John Wick, Matt i Bourne eller Tom i Mission Impossible. Det är kul och bra att det nu verkar komma fler filmer med kvinnliga bad asses. Bra för att jag vill att unga tjejer ska ha förebilder av alla slag på bio. Inte bara sådana som fastslår traditionella roller. Därför är det bra att filmer som Wonder Woman, Hannah och Atomic blonde finns. Men bara det faktum att det är en kvinnlig bad ass gör inte filmen perfekt per automatik. Denna film försöker men når inte ända fram.

Som actionfilm är den tämligen ojämn. Visst det finns många våldsamma scener, men det är mestadels för mig ointressant action. Dessutom kändes filmen klippt som en jäklans musikvideo. Man borde låtit den andas lite mer och etablerat både karaktärerna och handlingen mer grundligt. För att action är som bäst när det finns en kontext, när man känner karaktärerna och är engagerad i dem. Denna film är mer lik John Wick: Chapter 2 än Bourne Identity så att säga. Trots att Bourne identity har bra mycket färre och kortare actionscener känns de mycket mer på riktigt. Jag ser att filmens regissör David Leitch är mest känd för sina jobb som stuntman och stuntkoreograf. Det är då lättare att förstå att actionscenerna inte är där för att understödja handlingen utan snarare tvärt om.

Atomic blondes viktigaste ingrediens är ändock dess spionthrillerelement. Det är en sådan typ av film där vi åskådare får mer och mer information om mysteriet under filmens gång. Tyvärr är inte filmen som spionthriller bra, den är närmast undermålig. Detta är som en fattigmans John le Carré. Efter att ha läst eller sett en le Carré kan jag gå i dagar och fundera över handlingen. Förundras över att den var så komplex och invecklad och att jag blev blown away över twistarna. Men twistarna i hans verk är alltid motiverade och grundlagda i historien. Atomic blonde har flera twistar för mycket. De sista två-tre var extremt överflödiga och helt oannonserade. Det är ingen bra eller cool twist om den kastas in från sidan enkom för att överraska publiken. Det kan vilken usel manusförfattare som helst klara av. Jag tror att filmen hade vunnit på om den tagit slut med den sista scenen mellan Theron och McAvoy. Då hade slutet varit lite tvetydigt och spännande. Vem av dessa två professionella lögnare talade sanning och vem ljög?

Nu låter det kanske som att allt var kasst men så var verkligen inte fallet. Filmen har flera starka saker. Först och främst älskar jag musiken i filmen. Blue Monday, Behind the wheel och framför allt Bowies bästa version av Cat People (Putting out fire). De har integrerat en massa bra låtar från åttiotalet i soundtracket. Jag älskade denna bit. 99 luftballons, Der Kommissar. Tidskänslan i filmen är stark, något som kommer av både musiken och hela produktionen med gamla östeuropeiska bilar och galna kläder. Den har en bra miljöskildringen från Berlin precis före murens fall. Så kändes det i alla fall.

Jag tyckte de flesta skådespelarinsatserna var bra. Charlize var inte i nivå vare sig med Gal Gadots Wonder Woman eller sin egen Furiosa men hon funkade bra. Jag fick dock aldrig någon tydlig känsla av hennes karaktär. James McAvoy spelade över men han var bra och lite överraskande var en av filmens härligaste svenske Bill Skarsgård. Jag ville se mer av honom mest hela tiden. Han och Charlize skulle haft fler scener. 

Bästa actionscenen var den när Lorraine attackerade lönnmördarna under demonstrationen, den i en lägenhet och senare i trappuppgången. Jag vet inte om det är mina egna fantasier som spökar men jag tyckte mig se en homage till True romance när Lorraine dödade en av de onda medelst en gammal klassisk korkskruv. Alabama for ever!

Jag ger Atomic blonde tre starka kvinnliga bad asses av fem möjlig.

Betyg: 3+/5

Filmen sågs på en trevlig visning mitt i veckan på en av Råsundas mysiga salonger. Jag hade sällskap av Carl, läs hans tankar om filmen här:

Har du inte sett den? Carl